Svar till Gilllian, långt ner

[Anonym1]

"Till er andra som svarar´:
Se för guds skull till att ni har belägg för det ni säger!!! Hur kan man skriva:
"Du behöver lära dig att förstå att precis vem som helst, kan få sina barn tagna. Även du. Det räcker att någon ogillar dig och kokar ihop en historia. Det räcker med ett enda anonymt telefonsamtal"
Den som skriver detta har kanske en ouppklarad tvist eller ett hat mot socialtjänsten, men ren fakta har den personen inte."


Ingen ouppklarad tvist - den var vunnen mot soc. Barnens lidande medan häxjakten pågick var oerhörd. Jo, personen HAR ren fakta, gott om egen erfarenhet och papper på allt.
Vidare tror de flesta att lvu är något man tar till som allra sista utväg - så är det inte. Barn kan plockas mycket lättvindigt från sitt hem och sin trygghet, utan att man ens försökte ta reda på fakta och än mindre erbjudit en enda frivillig insats.

Du har erfarenhet av att de borde gjort nåt men inte gjorde det. De är också åt skogen när de går till så. Men snälla, förringa inte alla de barn som bor i bra hem som rycks bort av soc utan riktig anledning. De går också genom helvetet och undrar varje dag om de får komma hem igen, när de får träffa föräldrarna, syskonen, hur ska de kunna smyga till sig ett telefonsamtal hem, de äldre kanske planerar en rymning hem.. Soc kallar det "vård" och kan skriva att barn som fått psykiska problem eller självmordstankar pga det soc gjort mot dem, "trivs och utvecklas fint."

[Gillian]

Hej och tack för ditt svar, hoppas du förstog lite hur jag menade då jag skrev... Att ibland (kanske många gånger) då man läser inlägg här, så känns det som det finns två sidor. En sida som bara tycker soc gör fel oavsett vad som sker - och en sida som ivrigt applåderar soc.

Hur vet du att ett LvU är en lättvindig insats? Hur många LvU förhandlingar och fall har du följt? Jag har varit med några gånger i 4 olika kommuner (och på olika sidor av frågan) och även om jag ibland ogillat det som beslutats så kan jag inte se att det gjorts utan stort engageman och mycket seriöst.

Tänker du (menar du...) att Länsrätterna är allmänt slarviga eller är det utredningarna du ifrågasätter?
Jag tycker det här är så intressant....
Hälsningar
Gillian

[Anonym1]

Ja visst finns det alltid två sidor. Jag brukar numera säga att om jag inte varit med själv coh sett så mycket med egna ögon, så hade jag verkligen ALDRIG trott på det.

Jag vet inte hur många mål jag följt.. Det har varit på olika nära håll och de jag är riktigt bra insatt i är sju. Allt som allt betydligt fler, också för mig i olika kommuner.
Jag har ingen särskild uppfattning om Länsrätten, men vad det gäller utredningarna så är de alla katastrofala. Slarviga? Nej, men oftast så fulla med regelrätta lögner samt knappt märkbara omskrivningar, att de när de kommer till Länsrätten knappt inte alls har något med verkligheten och BARNET att göra längre. Istället går utredningen helt ut på att hitta och hitta på bevis för socialsekreterarens egna teser - att finna eller uppfinna sådant hon fått för sig och oftast yttrat sig om, i ett tidigt skede av utredningen.
Man kan skriva att modern är psykiskt sjuk, även om hon har intyg från psykolog att hon är fullt frisk.
Man kan skriva att man misstänker att hon/pappan tar droger, även om de därför låter testa sig upprepade gånger och bevisar att de är drogfria.
Som nedan, kan uppvikta byxben kallas "kläder i fel storlek" och att barnet berättar att det värmer sin mat (i mikron) kan kallas att det "ansvarar för alla måltider hemma".
Att en omtänksam förälder kommer med vantar till skolan kan soc beskriva som "barnet fick prova kläder i korridoren".
Ett fullt friskt och normalt viktpendlande bröstbarn, kan soc benämna som "undernärt" och att bvc känt "stor oro" gällande det - även om den"oron" inte finns att finna öht i bvcs journaler.

