Så var det konstaterat...

[Ledsen syster]

..av mer än mig.. att min dotters pappa är en riktigt riktigt riktigt stooooooooooooooor IDIOT! Har blivit kontaktad via FB av hans "nya" snart antagligen fd fru.. Han har nu äääntligen visat för henne vad han går för! Betett sig precis likadant för henne. De fick en son i december som han nu lämnat.. Så nu har han två barn i kölvattnet som han inte bryr sig om! Det är verkligen sorgligt att en vuxen man kan bete sig som han gjort! Har fått reda på att han stuckit ifrån sin "nya" och flyttat någonstans som hon inte vet - sagt upp bekantskapen med sina släktingar - som ringer och terrar henne (visste vad de gick för också måste jag säga!) - och så har han bytt telefonnummer så nu får ingen tag i honom. Underhållsbidraget kom denna månad - undrar hur det blir nästa.. Jag klarar mig inte utan det ens en månad.. rädd..

Så det där med underhållsbidrag igen.. som jag tjatat om här ute... HUR kan det vara sååå litet??? Jag har en vän vars barns pappa gick bort för några månader sedan - 37 år gammal - hon får underhållsbidrag via FK, barnbidrag OCH barnpension - alltså 1 273+1050+ca 3000 kr nu. Jag säger absolut inte att hennes barn inte har rätt till att få det!! LÄS RÄTT! Men min dotter då? Hon träffar aldrig sin pappa, han ringer inte, och nu kan inte dottern ringa honom ens.... Borde inte barn till pappor som han kunna få ut mer? Pappan borde straffas för att han sticker och överger sitt barn! Nu har min dotters pappa ett barn i Skåne och ett i mellansverige... Kommer hon att kunna träffa sin halvbror igen?? Och som sagt.. står jag där utan underhållsbidraget nästa månad? Och hur många månader ska det ta innan jag får ut dem från FK isf? Man kan ju inte annat än bli mörkrädd!! Suck för karlar!

[Ledsen syster]

Måste tillägga.... man kan ju bara önska... att han tar livet av sig.. för så mycket är han värd...

[Malinau]

Någon ansvarstagande man verkar han inte vara. Kanske till och med idiot. Det är trist, framförallt för de barn han har. I den bästa av världar har alla barn bra föräldrar, men nu är det inte så.

Du valde att skaffa barn ihop med honom för x antal år sedan. Om han blev en idiot efter det så visste du ju inte om det när du valde. Det finns ju människor som uppträder ansvarsfullt och vettigt och en dag bara skiter i allt. Inte så vanligt, men det händer. Den nyaste han lämnat hade ju dock facit. Henne har jag lite svårare att tycka synd om. Kan en man lämna _ett_ litet barn, så kan han lämna två. Jag kommer aldrig att förstå hur en kvinna vill skaffa ett barn med någon som övergett det/de han redan har.

Pengar då. Du har 1273+1273+1050=3596 kronor som minst per månad till ditt barns försörjning. Det är ingen förmögenhet, men det räcker för de flesta. Betalar han inte så ber du Fk om hjälp med att få pengarna och de tar dem av honom. Vill du ha mer pengar av honom så får du stämma honom, men det krävs att han har ganska mycket mer än du för att det ska bli något. Eller hade du tänkt att du skulle få mer från pappa staten?

Din väninna är numera helt ensam om allt. Det är stor skillnad. Det barnet har bara en försörjare medan ditt har - eller borde ha - två. Det är en betydligt mer sårbar situation än om man är två som delar.

Det kanske känns så nu, men alla karlar är inte likadana. Alla kvinnor är ju inte lika heller, eller hur?

[lillan_]

När pappan dör så får man inget underhåll längre utan bara barnbidrag och barnpension, jag vet eftersom mina barns pappa är död och när det övergick till barnpension så försvann underhållet så jag har haft barnbidrag och barnpension i tre år nu.

Varför inte begära underhållet via försäkringskassan då kommer det ju varje månad och du behöver inte oroa dig över om pengarna kommer eller inte.

