Tonårsgraviditet

[Anonym]

Hej där ute!!!!
Är det någon som har erfarenhet av att tonårsdottern (17 år), som är gravid, vill behålla barnet?

[marib]

vad funderar du över? Det är liksom inget vi kan göra åt det.. Det bestämmer de själva. Är vi negativa så stöter vi bara bort dem.. I mina ögon så mycket bättre att gratulera och få var delaktig. då kan man underlätta lite

[-TH-]

Bara mig själv, blev gravid som 16 åring. Och han fylla 17 när jag fick min grabb.
Något speciellt du undrar över?

[Nissa]

Inte min dotter, men jag har lite erfarenhet genom en väninna. Jag tror inte att det är helt ovanligt, även om majoriteten ungdomar inte vill bli föräldrar.

[Daga]

Min dotter blev gravid som sextonåring, hann bli sjutton innan pojken föddes. Han är nu 1 1/2 år och det bästa som hänt oss allihopa.

[Pojkmorsan_]

Inte direkt, bara indirekt. Säger som de andra: Gratulera, gilla läget, älska, stötta till 100 % och gläds. Barn är alltid glädje. Det är inget jag önskar, men kulle det hända, skulle jag ställa upp till 100 % och faktiskt bli jätte, jätteglad över ett barnbarn. Det har ju också sina fördelar att man själv är någorlunda ung och har ork, istället för att få barnbarn vid typ 70.
Vad undrar du?

[Daga]

Håller med pojkmorsan av hela mitt hjärta. Jag har nog ett extra tight förhållande till min dotterson eftersom jag var med när det positiva graviditetstestet gjordes, ultraljuden och till sist förlossningen.

Dottern (och jag) fick ett positivt gravtest när hon sökte för en annan sak på vårdcentralen. Det blev en chock..vi gick knäpptysta till bilen och satte oss. Sedan ringde jag efter pappan som var på jobbet, han kom hem direkt. (de hade precis flyttat till en egen lägenhet)
Jag sa till dem; ni måste sätta er ner och prata om detta, ta ett beslut om ni ska behålla barnet eller göra abort. Jag finns här, vad ni än beslutar er för och stöttar er till 100 %, det lovar jag.
Sedan satte jag mig i bilen och åkte hemåt. Och jösses vad jag grät. Jag var säker på att de skulle göra abort och jag tyckte själv att det var den rätta lösningen. Men jag grät och talade till mitt ofödda barnbarn förlåt förlåt förlåt älskade lilla vän förlåt.

Men de bestämde sig för att behålla barnet. Och så kom han till världen. Leo. Det ljuvligaste som finns på denna jord. Mormors älskade hjärtegryn.

[Pytte med 4]

Ja och nej. Inget av mina barn är eller har varit gravida, men jag var själv 16 år när jag blev gravid och 17 när dottern föddes. Hon är 15 år idag. Fråga gärna om det är något speciellt du vill veta.

[eufemia]

Underbart skrivet!

*döljer en tår*

[Lova med tre]

En av mina bästa vänner blev mormor när hennes dotter var 18 och det har gått fantastiskt bra. Barnbarnet är 2,5 år nu ochan är värd sin vikt i guld om man frågar min kompis.

Visst var det tufft men graviditeten och föräldraskapet fick den unga mamman att växa upp och in i sitt föräldraansvar - relationen mellan min kompis och hennes dotter har djupnat och på det hela taget tror jag att de har kommit varandra mycket närmare.

[Solile]

Jag har erfarenheten av detta från mig själv. Fick min äldsta när jag var bara 16. Fråga på bara

[Anonym]

Hej där ute!!!!
Är det någon som har erfarenhet av att tonårsdottern (17 år), som är gravid, vill behålla barnet?

Nej, det har jag inte... men jag har tankar om abort. Jag är inte abortmotståndare eller så men jag har tänkt efter väldigt noga. När jag fick mitt första barn i början av tjugoårsåldern fick jag en gnagande känsla inombords. Det gick nämnligen upp för mig att jag hade haft ett halvtidigt missfall före det här barnet utan att jag fattat det. Jo, det kan faktiskt bli så att man inte märker att man är gravid (om man inte tar ett test förstås) på flera månader. Så har det varit för mig. När jag såg på mitt levande barn undrade jag vem det där andra barnet skulle blivit. Jag gick och saknade det där barnet och önskade att jag fått ha det hos mig och att det skulle fått leva och bli kramat. Jag undrade vad jag hade gjort för fel, om jag hade kunnat rädda graviditeten om jag hade varit mer vaksam etc.
Innan jag upplevde det här hade inga problem med att kunna tänka mig en abort. Skulle jag blivit gravid i tonåren så skulle jag utan vidare gjort abort... men sorgen efter det barnet skulle slagit mig som en jättevåg i en ocean när mitt första barn väl föddes - att veta att jag själv bestämt att det första inte skulle få leva.
Jag är hemskt ledsen om jag skrämmer någon som överväger abort... men det här är allvarliga saker och man måste tänka på alla följder. Alla är olika... och jag har lär mig om mig själv att jag inte skulle klara att göra en abort utan att förutom saknaden dessutom behöva leva med skulden hela livet.

[Anonym pga ämnet]

Och jag kan säga att jag inte ångrar någon av mina aborter. Jag har gjort 3 under en period på 15 år, innan jag fick mina barn. Ingen av de graviditeterna kom till under några bra förhållanden och jag hade inte haft det liv jag har idag om de barnen fått komma till. Inte heller hade mina barn, de barn som inte fick komma, haft i närheten av de liv alla barn förtjänar... Det har de barn jag nu har, däremot! De har stabila föräldrar, sunda förhållanden och bra men absolut inte överdådiga villkor i sina liv. Bra förutsättningar helt enkelt... Sen finns det ändå aldrig några garantier i livet, men man kan ju få mer eller mindre bra start livet...