Växelvis boende från vilken ålder?

[Anonym]

Hej!
Jag har följt det här forumet under hela min graviditet och har märkt att det finns många pålästa och kloka människor här så nu behöver jag ett råd.

Jag var osäker på vem fadern var under graviditeten men nu förra veckan blev utredningen klar och DNAtest fastslog vem som var pappa.

Mannen som är pappa vill nu vara så delaktig som möjligt. Han föreslog exempelvis att börja med växelvis boende redan snart, vilket för mig känns fel i och med att min dotter bara är en månad gammal och ammas. Han menade att han i alla fall ville ha henne varannan helg och att han kunde skaffa en pump till mig. Jag tycker att det känns som alldeles för tidigt. Vill att min dotter ska växa upp i trygghet och att så liten redan vara ifrån mig, den enda förälder hon känner, under så pass lång tid som ändå två dagar är känns inte tryggt. Han bor dessutom en timme bort så om hon skulle bli otröstlig så tar det lång tid innan jag är framme hos henne.

Jag tycker att det är jättepositivt att hon får en pappa som vill vara med och se henne växa upp och finnas där, men det känns inte riktigt som han har hennes bästa i sikte.

Hur gör man vanligtvis med växelvis boende, hur tidigt börjar man?
Vad har ni för råd att ge mig?

[Malinau]

De riktiga barnsakkunniga (psykologerna främst) menar att man inte ska ha något växelvis boende förrän barnet är cirka tre år. Detta för att barn innan dess inte har någon tidsuppfattning. För ett litet barn är den trygga vuxna bara borta. H*n kan inte förstå att någon kommer tillbaka.

Det innebär dock inte att man måste vänta till treårsdagen och det finns många andra och alldeles utmärkta lösningar.

Utgå från att det hela ska ske för barnets bästa. En närvarande och ansvarstagande pappa (i det här fallet) är guld värd på många sätt.

Nu ställer avståndet till det (kan ni flytta närmare varandra?), men för att ett litet barn ska känna trygghet måste man ses ofta. Långa stunder är inte nödvändigt. Barnet har också rätt till di, men du behöver ju inte amma i flera månader. En månad är dock alldeles för ungt för äventyr. Låt pappan komma ofta och så snart det går låter du honom vara ensam med barnet, men i barnets egen miljö i början. Redan nu kan han ju sköta mycket, ja allt utom att amma. Låt honom göra det hemma hos dig, gärna flera gånger i veckan. Ganska snart kan han ta promenader med barnet och när barnet är några månader så kan det följa med hem till pappa också. Ni märker på barnet om det funkar.

Egentligen är det här inte mycket konstigare än att lämna sitt barn hos mor- och farföräldrar ibland.

Jag vet några par i er situation som har delat på föräldraledigheten och det kanske kan vara något? De har gjort så att barnet i början bodde hos mamman och pappa hälsade mest på. Sedan sov barnet hos mamma och var hos pappa på dagarna när mamma gick till jobbet. Efter det fungerade också växelvis boende ganska tidigt för dessa eftersom barnet fick en stark anknytning och trygghet hos båda föräldrarna och i båda miljöerna.

[A.No.Nym]

Jag har då en helt annan åsikt även om även jag anser att Malinau har rätt i det hon säger i inlägget här ovan. Det är bara det att ska du följa Malinau råd här så kan du lika gärna bli sambo med pappan. Det krävs alltså att man kan samarbeta väldigt mycket och står ut med att vara tillsammans alla tre väldigt mycket dom första tre åren.

Allvarligt talat, jag skämtar inte, men om du överväger att följa Malinaus råd så varför inte fråga om du och pappan kan flytta ihop?

Ni behöver inte bli ett kärlekspar bara för att ni flyttar ihop under en period. Presis som två kompisar kan dela lägenhet kan ju ni också välja att göra det. Någon av er kan hyra ut sin bostad under ett år eller två. På det sättet lär ni känna varandra också, som kompisar, och det kan ju vara bra nu när ni ska sammarbeta åtminstonne 18 år frammåt i tiden.

[Quote]För att ett litet barn ska känna trygghet måste man ses ofta. [Quote] dvs ni föräldrar kommer också behöva ses ofta och kommer bägge påverka varandras vardag och vardagsplaner enormt mycket.