[krax]

explosion av ilska bara, för det är rätt tunga saker du skriver. Att bli ekonomiskt avundsjuk på någon som förlorat sin pappa, och önska att din dotter blir faderslös av skäl som kommer främst dig till ekonomisk gagn känns... sådär. vad vet du om framtiden? kanske kommer dottern att få en ok relation med sin pappa? jag utgår från att du aldrig kommer att stå i vägen för en sådan utveckling, utan snarare uppmuntra till den, eller hur.

det känns heller inte bra att du är så sårbar att varenda krona är nödvändig på minuten, även om jag förstår att det kan vara svårt att påverka situationen. men de flesta kan förändra sin sits, och är man ensamstående och medveten om att det inte kommer något stöd från den andre föräldern, är man skyldig att skaffa sig och barnet en trygghet, ett oberoende.

om du inte vet hur det funkar med fk, så tar du reda på det utan att ödsla energi på att utgå ifrån att det inte kommer att fungera, tex.
om den nyblivna övergivna modern kontaktar dig, så föreslå ett samarbete -- era barn är trots allt halvsyskon, och ni vuxna kan komma att behöva varandra.

nätverka, kasta stoltheten och ilskan överbord, och var konstruktiv. din uppgift är dubbelt så viktig nu: att skapa en stabil, trygg verklighet för ditt barn. det är rätt skönt, tycker jag som också är ensamstående, att inte ha tid, ork eller lust att bryta ihop.

[LitenSparv]

Jag skriver under här känner jag.

[Ledsen syster]

Någon ansvarstagande man verkar han inte vara. Kanske till och med idiot. Det är trist, framförallt för de barn han har. I den bästa av världar har alla barn bra föräldrar, men nu är det inte så.

Du valde att skaffa barn ihop med honom för x antal år sedan. Om han blev en idiot efter det så visste du ju inte om det när du valde. Det finns ju människor som uppträder ansvarsfullt och vettigt och en dag bara skiter i allt. Inte så vanligt, men det händer. Den nyaste han lämnat hade ju dock facit. Henne har jag lite svårare att tycka synd om. Kan en man lämna _ett_ litet barn, så kan han lämna två. Jag kommer aldrig att förstå hur en kvinna vill skaffa ett barn med någon som övergett det/de han redan har.

Pengar då. Du har 1273+1273+1050=3596 kronor som minst per månad till ditt barns försörjning. Det är ingen förmögenhet, men det räcker för de flesta. Betalar han inte så ber du Fk om hjälp med att få pengarna och de tar dem av honom. Vill du ha mer pengar av honom så får du stämma honom, men det krävs att han har ganska mycket mer än du för att det ska bli något. Eller hade du tänkt att du skulle få mer från pappa staten?

Din väninna är numera helt ensam om allt. Det är stor skillnad. Det barnet har bara en försörjare medan ditt har - eller borde ha - två. Det är en betydligt mer sårbar situation än om man är två som delar.

Det kanske känns så nu, men alla karlar är inte likadana. Alla kvinnor är ju inte lika heller, eller hur?

Jag håller med ang den nya kvinnan och att hon borde förstått vad hon gav sig in i. Jag har ju under hela deras förhållande försökt få pappan att ha umgänge med sin dotter men ej lyckats. Nu har hon via fb medd att hon försökt får honom att förstå att han skulle träffa sin dotter men ej lyckats - det borde också öppna upp hennes ögon för vilken sorts man han är. Nu har han ju sagt upp bekantskapen med henne och hans närmsta familj som var hans moster och kusiner. Ytterligare ett barn har blivit faderslöst! Han har inte haft kontakt med sin riktigt familj - mamma, pappa och syskon på ca 20 år. Var han finns idag är det ingen som vet då han bara stuckit och bytt mobilnr.

Min dotter har ingen pappa som jag ser det. Han ringer inte, träffar henne inte och när hon fick paket på sin födelsedag i år så var det hans nya som skickade dem - mot hans vilja - för han tycker att det ingår i underhållsbidraget. Jag vidhåller fortfarande min åsikt att föräldrar som medvetet smiter ifrån sitt ansvar borde ställas till svars för detta. Om de ej har umgänge så slipper de ju kostnader som tillkommer vid umgänge - det är resor och allt gott och roligt som normalt kostar dem pengar men som de då "sparar" genom att inte träffa sina barn. Jag förstår inte hur man inte kan se detta men har förstått att det inte är många som håller med mig. Det är såklart inte "pappa staten" som skall betala utan det är pappan som skall ställas till svars för sitt svek. I våra ögon kunde pappan lika gärna vara död - för min dotter kan inte ringa honom ens - precis som min väninnas barn. Min dotter kan också ha svårare att förstå varför hennes pappa inte finns där och kanske senare i livet få problem just för detta - han lever ju. Väninnas barn har förstått att hennes pappa inte finns mer...inga frågetecken där.

