Kan ni förstå?

[Anonym]

Hej! Vi har en dotter i familjen som är min sambos sedan tidigare. Hon är 12 år gammal. Vi har känt varandra i ca 8 år. De första åren så hade jag höga ambitioner, ville skapa en relation osv. Det lyckades bra i perioder men saboterades alltid av mamman på olika sätt. Dottern blev straffad på olika sätt av att göra saker med mig vilket gjorde att jag tog beslut att ta ett steg tillbaka för att lätta trycket på henne. Detta användes i sin tur av mamman att jag inte brydde mig och att jag var elak som inte tänkte mer på dottern osv. Dvs hur jag än gjorde så blev det fel. Men lusten att hitta på saker med henne försvann successivt eftersom det alltid bara blev dåligt. Dotterns lojalitet med mamman har under åren stärkts och utvecklingen senaste ca två åren har varit riktigt hemska. Även min sambo som haft god kontakt med dottern började tappa kontakten med henne, hon kändes mer som en skådespelerska - inte uttalat kritisk men väldigt hal och svår och nå. Hon sa inte rakt ut att hon ville vara mindre hos pappa men hennes vistelser där kändes mer som projekt att hämta info som kunde förstärka mammans dåliga bild av pappan och mig. Utvecklingen de senaste två åren har varit helt hemsk - hon har sagt till mamman att hennes pappa slagit henne, hon har spridit rykten om mig och pappan så ingen av hennes kompisar vill komma hem till henne, hon har ljugit om oss för lärare, grannar osv. Inga samtal som min sambo haft med henne har hjälpt, hon har bara varit hal och slingrat sig och sedan fortsatt. Och hon är en bra skådespelerska så alla tror henne. Nu har min sambo tagit ett beslut, att hon ska bo mycket mindre hos oss eftersom detta måste vara oerhört negativt även för henne själv. Det är ju detta som hon själv säger tycker jag också med sitt beteende - att hon faktiskt inte vill vara med hos oss och göra något bra av det, utan hennes liv går ut på att bevisa sin lojalitet med mamman och förstöra så mycket hon kan för oss. Hur ser ni på detta?

[Malinau]

Har pappan försökt prata med mamman om hur hon använder barnet till sina egna bittra syften och driver förtalskampanjer?

[Anonym]

Vi har en väldigt liknande situation tyvärr..

Vi har både mina, dina och våra barn i familjen.. där ett barn har ställt tilll det rejält..

Väldigt lik din historia men + att det blev rejält pådrag över att barnet blivit slaget.. något som barnet hittade på för att få sin vilja fram som gick ut på att få vara hos mamma mer då man tydligen får göra och bete sig som man vill där..

Barnet skryter om detta på skolan.. lärarna och rektor försöker hjälpa oss.. men polis och social ser åt andra hållet.. det är rättegång snart

Mitt ex har då dessutom sagt att om min sambo blir dömd för detta så kommer inte jag få ha mina barn.. (vilket han via soc har rätt att bestämma då) så då måste jag välja mellan att inte få ha mina äldre barn eller separera från mitt yngsta barns pappa för att då få träffa de äldre.. det är så sjukt hela detta så jag gör inget annat än gråter hela tiden..

och allt detta av en lögn bara för att få sin vilja igenom.. mamman pushar dessutom på det hela.

[Anonym]

Vill inte skriva alls för mycket, men mamman är lika här. Idag är måttet rågat. Är så förbannad. Grrr....

[Anonym]

Ja självklart. Det har varit ett oräknerligt antal samarbetsamtal genom åren, mamman kommer aldrig ändra sig eller se något av vad som händer.

[Malinau]

Det är alltid lika tragiskt när vuxna använder sina barn som slagträn och verktyg i olika konflikter och situationer för att jävlas med andra. För även om man i någon mån lyckas - den här pappan och du tycker ju att det är jobbigt på många sätt - så -är det ändå barnet som är den som tar mest stryk. Barnet får göra ett de smutsigaste jobben som en förälder kan be om, tycker jag.

Vad man ska göra är ju svårt. Det är en svår balansgång att hantera eftersom man inte vill ta till samma metoder som motståndaren. Samtidigt tycker jag att barnet förtjänar raka och ärliga besked. Hon är fortfarande ett barn, men stor nog att ett visst socialt ansvar. Det kan också vara bra att pappan vågar vara hyfsat tydlig nu, för om ett antal år kanske flickan kommer på andra tankar och om hon då kan minnas att hennes pappa sa si eller så, kan det underlätta för henne att förstå hur saker och ting egentligen hängde ihop.

För mig är det inte ett kärleksfullt sätt att göra som exempelvis den här mamman.

[Ytterligare anonym]

...vi är nog många som känner igen oss i det som du skriver, fast det nog ofta sker i betydligt mildare form...