Så nog läggs tid och omsorg på utredningarna, men i de fall jag sett så är det på att förvränga sanningar.
Vanligt är även att man inte hör, eller struntar i att nämna, uttalanden från referenter som talar gott om föräldrarnas förmågor, dvs Mot socialsekreterarens egen uppfattning.

Soc behövs, men socialsekreterarnas utbildning är bedrövlig och de som sysslar med barnavårdsärenden och vårdnadsutredningar borde ha specialutbildning, ha egna barn och inte vara en dag under 35. Inser att de två sista kan vara svåra att uppfylla, men en särskild utbildning samt krav på livserfarenhet borde sannerligen inte vara omöjligt! Idag sitter 25-åringar och ännu yngre och fattar ödesdigra beslut om små barns liv.

[Tjänsteman]

Angående socionomerna.. De som läser socionomutbildningen gör ju det för att det har ett stort intresse och engagemang för sociala frågor. Det finns många människor över 35 som har barn som är helknasiga, det sitter väl knappast i det. Jag tycker att socionomutbildningen idag är bra. Jobbar själv i statlig myndighet och ser hur väldigt många människor är rätt befriade från självinsikt, och kan tänka mig att det är rätt vanligt hos de som är kunder hos socialtjänsten. Allt är samhällets fel, alla är emot dom, osv.

[Anonym1]

Fy vilken inställning! Vi som ser med egna ögon är ju de som vet vad vi talar om. Och ja tyvärr, krasst, får man soc emot sig så känns det naturligtvis som man verkligen har hela världen emot sig.

För en tag sen föreslogs att ett så viktigt yrke som socionom, med sådan oerhörd makt över människoliv, skulle licensieras. Men det visade sig att utbildningen inte var i närheten av att hålla måttet för någon licens.

Ja det finns människor över 35 som är helknasiga, liksom det finns mycket mogna 25-åringar.

Men vem som helst måste väl kunna förstå att det generellt är direkt olämpligt att en ung, livs-oerfaren och nykläckt socionom, får göra barnavårdsutredningar?
Men så finns det 40- och 50-åringar som ska ha rätt till varje pris också.

För övrigt är jag dödligt trött på att man så snabbt häver ur sig om andras avsaknad av självinsikt här inne!! Särskilt hos de som är "kunder" - (som anställd i statlig myndighet borde du kanske känna till människorna inte benämns kunder) - det vittnar om en väldigt tråkig och inte minst trångsynt människosyn. Hoppas det inte är soc du jobbar på. Där behövs medmänsklighet mer än någon annanstans.

[Gillian]

Det där kan jag delvis hålla med om på direkten. Att det _ibland_ känns som att det finns för lite livs- och föräldra erfarenhet hos de som jobbar inom socialtjänsten. Men samtidigt är det (i de fall jag stött på) inte en ensam handläggare som gör en hel, stor utredning.

Innan det går till LvU inhämtas synpunkter från många olika instanser och på samma sätt kan ju föräldrarna ha med sig vittnen och dokument till förhandlingarna.
Sedan är det länsrättens jobb (och i nästa steg kammarrättens) som måste väga för och emot och ta beslutet. precis som i vilken viktig rättegång som helst.
Om dom är så "blåögda" och korkade (förlåt uttrycket) att dom gång på gång i olika län blir konstant lurade tycker jag det är helt otroligt att ingen slår bakut.

Hälsningar
Gillian

[Gillian]

Men jag har också sett med egna ögon och jag tycker inte att "alla" soc gör fel. Eller att "alla" som får sina barn omhändertagna är dåliga föräldrar.

Om jag kommer ihåg rätt, så är det över 6ooo barn omhändertagna i sverige idag, och i många fall TROR JAG att det faktiskt finns skäl för det.

Att sen få hjälp och orka ta emot den. Att reda ut de problem som finns, så man kan gå vidare, få hem sina barn igen - Det är inte så lätt då man som förälder är kränkt, stukad och full av sorg.

[Anonym1]

Gillian svar 1

Jag vet ett fall där en ensam handläggare gjorde
ALLT. Polisanmälde en förälder för barnmisshandel. Ett år senare, gör snabbutredningen vid vårdnadstvist och stora vårdnadsutredningen - rekommenderar växelvis boende hos den misshandlande föräldern.
Samma person gjorde barnavårdsärenden i samma familj - ensam. Lvu-ärendet gjorde hon ensam men hennes chef skrev på det efter hård kritik om jäv. Hon ville vara placeringssekreterare och ville själv övervaka umgänget med den våldsamm* föräldern.

