Han vägrar delta.

[Vad ska man göra?]

Vår son är nu 7,5 år och har precis börjat i 1:an. Han har alltså gjort sitt första år på skolan och är van vid miljön. Det har varit problem i förskoleklassen med att han vägrat delta på idrotten. Jag spenderade jättemycket tid med honom i skolan förra terminen och då främst på idrottslektionerna för att få honom att vara delaktig. Man fick dra runt honom på precis allt. Vägrar byta om, vägrar delta på idrotten, vägrar duscha eferåt. När jag varit med några gånger gick det allt bättre och på slutet var han med utan att jag var med.

Nu har nya terminen startat och vi får direkt rapporter om att han vägrar vara delaktig på lektionerna. Vägrade skriva bokstaven Oo igår så då fick vi hem den boken så att han inte ska halka efter från start. Jag tror att mycket av hans vägran beror på att han är så rädd för att göra fel. Så istället för att riskera att göra fel väljer han att inte göra något alls. Väldigt dumt eftersom att han faktiskt kan!

Idag var första idrottslektionen och jag hade pratat så och förberett honom på den. Blev så besviken när jag kommer och hämtar honom för då har han tvärvägrat att vara med igen. Dessutom hade han inte varit med på en genomgång av bokstaven Oo där de skulle leka Ett skepp kommer lastat.

Man blir så besviken och jag vet inte hur jag ska agera. Det hjälper ju inte att förbereda honom genom att prata lungt och sansat hemma på vad som komma skall i skolan. Och att skälla och bli arg och ledsen på honom hjälper inte heller.

Vad ska man göra? Behöver råd i detta känner jag.

[Nissa]

Vad säger läraren? Det är h*n som är pedagog och bör kunna komma med tips...
Är det samma lärare nu som i f-klass?

Jag känner igen det där med att vägra pga rädsla för att göra fel, vill att allt ska bli perfekt direkt, men dotterns lärare har lyckats lirka henne att prestera trots det. Vet dock inte vad de gjort.

[Anonyma]

Är det samma lärare nu i 1:an?

Just det där att vara rädd att göra fel och då hellre inte göra något är inte speciellt ovanligt, men inte heller vanligt.

I skolsituationen finns det möjlighet för läraren att ge din pojk lite mer tid, förklara för honom nära? Att som lärare få tid till varje elev och möta eleven där den är, är INTE lätt. Kanske finns det en specialpedagog dit sonen kan gå vissa lektion för att få lugn och ro, få ett förstroende och på så sätt kunna våga tro på sig själv och sina färdigheter. Låt honom ta det i sin takt.

Gällande gympan kan det vara många orsaker till att han inte vill. Får han chans att ta det lugnt, få tid och uppmärksamhet? Är det lärare med i omklädningsrummet? Finns det möjlighet att din son kan få byta om lite innan eller efter det att några gått in? Kan han få duscha sist eller gå in och duscha lite innan de andra? osv osv.

Jag tycker inte att du ska bli arg och skälla på honom. Jag förstår dock din frustration. Men försök få tid att sitta ner och bara prata (om han vill). Kan han säga vad som är bra och vad som är mindre bra/jobbigt osv. Kanske kan ha få den möjligheten i skolan med någon vuxen han känner att han vill det med, lärare eller fritidspedagog? Ge det tid och låt han växa. Jag hoppas att man på något sätt kan möta din son så han kommer framåt och känner sig trygg.

[Annika60]

Liksom andra undrar jag vad lärarna säger.

Din son kan behöva extra stöd och uppmärksamhet. Kanske hjälp av specialpedagog.
Kan han berätta VAD det är med idrotten som är jobbigt?

Många barn ogillar av olika skäl att duscha efter idrotten och det spiller över så de inte alls vill vara med. Om det är duschninen han inte tycker om hade jag faktiskt inte bråkat om det utan föreslagit att han ska vara med men duscha hemma när han kommer hem i stället.

Jag ska helt frankt säga att jag inte bråkat med mina barn om duschvägran.
De duschar hemma. De vet att det är fräscht och bra att duscha efter idrotten, men med tre duschar på 15 elever och 10 minuter till nästa lektion hade jag också gett upp....

Det är ju så stressigt att man ändå är dyngsvettig efter en snabbdiusch och påklädning om man nu var svettig innan...

Små barn blir ju dessutom inte sällan svettiga vid lek på skolgården på rasterna men ingen kräver ju att de ska duscha då...

[Vad ska man göra?]