Om jag missförstått min väninna så ber jag om ursäkt - jag tolkade det som om hon fick ut u-stöd också förrutom barnpensionen. En sak jag märkt att hon nu inte har problem att ge dottern saker. Inte för att det är det viktigaste - jag känner att jag trots mina "problem" skapar en stabilare tillvaro för min dotter än hon lyckats göra hemma hos sig. Det beror säkerligen inte på den avlidna pappan i hennes fall för hon har alltid haft kort stubin och hennes dotter får ofta höra en del från sin mamma. Det kanske kan vara samvetet över det som gör att hon nu köper saker till dottern... vad vet jag.. Jag vet bara att jag och min dotter inte kan leva ett liv i lyx. Det blir inga nya dataspel eller nintendospel.. snart kommer hösten och det är dags för nya höst/vinterkläder för hon växer och frodas... men hon får all min kärlek och hon ger mig så otroligt mycket! Hon är mitt liv...

[Malinau]

Titt som tätt väljer ändå kvinnor män som, om de bara var lite rationella och kloka, inte är något pappamaterial. Kvinnor har ofta en märklig idé om att de ska kunna ändra på män. De tror att om han bara är med dem och de slår knut på sig själva så kommer allt att bli så bra, om de bara skaffar ett barn så kommer han att ta ansvar. Men det funkar inte så och då kan vi väl hojta ut det till folket här och nu kanske?

Du kan inte tvinga honom att träffa barnet. Det enda du kan göra är att försöka minimera skadan hos barnet över en pappa som inte förmår. Förmodligen är det enda raka att ärligt säga som det är och det är att du inte vet varför han inte hör av sig och gör som han gör, för det gör du ju inte.

Något säger mig att killen har jätteproblem på flera plan, men det måste han fixa själv. Det kan ingen annan göra.

Tanken att den som överger ett barn ska betala för det är ganska intressant. Om man ser det som att det kostar drygt 15 000 per år att strunta i sitt ansvar så är det billigt, väldigt billigt. På 18 år är det 275 000, ungefär vad en bra bil kostar. Mer än så är det alltså inte värt och tänker man på att det kostar ungefär en miljon så är det alltså långt ifrån hälften. En högre kostnad skulle möjligen få folk att vara lite mer försiktiga. Förr var man närmast tvingad att gifta sig och stanna där för gott, så det blev en livsdom att få leva med någon resten av sitt liv för att man hade roligt några minuter...

Å andra sidan vill vi ju heller inte att barn ska tvingas till umgänge med föräldrar som inte kan eller vill ta hand om dem. Det vore inte bra för barnen. Vi vill inte ha en situation där föräldrar bara har barnen för att slippa betala, vilket faktiskt redan förekommer. Dumsnåla typer tycker att det är billigare att betala direkt än via någon annan. De tror liksom att om man betalar underhåll så blir det dyrare, men i verkligheten är det självklart inte så utan handlar bara om att man inte vill att det där exet ska ta på pengarna emellan.

Det är dock som kloka "krax" skriver att du nu får räkna bort pappan och skapa ditt eget liv. God standard är inte nödvändigtvis dyra saker. Det allra viktigaste är en trygg och kärleksfull uppväxt och det verkar du ju ha en bra grund för själv.

