Skrivet: 2010-10-01, 12:39
#21
Skriver som en kratta - menar
Men "problemet" underhålls inte av andra vuxna, det är den förälder som sticker huvudet i sanden som underhåller och kanske till och med FÖRVÄRRAR problematiken.
Skriver som en kratta - menar
Men "problemet" underhålls inte av andra vuxna, det är den förälder som sticker huvudet i sanden som underhåller och kanske till och med FÖRVÄRRAR problematiken.
Det är klart att du har rätt i det du skriver och egentligen tänkte jag nog mer generellt än just den pojken som det skrivs om här. Jag menar bara att det gått lite inflation i att alla som inte passar in i normen ska utredas. Det är ju defakto mest pojkar som har problem och jag kan tycka att skolan idag inte är anpassad för pojkar som (och för all del de flickor) har en del "myror i brallorna".
Jag tycker såhär...
du har helt rätt, i princip.
Men.... du har samtidigt dilemmat med ditt barn. Ska ditt barn vara kvar i skolan och bli skadat av principiella skäl?
Jag tycker också det är helfel att mobbade barn ska flyttas och inte mobbaren (men det håller väl på att ändras, den lagen menar jag?) men samtidigt så tvekar inte jag att byta skola åt mina barn om de far illa i den skola de är.
Fast nu har det väl inte gått så långt i er skola än utan det här var mer hypotetiskt, men jag skulle själv tveklöst hålla ungen hemma på måndag och ringa rektorn och säga att nu får ni fixa det här för mitt barn ska inte råka illa ut för att ni inte sköter ert jobb. Punkt. Kraftmarkering.
När det gäller kontakten med skolan så måste man ofta vara rätt benhård och det är alltid bra att läsa på om skollagen och läroplanen (finns på skolverkets hemsida under juridik). Jag smackade ofta till min ena dotters rektor med lagparagrafer, menar, visste inte hon vilka riktlinjer som gällde för hennes jobb så fick jag väl tala om det för henne då.
Skämt åsido, det är ingen lätt sits och säkerligen har inte den omtalade pojken det lätt heller och det är därför han behöver en resurs, ett hjälp-jag som kan se till så han inte hamnar i de klämda situationerna som gör att han i frustration går till våldsamheter. Så han behöver en resurs för att de andra barnen ska få lugn och ro och han behöver en resurs för att få hjälp att bryta ekorrhjulet innan det snurrar för fort.
Jag håller inte med om någon inflation. Det är snarare så att fler utreds idag istället för att bli stämplade som ouppfostrade bråkstakar och så hemskt många fler pojkar är det nog inte om man uppmärksammade flickor på ett korrekt sätt, se Svenny Kopps avhandling.
Det finns många missförstådda vuxna som aldrig fick rätt diagnos och som skulle ha mått bättre om de hade fått det, bl a de som nu sitter i våra fängelser.
En diagnos är ingen ursäkt utan en förklaring och en vägledning till oss runtomkring.
Jag håller med om att dagens skola är svår för många barn och det förvärrar symptomen men grundproblematiken finns ändå.
när frågan dök upp.. på lekis så visste jag itne ens att det fanns något som hette ADHD. Jag trodde att han bara var ovanligt påhittig och busig. När skolat tog initiavitv till en utredning började jag läsa på och Se.. det gick upp ett ljus.
Bara måste...... allt....
Nej, det är klart jag inte skickar dit min son av principskäl, men eftersom det nu blir rektorssamtal på tisdag, och pojken säkerligen fått höra både från fröknarna och förhoppningsvis (?) föräldrarna att det inte är bra som han beter sig, samt att jag tar för givet att lärarna är extra uppmärksamma de närmaste dagarna, så då vågar jag. Självklart kommer jag dock att uppmana lärarna att ringa mig OMEDELBART om något händer under måndagen. Usch, vill inte ens fundera i de banorna ...
Jag är helt införstådd med lagarna, men ska på måndagskvällen rekapitulera för att ha "rätt på fötterna" vid mötet med rektor.
Men när du fick vetskap om betydelsen av ADHD - var du då avigt inställd till att få veta mer. Jag funderar på om det på något sätt finns någon negativ stämpel som man vill undvika att få på sitt barn? Men en människa är ju så mycket mer än ett ev. handikapp, och vad jag (100% lekman i de här frågorna!) förstår så finns det både kognitiv beteendeterapi och även medicin som fungerar bra för barnen. Det är djupt tragiskt om man som förälder motarbetar en utredning av sådana skäl, utredningen är ju till för att hjälpa barnet, inte peka ut honom (eller henne) som sämre/värre/konstig.