Det är en komplex situation och i vårt fall handlar det om en bioförälder (mamma) som dels har kontrollbehov, dels har dålig självkänsla och dels behöver någon att lägga all skuld på, då hon uppenbarligen inte lever ett harmoniskt liv eller är nöjd med tillvaron...

Vår biomamma strävar efter att hon själv och barnen ska vara perfekta och då inga av dem lyckas, drabbas alla av konsekvenserna... nämligen att NÅGON måste vara skyldig till detta...

Jag har också valt att distansera mig från mina bonusar, trots att de har behov av mig, eftersom det alltid blir negativa konsekvenser. Försöker jag få dem att röra på sig, ja, då utsätter jag dem för livsfara. Ska de äta varierad, nyttig kost (det normala, frukt och grönt, mjölk, fiberrik mat, proteiner i form av kyckling, fisk och kött...), ja, då äter de egentligen bara kokt korv med bröd och det är nog vad biomamman menar är en BRA MATDAG i vår familj. Tar jag med bonusarna på biblioteket, ja, då vägrar biomamman att vi ordnar lånekort, eftersom vi kan slarva bort böckerna och då får hon betala (!!! SJÄLVKLART skulle VI betala om barnen lånade böcker hos oss och de försvann här!!! Barnen är skrivna hos mamman) och allt jag gör är DÅLIGT eller FARLIGT eller DUMT och aldrig att hon skulle prata med mig och fråga vad jag gör, utan hon förhör barnen, som lärt sig att de inte ska säga sanningen, för då blir mamma arg... så hon går på deras version, som i grunden är skapad av henne...

Jag var med under skapandet av biomammans och barnens relation ang. hur hon vill se på att vi lever vårt liv... I början, när biomamman som vanligt ringde och förhörde barnen, protesterade barnen... "Men mamma, vi har inte alls suttit inne idag, vi var och badade och åt köttbullssallad och frukt på stranden och nu ska vi ut i skogen med X (som är jag) och plocka blåbär och baka paj, det är säkert mamma, vi har inte suttit hemma och sett på tv och vi har ätit mat!!! Du ljuger!!!" var en typisk konversation det första året... År två började barnen ljuga, för vad hade de för val... Hon frös ut dem när de sa sanningen, för det var inte den "sanning" hon ville skulle vara sanningen och det är barnens mamma, de får antingen anpassa sig eller bli övergivna av sin älskade mamma... Helt överjävligt, rent ut sagt...

Numera smyger de iväg med telefonen och jag låtsas inte förstå varför, men jag tror de ibland skäms... och därför inte vill prata öppet när vi är i närheten (och vi kommenterar aldrig deras samtal med mamman eller pratar med barnen om mamman, förutom när barnen vill berätta något och då tar vi alltid ställning till mamman, för att inte skada barnen)...

Sist något av barnen visade öppet vad som sker var förra sommaren, då mamman ringde... Det var vid 19.30-tiden... Vi hade först varit och badat mellan kl 10.00-12.00, med barnen och några vänner till dem, därefter lagat och ätit lunch och sedan spelat minigolf. Sen gick vi hem (barnens vänner var med till c:a 18.30) och grillade kött- frukt- och grönsaksspett och barnen hoppade på studsmattan (som har skyddsnät:-). Mamman ringer och äldsta barnet säger följande, med ledsen och entonig röst "Vi har inte gjort något alls idag, jag mår jättedåligt... Vi har bara suttit inne och spelat dataspel HELA dagen och jag har INGEN att leka med... Jag är hungrig..."

Jobbigt att höra, men inte oväntat... Har man följt utvecklingen så kan man redan tidigt förutsäga vad som komma skall.

Kan tillägga att mina barn mår bra, är harmoniska och lugna, trots att de är i tonåren. De är inte såååå förtjusta längre i bonusarna dock, för de litar inte på bonusarna. Det blir en del manipulationer numera, vilket man kan förstå och det ljugs mycket, så jag kan ibland medvetet hålla mig och mina barn borta första dygnet bonusarna kommer, så att det värsta lägger sig och mina barn får vara ifred. Att bonusarna numera pratar med mig i nedlåtande stil och som om jag inte har någon kompetens alls, det kan jag ta. Det är synd om dem.

Min man har krävt att gå på samarbetssamtal, men det händer inget på dessa samtal. Deras diskussioner urartar alltid, eftersom biomamman måste ha rätt och inte ger sig förrän den hon pratar med fullkomligt ligger förnedrad framför hennes fötter. Att ha RÄTT är det viktiga, inte att komma överens och det finns ingen gräns man inte får passera (personangrepp, lögner etc) för att få rätt. Jag väljer att överlåta alla samtal med henne på pappan och han försöker mest värja sig och oroar sig för att svara "fel", pga vad som ska drabba barnen, vilket jag förstår fullkomligt.

Tror att många har suveräna, bra kontakter sinsemellan, bio- och bonusföräldrar, men det finns också många som har samma problematik som vår och din familj har med den andre bioföräldern...