[Ledsen syster]

explosion av ilska bara, för det är rätt tunga saker du skriver. Att bli ekonomiskt avundsjuk på någon som förlorat sin pappa, och önska att din dotter blir faderslös av skäl som kommer främst dig till ekonomisk gagn känns... sådär. vad vet du om framtiden? kanske kommer dottern att få en ok relation med sin pappa? jag utgår från att du aldrig kommer att stå i vägen för en sådan utveckling, utan snarare uppmuntra till den, eller hur.

det känns heller inte bra att du är så sårbar att varenda krona är nödvändig på minuten, även om jag förstår att det kan vara svårt att påverka situationen. men de flesta kan förändra sin sits, och är man ensamstående och medveten om att det inte kommer något stöd från den andre föräldern, är man skyldig att skaffa sig och barnet en trygghet, ett oberoende.

om du inte vet hur det funkar med fk, så tar du reda på det utan att ödsla energi på att utgå ifrån att det inte kommer att fungera, tex.
om den nyblivna övergivna modern kontaktar dig, så föreslå ett samarbete -- era barn är trots allt halvsyskon, och ni vuxna kan komma att behöva varandra.

nätverka, kasta stoltheten och ilskan överbord, och var konstruktiv. din uppgift är dubbelt så viktig nu: att skapa en stabil, trygg verklighet för ditt barn. det är rätt skönt, tycker jag som också är ensamstående, att inte ha tid, ork eller lust att bryta ihop.

Jag är inte ekonomiskt avundsjuk alls.. hennes dotter förtjänar pengarna.. men jag jämställer ändå min dotters papparelation med hennes dotters.. för han finns där precis lika mycket som vänninans barns avlidna pappa. Att hon kommer att få en bra relation till sin pappa någongång tror jag överhuvudtaget inte alls kommer att ske tyvärr. Han har ju redan övergett sin biologiska familj och sedan 18 års åldern har han inte kontakt varken med föräldrar eller syskon. I den familjesituation han var i innan han "rymde" var det han som tog hand om syskonen och var "pappa" till dem och fixade allt till dem. Men de övergav han. Och att uppmuntra umgänge har hittills inte gett något resultat alls och fr o m nu kan jag ju inte ens få tag i honom då han flyttat från sin nya och bytt telefonnr, inte ens hans moster vet var han tagit vägen enl den nya.

Det underhållsbidrag jag får är nödvändigt ja, det är det, och jag kan inte undvara det ens en månad. Det kräver dock försäkringskassan för att de ska betala ut det via dem istället - dsv att han först ska ställa in betalningen och missa... sen kan det ta månader innan jag får från dem. De ska väl först undersöka om det finns något tecknat avtal för då blir man visst själv skyldig att kräva in underhållet via en stämning i tingsrätten. Vi har inget skrivet avtal utan han har betalt genom automatisk överföring hittills...Men om jag känner honom kommer han att stoppa den nu.

Och till sist.. ilska är inte en känsla jag har inom mig alls.. det är länge sedan jag blev arg över honom. Jag ville inte råka ut för att han skulle anklaga mig för att ha hindrat umgänge nu till sommaren så jag skickade ett sms till honom med frågan om han ville ha dottern till sommaren.. som bevis på att jag faktiskt gjort vad jag kunnat. Hade han velat ha henne hade jag såklart hjälpt till - han hämtar här och jag hämta där.. Men det blev inte något med det då han inte hörde av sig. Inte har jag jagat honom för det.
Jag känner dock att barn som inte har någon kontakt med sin pappa eller mamma pga den förälderns val borde ha rätt till liknande rättigheter som ett barn vars förälder gått bort. Återigen - de träffar ju sina pappor eller mammor precis lika lite... Min dotter får inte träffa och hitta på roliga saker med pappa, min dotter får inte ens ett telefonsamtal från sin pappa... Hur kan detta inses inte vara samma situation?

[Anonym]

Min pappa övergav mig när jag var två år. Men han lever fortfarande och det är jag oerhört glad för. För det betyder att han ändå "finns" där. Eller finns gör han ju inte...Men jag kan plocka upp telefonen och ringa honom om jag vill, vilket jag gjorde en gång i tonåren, och skälla ut honom efter noter. Även om han övergav mig, var otrogen och fick nya barn med den andra kvinnan, så är han ändå min far. Precis som ditt ex alltid kommer vara ditt barns far. Skulle han komma tillbaks idag 30 år senare. Eller om han plötsligt hade dykt upp när jag var 15 eller 20 eller 25, så skulle jag ta emot honom med öppna armar. Inte för att han inte har gjort illa mig och min familj, men för att jag vill ha en far. Jag vill ha min far. Han som håller om mig på fotona när jag var ett år gammal.
Du behöver inte önska att ditt barns far lika gärna kunde vara död, för att det skulle kännas bättre än att bli övergiven. Jag har aldrig önskat att min far var död. Tvärtom så googlar jag honom ibland och undrar vad han håller på med. Vart bor han och med vem... Jag har heller aldrig tänkt tanken att det är mig det är fel på. Att jag inte dög åt min far. Utan tänkt att det är honom det är fel på. För hur kan man överge ett (+min bror) barn egentligen?

