Hur och vad gör man?

[Anonym]

Känns som att jag/vi kört fast totalt. Vi har varit sammanboendes i 2års tid, har barn på olika håll och igen gemensamt.
Det har varit fruktansvärt trassligt denna tid vi bott ihop och det har varit många funderingar omkring stanna eller gå. Ibland känns det tryggt och bra, men sedan kommer stunderna då jag inte vet om det är så jag vill leva mitt liv, om jag är rätt för honom och vice versa såklart.

Jag har varit osäker på vad han vill egentligen, dels för att det varit en del konstigheter med att han fanns ute på kontaktsidor och i princip ljög att han inte fanns med och när han blev ifrågasatt så sa han att han försökte avsluta sitt medlemsskap.
Nu vet jag inte om han finns med och jag vill inte veta det heller för den delen.

Jag har haft en del bekymmer kring mina barn då jag bara kunnat ha dem under helger. Min sambo har aldrig gillat andras barn så sett och det var väldigt kylig stämning de första gångerna mina barn var hos oss, från min sambos sida sett. Han sa även några gånger att kanske kunde mina barns pappa ha hela vårdnaden av ena barnet och jag bara har ett barn hos oss varannan helg. Bara det kändes helt sjukt att han ens kunde säga en sådan sak, men jag tänkte att det bara var något tillfälligt.

Ibland undrar jag varför jag ens fortsatte mitt liv med honom när han så tydligt visade vad han tyckte om att ha mina barn i hans hem, för det var precis så det kändes, hans hem, inte vårt och så känns det fortfarande. Jag kan inte riktigt slappna av hemma, utan känner att det inte är mitt hem, inte vårt hem, det är mer han och hans barns hem.

Vi har diskuterat lite kring mina barn och tanken var att utöka några dagar då barnen är hos oss och då gärna samtidigt som hans barn är hos oss. Nu är hans barn inte hos oss då vi har mina och det har blivit så att hans barn bara ser mig och pappan som den hela familjen.

Men, nu ska mamman till barnet flytta och vi har diskuterat lite kring detta och vad det innebär. Förmodligen kommer barnet att stanna hos oss och jag står nu inför frågan om jag klarar att till 100% finnas för detta barn.
För som det är och kommer att bli så känns det som att vi inte kan ha mina barn som jag vill, för att sambons barn behöver lugn och ro och min sambo vill gärna kunna erbjuda sitt barn ett hem med bara honom och mig. Hos mamman finns redan 3 bonussyskon att dela hemmet där med.
Och då kan sambons barn få ett tryggare och lugnare liv om jag inte har mina barn så ofta och att det räcker med varannan helg som det är nu.

Jag känner just nu, i skrivandets stund att jag bara känner olust till allt, hur min sambo bara ser till sig och sitt barn och att jag skall finnas där för hans barn till 100%.
Att vi levt tillsammans i 2år och att han fortfarande ser så som han gör på allt, kring mig, mina barn, känns bara hemskt.
Flyttar dessutom mamman som det är tänkt, innebär det även att jag får mer att ta hand om, jag lär se till att jag kan lämna hans barn på skolan varje morgon, även hämta barnet, för min sambo kommer att få en högre tjänst och därmed mer ansvar på arbetet och kommer sannolikt att sluta mycket senare på kvällarna, detta har han själv sagt.
Jag har redan gjort mycket, kanske för mycket för hans barn medans han själv kan jobba och tänka på sig själv.

Så jag vet seriöst inte om detta är värt att fortsätta på längre.. Än finns det tid att avsluta allt och jag har jobb så att jag kan försörja mig och mina barn, jag har möjlighet att köpa mig en bostadsrätt om det skulle bli så.
Självklart vill jag ha mina barn mer dagar än varannan helg som det är nu, och att ha en sambo som tänker på sitt och sitt barns bästa känns ju som att det inte finns äkta kärlek till mig då.

Så snälla ni... vad tycker och tänker ni kring detta?

[Anonym]

Att hemmet inte känns som även mitt är kanske heller inte så konstigt, då det enda jag har i hemmet är mina kläder, 3 garderober. Jag har alla mina saker nerpackade i garaget, har inget av mina möbler i huset över huvudtaget. Jag har t o m lite möbler hos min chef, i hans förråd. Jag har tagit upp detta med min sambo och sagt att jag inte har en enda pinal som är mitt i hemmet och att jag lär hyra ett magasin där jag kan förvara sakerna på, för hos min chef kan jag inte ha saker hur länge som helst heller.
Anledningen till att möbler hamnade där, var för att jag inte ville ha mina saker hos min sambo till en början, då allt än kändes osäkert, men nu har det gått 2år och det känns fortfarande lika osäkert. Bära eller brista, så känns det minst 2 ggr per vecka.
Inte för att vi bråkar så ofta, visst förekommer tjafs och tyvärr är det nog så att vid alla tjafs, eller då vi är lite oense, så säger min sambo "passar det inte så flytta ut, jag klarar mig själv" eller så är det jag som säger något i stil med "jag kanske inte är den du söker och största problemet är nog att jag har barn, jag borde varit den där tjejen utan barn som kan ge all uppmärksamhet och tid till bara ditt barn".

