Jag har inte haft några delmål framför mig tidigare gånger, har liksom inte tänkt det...
Vet nu att jag går in i mig själv rätt mycket när det är allvar och tar en värk i taget.
Men varje värk är ju ett passerat delmål mot det stora målet, att ha sin lilla apa på bröstet, kletig och dan men världens sötaste.
Mitt mantra bägge förlossningarna har varit från nån bok av Gudrun Abascal, POSITIV SMÄRTA!
För det är ju så jag tror man kan bli hjälpt av att tänka, det är ju en slags positiv smärta även om det inte känns så just då, belöningen är ju fantastisk. Men det hjälpte mig att hålla fokus när det stundtals var olidligt ont.
Men att ha pratat ihop sig om alla tänkbara scenarios med sin partner tror jag också är bra, att han (oftast är det ju en han) vet hur jag tänker och hur jag åtminstone tänkt att jag velat ha det.
T.ex vid ett snitt, att han vet att jag vill att han ska vara med bäbisen, han slipper ta beslutet i den kanske kaotiska situationen och slippa "dåligt samvete" som jag sett att många karlar har, att de står och känner att de borde vara på två ställen för att de inte vet hur mamman vill ha det.
Kommunikation är inte av ondo