Skrivet: 2010-10-19, 10:14
#1
Förlossningsberättelse
La in en mycket lång och rörig förlossningsberättelse i min ankomstgrupp, kanske någon här som också vill läsa (men jag har varnat om att det är långt och rörigt).
Nu ska jag äntligen ta mig samman och skriva den där förlossningsberättelsen. Fast först tänkte jag skriva hur mitt drömscenario såg ut:
Jag vaknar på småtimmarna av de första onda värkarna. Förstår att det börjat, så jag kan tala om för L att barnvakten hämtar från dagis.
Jag är lugn, avslappnad, andas genom värkarna. Då det börjar göra ondare åker vi i lugn och ro in till sjukhuset. Där får vi en bm jag gillar, hon ger mig stöd i att andas, kanske tar jag ett bad, i övrigt lämnas jag och sambon i fred. Sambon klockar värkar, ger mig att äta och dricka.
Då det är dags att krysta är bm med och hjälper mig med andningen. Lugnt och kontrollerat krystar jag fram barnet. Jag är medveten precis om
vad som händer och känner glädje över att snart få träffa bebis.
Och så här blev det:
Jag vaknar av den första onda värken under hela graviditeten runt kl 5 på morgonen. Ligger i sängen och väntar på flera. De fortsätter att komma men gör inte särskilt ont och med långa mellanrum. Skickar ändå ett sms till barnvakterna att det kan vara på g strax före kl 6. Ligger kvar i sängen och läser och när sambon vaknar säger jag att det kan bli idag. Han och L gör sig ordning för dagis och jag berättar att bebisen nog vill komma ut idag, så barnvakten hämtar. De åker iväg och jag äter frukost. Värkarna fortsätter och jag känner mig så lugn, glad och förvissad om att allt kommer att gå bra - det är precis som i mitt drömscenario. Tittar på tv, läser min bok, andas och
slappnar av under värkarna. De är fortfarande ganska oregelbundna och är inte så starka.
Sambon ringer från jobbet och undrar om han inte ska komma hem snart. Jag säger att det inte är någon fara än, men eftersom de inte slutat borde det ju vara på g i alla fall. Kl 10 åker jag hem oavsett vad du tycker, säger han. Jag tycker inte han behöver stressa, men strax efter att vi lagt på får jag en rejäl värk och sms:ar att det är nog bra att han kommer ändå. Ringer barnvakterna och säger att vi behöver hjälp med hämtning, min mamma är stressad för
hon ska åka bort under dagen och säger först åt mig att lugna ner mig, lyssnar sen hur jag låter och skrattar och säger att jag låter hellugn och det nog är hon som är uppjagad... Och jag är verkligen lugn. Sätter på en film, halvligger i soffan, blundar och andas genom värkarna.
Sambon kommer hem, skickar honom till affären för att handla mat medan jag äter. Sambon hem från affären och jag bestämmer mig för ett bad (det tyckte
jag var underbart förra fl). Då jag är uppe och går känns det som att jag har en konstant värk hela tiden om än väldigt svag, så jag vill bara halvligga för då kommer det rejäla värkar, men med pauser emellan.
Lägger mig i badet, sambon får hämta vatten som jag klunkar i mig mellan varje värk. Tycker inte att badet tar bort någon smärta, så jag fyller på med varmare vatten och dricker ännu mer. Klockar värkarna som är runt 1 min långa. Några är riktigt starka och jag känner hur jag öppnar mig medan andra knappt känns. Sambon springer runt som en yr höna (upplever jag det som) och jag tycker han stör mitt lugn med sitt klampande. Tycker att vi ska ringa förlossningen eftersom jag börjar undra varför jag ska ligga här och ha ont. Den här gången ska vi ju åka in tidigare (sist fick jag krystvärkar hemma, fast då hade jag ringt och ville komma in, men de tyckte jag skulle stanna hemma ett tag till...), det står i journalen som min bm skickat till förlossningen och jag som tänkt att jag vill klara mig utan smärtlindring börjar undra varför jag inte skulle ta och testa den där lustgasen.
Ringer förlossningen, säger att värkarna är ung 1 min långa, men att det inte gör så ont som på slutet sist, men att jag gärna vill komma in tidigare nu. Vi är välkomna in och jag segar mig upp ur badet. Sambon hämtar kläderna, jag tar ett plagg mellan varje värk, men är alldeles för varm efter badet. Ber honom komma med mer vatten och en blöt kall handduk. Känner mig yr och svettig, blir irriterad på mig själv att jag tappade i så varmt vatten, säger till sambon att jag just nu inte har någon lust med det här och att jag vet att man ska tänka positivt. Ja, men då är det bättre vi åker in genast, svarar sambon som stressat påpekar att värkarna kommer ganska tätt. Men jag har skrivit att vi ska åka in till förlossningen i lugn och ro och allt hittills har gått enligt planerna och det är flera timmar kvar och det gör inte alls så ont än. Jag kan fortfarande vara helt avslappnad och ta långa, ljudlösa andetag. Till slut har jag ändå fått på mig alla kläder och säger att vi kan åka. Sambon flänger runt, han har kört fram bilen, sätet är bakåtlutat.