Så osäkert är bara förnamnet. Och ni undrar säkert hur vi gjort för mina barn, ja.. dem har inget eget rum och sambon önskar nog helst av allt att det bara vore vi tre, jag, han och hans barn.

[Anonym]

Jag tror att du innerst inne vet. Kanske tanken måste mogna och komma upp till ytan men det här låter inte som en relation som är värd att satsa på. För det första låter killen opålitlig och självisk. Nästan så jag får en känsla av att han tar dig för att vara lite smådum och utnyttjar dig. Han låter dig ta hand om hans barn ÅT honom, försumma dina egna barn FÖR honom samtidigt som han skannar av marknaden för att se vad han missar eller om det finns någon "bättre" där ute. För det andra dina barn. Dina barn går miste om dig. Och du går miste om dina barn. Givetvis ska man även om man har barn kunna träffa en ny och leva i förhållande och inte glömma bort sina egna behov vad de nu må vara. Men barnen måste alltid komma först och jag får en känsla av att din sambo liksom stympar din modersroll. DET ÄR FEL och såå själviskt och hur kan du tillåta detta? Givetvis ska du inte som kvinna leva allena i kyskhet bara för att du en gång valt att skaffa barn. Men du borde säga SCREW YOU till varje nolla som försöker avhålla dig från dina barn och som säger att ditt hem inte är dina barns hem. Känner du inte själv att dina barn kommer i första hand? Att det är kärleken till dina barn som borde vara villkorslös och att dina barn ska veta att om någon ger dig ett ultimatum att välja mellan sig själv och dina barn så väljer du dina barn?



Vad får du egentligen ut av den här mannen? Anser du att en relation med en nolla som sätter sina egna behov framför dina och dina barns behov är bättre än ingen relation alls? Är han värd att du går miste om dina barn och att dina barn går miste om dig? Hur skulle det kännas om fem år när dina barn är stora, du har gått miste om att lära känna dina barn och dina barn har gått miste om dig och din sambo plötsligt dumpar dig för att han inte behöver dig att ta hand om HANS unge längre? Vill du verkligen stanna och ta reda på? För jag tror inte det skulle kännas ett dugg bättre även om det tillslut blir du som tar ditt förnuft till fånga och dumpar honom. Du har fortfarande gått miste om den största kärleken i ditt liv för en asshole.



Som sagt jag tror att du vet innerst inne. Jag hoppas tanken inte tar för lång tid att mogna. Jag hoppas du finner styrkan. Jag hoppas du finner att leva självständigt på dina villkor, där du finns för dina barn så som du vill finnas, är sååå mycket mer värt än att leva med en självisk skitstövel. Jag önskar dig lycka till.

[Birgitta97]

Jag tänker bara en sak. Gå! Man offrar ALDRIG sina barn för en karl, aldrig i hela livet! Lämna honom och skapa dig en tillvaro där dina barn får plats och hör hemma, de är din prio 1, ingen annan.

Han låter som en fullblodsegoist i mina öron. Opålitlig dessutom. Både du och dina barn har det bättre utan honom.

[marib]

och funderar lite stillsamt hur hon kunde välja bort sina barn öht taget *totalt oförstående*

[Rosalie]

Jag hade aldrig accepterat en sambo som inte accepterade mina barn, så redan där är vi olika tänker jag.
Hade jag suttit i din sits så hade jag inte tvekat utan jag hade gått. Sett till att skaffat mig och barnen en bra lägenhet, ett umgänge som fungerade utifrån barnens behov.
Men det är bara du som kan fatta det beslut som är rätt för dig och dina barn.

[Malinau]

Vilken är hans goda sida? Vilket är ditt skäl till att stanna?

Han låter allt annat än som någon jag skulle ens försöka leva med. Han vill helst inte att dina barn ska vara där och när hans barn ska bo där hela tiden så ska _du_ ta hand om det? Hur illa kan det bli med attityderna?

[~Trixie~]

Om jag inte är helt ute och cyklar så har du skrivit om det här ett antal gånger här på Styvföräldrar. Varje gång får du samma svar från de allra flesta, att det här är helt galet och att du borde lämna mannen ifråga.

