Ska jag på kalas idag?

[Cherry Ames]

frågade mannen när han stod och målade på huset.
(min mamma fyller 80 nästa söndag). Nej, jag ska ju jobba i kväll, det vet du väl? sa jag.
Ja jag vet inte, jag får ju inte reda på saker sa han och fortsatte måla.
Det är DÅ man som aspiegubbens fru måste dra ett djupt andetag och ta det på rätt sätt om man inte vill ha en meningslös konflikt.
"den här svärmodern hade du haft i snart 30 år" sa jag. Och vi har pratat om detta med kalaset. Du vet att jag ska laga all maten på kalaset, har du sett mig göra det?
"Nääää det förstås" sa han.
"Har du kollat i ditt planeringsblad? " (som jag skriver för varje månad)
"Näää ha inte orkat, är så trött"
"Om du tittar där se du att jag ska arbeta och att det är kalas nästa söndag" sa jag.
"OK då vet jag det".
Jo det är såna här saker som folk inte fattar. Det är en ganska klassisk händelse i vårt förhållande. Men ofattbart för många. För ingen skulle tro att min man har AS. AS-personer är ju inte som min man - eller?

[PappaF]

tur att han har en så förstående fru! :-)

[Anonym]

OJ, vad jag känner igen mig, har en man med en hel del AS.
Idag tex så hade vi en diskussion om varför jag var så trött, jag jobbar natt sedan två år tillbaka och det är rätt slitigt, då sa jag att jag borde nog ta lite bättre hand om mig och inte köra på för fullt på dagen när jag ska jobba den natten, varför då undrar mannen, ehh, för att det är slitigt för kroppen att vara vaken 24 timmar i sträck och dessutom vara högpresterande på jobbet (jobbar i akutssjukvården) jaha, sa mannen, det har du aldrig sagt, att du behöver ta det lugnt innan du går till jobbet, du sover ju dagen efter.

Jag blev rätt ställd, han förstod verkligen inte att man behöver vila innan man går till jobbet om man jobbar natt, alla människor sover ju efter de jobbat inte före...

Försökte få honom att förstå att om han arbetat hela dagen så är han ju rätt trött på kvällen om han då skulle behöva gå till jobbet igen och jobba natt utan vila, så blir det ju riktigt jobbigt, jo det förstås men det hade jag ju inte berättat så hur skulle han kunnat förstå det .....

[Cherry Ames]

Det här är bara så klassiskt också, men måste berätta att si och så är det och si och så behöver jag ha det. Gör man inte det så VET inte mannen att man har behov av det ena eller andra. Jag är så van så jag tänker inte längre på det.
Problemen kommer då i stället när jag är på jobbet eller med andra människor. För då berättar jag också hur jag vill och si och så. De suckar ibland och säger att "det begriper du väl att vi begriper"
Och då kommer frågan som jag ställer mig själv. Är jag en anpassning eller är jag en AS? Inte helt enkelt

[Cherry Ames]

Ja han har tur min lille gubbe
Fast han är ju designad för mig i mkt annat.

[emmaf]

Var hittar du tålamodet? Jag hade nog bara morrat och gått därifrån. Kanske inte på en gång, men när han skyllt på att han inte orkat kolla i planeringen som du (!) gjort, där hade det pyst över för mig. Varför ska du vara den enda som tar ansvar för hans funktionsnedsättning? Lite får han väl göra själv också, om du nu förbereder och fixar åt honom. Tycker jag då.

[-sl-]

i funktionsnedsättningen ligger ju en massa svårigheter som man faktiskt inte KAN eller kan lära sig klara av. Och jag gissar att du aldrig skulle kräva av en person i rullstol att den skulle gå? Eller en blind att den skulle läsa vanlig skrift? Eller att en döv skulle lyssna på vanlig radio...? Det är i vissa fall precis samma sak för en person med AS. Man kan inte. KAN inte. Och det ligger i funktionsnedsättningen. Det är inget man kan hjälpa eller rå för.

Sen kan jag också ibland tycka att man kan försöka kompensera för sina svagheter/svårigheter, men det är inte alltid lätt att göra det heller. För det som personen med AS upplever som svårighet kanske inte är detsamma som personen utan AS. Och vem har tolkningsföreträde...?

Det hade varit intressant att titta på hur förhållanden ser ut där personer med extra bokstäver är involverade! Kanske något för min blivande C-uppsats...

