Tjata på tonåringar (14 år) om framtiden

[mamma24h]

Jag undar om det är bra att "tjata" på sin tonårsson om framtiden. Förmana att livet inte bara är lek och nöje. Min son är på landet med sin pappa och han hjälper till lite men inte mycket med t ex målning och annat. Men vad jag förstår på pappan har han ingen ork länge. Sonen har tråkigt där, inga kompisar och bada vill han inte göra själv. Sitta och läsa är liksom inte hans grej även om han läser en liten stund (15 min) varje dag eller varannan. Han är mer en kille som gillar att det händer saker och tycker inte om att vara själv. Det ska vara kompisar mest hela tiden (hemma i stan). Visst måste man lära sig att ha lite tråkigt också kan jag tycka och att vara ensam.
Men tänker att man är olika och att det är mer sådant som kommer senare i livet.
Nu sa hans pappa att han undrade om sonen överhuvudtaget skulle klara av att jobba när han blir så uttröttad av lite jobb på landet.

Sonen har ADHD men det har blivit MYCKET bättre och han har klarat skolan fantastiskt bra jämfört med förut. Kanske gör ADHD:n att han inte klarar att vara så uthållig med något som är lite mer tråkigt. Mecka med Crossen eller något han gillar kan han däremot göra i flera timmar. Eller vara med kompisarna.

[Ulle+3]

Nej, jag tycker inte att det låter bra att tjata på någon öht om framtiden på det viset.

Dels är det negativt och trist och dels hör det inte på nåt sätt ihop: pappan kan förmodligen konstatera att sonen inte kommer att bli nån bra målare eftersom han inte är intresserad av att måla, men det skulle kunna bli en duktig mekaniker av honom.

Att han däremot vill att sonen ska hjälpa till med målning för att pappan behöver hjälp är ju en annan femma, och att man ibland kan behöva hjälpa till även med tråkiga saker för att de behöver göras, men då får ju pappan säga det i stället för att tvinga honom göra tråkiga saker för att han ska lära sig välja tråkiga saker i framtiden.

Visst kan uthålligheten försämras av att han har ADHD, men vilka 14-åringar (eller människor öht) är särskilt uthålliga när det gäller saker de tycker är skittrista?!

Du har helt rätt i att man kan behöva lära sig stå ut med att ha tråkigt ibland (vara sysslolös, kompislös, uttråkad) men får man ha tråkigt ifred så hittar man ju till slut på nåt att göra själv, utan hot om en eländig framtid...

[Ulle+3]

Nej, jag tycker inte att det låter bra att tjata på någon öht om framtiden på det viset.

Dels är det negativt och trist och dels hör det inte på nåt sätt ihop: pappan kan förmodligen konstatera att sonen inte kommer att bli nån bra målare eftersom han inte är intresserad av att måla, men det skulle kunna bli en duktig mekaniker av honom.

Att han däremot vill att sonen ska hjälpa till med målning för att pappan behöver hjälp är ju en annan femma, och att man ibland kan behöva hjälpa till även med tråkiga saker för att de behöver göras, men då får ju pappan säga det i stället för att tvinga honom göra tråkiga saker för att han ska lära sig välja tråkiga saker i framtiden.

Visst kan uthålligheten försämras av att han har ADHD, men vilka 14-åringar (eller människor öht) är särskilt uthålliga när det gäller saker de tycker är skittrista?!

Du har helt rätt i att man kan behöva lära sig stå ut med att ha tråkigt ibland (vara sysslolös, kompislös, uttråkad) men får man ha tråkigt ifred så hittar man ju till slut på nåt att göra själv, utan hot om en eländig framtid...

["mamma"]

Tycker inte att man ska tjata om något, det är inte ett pedagogiskt sätt att uppfostra på. Man kan berätta och förklara.
Att han är uttröttad av jobb i fjortårsåldern är bara naturligt, han är fortfarande ett barn, men som börja nosa lite på vuxenvärlden.
Jag har själv en son med ADHD och AS, han är idag 23 år och han fungerar med stöd.