Ändå kommer du tillbaka och ställer samma fråga, om och om igen. Svaren är desamma, frågan är vad du verkligen kommer att göra......?

(är du någon helt annan ber jag om ursäkt för min feltolkning)

[Snäckmamman]

Parkerar också här *imt*

[Ruffsa]

Jag lever tillsammans med en man som har två barn, själv har jag inga barn men vi planerar att skaffa ett gemensamt.

Ibland har jag önskat att han inte hade barn, det här låter förstås inte fruktansvärt men jag brottas med känslan att han redan gått igenom allt det här som kommer att vara helt nytt för mig... att alltid behöva ha hans ex närvarande i vårt liv, drömmen om kärnfamilj osv... Jag kan alltså förstå att man inte automatiskt älskar någon annans barn men det behöver man inte men man måste ACCEPTERA dem och alltid se till deras bästa. Har man dessutom egna barn borde det vara ännu lättare anser jag.

Jag har valt den här mannen för att jag älskar honom och jag försöker hela tiden att fokusera på det som är positivt. Barnen är verkligen jättehärliga och jag kan önska att de bodde mer hos oss så att vi lärde känna varandra ännu bättre. Hans ex är okej och min sambo är otroligt förstående och underbar.

Jag bor också hos min sambo och jag kan lova att jag inte känner mig hemma där. Min sambo förstår det här och blir glad för alla saker jag tar med och tycker att det är helt ok att förändra i huset som jag vill. Nu vill vi alla flytta för en massa minnen från den skit som varit (hans ex, inte mamman) finns kvar i väggarna.

Det jag försöker förklara är HUR man agerar och hur mycket energi man lägger ner för att försöka skapa ett fungerande förhållande och en familj där ALLA trivs, barn såväl som vuxna.

Skriv ner allt som du ser som positivt i ert förhållande, vågskålen över det positiva måste överväga. Vad är det som gör att du prioriterar den här mannen framför dina barn?

Jag kan tillägga att min sambo i sitt förra förhållande prioriterade en fullständigt galen kvinna framför sina barn och det ångrar han väldigt dåligt över idag.

Du är värd så mycket mer!

[Ruffsa]

Det här låter förstås fruktansvärt ska det vara =)

[cogito]

jag känner också igen frågan. Om det ärsamma person kan man undra vad man får ut av att ställa samma fråga gång på gång?

[RonjaRövardotter]

Tja, vad tycker du själv, om du läser vad du skrivit?

Du kommer med 30-40 argument om varför du borde sticka, och inte ett knyst om varför du skulle stanna kvar. Det är nog många som skulle tycka att ett enda av dessa argument skulle vara anledning nog för att dra.

Med välvillig tolkning kanske man kan se det som positivt att ni pratar lite om dina barn och dina prylar, fast bara lite blabla och ingen action tydligen.

Läs igenom dina egna argument för att sticka:
- fruktansvärt trassligt
- ute på kontaktsidor och i princip ljög
- bekymmer kring mina barn då jag bara kunnat ha dem under helger
- väldigt kylig stämning
- kanske kunde mina barns pappa ha hela vårdnaden av ena barnet
- jag bara har ett barn hos oss varannan helg
- kändes helt sjukt
- hans hem, inte vårt
- Jag kan inte riktigt slappna av hemma, utan känner att det inte är mitt hem, inte vårt hem
- om jag klarar att till 100% finnas för detta barn.
- vi inte kan ha mina barn som jag vill
- min sambo vill gärna kunna erbjuda sitt barn ett hem med bara honom och mig
- tryggare och lugnare liv om jag inte har mina barn så ofta och att det räcker med varannan helg
- jag bara känner olust till allt,
- min sambo bara ser till sig och sitt barn
- jag skall finnas där för hans barn till 100%.
- känns bara hemskt.
- jag får mer att ta hand om
- jag kan lämna hans barn på skolan varje morgon, även hämta barnet
- Jag har redan gjort mycket, kanske för mycket för hans barn
- han själv kan jobba och tänka på sig själv.
- en sambo som tänker på sitt och sitt barns bästa
- inte finns äkta kärlek till mig
- hemmet inte känns som även mitt
- det enda jag har i hemmet är mina kläder
- Jag har alla mina saker nerpackade i garaget
- det känns fortfarande lika osäkert
- visst förekommer tjafs
- "passar det inte så flytta ut, jag klarar mig själv"
- " största problemet är nog att jag har barn
- osäkert är bara förnamnet
- sambon önskar nog helst av allt att det bara vore vi tre, jag, han och hans barn.

[Bellie04]

Håller med Birgitta fullt ut. Förstår inte hur man kan offra sina egna barn för en karl.