Så fort han startat bilen ber jag honom stanna för det kommer en värk. Han tittar oroligt på mig och säger att det kan han inte göra sen när vi är på väg. Nä, det förstår jag, men stanna nu. Vi åker, jag får två värkar under resan
till sjukhuset, men de gör inte särskilt ont och jag tycker att allt stannat upp lite sen jag klev upp ur badkaret och började förbereda mig på att åka in.
Vi kör fram till entrén, sambon frågar om han ska hjälpa mig in och parkera sen, men jag säger att parkera du, jag hittar dit själv. Funderar först på om jag ska ta trapporna för att sätta fart på det hela (jag är rädd att det inte ska ha hänt så mycket, nu har det dessutom stannat upp och är jag inte öppen typ 6 cm då blir jag besviken), men får just då en värk och bestämmer mig för hissen. Kommer in på förlossningen, går fram till någon sorts expedition och frågar vart jag ska ta vägen. Vad ska du göra då? frågar bm. Ja, föda barn hoppas jag, svarar jag. Hon frågar om jag ringt, hittar mina papper och ber mig sätta mig ner och vänta.
Hamnar i en stol mitt emellan två gravida som nog är där för ul eller kontroll och de sneglar lite underligt på mig när jag hasar ner i stolen. Andas lugnt genom en värk, sen kommer en annan bm och jag får följa med till ett mottagningsrum.
Det är samma bm jag pratat i telefon med. Hon frågar hur det känns nu och jag svarar att det stannat av lite, men att det definitivt är på gång. Jag får lägga mig på en hård brits och hon börjar koppla ctg. Sambon kommer in i rummet. Jag säger att det gör alldeles för ont att ligga platt på rygg, så bm reser upp ryggstödet så fort hon kopplat färdigt. Säger att det ändå gör för ont och undrar hur länge jag måste ha ctg. Ungefär en halvtimme, svarar hon och jag säger att jag inte kan sitta så här oskönt så länge. Jag sätter mig på sidan och bm säger att det är ok så länge de kan höra fosterljuden. Då hon ska gå ut säger jag att jag inte vill sitta så här längre än nödvändigt. Ber sambon klocka värkarna och tala om när det gått 30 s. Jag får en superstark värk, sitter helt stilla, fokuserar på att slappna av, andas tyst. Paus och sen en lika kraftig värk.
Och sen helt plötsligt känner jag att jag krystar. Flyger upp på knä, skriker åt sambon att ringa på bm, tänker att jag inte får krysta, flåsar, känner att bebisen redan är på väg ut. Skriker åt sambon igen att ringa bm. Det är bara vattnet säger han, men jag känner huvudet i byxorna. Känner hur någon drar i byxorna. Får sedan veta att det är sambon och bm. Sambon aningens chockad över att se ett huvud sticka fram och bm rusar ut i korridoren och skriker efter hjälp. Utanför rummet sitter fortfarande de två gravida som jag väntat med och ser helförskräckta ut berättar sambon senare (de hörde väl både mitt och bm skrik och såg när alla kom rusande).
Jag har en paus, bm säger åt mig att krysta nästa gång jag får en värk. Jag är helt chockad, hör hur bebisen skriker och när värken kommer föds liten. Ser att det är 4 pers i rummet (2 bm och 2 uskor), de ser också chockade ut, inga handskar, mina kläder och britsen är blodiga. Jag snyftar och säger att jag tror att hela jag gått sönder. Är så rädd för det gick så fort att jag inte hann med. Hann bara tänka krystvärk så var hon ute. Bm vänder sig mot de andra och undrar om någon hunnit titta på klockan. 12.53 stod det på parkeringsbiljetten, 12.55 skrevs jag in och 13.07 föddes mitt underverk.
Det gör fortfarande ont fast hon kommit ut, jag är rädd för bristningar. Moderkakan kommer efter några minuter, jag har eftervärkar. Liten på bröstet, bort med blod och blöta kläder. Så får jag lägga mig i gynläge, bara en liten bristning säger bm. Jag snyftar av lättnad, men det gör ont
när hon syr, två stygn, jag fryser och skakar.
Efter förra förlossningen, då jag upplevde att det gjorde betydligt ondare, ville jag genast göra om det igen. Jag tyckte krystningen var så fantastiskt häftig, när jag kände hur huvudet rörde sig lite nedåt för varje värk. Efter den här förlossningen ville jag inte göra om. Det gick så fort att jag inte hann med och krystfasen bara försvann. Samtidigt tycker jag första delen av förlossningen
gick jättebra och jag var så lugn och avslappnad hela tiden. Bm som tagit emot mig kom in och skrattade och sa att hon aldrig kunnat ana att det gått så långt, hon tyckte jag sett så sommarfräsch ut. "Min" bm sa också att hon såklart tagit mig till ett förlossningsrum om hon anat att det skulle gå så fort. I efterhand får jag väl vara tacksam att jag inte födde i bilen, i trapporna på sjukhuset eller medan sambon parkerade bilen
