Den här frågan kanske inte hör hemma här men jag tänker att ni här på sidan har en del erfarenhet av tävlingsidrott och kanske även idrottspsykologi. Frågan handlar om hur vi ska agera när det gäller vår 9-åriga dotter som sedan några år tillbaka tävlingssimmar.
För drygt ett år sedan presterade hon så bra så att hon blev uttagen tillsammans med ytterligare 8-9st i samma årskull att representera klubben på distriktstävlingarna. Klubben tillhör de främsta i landet så för att få vara med och tävla på den nivån så krävs det att man utvecklas i takt med de övriga i sin årskull. Problemet är att hennes gruppkompisar har utvecklas väldigt mycket medan hon i princip står stilla. Från att ha varit bland de bästa i gruppen för ett år sedan är hon nu sist i varje tävling och varje gren. Hon säger själv att hon gillar simning, sina kompisar och att tävla men samtidigt blir hon ju jätteledsen och besviken varje gång det visar sig att hon kommer sist. Samtidigt kan både hennes tränare och jag konstatera att hon inte anstränger sig på träningen. Hon simmar det hon ska men inte mycket mer, dvs det där intresset för att vilja bli bättre verkar saknas.
Saken är nu att om hon inte utvecklas kommer hon inte längre att få vara kvar i gruppen utan får vid jul sluta eller hoppa över till annan (sämre) grupp som inte tävlar. Jag har förklarat detta för min dotter och hon säger sig förstå. Hon vill dock vara kvar i sin grupp där hon har sina kompisar och hon säger själv att hon vill sluta simma om hon inte får vara kvar. Samtidigt är hon inte beredd att anstränga sig hårdare utan följer "minsta motståndets väg". Detta gäller för övrigt i allt hon tar sig för.
Min fråga är alltså - hur ska vi få henne att förstå att det verkligen krävs ansträngning för att utvecklas? Eller ska vi strunta i det och låta henne upptäcka det den "hårda vägen" när hon inte får vara kvar i sin grupp längre? Hur ska vi tänka, hjälpa och stötta henne?
1
Hur agera? Den här frågan kanske inte hör hemma här men jag tänker att ni här på sidan har en del erfarenhet av tävlingsidrott och kanske även idrottspsykologi. Frågan handlar om hur vi ska agera när det gäller vår 9-åriga dotter som sedan några år tillbaka tävlingssimmar.
För drygt ett år sedan presterade hon så bra så att hon blev uttagen tillsammans med ytterligare 8-9st i samma årskull att representera klubben på distriktstävlingarna. Klubben tillhör de främsta i landet så för att få vara med och tävla på den nivån så krävs det att man utvecklas i takt med de övriga i sin årskull. Problemet är att hennes gruppkompisar har utvecklas väldigt mycket medan hon i princip står stilla. Från att ha varit bland de bästa i gruppen för ett år sedan är hon nu sist i varje tävling och varje gren. Hon säger själv att hon gillar simning, sina kompisar och att tävla men samtidigt blir hon ju jätteledsen och besviken varje gång det visar sig att hon kommer sist. Samtidigt kan både hennes tränare och jag konstatera att hon inte anstränger sig på träningen. Hon simmar det hon ska men inte mycket mer, dvs det där intresset för att vilja bli bättre verkar saknas.
Saken är nu att om hon inte utvecklas kommer hon inte längre att få vara kvar i gruppen utan får vid jul sluta eller hoppa över till annan (sämre) grupp som inte tävlar. Jag har förklarat detta för min dotter och hon säger sig förstå. Hon vill dock vara kvar i sin grupp där hon har sina kompisar och hon säger själv att hon vill sluta simma om hon inte får vara kvar. Samtidigt är hon inte beredd att anstränga sig hårdare utan följer "minsta motståndets väg". Detta gäller för övrigt i allt hon tar sig för.
Min fråga är alltså - hur ska vi få henne att förstå att det verkligen krävs ansträngning för att utvecklas? Eller ska vi strunta i det och låta henne upptäcka det den "hårda vägen" när hon inte får vara kvar i sin grupp längre? Hur ska vi tänka, hjälpa och stötta henne?
En jätteviktig sak att tänka på att det faktiskt INTE bara är ansträngning som krävs. Barn i den åldern utvecklas så oerhört olika. Det är helt naturligt att de som är bäst ena året inte är bäst nästa år, utan kanske till och med bland de sämsta. Och året efter kan det vara tvärtom igen.
Det är därför det inte är bra att ta ut elitgrupper redan i den åldern. Det blir såna här tråkiga följder för barnen, samtidigt som klubbarna missar talanger bland de barn som utvecklas sent. Om simklubben tillhör de främsta i landet borde de ha kunskap och riktlinjer kring den här typen av problem.
