Min sambo har 2 tonåringar, 15 och 19 år. Jag har en 14-åring och en 10-åring. Jag tycker att han curlar sina barn något så vansinnigt – en klassiker, jag vet, styvföräldrar har i alla tider uppfattat styvbarnen som bortskämda och barnsliga för sin ålder. Fast jag gillar verkligen dehär ungarna så det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte står ut med att passa upp på nästan vuxna människor som om de vore bebisar! Dessutom spiller det över på mina egna barn. När jag bodde ensam med mina så körde jag min egen uppfostringsstil utan att fundera så mycket, det flöt på och kändes bra. Nu när vi alla bor ihop så ser jag plötsligt mina spontana reaktioner ur ett annat perspektiv. Jag börjar tvivla på vad som är rätt och vettigt. Är jag taskig som inte skjutsar sonen till alla fotbollsträningar (det finns ju buss)? Är jag hård som förväntar mig att de ska duka av efter sig? Kan man begära att en 14-åring ska kunna fixa mellanmål åt sig själv? Är det barnet eller föräldern som ska hålla reda på läxorna och nästa prov? Min sambo gör allt sånt åt sina barn. Han kör dem och deras saker fram och tillbaka mellan oss och deras mamma, som bor 2 tunnelbanestationer bort. Om de har glömt något på ena stället så kör han saken ifråga inom ca 3 timmar, aldrig att de har behövt vänta till nästa dag eller komma och hämta den själva. De behöver varken ställa in sina tallrikar i diskmaskinen eller säga tack för maten. Städa sina rum är inte att tala om. Om de plötsligt vill ha ett visst par jeans rena nästa dag så startar han tvättmaskinen klockan 10 på kvällen och sitter uppe till midnatt för att kunna hänga på tork, och sen stiger han upp 7 för att stryka. Jag har sagt massor av gånger att jag tycker att det är sjukt hur han skämmer bort dem. Den vuxnes liv är ju en sak, jag orkar inte agera slav åt ungdomar som är både längre, starkare och piggare än jag, men hur går det för barnen i långa loppet? Gör man dem en tjänst eller en otjänst? Kommer de att lära sig klara sig själva bara man låter dem göra det till slut (när de flyttar hemifrån i 30-årsåldern), eller behöver de övning? Själv fick jag mycket övning från ganska tidig ålder, handlade och lagade mat och tvättade, tog mig till min egen baletträning med buss och tunnelbana, höll reda på läxor osv. Jag lärde mig ju att ta ansvar och tycker att jag är bra på det och är en i grunden trygg person, men det kanske inte beror på övningen utan på något annat? Min instinkt säger mig att barn ska bli självständiga genom en successiv process som egentligen påbörjas redan i dagisåldern och sen långsamt går från att gå hem från skolan själv, ta tunnelbanan ett par stationer, hålla reda på läxor, laga enklare måltider osv. Upptrappningen sker liksom naturligt när man känner att de är mogna för nästa steg. Att fixa alla dessa banala och basala saker åt en 19-åring känns som att bli driven med! Det är inte i första hand barnen jag irriterar mig på, de har bara blivit lärda hur det funkar, utan på sambon som inte fattar hur knäppt det är – om det nu är det, annat än i min hårdhudade värld?! Jag försöker fortsätta enligt min egen ”plan” med mina egna barn men det blir jättekonstigt att ha två helt olika regelsystem inom samma familj. Min 14-åring undrar med rätta varför han måste dammsuga sitt eget rum när de andra inte behöver.