Idag frågade min son om jag pratat med pojkens mamma, och jag sa som det var att jag inte fått kontakt med henne men att jag ska träffas med rektor och en fröken på tisdag. Med det lät han sig nöja.
Nej, vi ville tidigt ha en utredning men BVC sa att allt verkade vara "normalt".
När sonen började skolan fick vi gehör och stöd i skolan sattes in och BUP utredde. (snabbresumé) Det visade sig att han "uppfyllde" kriterierna för ADHD, något som vi misstänkt ända sen han var väldigt liten. Vi fick välja om vi ville ha diagnosen på pappret men vi kände oss då osäkra om det skulle gagna honom eftersom skolan redan låg steget före BUP och verkligen jobbade för pojkens bästa. Det hela verkade mycket märkligt men jag har förstått att det förekommer ibland.
Hoppas det ordnar sig på ett bra sätt för alla inblandade.
Det verkar helt klart som om alla föräldrar här förstår att en utredning/diagnos inte är något som är negativt för barnen - tvärtom! Jag har väl otur som har mött föräldrar som tror att deras son bara är missförstådd.
Om ni vill berättar jag gärna vad skolan tänker göra!
Den kan också stavas "prestige"..."för det kanske blir bättre, vi kan testa".
Hur som helst tycker jag det är konstigt att inte skolan gått in mer och tidigare i ert fall. Jag kan inte alls se att det skulle kunna vara så "slappt" här, men skolor är ju olika.
En grej till. Eftersom vissa av de här barnen är ganska tacksamma att reta och lätta att få igång och sen skylla på när allt blir fel, så tycker jag även att de andra barnen i klassen (ev. fler i skolan) ska få lite hjälpmedel så de vet hur DE ska agera när det blir krångel elelr går fel.
Kan t.ex vara att de vet att så fort det blir något ska de gå till en lärare eller rastvakt.
Att de ska vara tydliga när de pratar med barnet som slåss. T.ex. ska de säga "nej" tydligt när barnet bråkar med dem
Att de inte ska uppmuntra tokigheter och dumheter som det andra barnet gör (kanske för att få dem att skratta och känna sig som en i gänget)
Lite såna saker...
Ja, om jag ska vara lite småelak så tror jag det beror på rektors bristande kompetens, men också lärarna verkar tyvärr ta det inträffade lite väl lätt. "Jag har pratat med pojken" sa den ena fröken till mig. Visst förstår jag att det kan finnas sekretess, men nog borde jag väl fått veta att familjen informerats om vad som hänt min son!?!?!
Erinrar mig faktiskt en incident med samma barn och min son i våras, som jag nästan glömt, där pojkens mamma faktiskt fick hämta hem honom från skolan efter att han skadat Anton... Inte heller då "blev det något" - och jag insåg inte allvaret i hur min son drabbats (som gör mig ont idag, när jag nu tänker på hur min son måste ha haft det ... då trodde jag det var en skada i lek)
Men slappt eller inte - jag känner mig stärkt av de svar jag fått av er på mina frågor och jag hoppas att både skola och föräldrar kommer att inse, precis som ni gjort, att jag inte hatar barnet eller något sådant, utan bara inser att han är farlig, för min son och för andra barn i skolan, och att skolan genast måste ordna upp det här. Hoppas också att föräldrarna börjar inse att de förhalar en hjälp som sonen behöver så väl, genom att inte se sanningen i vitögat.
här inne, ja. Men nej du har inte otur, det finns många föräldrar som inte vill sätta diagnos på sina barn. I grunden handlar det ju om okunnighet, tyvärr, och rädsla. I slutändan är det barnet som får betala priset som inte fångas upp och får rätt stöd och hjälp från början.
Då uppstår en fråga till - hur mycket kunskap om bokstavsbarn har egentligen lärarna? Att det säkerligen ingår någon vecka i grundutbildningen förstår jag, men det är ju något helt annat än att faktiskt ta in viktig information om hur man kan hjälpa/stödja ett bokstavsbarn.
På det blir det förstås genast en följdfråga, om de inte har kunskapen är det naturligtvis rektors ansvar att de får kunskapen, men om rektor inte vet/förstår/inser - bör jag/kan jag/ska jag lägga mig i?