2
En jätteviktig sak att tänka på att det faktiskt INTE bara är ansträngning som krävs. Barn i den åldern utvecklas så oerhört olika. Det är helt naturligt att de som är bäst ena året inte är bäst nästa år, utan kanske till och med bland de sämsta. Och året efter kan det vara tvärtom igen.
Det är därför det inte är bra att ta ut elitgrupper redan i den åldern. Det blir såna här tråkiga följder för barnen, samtidigt som klubbarna missar talanger bland de barn som utvecklas sent. Om simklubben tillhör de främsta i landet borde de ha kunskap och riktlinjer kring den här typen av problem.
lite märkligt agerande av simklubben tycker jag, man verkar fokusera enbart på elitsatning och det tror jag kan "straffa sig". I min sons klubb får alla vara med och tävla, man ser varje tävling som ett tillfälle till lärande. Och har man roligt utvecklas man bättre..
Hon är ju så himla liten ännu din dotter, jag skulle verkligen vara lyhörd för vad hon vill, hon kanske väljer sluta simma när hon inte längre "platsar" i gruppen men kanska ni kan testa en annan klubb som faktiskt låter barn vara barn och låter alla vara me doch tävla. Kanske kan det höja hennes motivation att gå ner och tävla på en nivå där hon har chans att vinna ( eller åtminstonde få lite medaljer ). Hon kanske utvecklas mer av det? Lycka till!
3
lite märkligt agerande av simklubben tycker jag, man verkar fokusera enbart på elitsatning och det tror jag kan "straffa sig". I min sons klubb får alla vara med och tävla, man ser varje tävling som ett tillfälle till lärande. Och har man roligt utvecklas man bättre..
Hon är ju så himla liten ännu din dotter, jag skulle verkligen vara lyhörd för vad hon vill, hon kanske väljer sluta simma när hon inte längre "platsar" i gruppen men kanska ni kan testa en annan klubb som faktiskt låter barn vara barn och låter alla vara me doch tävla. Kanske kan det höja hennes motivation att gå ner och tävla på en nivå där hon har chans att vinna ( eller åtminstonde få lite medaljer ). Hon kanske utvecklas mer av det? Lycka till!
Jag har varit inom simningens värld i över trettio år nu och jag undrar verkligen vilken klubb som agerar på det sättet? En nioåring ska öht inte tas ut till såna lag osv, det är alldeles för tidigt.
Om det nu är en av de större klubbarna så bor ni i en större stad, byt klubb om hon (förhoppningsvis) vill fortsätta simma, det är det enda vettiga! Att ha någon form av utslagning så tidigt strider mot allt vad Svenska Simförbundet har jobbat med under många år, simningen har haft dåligt rykte just pga av för tidiga stora träningsmängder och utslagning men från förbundet har man jobbat hårt med det.
Min dotter är också 9 år och hon utvecklas inte i någon jämn uppåtgående kurva, precis som det ska vara, ibland går det bra och ibland mindre bra, hon växer och det är inte alltid armar och ben hänger med rent motoriskt. Hon sysslar med flera idrotter, simning är bara en, och hon utvecklas olika i de olika idrotterna också.
Lycka till med hur ni än gör, simning är en fantastisk idrott, på rätt sätt!
Jag har varit inom simningens värld i över trettio år nu och jag undrar verkligen vilken klubb som agerar på det sättet? En nioåring ska öht inte tas ut till såna lag osv, det är alldeles för tidigt.
Om det nu är en av de större klubbarna så bor ni i en större stad, byt klubb om hon (förhoppningsvis) vill fortsätta simma, det är det enda vettiga! Att ha någon form av utslagning så tidigt strider mot allt vad Svenska Simförbundet har jobbat med under många år, simningen har haft dåligt rykte just pga av för tidiga stora träningsmängder och utslagning men från förbundet har man jobbat hårt med det.
Min dotter är också 9 år och hon utvecklas inte i någon jämn uppåtgående kurva, precis som det ska vara, ibland går det bra och ibland mindre bra, hon växer och det är inte alltid armar och ben hänger med rent motoriskt. Hon sysslar med flera idrotter, simning är bara en, och hon utvecklas olika i de olika idrotterna också.
Lycka till med hur ni än gör, simning är en fantastisk idrott, på rätt sätt!
Och det här kan ni göra för att stötta henne: Tala med henne om att det är naturligt att resultaten varierar, att det kan bero på kroppens utveckling och att detta endast till en liten del går att påverka genom att träna hårdare. Säg att det mycket väl kan gå bättre nästa år, så hon behöver inte sluta för att det går dåligt ett tag.