1
Curlingbarn, hur går det sen? Min sambo har 2 tonåringar, 15 och 19 år. Jag har en 14-åring och en 10-åring. Jag tycker att han curlar sina barn något så vansinnigt – en klassiker, jag vet, styvföräldrar har i alla tider uppfattat styvbarnen som bortskämda och barnsliga för sin ålder. Fast jag gillar verkligen dehär ungarna så det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte står ut med att passa upp på nästan vuxna människor som om de vore bebisar! Dessutom spiller det över på mina egna barn. När jag bodde ensam med mina så körde jag min egen uppfostringsstil utan att fundera så mycket, det flöt på och kändes bra. Nu när vi alla bor ihop så ser jag plötsligt mina spontana reaktioner ur ett annat perspektiv. Jag börjar tvivla på vad som är rätt och vettigt. Är jag taskig som inte skjutsar sonen till alla fotbollsträningar (det finns ju buss)? Är jag hård som förväntar mig att de ska duka av efter sig? Kan man begära att en 14-åring ska kunna fixa mellanmål åt sig själv? Är det barnet eller föräldern som ska hålla reda på läxorna och nästa prov? Min sambo gör allt sånt åt sina barn. Han kör dem och deras saker fram och tillbaka mellan oss och deras mamma, som bor 2 tunnelbanestationer bort. Om de har glömt något på ena stället så kör han saken ifråga inom ca 3 timmar, aldrig att de har behövt vänta till nästa dag eller komma och hämta den själva. De behöver varken ställa in sina tallrikar i diskmaskinen eller säga tack för maten. Städa sina rum är inte att tala om. Om de plötsligt vill ha ett visst par jeans rena nästa dag så startar han tvättmaskinen klockan 10 på kvällen och sitter uppe till midnatt för att kunna hänga på tork, och sen stiger han upp 7 för att stryka. Jag har sagt massor av gånger att jag tycker att det är sjukt hur han skämmer bort dem. Den vuxnes liv är ju en sak, jag orkar inte agera slav åt ungdomar som är både längre, starkare och piggare än jag, men hur går det för barnen i långa loppet? Gör man dem en tjänst eller en otjänst? Kommer de att lära sig klara sig själva bara man låter dem göra det till slut (när de flyttar hemifrån i 30-årsåldern), eller behöver de övning? Själv fick jag mycket övning från ganska tidig ålder, handlade och lagade mat och tvättade, tog mig till min egen baletträning med buss och tunnelbana, höll reda på läxor osv. Jag lärde mig ju att ta ansvar och tycker att jag är bra på det och är en i grunden trygg person, men det kanske inte beror på övningen utan på något annat? Min instinkt säger mig att barn ska bli självständiga genom en successiv process som egentligen påbörjas redan i dagisåldern och sen långsamt går från att gå hem från skolan själv, ta tunnelbanan ett par stationer, hålla reda på läxor, laga enklare måltider osv. Upptrappningen sker liksom naturligt när man känner att de är mogna för nästa steg. Att fixa alla dessa banala och basala saker åt en 19-åring känns som att bli driven med! Det är inte i första hand barnen jag irriterar mig på, de har bara blivit lärda hur det funkar, utan på sambon som inte fattar hur knäppt det är – om det nu är det, annat än i min hårdhudade värld?! Jag försöker fortsätta enligt min egen ”plan” med mina egna barn men det blir jättekonstigt att ha två helt olika regelsystem inom samma familj. Min 14-åring undrar med rätta varför han måste dammsuga sitt eget rum när de andra inte behöver.
Personligen är jag övertygad om att överdrivet bortskämda människor får svårare med allt i större utsträckning än andra. De vet inte hur man gör saker och kanske inte ens varför. Deras möjligheter att ta ansvar begränsas. De har ju inte behövt tänka, göra eller ta några konsekvenser och det man inte övar på är man vanligen dålig på. Risken är större att dessa bortskämda känner sig otillräckliga, missförstådda, illa behandlade etc. Jag är personligen också övertygad om att de i större omfattning än andra har svårare att få relationer att funka, både privata och på jobbet.
Så det man tror är hög service och bussighet som förälder, kan mycket väl visa sig vara en fet björntjänst. I värsta fall för resten av livet om inte barnen själva får vissa insikter och utvecklar förmågor.
När två tonåringar, dom du skriver större, starkare och piggare, dessutom får behandla er vuxna som deras betjänter (eller snarare slavar, för ni får ju ingen lön) kan man ju också fundera över vilken inställning de får till andra människor.
Personligen är jag övertygad om att överdrivet bortskämda människor får svårare med allt i större utsträckning än andra. De vet inte hur man gör saker och kanske inte ens varför. Deras möjligheter att ta ansvar begränsas. De har ju inte behövt tänka, göra eller ta några konsekvenser och det man inte övar på är man vanligen dålig på. Risken är större att dessa bortskämda känner sig otillräckliga, missförstådda, illa behandlade etc. Jag är personligen också övertygad om att de i större omfattning än andra har svårare att få relationer att funka, både privata och på jobbet.
Så det man tror är hög service och bussighet som förälder, kan mycket väl visa sig vara en fet björntjänst. I värsta fall för resten av livet om inte barnen själva får vissa insikter och utvecklar förmågor.