Något som har betytt oerhört mycket för mig är att trotts att min far övergav mig så gjorde min farfar aldrig det (förutom att han blev sjuk och dog). Utan han fortsatte att komma varje påsk och varje jul och var vår älskade jultomte.
Det betyder jättemycket för mig idag som vuxen, att jag liksom inte är rotlös. Jag kan släktforska och känna att jag är en "erkänd" ättling till mina förfäder och att jag i alla fall var min farfars lilla skorpa även om jag inte fick vara min fars dotter.

Varför jag drar upp det här dravvlet är att även om ditt barns far tagit avstånd från ditt barn så kanske ditt barn kan fortsätta ha kontakt min sin fars familj. Du skrev att barnets far även tagit avstånd från sina föräldrar (vilket låter som att han faktiskt är störd) men det betyder inte att hans föräldrar inte skulle bli överlyckliga om du hjälpte dem att få en fin kontakt med sitt barnbarn. Baserat på mina egna erfarenheter tror jag det kommer betyda jättemycket för ditt barn, att även om hans far tagit avstånd, så är han inte rotlös på sin fädernes sida.

[Anonym]

Vet du vad Malinau, jag tycker du har lite fel. Jag tycker du skuldbelägger kvinnor för den oönskade väg deras män tar. Som om de skulle kunna veta i förväg.

Hur skulle min mor veta i förväg att efter sex års äktenskap kommer hennes man vara otrogen, bli med nya barn och överge de barn han redan har? Att han som var så ambitiös, generös och stilig, som var som ler och lårhalm med deras lilla son, plötsligt skulle gå därifrån och aldrig mer höra ifrån sig? Hur ska man veta i förväg? Tror du att det alltid är så uppenbart? Hur ser man på en karl vad han går för innan han går för det han går för?

I det här fallet gifte mannen om sig med den andra kvinnan (som han dumpar efter 20 år för en hälften så ung kvinna ), lever ihop med henne i 20 år och överger inte sina tre nya barn.

Finns det verkligen någon enkel logik för oss kvinnor att göra kloka och rationella val när vi väljer karl när vi inte kan sia om hur hur framtiden kommer bli?

[krax]

därför kan det inte likställas. så länge en människa är i livet, finns hoppet kvar och inga pengar i världen kan ersätta det. Kombinationen av Malinau som visar på ett bra argument ur ekonomisk synpunkt och anonym ovan som skrivit om sin relation till sin frånvarande pappa tycker jag visar på en helhet som jag tycker att du kan ta till dig.

ditt resonemang är märkbart färgat av din relation till ditt ex. din dotter kommer att ha en alldeles egen relation till sin far som du inte har med att göra (och din dotter har inte med din relation till honom att göra), det är det jag menar med att du inte ska förmedla din syn på honom till din dotter.

nu säger du att du visste om den här benägenheten om att överge innan ni skaffade barn ihop, så då är du ju faktiskt medansvarig. argumentet ovan, att man inte kan veta vilken väg haren tar, stämmer naturligtvis i de fall när inga dysfunktionella drag har påvisats tidigare, men OM man vet om något i stil med missbruk, emotionell störning, etc., så kan man vara rätt säker på att man har klivit i en ganska osäker båt. Jag säger inte att det inte är värt det, men riskkalkylen bör ligga på bordet.

jag försvarar ingalunda hans beteende, men om du inser och accepterar att även du är delaktig i din egen situation, så kan du släppa på den här aggressionen som ändå lyser igenom dina argument, och stjäl energi från dig.

Ingen fredligt sinnad människa önskar livet ur någon, än mindre försvarar argumentet efter att ha fått sova på saken.