När det gäller att berätta för de andra barnen blir jag lite tveksam. Jag vet att skolans sjuksyster är jätterar och poppis hos barnen, kanske skulle hon kunna komma och prata lite med barnen om barn som är lite annorlunda. Men jag tycker inte att man nödvändigtvis måste sätta någon etikett, vare sig bokstavsbarn eller ADHD - jag minns hur min skola, i all oskuldsfullhet, skulle informera om att en flicka i min skola hade en CP-skada och att hon skulle behandlas som alla andra. Följden blev att hon retades otroligt mycket, trots att hennes CP-skada endast bestod i att hon fick tics, i övrigt fanns det inget som skiljde ut henne från övriga barn. "Du är ju helt CP" blev ett begrepp som betydde att man var dum i huvudet, trots att den här flickan var högbegåvad och gick ut med högsta betyg i alla teoretiska ämnen. Skolans iver att informera och förklara slog alltså helt fel. Kan det drabba den här pojken också så är det ju totalt fel lösning.
Det är lite så jag funderar. Hur får man de här föräldrarna att se lite längre, att inse att de gör pojken en stor otjänst genom att negiligera hans sjukdom, eller är det fel begrepp när det gäller ADHD? Ska man kalla det utvecklingsstörning?
Försöker verkligen sätta mig in i situationen om det var mitt barn det gällde, och jag skulle tvärtom vara livrädd att han skulle skada något annat barn så att det fick men för livet ... men vi är ju så olika i våra föräldraroller, alla människor.
Kan också tänka att det är helt fel att föräldrar faktiskt har sån makt, att de kan förhindra ett barn som behöver stöd/hjälp och kanske medicin, genom att inte bry sig om signalerna, för när jag läser era inlägg så framgår det tydligt att ni själva alltid märkt att era barn var just annorlunda, inte nödvändigtvis på ett negativt sätt.
Har inte orkat läsa allt, men du kan inte göra något allt, när det handlar om den andre killen.
Det du kan kräva är att det alltid ska finnas personal, som ser till att ditt barn är säker.
Tänk jag har mött en del, som har problem med barnen och de lever i förnekelse, eftersom att se ett problem hos någon annan, kan man inte gör fören man kan se det hos sig själv. Troligen har mamman själv svårigheter hon inte ännu klarar av att se.
Troligen får hon också försvara sitt barn så mycket att hon ständigt är i försvarsposition och då kan man inte ta in något alls.
Överlämna till skolan att hantera den andra familjen och det du kan kräva är att ditt egen barn, är trygg i skolan.
Oh, förlåt, inser att det blivit en lång tråd, men jag har många frågor och era svar är så intressanta och viktiga för mig ...
Men jag känner mig lite osäker på hur mycket skolan kommer att göra, bara att det hände två gånger i rad att min son misshandlades och att det sen var JAG som skulle ta initiativ till att informera rektor ...
Du har säkert rätt vad det gäller mamman, som jag skrev sa hon tidigare "Alla bara skyller på pojken" utan att riktigt vilja förstå att det borde finnas något bakomliggande.
det var ju samma unge som förut. Jag fick bara svar på en massa frågor eg.
Bara måste...... allt....
är nog ganska så säkert till 100% informationssökande. Och här har vi hittat varandra och en kundskapsbank utan motstycke
vi lär oss hela tiden.
Bara måste...... allt....
fel begrepp helt och hållet.
Funktionshinder är mer korrekt. Nu är vi härdade härinne för vi har hört i princip alla möjliga benämningar men sjukdom är det inte och inte nån utvecklingsstörning, vi är bara kopplade lite annorlunda.
Men ja, jag kan säga att min mor tex hör till det klassiska exemplet som inte ville sätta nån "stämpel" på sina barn. Därav gick vi odiagnosticerade och utan stöd genom skolan. Brorsan hoppade av gymnasiet, jag likaså efter att ha skolkat mig igenom hela högstadiet.
Det är synd när föräldrar låter sin egen rädsla och okunnighet gå före barnens behov, för faktum är ju att finns problematiken där så försvinner den ju inte bara för att det inte sätts nån diagnos, Barnet förändras ju inte med diagnos, det är bara förutsättningarna som blir fasen så mycket bättre.
Med diagnos kan man markera in rätt stödåtgärder och framförallt ge barnet en chans att lära sig hantera sig själv och sitt funktionshinder.
ADHD försvinner inte med stigande ålder vilket är en vanlig missuppfattning, däremot kan symptomen ändra karaktär och man lär sig handskas med det olika bra.