Låt pappan komma ofta och så snart det går låter du honom vara ensam med barnet, men i barnets egen miljö i början.

dvs pappan måste få tillträde till ditt hem ofta och också vara ensam med barnet i ditt hem dvs DU måste hålla dig borta från ditt eget hem i perioder.

Låt honom göra det hemma hos dig, gärna flera gånger i veckan.

...flera gånger i veckan....

Egentligen är det här inte mycket konstigare än att lämna sitt barn hos mor- och farföräldrar ibland.

fast ingen lämnar ju sitt spädbarn till mor- och farföräldrar om man inte känner dom och vet att mor- och farföräldrar respekterar föräldrarnas synsätt på barnuppfostran. Långt ifrån alla mor- och farföräldrar är snälla och lämpliga att ha hand om barn.

Jag vet också några par i er situation som har delat på föräldraledigheten fast det var par som hade kännt varandra som kompisar en lååång tid innan dom gjorde misstaget och hade kompis sex och så blev det som det blev.

Korst sagt VARNING för att följa Malinaus råd även om även jag vet att det ibland kan fungera.VARNING! Om du inte känner dig helt säker på att du kan sammarbeta med den här pappan och släppa honom regält in på livet så sätt ner foten regält och vänta i några år med växelvis boende.

Pappan kommer få varannan vecka så småningom när barnet blir äldre och kan få en precis lika bra kontakt med sitt barn i alla fall. Pappan har ingenting att förlora på att vänta. Upplever barnet otrygghet det allra första året av sitt liv är det däremot __väldigt__ svårt att reparera. Så varför chansa?

NEJ! Det är INTE vanligt med växelvis boende av spädbarn. Det är tvärt om väldigt ovanligt. OBS!!! Om du skriver på gemensam vårdnad så förlorar du halva föräldraledigheten till pappan. Gå med på umgänge men behåll enskild vårdnad så länge du kan. (Du har automatisk enskild vårdnad eftersom ni inte är gifta)

OBS! Precis som Malinau skriver så anser de riktiga barnsakkunniga (psykologerna främst) att man inte ska ha något växelvis boende förrän barnet är cirka tre år. Ta fasta på det Chansa INTE. INGEN myndighet eller domstol kommer att kräva att du ska ha växelvis boende med ett spädbarn. Ditt barns barndom kommer aldrig tillbaka. En otrygg barndom kan aldrig göras ogjord.

Berätta för pappan att du är glad att han vill vara en del av sitt barn liv och att du ser fram emot det tid då ni kan börja med växelvis boende ... om ca 3 år.

Om pappan då kräver att han ska ha barnet NU annars får det vara eller drar igång en massa processer istället för att försöka samarbeta så visar han bara hur omogen han då är.

Strunta i vad som är politiskt inne just nu och vad som är rättvist mellan er vuxna. Tänk bara på vad som är bäst för ert barn och lita på dina modersinstinkter. Stå på dig!

[Birgitta97]

Det beror på vad man menar med växelvis boende. Menar man veckolånga perioder eller menar man 50/50 men med kortare intervaller?

Malinau beskrev det hela mycket bra! Det handlar om att redan från början bygga upp en bra relation mellan barn och föräldrar. Det kan bara ske med tätt och regelbundet umgänge, vilket till att börja med innebär att du måste släppa in pappan i er tillvaro. Succesivt kan han sen ta med barnet längre och längre stunder allt eftersom mat, sömn och andra rutiner sätter sig och funkar. Du ska inte behöva ge upp amningen i förtid, men ofta kan man vara lite flexibel med amningen från halvåret eller så, det märker du när det funkar.

Som mamma har man oerhört mycket att vinna på att släppa in pappan tidigt och få en delaktig och närvarande pappa till sitt barn. Det kommer perioder när det är guld värt att den andra föräldern finns med! Största vinsten är det dock för barnet... att växa upp med båda sina föräldrar tillgängliga är ovärderligt!