Han har samma lärare som i förskoleklass men även ett par nya. De nya har han i viss mån haft i förskoleklass med men det blir på ett annat sätt nu. De är i alla fall medvetna om att han är som han är med att vägra. han tyr sig till en lärare som just nu går som resurs till en annan elev. Jag har inte hunnit prata med henne än på de få dagar som hittills gått. Men hon är medveten om det hela och vi pratade förra terminen om att vi får ta till kurator eller psykolog om han inte ändrar sitt beteende. Men samtidigt vill man ju slippa det men jag kanske tänker fel där?

Denna lärare som han tyr sig till har fattat hur han är och kan lirka honom till att genomföra saker nästan varje gång. Men det håller ju inte i längden att ha en elev som det ska lirkas med så hela tiden.

[Vad ska man göra?]

Ja det är delvis samma lärare nu i 1:an men även någon ny. Men han har träffat dem alla förra året med så det är ingen som är helt ny för honom.

Jag har med varit in på detta med specialpedagog men än har det inte varit aktuellt. Men med denna start han nu gjort på bara några få dagar känns det som att det går inte att blunda för det.

När det gäller idrotten så är det som jag tolkar det rädslan för att göra fel och för att de andra ska titta på honom och skratta åt honom. Vi har underlättat för honom genom att han fått komma ombytt och klar på idrottsdagen då de haft idrotten först på dagen. Det gjorde ju mycket för ombytningssituationen innan lektionen. När jag var med så drog han ända in i det längsta på att gå in i duschen. Jag har sagt att man itne måste ställa sig i duschen utan man kan "fuska" lite. Sätta in händerna och skvätta lite på sig så ser man lite blöt ut. Duscha ordentligt kan han göra hemma den dagen sedan. De har lärare med i omklädningsrummet hela tiden.Men det är mycket som går på löpande band så att duscha efter alla blir svårt då det kommer nya klasser hela tiden. OM han ska duscha före de andra skulle jag tro att han behöver ha med en lärare för att göra just det annars sätter han sig bara på en bänk och blir sittandes där.

Det är verkligen svårt att låta bli att skälla när man gjort så mycket för att förbereda honom och sett med egna ögon att han klarar det. Han har svårt att prata men jag försöker göra det mycket med honom ändå.

[Vad ska man göra?]

Lärarna är medvetna om det och vi har pratat endel om det. De slog larm andra terminen i förskoleklassen vilket jag tyckte var sent då det visade sig att han betett sig likadant hela tiden. Hemma ger han sken av att det går bra. Han ljuger alltså så som en del barn kan göra. Det har vi förstått efter att de slog larm då jag har tagit till vana att höra med fröknarna nästan dagligen hur dagen har varit. Han säger en sak hemma men de säger något annat.

Jag tycker inte heller att duschningen är något att bråka om. Men sedan vet jag ju med att det är viktigt att lära sig att man duschar efter idrott en i skolan. Här är de väldigt noga med det och går inte med på att man hoppar över det. Men de har inte bråkat med honom utan han har fått hoppa över det. Men det är också de gånger han knappt rört sig alls på idrotten.

[Nissa]

Nej, visst håller det inte i längden, men om att lirka NU gör att han inte behöver lirkas med SEDAN så är ju mycket vunnet.
Resurser brukar oftast vara i hela klassen, så även om det är ett barn som gjort att resursen kommit, så kan alla elever ha glädje av den.

Du ska absolut inte se kurator eller psykolog som något misslyckande eller stämpel på dinson (eller dig). Om det inte fanns behov av barnpsykologer så skulle det inte finnas några, eller hur? Din son kommer nog inte tycka att det är något konstigt att gå till någon trevlig tjej/kille och prata lite med jämna mellanrum.

[Vad ska man göra?]

Jag känner ju så med. Det bästa vore ju om man lyckades lirka in honom på rätt spår nu. Det blirmycket svårare ju äldre han blir.
Resursen är satt i klassen med tanke på just en elev men även för att finnas med för min son och en annan elev. Så det stämmer till viss del att klassen får glädje av resursen. Jag pratade med resursen nu i morse och det visade sig att hon knappt hunnit prata alls med min son än och det kan ju med vara en orsak till att han är så osäker nu. Men hon sa att han faktiskt hade varit med på idrotten igår men att det var just duschen som strulade så det är kanske just den biten de får försöka lösa då?

Jag ser nog inte det som ett misslyckande egentligen om sonen skulle behöva gå till kurator eller psykolog. Vet att det är bra och man ska ta emot dn hjälpen som finns. Det bara känns så synd att man inte kan få det till att lösa sig ändå. Han går hos en "talpedagog" sedan förskoleklass för han har svårt för att säga R. Han gillar vädligt mycket att få vara hos denna pedagog och det märks skillnad när han varit där. Gladare och säkrare.