5
Och det här kan ni göra för att stötta henne: Tala med henne om att det är naturligt att resultaten varierar, att det kan bero på kroppens utveckling och att detta endast till en liten del går att påverka genom att träna hårdare. Säg att det mycket väl kan gå bättre nästa år, så hon behöver inte sluta för att det går dåligt ett tag.
Uj uj uj - tidig ålder med satsningen i simningen... Men har en väninnan där man "plockar" ur o elitsatsar vid 9 år... Jag upplever lite samma med fotbollen, är i en kommun där MÅNGA spelar fotboll. vid 10 årsålder plockar man ur utvecklingslag nr 1
6
Uj uj uj - tidig ålder med satsningen i simningen... Men har en väninnan där man "plockar" ur o elitsatsar vid 9 år... Jag upplever lite samma med fotbollen, är i en kommun där MÅNGA spelar fotboll. vid 10 årsålder plockar man ur utvecklingslag nr 1
inlägget åkte iväg... sorry... sen vid 11 år plockar man nästa grupp... MEN - förstår lite ändå då alla ska få utvecklas där man är - är man duktig ska man låtas utvecklas därifrån oxå... MEN visst blir det press på barnen... tror oxå man ska vara lyhörd - har de roligare o vill fortsätta - men inte vill/är på den nivån som är lite högre kanske man ska gå ner en nivå... Så har killar gjort, gått ner från nivå 1 till nivå 2 för att det var roligare!!! Nu lägger min son ner oerhört mycket tid o engagemang på fotbollen (två morgonträningar i skolan o minst tre träningar med laget...) men han är sen in i puberteten o det märks... de andra killarna har 10 kilo mer än honom.... då är det inte lätt att sätta emot... MEN som förälder peppar jag!!! Alla utvecklas olika!!! Ha kul! Säkra matintaget o vilan... Detta säger jag för att han VILL satsa... Hade han däremot sagt att han inte vill det så kanske vi pratat om att kanske spela i breddlaget o försöka att bara ha kul på träningen!!! Laganda o allt det där!!!! MEN - visst är det svåra frågor o en balansgång....
7
inlägget åkte iväg... sorry... sen vid 11 år plockar man nästa grupp... MEN - förstår lite ändå då alla ska få utvecklas där man är - är man duktig ska man låtas utvecklas därifrån oxå... MEN visst blir det press på barnen... tror oxå man ska vara lyhörd - har de roligare o vill fortsätta - men inte vill/är på den nivån som är lite högre kanske man ska gå ner en nivå... Så har killar gjort, gått ner från nivå 1 till nivå 2 för att det var roligare!!! Nu lägger min son ner oerhört mycket tid o engagemang på fotbollen (två morgonträningar i skolan o minst tre träningar med laget...) men han är sen in i puberteten o det märks... de andra killarna har 10 kilo mer än honom.... då är det inte lätt att sätta emot... MEN som förälder peppar jag!!! Alla utvecklas olika!!! Ha kul! Säkra matintaget o vilan... Detta säger jag för att han VILL satsa... Hade han däremot sagt att han inte vill det så kanske vi pratat om att kanske spela i breddlaget o försöka att bara ha kul på träningen!!! Laganda o allt det där!!!! MEN - visst är det svåra frågor o en balansgång....
Som någon skrev så är utvecklingstakten väldigt individuell och det finns inget som säger att din dotter inte är på samma nivå som sina kompisar om hon börjar kämpa lite hårdare nu. Det är inte säkert att hon "kommit efter".
Jag har själv tävlingssimmat upp i tonåren och vad jag kan säga om just simning är att det krävs en väldigt kämpaglöd och disciplin. I andra sporter märker man lätt av sin utveckling men i simning är det bara att nöta bassäng som gäller och det är inte alltid jättekul. Min största sporre var tidtagaruret och jag tävlade mest mot mig själv, även om det självklart var en del tävlande runt i landet också.
Jag tröttnade dock, jag vet inte om jag hade någon "talang" för det och lär aldrig få veta heller. Men jag tydligen inte vad som krävdes, för för mig var det inte värt det att som 13-14 åring träna både före och efter skolan och bara ligga där och simma fram och tillbaka.
Det verkar som att din dotter förstår att det krävs engagemang och att man faktiskt måste lägga manken till för att komma någonvart, samtidigt kanske hon är för ung att inse sambandet med det och att tvingas byta till en annan grupp och förlora sina träningskompisar. Eller så är det precis vad hon behöver, att få simma med en grupp där kraven är lite lägre. Vill hon så kan det säkert ge henne glöden tillbaka.
Veronica, mamma till världens goaste Edvin!