[gnuttan]

Jag och min sons pappa var i en liknande situation när O föddes.
Jag vägrade gemensam vårdnad med "ursäkten" att pappan bodde för långt bort och det skulle blir rörigt med papprena. FR ville absolut att jag skulle skriva på men de kunde egentligen inte förklara varför
Min sons pappa bor 16 mil från oss. När han och sonen träffades första året var det hemma hos mig varannan helg. Han kom till oss på lördagen ett par timmar och sen på söndagen detsamma. Jag passade på att gå ut eller så gick han på vandringar med vagnen.
När lilleman blev äldre och jag hade sett hur han var som pappa fick han sova över hos sin far. Fast han valde då att sova hos sin morbror som bodde närmare. Ca 45 minuter bort. Då var lilleman ca 2 år.
Att lämna över sonen till pappan i det läget var inte värre än att lämna till dagis. Många här vrålar om att man inte ska lämna barnen till papporna för då blir de otrygga och "skadade" men alla tycker att det är helt ok att lämna dem på dagis mellan 8-15 tom längre för vissa.
Det viktigaste i denna situation är att ni kan enas. Det tar tid och kommer säkert att vara jobbigt för er båda. mig och exet tog det ca 5 år och nu har vi och sonen en bra relation.
Tag hjälp av FR och be dem om ett samarbetssamtal redan innan problemen uppstår.
Lycka till och om du känner dig alldeles osäker så använd ditt sunda förnuft. Lyssna till ditt hjärta och våga släppa efter lite grann. Du vinner på det i längden.
Kramar om

[Anonym]

Jag ser att folk säger att bebisar inte har tidsuppfattning och att de inte kan vara ifrån mamman tidigt och länge, men det verkar aldrig vara problem för bebisar att vara ifrån pappan i tio timmar medan han går till jobbet?

Det växelvisa boendet kan ju utgöras av att bebisen är hos pappa exempelvis under hela dagarna motsvarande hälften av tiden men sover hos dig. Då kan han vara föräldraledig på heltid 50%.

Man får ju försöka tänka sig in i hans situation. Han vill verkligen vara förälder och det skulle vara grymt att bli ifråntagen den möjligheten. Tänk själv. Jag hade gjort ALLT för att få vara så mycket som möjligt med min bebis.

[Malinau]

Självklart när de timmarna som en förälder är borta en tid då barnet tappar lite i relationen. Ofta är det ju så att mamman har mycket starkare band till små barn än pappan, just för att pappan går till jobbet. Det är mamma som alltid finns, som är tryggheten, som kan trösta. Skulle man då göra lika med båda föräldrarna så kan det blir otryggt.

En annan aspekt är att miljön också spelar roll. Vad de ser, hör och hur det doftar. Även det innebär trygghet. Det är bland annat därför det är lättare att vara barnvakt hemma hos någon än att ta barnen till sig själv.

Men när barnen blir lite mer medvetna är det förstås utmärkt om man kan etablera en vidare trygghet. Kan man göra det med mor- och farföräldrar, dagis och andra, så går det givetvis med den andra föräldern!

[A.No.Nym]

Jag är kanske en av dom som är mest emot växelvis boende här. Jag har aldrig märkt att någon "vrålar" om att barn blir otrygga och skadade om barnet lämnas till sin pappa ibland. Däremot har jag ofta påpekat att för att det skafungera måste
1
föräldrarna kunna sammarbeta snudd på perfekt
2
föräldrarna måste ha ung samma värdegrund och regler för barnet
3
föräldrarrna måste bo nära varandra
4
barnet ska vara så stort att h*n kan prata själv
5
hänsyn ska tas till barnets egen vilja

Jämförelsen med dagis är skrämmande. Förskolärare är en minst 4 årig högskoleutbildning. Förskolor står under ständig uppsikt av kommunen (eller är det skolverket numera?) Dom allra flesta väljer också förskola väldigt noga. Om en personal "spårar ur" finns det fler personal på en förskola som märker det och kan slå larm. Om en förälder säger till förskolan att "Mitt barn får inte äta godis" så __lyder__ förskolan. Förskolan svara inte med typ att "Vi gör som vi vill för du bestämmer inte över oss" typ.

Det går inte att jämföra det med att lämna sitt barn till någon man knappt känner eller ännu värre inte litar på. Om en förälder säger till den andra föräldern att "jag vill inte att vårt barn äter godis" är det tine ovanligt att en föräldern svarar med typ att "Jag gör som jag vill för du bestämmer inte över mig". En pappa har sällan någon utbildning eller kunskap om barn. Dom är sällan delaktiga ens på MVC eller BVC och dom utbildningar och information som ges där

Så Det kommer att bli en STOR skilland för TS att lämna till dagis gämfört med att lämna till pappan.

Till Trådstartaren:
OBS gnuttan väntade tills hon kände sig säker på att pappan var en bra pappa. gnuttans barn var alltså två år innan barnet började med övernattningar.