[Malinau]

Får jag ge dig en helt annan infallsvinkel?

Ibland tycker jag att många lägger fokus och energi på problem så att dessa bara blir större. Många gånger tror jag också att skolans personal gärna vill testa sina egna förmågor, inte minst olika typer av resurspersoner. Talpedagog för att man inte kan säga "r" är en typisk sådan sak. Hela det upplägget gör ett problem av något som inte är det och sänker barnets självkänsla. Jag vet flera som vägrat och vars barn säger fullt vettiga "r" några år senare. Förutom det tycker jag att Folke Rydéns röst är ganska charmig.

För det första tycker jag att vi vuxna måste vara tydliga mot våra barn. Att inte delta i någon undervisning, utföra uppgifterna eller på annat sätt smita undan är inte ett alternativ de ska ha. Det är inte genom att slippa undan som man blir bättre och säkrare, det är genom att övervinna utmaningarna. Och det är _där_ man ska lägga fokus och energi. När barnet inte vill så frågar man vad problemet är och hjälper barnet att hitta en lösning där lösningen alltid innebär att barnet ska utvecklas och göra det som ska göras.

Om du är i skolan hela tiden för att han ska gå på gympan tycker jag att ni dragit iväg åt helt fel håll. Han blir inte alls stärkt av det, möjligen om du kommer ditt en gång och konstaterar att där inte finns något att vara rädd för.

Ibland måste man som förälder vara lite tuff också även om det sticker till i en själv. Jag har också ett försiktigt barn som jag fått putta på många gånger. Numera är det inte lika stora problem att kliva ut på okända marker. Inte så att han inte bryr sig, men han gör det allt lättare för varje gång och han börjar se det själv och då får det ännu bättre effekt.

[Nissa]

Då kanske han ska fortsätta hos talpedagogen istället för att gå till en kurator? Huvudsaken är ju att han mår bättre och blir säkrare av kontakten.

Ett löfte om att slippa duscha om det blir jobbigt kan vara det som gör att han vågar försöka. Eller börja med att det ALLTID finns en personal i omklädningsrummet när de byter om.

[Den perfekta mamman]

Har det testas att han måste vara där, men att man inte _kräver_ mer av honom, men givetvis uppmuntrar honom då när han vill.

Det är så grymt olika mellan olika barn, men en grupp barn fungerar inte hårt mot hårt, det det finns liksom inget som är tillräckligt hårt för att kunna vara skrämmade nog för att skrämma barnet till lydnad.

[Vad ska man göra?]

Ja jag hoppas ju att han ska få fortsätta gå hos talpedagogen. Har inte hört ännu hur det blir med det men jag tar för givet att det kommer fortsätta. Jag uttryckte önskemål om det innan sommarlovet.

Ja det borde gå att ordna det där med duschen. De har alltid personal i omklädningsrummet så den biten är redan löst!

[Vad ska man göra?]

Är ju inte så lätt att tydliggöra sig med skrift alla gånger och det är ju inte allt som framkommit i det lilla jag har skrivit. Men jag kan ju då tydliggöra att hjälpen hos talpedagogen helt och hållet kommer som ett krav från oss i hemmet och då med sonens önskemål i det hela. Det hämmar honom på flera sätt och barn har börjat påpeka varför han pratar som en bebis och det uppstår konfliker bara för det som är så onödiga. Jag försökte tidigt att få hjälp men i vårt landsting verkar det vara jättesvårt då de menar att man ska öva själv hemma med sitt barn. Detta har vi försökt utan den minsta lilla framgång då sonen totalt vägrat när vi har försökt. För honom är det enklare att någon annan utomstående sätter den "pressen". Sonen låter inte alls som Folke Rydén för övrigt då han inte får till minsta lilla rullning på sina R.

Jag är oerhört tydlig mot mina barn. Skulle egentligen kunna tänka mig att jag har för hårda krav ibland och det är inte heller bra. Han smiter inte ifrån några uppgifter som ska göras för vi har i samråd med lärarna bett att få hem allt sådant arbete. Det som låser sig i skolan går bra hemma att göra och jag hoppas att det ska lösa sig på sikt när vi har övat hemma så att han kan känna att han vågar och klarar det i skolan med. Om inte annat lär han väl så småningom komma på att det inte är så himla kul att göra läxor hemma varje dag.

Att jag varit med på idrotten hela tiden har stärkt min son. Tvärtemot vad du tror faktiskt. Är man så osäker och känner att ingen begriper sig på en eller har tid för en då är ens föräldrar den trygga punkten. Man är inte speciellt stor när man är 6 år gammal. Detta gjordes även i samråd med lärarna som faktiskt bad oss om detta. Detta funkade tack vare att jag är föräldraledig just nu och kunde ordna barnvakt åt syskonet.