[Cherry Ames]

Han kan inte bättre i just de här grejerna. Jag har lärt mig att ha ett stort tålamod och ett lugn (iaf på ytan). Detta ser jag som min styrka och har god nytta av på jobbet. Det är sällan jag inte kommer överens med någon idag, men självklart händer det.
Jag känner mig inte på ngt sätt utnyttjad, jag är bra på planering och struktur. Och han målade, jag var så glad för det. Hade han legat på soffan hade jag inte varit så vänlig.
Men visst är det frustrerande ibland. Men jag kan inte ändra på honom. Han har vait bättre på detta med planering, när barnen var små hade han t o m en agenda, han var ju tvungen att hämta o lämna på dagis då och då eftersom jag alltid har arbetat oregelbundet. Idag har han värk och är dålig i sin kropp, detta gör också att han klarar av vissa saker sämre. Hans energinivå är inte hög idag. Om jag vill att han ska måla eller fixa annat som jag inte själv gör måste jag stötta med de här bitarna. Annars funkar ingenting.
Hade vi haft småbarn hade det varit värre, men den tiden är förbi. Däremot är det jobbigt när Nisse är hemma för då tar han också energi. förstår hur du menar. Dock känner jag mig nästan aldrig utnyttjad eller kränkt. Han har varit på 2 dagars fiske och bott i stuga med arbetskamrater/fiskekompisar, lekt social på kvällen och snackat. Detta sociala i förra veckan gör också honom helt slut och han klarar inte av det han oftast klarar efter några såna dagar.

[Cherry Ames]

Varsågod! Du har oss om du vill....

[PappaF]

och då tycker jag att man landar i hur man vill förhålla sig till det, i ett förhållande. Emmaf väljer att bryta ett sånt förhållande; nallemormor har ett annat förhållningssätt. Jag säger inte att något av det är rätt eller fel, men jag tror att det är bättre att göra ett val. Att stanna kvar och lägga en massa negativ energi och vara missnöjd är nog inte bra för någon part.

[Anonym]

Oj vad mycket som känns igen! Min gube har både As och AdHd (medicinerar med si så där resultat för det senare) Många har höjt ögonbrynen på hur jag behandlar honom, väldigt logiskt och fyrkantigt, på gränsen till ordergivande. Det funkar ypperligt men kan för en utomstående verka som om jag bossar runt med honom.
-Ta soppåsen nu, gå ut med den, kom tillbaka till köket.
Hade jag sagt, kan du ta ut soporna sen när du går och fortsatt dricka mitt kaffe så hade soporna stått kvar, jag hade blivit sur och han hade fått ursäkta sej som vanligt med att han glömde bort.
Enkelt exempel men det är ganska så det är, det går inte men kan du, vill du, skulle du vilja, kan du göra sen, glöm inte att på söndag ska du...
Intressant är att han lägger in alla händelser i sin telefon + att vi har en stor almenacka på väggen i hallen... så fort telefon piper till tex. att han ska till tandläkaren så blir han lika överaskad som om han varken fått kallelsen, pratat med mej om det etc. , det är en total jätte överaskning. Spelar ingen roll om det är pip tre, lika överaskad vid varje pip

[caffellatte]

Jamen hojta bara! Inga diagnoser men har man bara rätt glasögon på sig så ser man både det ena, andra och tredje...

[Cherry Ames]

Ja precis PappaF, man får göra sina val. Man kan gilla läget eller gå. Jag har en väninna som är läkare och som är mkt engagerad i diverse på den lilla fritid hon har. Hennes man är AS-personlighet. Vi pratar i perioder mkt om de fördelar som det innebär för oss. Vi behöver inte ta så stor hänsyn till männen om vi vill hitta på ngt eget, de är så glada att de slipper.
Men Emmaf, jag tycker att ett förhållande ska vara balanserat i allt, men tyvärr, han kan inte bättre och vårt förhållande mår bäst av så få konflkter som möjligt och lugn och ro. Inte minst har de senaste åren med Nisse slitit på oss båda.
Det är viktigt att jag ställer krav på min man. Det säger han själv. Just nu pågår en evighetslång husrenovering och jag säger att det arbetet får inte avstanna (det har hänt...). Han måste göra lite varje (eller nästan varje) dag om så bara slå i en spik eller montera ngt på fem minuter. Då slipper han allt hushållsarbete, inköp och annat (som han ändå inte hade blivit färdig till att göra). Jag skojar med honom och säger att han har full hemtjänst. Däremot måste han hålla undan efter sig, det blir liksom lätt lite rörigt där han är........
Det handlar mycket om energi, jag har normalt en massa överskott på det. Vilket definitivt inte min man har. Jobbar en massa extra, passar barnbarn och hittar på en massa för eget nöje. EFter den här lilla tvådagars fiskeresan var min man helt slut. Så bra att jag jobbade hela helgen så fick han vara ifred för mig och vila ut. Men han målade några timmar om dagen. Det är snart för kallt för det.