Det är en väldigt stor skilland på 2 år gammal jämfört med 1 månad gammal.

[Birgitta97]

Jo, tjena... Min dotter fick sitt första godis någonsin PÅ DAGIS! Jag blev skitförbannad, men möttes av fullkomligt oförstående, utbildade förskollärare... Vaddå, vi ger alltid barnen påskgodis... Jättebra... not...

Man måste inte alls vare sig ha exakt samma värdegrund eller kunna samarbeta perfekt, det kan sällan ens föräldrar som lever tillsammans. Man måste kunna uppföra sig civiliserat mot varandra och respektera varandras olikheter, men det är en annan sak! Man måste vara lyhörd för barnets signaler, men om de signalerna är verbala eller inte är underordnade. Även små barn brukar vara ganska tydliga, utan språk.

Det är stor skillnad mellan att lämna till dagis och att lämna till den andra föräldern, men inte självklart till dagis fördel! Det beror helt på hur delaktig den andra föräldern varit, vilket i sin tur kanske, kanske inte, beror på hur mycket den primära föräldern släppt in den andra föräldern från början...

[Malinau]

Det framgår ganska tydligt att pappor alltid är olämpliga tills motsatsen är väl bevisad medan mammor alltid är lämpliga tills motsatsen är väl bevisad. Domare i båda fallen är mammorna.

Det kallas könsdiskriminering och lite annat som jag avstår från att publicera.

[A.No.Nym]

Så hur menar du då Malinau att det skulle vara? Kan du förklara hur du vill ha det istället för att bara kritisera?

Vill du alltså att ingen ska få vårdnaden förrän resp förälder har bevisat att dom är lämpliga?

Vem är det du vill ska dömma då? Hur ska det praktiskt gå till anser du?

Att enbart kvinnan fattar beslutet om abort eller inte anser du det också vara könsdiskriminering?

[Malinau]

Så hur menar du då Malinau att det skulle vara? Kan du förklara hur du vill ha det istället för att bara kritisera?
- Hm...nu är det du som kliver in i trådar under andra och tjatar på mig, så jag tycker inte riktigt att du kan vända det emot mig. Jag vill att båda föräldrarna ska vara likvärdiga som föräldrar tills motsatsen är bevisad i det som gäller i ett rättssamhälle och inte i vars och ens egna föreställningar.

Vill du alltså att ingen ska få vårdnaden förrän resp förälder har bevisat att dom är lämpliga?
- Nej. Men om det inte finns någon rimlig anledning till annat så ska båda vara vårdnadshavare.

Vem är det du vill ska dömma då? Hur ska det praktiskt gå till anser du?
- Som sagt, enligt vad som gäller i en rättsstat.

Att enbart kvinnan fattar beslutet om abort eller inte anser du det också vara könsdiskriminering?
- Nej, eftersom det är kvinnan som måste bära och föda barnet och eftersom kvinnor kan bli våldtagna med högst ofrivillig graviditet som följd. Om det är en gemensam olycka bör man ändå respektera mannens önskningar också.

[A.No.Nym]

- Hm...nu är det du som kliver in i trådar under andra och tjatar på mig, så jag tycker inte riktigt att du kan vända det emot mig.

Ok DÄr har du faktiskt helt rätt. Jag bet om ursäkt för det. Men inser du inte hur farliga dina råd är när det handlar om en 1mån gammal baby?

Jag vill att båda föräldrarna ska vara likvärdiga som föräldrar tills motsatsen är bevisad i det som gäller i ett rättssamhälle och inte i vars och ens egna föreställningar.

Det låter ju vackert ifs men med tanke på hur dåligt det fungerar vis kvinnomisshandel (som vi diskuterade i en annan tråd här nedan) ett problem som tyvärr många blundar för så är det ju inte särskilt lämpligt. Vad sägs om att vänta med det lite tills åtminstonne rättsamhället fungerar vid kvinnomisshande?

Att enbart kvinnan fattar beslutet om abort eller inte anser du det också vara könsdiskriminering?
- Nej, eftersom det är kvinnan som måste bära och föda barnet och eftersom kvinnor kan bli våldtagna med högst ofrivillig graviditet som följd.

Men eftersom det är kvinnan ensam som har valet att föda barnet och som står under uppsikt av MVC och BVC (mammor som vägrar varnas alltid till soc) också vara den som automatiskt blir ensam vårdnadshavare?