Visst måste man vara tuff som förälder många gånger men det måste vara en tuffhet som inte skadar sitt barn och där tror jag att man måste lita på att varje förälder känner sitt barn och vet vad det behöver. Sedan är det ju en konst att vara tuff som förälder så att det sticker i en utan att visa det för sitt barn. Där måste man vara oerhört pedagogisk så att det blir tydligt för det osäkra barnet att föräldern inte är osäker.

[Vad ska man göra?]

Jag förstår inte vad du menar? Kan du tydliggöra ditt inlägg lite? Vad menar du med att testas att han måste vara där. Vara någonstans då? Det är skolplikt i vårt land så i skolan måste han ju vara.

Nä att skrämma ett barn till lydnad funkar ju inte. Det ger ju motsatt effekt. Det vi vill åt här är ju att det ska vara en trygghet och säkerhet att vara i skolan.

[Den perfekta mamman]

Inga andra krav än närvaron. Behöver inte göra några uppgifter, behöver inte säga något, behöver inte rita, skriva, läsa, inget helt enket. (förutom då att vara där som ju är ett måste, men även ett måste för att få det att bli bättre)

Om det fungerar, så märks det ganska snart, barnet slappnar av och börjar snart intressera sej för att göra saker för att den vill när den inte längre känner att den måste. Om det inte fungerar så fortsätter barnet att vara passiv och då måste man gå tillväga på ett annat sätt.

När jag var barn och man började märka att jag backade i resultat under längre tid, så gjordes en sådan här försök. Senare var jag på praktik i olika skolor då jag först tänkt studera till lärare, under praktiken mötte jag på den här tillvägagångsättet ibland, speciellt med barn där man testat allt annat och det bara blev värre ju mer man försökte.

[Vad ska man göra?]

Jaha då fattar jag hur du menar! Ja det kan ju vara ett alternativ om det spårar ut för mycket. Sonen tycker att det är kul när han väl vet vad och hur han ska göra men har ofta en lång lång startsträcka.

[mirjamell]

Hej! Jag känner igen min son i din. Min kille hade en ordentlig jobbig start på skolan dvs 6-års och första terminen i 1:an. Dagarna som jag kom och hämtade honom då han var glad och kände sig nöjd med vad han presterat på skolan var ytterst få, oftast var det en ledsen, arg och frustrerad kille jag hämtade. Dett är en pojke som är blyg och ytterst försiktig som grund, är väldigt rädd för att göra bort sig, att göra fel, att andra ska skratta alltså han hade en låg självkänsla.

Om vi gjort rätt eller fel det vet jag inte många gånger tror jag vi gjorde fel och ibland rätt.... I 6-års hade han inte lärare som förstod honom utan trodde mest att hans agerande berodde på dålig uppfostran! Vilket tog ganska hårt på oss kan jag säga. Men i 1:an fick kan helt nya lärare som förstod att problemet inte satt där. Jag bad ganska snabbt att han skulle få hjälp av specialpedagog och det har jag aldrig ångrat!!! Han behöver inte hjälp pga svaghet utan han behöver hjälp för att få trygghet i att det han gör är bra och att han kan, att han törs. Vi bad dessutom om en bedömning från skolanspsykolog grupp men eftersom det dröjde ganska länge tills de kom gav det kanske inte så mycket.

Det vi oxå gjort är att vi föräldrar varit engagerade. Vi har hela tiden visat sonen att vi samarbetar med lärarna, att vi vet vad som händer i skolan. Detta har gjort att han känt en större trygghet och dessutom att gör man "dåliga" saker i skolan så vet mamma/pappa om det. Det han inte gjort under lektions tid har han inte sluppit undan utan det har han fått göra hemma, vilket gör att kompistiden blir mindre.

Det visade sig senare att sonen är special begåvad och har ett mycket högt IQ. Problemet var mycket att han inte var villig att göra saker som han redan kan, även om vi vuxna tyckte att bokstäverna kunde skrivas snyggare tyckte han att det kan jag redan..... när han senare i 2:a terminen i 1:an började få extra uppgifter att göra efter att han gjort de ordinarie och han fick saker/fakta att läsa in som var lite djupare då började det lossna för honom och skolan blev intressant.

Nu när han börjat 3:an är skolan oftast rolig att gå till.

[2202]

Min erfarenhet är att utomhus rörelse i klass 1 och 2 kan väl tillgodose behovet av motorik och koordination. Inomhusgympa, ibland i dåligt ventilerade lokaler, och med ombyte och dusch som ibland kan ta uppmärksamheten från rörelseglädjen kan vänta till klass 3.