[Cherry Ames]

Ja du vet det hör jag. Samma här. "Glöm inte" skulle jag aldrig säga. "Kom i håg".
Är det ngt superviktigt säger jag "Jag ska säga ngt mkt viktigt!!" Sen vill jag helst att han tittar på mig. Så säger jag det och säger till honom att han ska skriva upp det.
Jag är också så van vid detta och det funkar för det mesta.
Ja detta att man kan uppfatta en som om man bossar med sin man känner jag också. Det är bäst för alla och resultatet av många års erfarenheter och en del konflikter genom åren med mkt gråt och tandagnissel.
Dessa år har det varit en del sönderslaget och förtvivlan, ngt som är historia för länge sen. Åter igen vill man eller vill man inte fortsätta.
Sen innebär detta inte att man aldrig blir ledsen/arg/trött/sur på det. Men faktum är att när jag ngn gång blir det så förstår han det och backar och ber om ursäkt. Man får spara och sålla...

[emmaf]

Jag är fullt medveten om att det inte kallas funktionsnedsättning utan orsak. I diagnosen ingår ofta att man har svårt att planera, så det får man kanske hjälpa till med. Men när man har gjort det, skrivit listor och scheman osv åt personen, då tycker jag faktiskt att det är ett tecken på lathet eller brist på respekt att inte ens bemöda sig med att titta på dem. Att titta på en lista är inte svårt, inte ens för någon med AS.

Apropå din andra fråga så skulle jag säga att den som upplever något som ett problem har tolkningsföreträde. Om min sambo tycker det är jobbigt när jag bjuder hem folk, då får jag dra ner på det. Om jag tycker det är jobbigt när han sprider smutstvätt över hela huset, då får han jobba på att sluta med det. För trots att han har npf så är vi två vuxna och får båda göra kompromisser och jobba på olika saker i vår personlighet. Jämkandet ska inte bara vara ensidigt.

[Cherry Ames]

Jodå jag har läst en del av dina inlägg och vet att du är insatt i saken.
Absolut håller jag med dig om att man inte ska ha ett ensidigt jämnkande.
Under åren har min man gått i vuxensimskola för barnens och min skull, i dansskola så vi har kunnat dansa på fester, han har åkt till röriga platser för att jag och barnen ville det, han har travat med hem till nyfunna vänner och verkligen försökt att vara social, ibland lyckats med detta. Han har gjort väldigt mkt för min och barnens skull och visst har det gett honom en hel del också. Jag skulle nog eg säga att han har gjort större uppoffringar än vad jag har gjort, som alltid har gjort vad jag velat, vill jag resa och han inte vill har jag rest med väninnor, vill jag festa och han inte vill säger han inget om det. Efterhand har jag sett hur detta numera sliter alltmer på honom. Numera arbetar jag kvällar, han tycker nog det är ganska skönt. Jag slipper irritera mig på att han har så stort behov av vila.
Lat? Njaaa. Svårt att komma igång och sen svårt att avsluta skulle jag vilja säga att min man har. Men absolut inte lat. SVårt att prioritera orken har han också, men har blivit skickligare med åren.
När annat också kommer in i bilden som smärta och sånt då blir hans AS tydligare, bli mera stresskänslig och inte mkt att göra åt detta.
Han tycer nog att jag är lite tjatig och påstridig ibland, men eftersom han får svar på tal så avstår han oftast att protestera. Jag blir inte arg tillbaka utan undrar hur han vill ha det, vemsom helst kan bli trött på mig, jag lovar!

[caffellatte]

Då har jag lata barn och är lat själv.
Scheman är väl lite kul, men inte att följa när man inte känner för det så det gör vi inte.
Äldsta dottern skulle aldrig så mycket som titta åt ett schema, det är under hennes värdighet.
+ att vi glömmer. Allvarligt, jag glömmer sånt jag inte har mitt framför ögonen hela tiden.