Det bästa är förstås om dom som skaffar barn ihop kan komma överens om vissa saker, både praktiska och ekonomiska, innan barnet föds. Om dom gör det och skriver på det i någon sorts avtal så skulle man ju kunna tänka sig att bägge får vårdnaden. En gammal version av ett sånt typ av avtal finns redan och har funnits länge. Det kallas äktenskap!

Du ger väldigt farliga råd. Snälla tänk dig lite mera för innan du ger en osäker person råd. Då ska jag genast sluta kommentera dig.

[Ellen _ _ _]

..A.No.Nym..du får gärna peka ut var Malinau "ger väldigt farliga råd" för jag ser dom inte..

exakt vilket eller vilka av hennes råd är farliga..o farliga för vem då?..

*väntar med stort intresse*..

[Malinau]

Jag vet snart inte vad jag ska skriva till dig.

Det främsta råd jag gett är att trygghet är viktigt för små barn. Det kan du väl ändå inte få till att vara ett farligt råd?!

Det andra är att ett barn har rätt till en nära och god relation med båda sina föräldrar. De allra flesta människor är sunda, friska, ansvarstagande och på alla sätt vettiga människor och tills någon ger mig anledning att tro något annat är det också vad jag kommer att tro om dem. Du å andra sidan anser med automatik att alla pappor (män) är våldsverkare och/eller farliga på annat sätt. För dig är det självklart att barn ska hållas undan från fäder, i synnerhet om de inte har en relation med mamman. Ibland undrar jag om du inte ser män som lika mycket människor som kvinnor... Det är för mig inte bara absurt, det är absolut farligare med en sådan människosyn än med motsatsen.

[Ellen _ _ _]

..jag har undrat länge varför A.No.Nym har den syn på män som hon har..vad har hänt henne som gjort att hon har en såpass nedvärderande syn på alla karlar?..

Jag har aldrig förstått hennes agenda att alltid utesluta pappor..att alltid råda till att stänga alla dörrar så att barnet o pappan får noll chans till att få en relation..hade det bara gällt våldsamma män så är det stjärnklart..men alla män?..varför ser hon alla män som farliga medan alla mammor ses som helgon?..hon vet ju så väl att alla mänär inte farliga..eller vet hon inte det?..

..jag läste någonstans att av alla våldsbrott så är det till 90% män som är förövaren..samtidigt så av alla våldsbrott så är det till 90% män som är offren..

absolut ses män som mindre värda av A.No.Nym..det hade varit intressant att få veta orsaken..var kommer detta "hat" från..

[A.No.Nym]

Jag vet snart inte vad jag ska skriva till dig.

Du kan ju börja med att sluta sprida lögner om vad jag anser typ

Du å andra sidan anser med automatik att alla pappor (män) är våldsverkare och/eller farliga på annat sätt.

Jag börjar bli j*ligt trött på att få mina åsikter förvanskade.

Det främsta råd jag gett är att trygghet är viktigt för små barn.

Japp under det inlägget skrev jag också att jag höll med dig men att jag varnade TS för att din lösning kräver väldigt nära och mycket sammarbete med pappan.

När sen gnuttan påstod att många här vrålar att man inte ska lämna barnen till sina pappor så ville jag kommentera det eftersom det är det skitsnack jag oftast blir anklagad för. Vill också passa på att påpeka för TS att gnuttans barn var 2 år innan det blev tal om övernattningar. Då hade gnuttan för länge sen märkt att pappan fungerade bra som pappa.

I det läget är det DU som väljer att hoppa in och börja prata om könsdiskriminering och annat som du avstår från att publicera? Är det verkligen så konstigt att jag frågar vad du menar då? Vad hade du väntat dig?

Det är SPÄDBARN vi pratar om här. SPÄDBARN Allt jag råder till är att vänta tills barnet har ung. en treårings mognad. Hur kan du få det till att jag inte skulle anse att män är människor?????

Att ha hand om ett spädbarn är inte alltid lätt och det är långt ifrån alla som är lämpade att ha det. Jag har massor av väninnor som skulle vara rena katastrofen med spädbarn Det handlar inte om vilket kön en människa har MEN OBS dom vänninorna har valt att inte skaffa barn eftersom dom inte är intresserade. Här har vi en biologisk skillnad eftersom beslutet om abort enbart är kvinnans. Män kan däremot bli pappor mot sin vilja eller utan att vara inställda på det förens barnet väl är fött.