[Malinau]

Det var inte så jag menade. Om du läser en gång till så kanske du ser skillnaden på första och andra kvinnan i mitt resonemang. Om man väljer en man som redan lämnat en relation _OCH_ barn på ett ansvarslöst sätt, så borde man kunna lista ut att han kan göra det igen. Så var det inte för din mamma, eller hur? Hon var kvinna nummer ett med barn han drog ifrån om jag förstår dig rätt, eller?

[Anonym]

Jag håller på sätt och vis med dig där. Jag skulle själv tänka så, att en man som sviker sina tidigare barn, vad säger att han inte kommer svika mina? Och så skulle jag förmodligen välja bort den mannen.

Men samtidigt har jag träffat på flera fall av män som säger mig att detta oansvariga beteende inte nödvändigtvis måste vara ett mönster som följer med i nästa förhållande. Min far har ju som sagt fått fem barn efter mig som han (mig veterligen) inte har övergivit. Jag har träffat män som haft jättefin kontakt med sina senare barn, men knappt någon kontakt med sina andra. Eller som det här programmet "Försvunnen", där personer söker sina pappor och finner en hel ny familj.... Visst finns det skitstövlar som en gång skitstövlar alltid skitstövlar, men tyvärr tror jag inte att det alltid är så enkelt.

[Malinau]

Klart att det inte alltid är så. Men man måste i alla fall inse att risken finns och inte sedan bli förvånad när det händer. Personligen tycker jag ju att ansvarslöshet och brist på samvete är sådana egenskaper jag inte vill ha med att göra. Vill han bättra sig så skulle det för mig inte räcka med att han bara tog ansvar för nya barn, utan faktiskt tog tag i sitt ansvar för de han redan har. Men det är ju jag det.

[LitenSparv]

Här måste jag parkera.
Tycker att krax fångar flera viktiga aspekter i sitt inlägg.

* Döden är oåterkallielig, det önskar man inte någon.
* Den relation man har till sitt ex är ens ensak, barnen ska ha rätt att skapa en egen relation, ofärgad av förälderns respektive åsikter.
* Skaffar man barn med en dysfunktionell människa så ÄR man medansvarig. Punkt slut.

[Ledsen syster]

Min pappa övergav mig när jag var två år. Men han lever fortfarande och det är jag oerhört glad för. För det betyder att han ändå "finns" där. Eller finns gör han ju inte...Men jag kan plocka upp telefonen och ringa honom om jag vill, vilket jag gjorde en gång i tonåren, och skälla ut honom efter noter. Även om han övergav mig, var otrogen och fick nya barn med den andra kvinnan, så är han ändå min far. Precis som ditt ex alltid kommer vara ditt barns far. Skulle han komma tillbaks idag 30 år senare. Eller om han plötsligt hade dykt upp när jag var 15 eller 20 eller 25, så skulle jag ta emot honom med öppna armar. Inte för att han inte har gjort illa mig och min familj, men för att jag vill ha en far. Jag vill ha min far. Han som håller om mig på fotona när jag var ett år gammal.
Du behöver inte önska att ditt barns far lika gärna kunde vara död, för att det skulle kännas bättre än att bli övergiven. Jag har aldrig önskat att min far var död. Tvärtom så googlar jag honom ibland och undrar vad han håller på med. Vart bor han och med vem... Jag har heller aldrig tänkt tanken att det är mig det är fel på. Att jag inte dög åt min far. Utan tänkt att det är honom det är fel på. För hur kan man överge ett (+min bror) barn egentligen?

Något som har betytt oerhört mycket för mig är att trotts att min far övergav mig så gjorde min farfar aldrig det (förutom att han blev sjuk och dog). Utan han fortsatte att komma varje påsk och varje jul och var vår älskade jultomte.
Det betyder jättemycket för mig idag som vuxen, att jag liksom inte är rotlös. Jag kan släktforska och känna att jag är en "erkänd" ättling till mina förfäder och att jag i alla fall var min farfars lilla skorpa även om jag inte fick vara min fars dotter.

