3-barnsfunderingar

[Nugga]

Ja, 3 barn. Lite intressant som man växer med uppgiften. Just denna veckan är jag helt solo hemma med Oscar, eftersom maken är på tjänsteresa i Asien hela veckan och jag har skickat syrrorna till min mamma i Sverige. Och vad trevligt vi har, Oscar och jag! Känns underbart att kunna lägga hela mitt fokus och min uppmärksamhet på honom och han njuter av det, det märks tydligt.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att minnas när vi hade fått första barnet. Vi tyckte att vi hade fullt upp heeeela tiden - två vuxna på ett barn. Sen kom det ett barn till och så ett barn till. Och jag brukar säga att att tja, det är inte så stor skillnad egentligen på att ha ett två eller många barn. Men herregud vad fel det är!! Stämmer ju inte alls! Jag har bara blivit immun eller nåt. Det är ju sååå lungt och skönt med bara en liten knatte! Lugna och sköna morgnar utan stress. Jag kan springa ärenden efter att ha hämtat på dagis - det är något jag ju helst hoppar över om jag har alla 3 med. Lugna dagishämtningar eftersom vi inte ska stressa vidare till nästa ställe. Ingen gråt och inget kiv och inga syskonbråk jag ska medla i. Och jag har inte gett någon en rejäl utskällning på 4 dagar nu, har nästan lite abstinens!
Det är först nu som jag inser vilket stök och stim jag annars lever i. Så visst är det en enorm skillnad på ett två eller många barn!

Och när allt detta är sagt, så får jag erkänna att jag saknar mina tjejer...och syskonkärlek är oslagbart. Idag ville de båda två prata med Oscar i telefon när jag ringde

[Hunnisarna82]

Men va härligt att kunna njuta av bara ett barn i taget och att sakna de andra! Vi väntar vårt andra precis närsomhelst nu och D ska vara pappaledig alla fredagar hela hösten, för att vi ska ha en stående dag då vi tar varsitt barn Blir spännande att se för precis som du beskriver tyckte vi iaf i början att det var fullt upp med ett barn!

[Sintra]

Jag kan skriva under på allt! Fast jag har ju bara två barn, som jag å andra sidan är ensam med... MEN HU! Vilken skillnad det är. Jag kan riktigt bli avundsjuk på föräldrar som är ihop och har bara ETT barn, samtidigt som jag verkligen förundras hela tiden över hur dom inte får ihop det bättre, lika mycket som dom förundras över att jag ORKAR själv