När två tonåringar, dom du skriver större, starkare och piggare, dessutom får behandla er vuxna som deras betjänter (eller snarare slavar, för ni får ju ingen lön) kan man ju också fundera över vilken inställning de får till andra människor.
Det måste vara fruktansvärt att bo ihop men ändå ha liksom två skilda världar i samma familj!
Jag tycker det är skrattretande att curla sina vuxna /nästan vuxna barn så till den milda grad att man nästan skapar ett slags funktionshinder hos dem! Jag flyttade själv hemifrån väldigt tidigt och har fått klara mig själv, och det har gått bra. Stegvis i takt med personlig mognad har jag av mina föräldrar fått större ansvar, vilket också gett självförtroende. Jag skulle aldrig ha drömt om att "köra med" mina föräldrar på det där viset. Om jag ville ha kläder tvättade fick jag lägga dem i rätt tvättkorg eller vara med och tvätta själv. Jag kan inte tänka mig att jag kommer att stanna uppe och tvätta mina egna barns kläder för att de kräver det. Ett undantag vore väl om man råkat spilla på sina examenskläder kvällen innan, och bara måste ha dem, inte för att man känner för det utan för att det inte finns något annat fint.
De kompisar jag har (oftast haft eftersom jag har svårt att bli vän med superegoister) som blivit curlade är ofta scvåra at ha en vuxen relation med eftersom de lärt sig att utnyttja folk och att de själva aldrig behöver ta ansvar, bara kan skylla ifrån sig eller smita undan.
3
Det måste vara fruktansvärt att bo ihop men ändå ha liksom två skilda världar i samma familj!
Jag tycker det är skrattretande att curla sina vuxna /nästan vuxna barn så till den milda grad att man nästan skapar ett slags funktionshinder hos dem! Jag flyttade själv hemifrån väldigt tidigt och har fått klara mig själv, och det har gått bra. Stegvis i takt med personlig mognad har jag av mina föräldrar fått större ansvar, vilket också gett självförtroende. Jag skulle aldrig ha drömt om att "köra med" mina föräldrar på det där viset. Om jag ville ha kläder tvättade fick jag lägga dem i rätt tvättkorg eller vara med och tvätta själv. Jag kan inte tänka mig att jag kommer att stanna uppe och tvätta mina egna barns kläder för att de kräver det. Ett undantag vore väl om man råkat spilla på sina examenskläder kvällen innan, och bara måste ha dem, inte för att man känner för det utan för att det inte finns något annat fint.
De kompisar jag har (oftast haft eftersom jag har svårt att bli vän med superegoister) som blivit curlade är ofta scvåra at ha en vuxen relation med eftersom de lärt sig att utnyttja folk och att de själva aldrig behöver ta ansvar, bara kan skylla ifrån sig eller smita undan.
Jag anser om man är 19 så är man så pass vuxen att man kan ta hand om sig själv. Vid 14, 15 års ålder kan man ta dig själv till aktiviteter om det inte är väldans lång sträcka. Det beror ju lite hur man bor.
Mina barn på 8 och 10 år, dukar på/av bordet, ställer in/plockar ur diskmaskin. Har fått lägga sin tvätt i tvättkorgen sedan 2 -års ålder. Om de nu vill ha ett visst klädesplagg till dagen efter, får de själva se till att de blir tvättade.
Mina barn kan duka fram frukost och äta dem utan någon inblandning av vuxna. Således kan de göra mellanmål själva.
Deras rum låter jag dock vara, det brukar se ut som bombnedslag där...
De har även börjat laga middag, dock med tillsyn. Barnen tycker det är roligt och blir stolta när de har lagat middag "själva".
Läxor påminner jag dock om.
4
Jag anser om man är 19 så är man så pass vuxen att man kan ta hand om sig själv. Vid 14, 15 års ålder kan man ta dig själv till aktiviteter om det inte är väldans lång sträcka. Det beror ju lite hur man bor.
Mina barn på 8 och 10 år, dukar på/av bordet, ställer in/plockar ur diskmaskin. Har fått lägga sin tvätt i tvättkorgen sedan 2 -års ålder. Om de nu vill ha ett visst klädesplagg till dagen efter, får de själva se till att de blir tvättade.
Mina barn kan duka fram frukost och äta dem utan någon inblandning av vuxna. Således kan de göra mellanmål själva.
Deras rum låter jag dock vara, det brukar se ut som bombnedslag där...
De har även börjat laga middag, dock med tillsyn. Barnen tycker det är roligt och blir stolta när de har lagat middag "själva".
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
