Jag...mor...alkoholist....utan för...mycket, mycket svag person...50 i augusti.....total katastrof...inte varit ute på 3 dar....konstig..alla tycker att jag är konstig...varför ska jag kämpa för barnen? Dom är 12 o 14 o har det mycket bättre hos sin pappa o sambo än hos mej..hoppas jag. Det värsta är att jag skäms...känner mej så misslyckad...men borde inte tänka så mycket på mej själv, eller hur? Hoppas att barnen har det bra..men bättre med en nykter mamma även om dom inte får komma hit längre.
Kontaktpersonerna o de kloka socialmänniskorna som kommer hit o som jag har träffat genom åren säger till mej: "Du kan ju inte bara sitta här o vänta tills barnen kommer hem..." Nä, men det var det viktigaste för mej i många år, jag levde för barnen...gjorde allt..efter min lilla skrumpna hjärna.....men det dög ju inte eller hur...det är så himla tråkigt att ha blivit född till idiot...det är fan i mej något av det värsta man kan vara med om......kanske inte.....finns väl värre saker....hur ska jag kunna stå upp för barnen när dom har problem, när o om dom får problem i livet med känslor...kompisar ja livet överhuvudtaget..? Hur ska jag kunna stötta dom? Jag med min lilla förkrympta hjärna..hur ska jag kunna säga när dom kanske har ångest eller bekymrar sej : "Det ordnar sej, du fixar det" när min självkänsla är nere vid knävecken....
Fortsättning följer........
Sen vill ju de "kloka socialpersonerna" egentligen väl, det vill dom väl....
Ska starta en blogg...."helt blåst" eller "Deprimerad, ta en pilla" eller "Gå o lägg dej, sluta tycka synd om dej själv tänk på dina barn istället"eller "Var är din ryggrad?"