Människan har (nästan) ingen medfödd kunskap om hur man tar hand om spädbarn. Den måste läras in (och ev påverkars kvinnan av graviditeten Ingen vet riktigt säkert ännu) Man ska aldrig lämna ett spädbarn till någon man inte känner 100% förtroende för. Det gäller oavsett om det är barnets pappa, en barnvakt, sina egna barn, en granne, barnets mormor eller vilken Homo Sapiens som helst, oavsett kön.

Det händer massor med spädbarnsolyckor speciellt när barnet börjar krypa. Dom olyckorna beror inte på att föräldern varit våldsverkare! Nej, dom olyckorna beror på att en förälder har varit ouppmärksam. Det är svårare att vara en bra förälder varannan helg än att vara det hela tiden. Heltidsföräldern får en annan rutin.

[Ellen _ _ _]

..är att ha mycket o ett nära sammarbete med pappan ett farligt råd?..det tycker jag låter som det bästa råd man kan ge..det står ju ingenstans i TS inlägg att pappan är farlig på något sätt..eller har nu A.No.Nym läst nåt mellan raderna som inte står där?..eller räcker det med att pappan är intresserad av sitt barn?..det är det "farliga"?..

[Malinau]

För det första är det ju så, att varje svar du ger en mamma med ett litet barn är detsamma: uteslut pappan tills han bevisat att han klarar det, i bästa fall. Man kan undra hur han ska kunna bevisa det om han inte ens får chansen. Moment 22... Det är ju inte bara jag som uppfattar din inställning så, om och om igen. Fundera på varför det är så kanske?

Skillnaden mellan dig och mig (bland annat) är att du alltid förutsätter att pappan är farlig medan jag förutsätter motsatsen. Rent statistikt har jag definitivt rätt. Ibland skriver någon om en våldsam man eller en svår konflikt och har du hängt med så vet du att jag då rekommenderar att behålla enskild vårdnad tills vidare. Det händer då och då att jag tycker att en förälder ska försöka få till nollumgänge. Men inte utan anledning! Det är personer som bara har ett enda läge och bara ser en enda sak som ställer till problem, bland annat på familjerätten men även i domstolar.

Om ett barn inte ska få bygga en relation med sin far innan det har fyllt tre, måste det också vara helt uteslutet att lämna det till någon enda barnvakt eller på dagis. Det är absurt.

Eftersom man definitivt behöver lära sig att ta hand om barn så behöver man praktisera det också. Därmed faller din rekommendation om att hålla pappan borta riktigt hårt i backen. Då är det inte längre bara moment 22, då är det regelrätt att göra saken omöjlig för den ena och i de allra flesta fall helt utan anledning.

[A.No.Nym]

För det första är det ju så, att varje svar du ger en mamma med ett litet barn är detsamma: uteslut pappan tills han bevisat att han klarar det.

Japp Det är min inställning. Men det gäller inte bara pappor. Det gäller alla människor. Man lämnar inte ett barn till en barnvakt eller till mormor heller om man inte är övertygad om att dom är lämpliga och känner fullt förtroende för dom.

du alltid förutsätter att pappan är farlig

Om du nå'n gång kunde LÄSA vad jag skriver istället!!! Suck!!!
Jag skrev bl.a.:
Att ha hand om ett spädbarn är inte alltid lätt och det är långt ifrån alla som är lämpade att ha det. Jag har massor av väninnor som skulle vara rena katastrofen med spädbarn..... Det händer massor med spädbarnsolyckor speciellt när barnet börjar krypa. Dom olyckorna beror inte på att föräldern varit våldsverkare! Nej, dom olyckorna beror på att en förälder har varit ouppmärksam och okunnig.

Om ett barn inte ska få bygga en relation med sin far innan det har fyllt tre.

Vem har sagt det. Nu hittar du på igen. LÄS vad jag skriver. Här pratar vi växelvis boende Man kan bygga en relation med ett barn på många sätt. Dom allra flesta barn har en bra kontakt tex med sin mormor utan att mormor har haft växelvis boende.

Återigen LÄS vad jag skriver. Vi pratar SPÄDBARN här. SPÄDBARN Det är skilland på barns behov beroende på barnets ålder!!! Varför håller du så fanatiskt fast vid att pappan inte kan bygga upp en jättebra relation med sitt barn när barnet blir lite äldre även om han inte varit med och bytt blöjor redan vid 1 månaders ålder???