Att vara mamma till en Julia

[DenVanligaMamman]

Hej alla mammor där ute.

Minns ni mig? Jag minns knappt mig själv längre.
Jag hinner aldrig sitta här längre och jag har nära på ingen egentid att rå om sen vi fick vår Julia.
Jag hade ingen bra förlossning och mådde ganska dåligt efter den, blev bla. felaktigt behandlad på huddinge. (kränkt av personalen under förlossningen pga övervikt bla.)

Julia är en fantastisk unge. Väldigt olik sin storasyster.
Hon är jättefin och jag älskar henne väldigt mycket, när hon ler och är glad finns ju nästan inget bättre. Men Julia har en sida till, där hon är lite mindre lätt att ha att göra med.
Dockan har svårt att sova och massa problem med sin lilla mage. Varje dag och varje kväll så är det ett fasligt liv i luckan här hemma om Julia inte får bli buren konstant. Så vissa dagar är det inget annat än att bara försöka få lilla hjärtat lite mindre ledsen en stund. Vissa dagar är det såklart inte alls jobbigt.
Förutom att hon tvärvägrar att somna utan att först skrika sig halvt fördärvad så är Julia en mycket nyfiken liten dam, hon vill se allt och tycker inte om att vara ensam.
Hennes pappa är sjukskriven, så han har vänt på sitt dygn så att vi har varsin del av dygnet. Något som i början var okej, men nu börjar det bli drygt att vi sover på olika tider. Man blir liksom begränsad i vad man kan göra hemma på dagen innan pappa har klivit upp.
Man blir ganska isolerad när man har ett relativt krävande barn, i jämförelse med storasyster då. Som var som en dröm hela hon. Men egentligen är det nog kanske mest att rutinerna här inte är så stabila än, att där saknas lite egentid och vuxentid.

Hur gör ni andra med matning och sovtider, rutiner i allmänhet? Jag måste försöka få ordning på våra rutiner här hemma så att det funkar bättre på sikt.

Bortsett från min klagan nu då så är jag trots allt så himla kär i min lilla bebis, hon är ju det finaste jag sett (storasyster också då)...

[Mran]

Ja, bebisar är ingen lätt match... lyckligtvis fick ag den "snälla varianten" denna gången. Med mitt första barn hade vi det som ni har det; skrik och klagomål. *puh* Höll på att gå under av allt som hände då.
Vi låter Malte sova när han är trött, äta när han vill ha mat och vara nära när han signalerar detta. På kvällen lägger vi han i hans vagn, det kan vara protester med jag står fast vid att han skall ligga ner i vagnen. Efter 5-7 minuters klagan inser han att det är ingen idé att tjafs och han slocknar sött. Sedan bär vi upp han till hans säng och han sover i sin säng under natten. Vi kör stenhårt med rutiner; ligga i vagnen - sova/åka någonstans, sitta i babysitter - umgås och vara social, ligga under babygym - gympa och undersöka färger/former, dusch - innebär babymassage och mys med mamma/pappa vid skötbordet, pyamas - kväll och snart sova, kvällsgos - lite mys och bus innan han hoppar ner i vagnen för kvällen.

Försök att skapa rutiner och att få henne att känna sig trygg, det tar som sagt en vecka innan saker och ting blir rutin. Och ståpå er, det är ju ni som är föräldrar. Hoppas ni får kläm på det hela... prata annars med BVC, det kan också vara något med maten. Det går ju inte att fråga de små liven om vad som är bekymret...

//Mran.