8
Svårt att ge råd Som någon skrev så är utvecklingstakten väldigt individuell och det finns inget som säger att din dotter inte är på samma nivå som sina kompisar om hon börjar kämpa lite hårdare nu. Det är inte säkert att hon "kommit efter".
Jag har själv tävlingssimmat upp i tonåren och vad jag kan säga om just simning är att det krävs en väldigt kämpaglöd och disciplin. I andra sporter märker man lätt av sin utveckling men i simning är det bara att nöta bassäng som gäller och det är inte alltid jättekul. Min största sporre var tidtagaruret och jag tävlade mest mot mig själv, även om det självklart var en del tävlande runt i landet också.
Jag tröttnade dock, jag vet inte om jag hade någon "talang" för det och lär aldrig få veta heller. Men jag tydligen inte vad som krävdes, för för mig var det inte värt det att som 13-14 åring träna både före och efter skolan och bara ligga där och simma fram och tillbaka.
Det verkar som att din dotter förstår att det krävs engagemang och att man faktiskt måste lägga manken till för att komma någonvart, samtidigt kanske hon är för ung att inse sambandet med det och att tvingas byta till en annan grupp och förlora sina träningskompisar. Eller så är det precis vad hon behöver, att få simma med en grupp där kraven är lite lägre. Vill hon så kan det säkert ge henne glöden tillbaka.
Tack för alla era svar. Jag har fått många tankar - både vad gäller klubben och min dotters utveckling, men också om min egen medverkan i det här. Jag har helt enkelt tagit för givet att hon inte anstränger sig tillräckligt hårt och därmed jämfört henne med de andra barnen, i stället för att se det ur hennes perspektiv och vad hon vill ha ut av simningen. Det är tyvärr alltför lätt att dras med i tävlingshetsen som råder mellan föräldrarna.
Min dotter simmar ju inte alls för att hon har måste vinna (även om hon inte vill komma sist alltid) utan för att hon gillar att simma och vara med kompisar, både på träning och tävling. Hon har ofta uttryckt att hon inte vill simma mer än 2-3 gånger per vecka utan hinna med andra kompisar och intressen också. Kanske har jag inte lyssnat tillräckligt på detta?
Det blir till att fundera på hur vi ska göra - där hennes åsikter måste få väga tyngst. Hon vill ju göra allt det man gör i hennes simgrupp (dvs simmar, tävlar, åker på läger och är med kompisar). Byter hon grupp till en lägre nivå mister hon allt utom själva simningen (hon får simma lokala klubbtävlingar, men hon vill åka på andra tävlingar också). Som förälder vet jag ju att hon får nya kompisar, men det är inte alltid så lätt att förklara för barn. Byter hon klubb mister hon också sina kompisar. Samtidigt är det jobbigt att se henne så ledsen varje gång hon kommer sist i ett lopp. Som förälder vill man ju sina barns bästa och vill inte se dem ledsna.
Det här är inte lätt, men åter igen tack för alla era vettiga synpunkter som (bland annat) har öppnat mina ögon.
9
Tack för alla era svar. Jag har fått många tankar - både vad gäller klubben och min dotters utveckling, men också om min egen medverkan i det här. Jag har helt enkelt tagit för givet att hon inte anstränger sig tillräckligt hårt och därmed jämfört henne med de andra barnen, i stället för att se det ur hennes perspektiv och vad hon vill ha ut av simningen. Det är tyvärr alltför lätt att dras med i tävlingshetsen som råder mellan föräldrarna.
Min dotter simmar ju inte alls för att hon har måste vinna (även om hon inte vill komma sist alltid) utan för att hon gillar att simma och vara med kompisar, både på träning och tävling. Hon har ofta uttryckt att hon inte vill simma mer än 2-3 gånger per vecka utan hinna med andra kompisar och intressen också. Kanske har jag inte lyssnat tillräckligt på detta?
Det blir till att fundera på hur vi ska göra - där hennes åsikter måste få väga tyngst. Hon vill ju göra allt det man gör i hennes simgrupp (dvs simmar, tävlar, åker på läger och är med kompisar). Byter hon grupp till en lägre nivå mister hon allt utom själva simningen (hon får simma lokala klubbtävlingar, men hon vill åka på andra tävlingar också). Som förälder vet jag ju att hon får nya kompisar, men det är inte alltid så lätt att förklara för barn. Byter hon klubb mister hon också sina kompisar. Samtidigt är det jobbigt att se henne så ledsen varje gång hon kommer sist i ett lopp. Som förälder vill man ju sina barns bästa och vill inte se dem ledsna.
Det här är inte lätt, men åter igen tack för alla era vettiga synpunkter som (bland annat) har öppnat mina ögon.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