Varför jag drar upp det här dravvlet är att även om ditt barns far tagit avstånd från ditt barn så kanske ditt barn kan fortsätta ha kontakt min sin fars familj. Du skrev att barnets far även tagit avstånd från sina föräldrar (vilket låter som att han faktiskt är störd) men det betyder inte att hans föräldrar inte skulle bli överlyckliga om du hjälpte dem att få en fin kontakt med sitt barnbarn. Baserat på mina egna erfarenheter tror jag det kommer betyda jättemycket för ditt barn, att även om hans far tagit avstånd, så är han inte rotlös på sin fädernes sida.

Det är just det där jag menar..du undrar vad din far gör..googlar honom.. detta skapar en oro i dig som jag tror du säkert kan förstå. Om min dotters pappa väljer att inte kontakta henne betyder detta att hon aldrig kommer att ha någon kontakt med hans familj heller. Hans biologiska föräldrar har frånsagt sig honom också och hans barn anses inte vara deras barnbarn. Den biologiska mamman har under alla år hon haft småbarn blivit besökt av socialen men som det verkar vara i Norrland så blundar de hellre (om det nu är städat när de kommer på sitt besök som de skickat brev om 14 dagar innan). Ang den som i min dotters ögon varit farmor - pappans moster - som pappan nu också tagit avstånd ifrån, så har hon inte en enda gång under tre år kontaktat dottern. Som jag nu hört hur hon betett sig mot pappans nya fru så tror jag faktiskt inte att hon kommer göra det iheller. Hon är mer än välkommen att ringa min dotter. Jag får inte kontakta dem har de utryckligen sagt.

Till er som säger att jag har ett ansvar - jag måste säga att jag aldrig någonsin kommer jag att ta på mig ansvar för en mans handlingar. Han får stå ansvar för sitt eget handlande. Om jag hade känt ansvar för honom hade jag säkert inte varit den mamma jag är idag till min dotter. För jag lovar er - hans handlande har ingen som helst inverkar på vår relation. Däremot så blev jag gravid trots skydd och visst - jag hade kunnat göra abort - eller hade jag? Nej, det hade jag inte. Jag är absolut ingen abortmotståndare för det är en kvinnas val - men jag hade absolut inte kunnat leva med tanken att jag dödat ett barn.

Och till sist - jag är inte arg. Jag ville bara skriva av mig här men det får jag sluta med.... För det finns så många som har åsikter som inte läser vad man skriver utan bara tittar utifrån sina egna erfarenheter. Allas situation är olika. Jag har faktiskt gjort allt för att min dotter ska ha en bra relation med sin pappa och ställt upp på både det ena och andra - skickat henne med två för mig okända ungdomar på ett tåg - de träffade jag tio minuter innan tåget gick.. för det hade pappan bestämt. Lämnat henne hos en utav hans kompisar dagen innan (så hon fick sova över där) för att pappan absolut inte ville träffa mig.. Jag har fått åka och hämta henne trots att han skulle lämnat - för "annars kan hon stanna här" som jag fick höra... Umgänge har ställts in av honom ett par dagar innan hon skulle blivit hämtad... Det har lärt mig att inte säga ngt om tex "då ska du åka till pappa imorgon" - för det hade bara gjort henne mer ont. Tack och hej..

[LitenSparv]

Tycker du verkligen inte att du har ett ansvar alls? Såklart kan man inte ta ansvar för en annan persons handlingar, men nog bär man ansvar för vem man valt att skaffa barn med?

Vi har hamnat i en lång diskussion tidigare, äve den gången låg ditt fokus på ekonomiska aspekter. Du ville att pappan skulle bidra med pengar till en ny cykel. Du ville ha ett högre underhåll. Och så vidare.

Ansvarar du inte ens över din egen ekonomi? Nog borde det väl vara ditt ansvar att se till att göra dig oberoende av den icke existerande pappans pengar, när han ändå inte verkar villig att bidra?

[vardaglia]

Sorglig historia! Men du vet väl att du kan få Undershållsstöd från Försäkringskassan istället om pappan av nån anledning inte betalar Underhållsbidraget?

[vardaglia]

Mina barns pappa har också, mer eller mindre, övergivit sina barn... Men jag har tagit upp kontakten med hans föräldrar och i sommar har mina barn varit i fem veckor hos sin farmor och farfar och haft skoj med sina kusiner! De är så glada och tacksamma över att jag tog det steget och låter dem ha tillgång till sina barnbarn när deras son väljer att gå upp i rök.