Nej det behöver inte alls inhämtas synpunkter från olika instanser för ett lvu. Det SKA antagligen gå till så, men verkligheten är ofta en annan.
Socsekreteraren ovan talade tex bara med skolan och en av flera referenter. En referent talade mycket väl om föräldraförmågorna och sågade hennes utredning i småbitar - men tom den referentens uttalanden, skrev hon om så det lät negativt. Personen ifråga blev så upprörd över förvrängningarna att h*n skrev ett långt brev och korrigerade.
Domaren i det här fallet hade troligen bestämt sig redan på handlingarna. De talade ju sitt tydliga språk - föräldern var mycket olämplig.
Först i kammarrätten kunde referenter och vittnen komma fram och lvu hävdes omedelbart.
Barnen ifråga mår BRA idag ska nämnas, men de har gått igenom ett helvete pga den här socialsekreteraren, hennes medarbetare och den personen som ville förälderns så illa.

Folk slår bakut på löpande band Gillian. Men är man redan officiellt förklarad "psykiskt sjuk", "olämplig förälder", "labil", "instabil" "oförmögen att se barnens behov" osv - så finns ingen som helst anledning att lyssna på dig. Du kan stå och skrika hur mycket du vill. Du kan JO-anmäla och polisanmäla vilket soc då gör till sin fördel, "Se där vilken rättshaverist". "Inser inte sina egna brister"...

Det finns så välskrivna hopkok av lögner att domstolen inte kan döma till annat än lvu. Man borde däremot ta motparten på större allvar, än vad som generellt görs idag. Undantag finns som väl är.

[Anonym1]

Svaren bytte visst plats. Detta är svar på "Men jag har sett.."..
"Gillian 1" är svar på "Det där kan jag delvis..."

Till saken. Få hjälp?
Nu gapar jag som ett stort frågetecken. Hur får man hjälp?
De fall jag har följt, har inte erbjudit någon hjälp. I fallet jag beskrev ovan där en och samma socsekreterare förföljde familjen, kunde man inte ens precisera vilka problemen var. Men kraven för att barnen skulle få komma hem var att förälder 1 samarbetade med förälder 2 som var våldsam, och att barnen skulle känna sig trygga med henom.
Genom att hålla barnen som gisslan skulle således ett samarbete tvingas fram och barnen skulle känna sig trygga med den som skrikit att h*n skulle döda en av dem.

Omsorgsbristerna var åtskilliga men modern är en god skrivare och kunde motbevisa de flesta lögnerna. Dessa bevis var Länsrätten inte minsta intresserade av men däremot kammarrätten.

Ja det finns nog skäl för några få lvu, absolut. Men man har räknat fram att över 90% är felaktiga. Fråga inte hur. Konstaterats har ju att barn ofta blir långt mer traumatiserade av att skiljas från sin familj, än att stanna kvar om familjen får stöd.
Men som sagt så är det inte alla som erbjuds något stöd eller frivillig hjälp alls. Ovan nämnda familj hade gott om egna förslag - i ett försök att samarbeta trots att de påtalade omsorgsbristerna inte fanns - men soc enda intresse var att föra bort barnen.
En fruktansvärd resa för dessa barn.

[Gillian]

Det där ska jag söka! Hur man kan få fram en felprocent på 90 utan att nån reagerar! Om den är seriös så kan man säkert få fram den ganska snart.

Känns helt otroligt men jag ska inte säga att det är fel då jag inte har fakta.
Om jag hittar något så återkommer jag såklart. Du får gärna söka källan du också om du har möjlighet.

Jag håller inte med dig om att det alltid är bäst för barn att få bo med sina förälrar + stöd. I vissa fall är det säkert så, men att bo med föräldrar som har för stora bristande resurser, det går inte att kompensera bort med kärlek!

[Gillian]

Glömde halva svaret i min iver :-)

Min nära anhörige fick sin dotter omhändertagen. Det kom en orosanmälan från dagis (om jag minns rätt)
Det följdes upp och visades att mamman (ensamstående) inte mäktade med att ge dottern allt hon behövde - mat på någolunda regelbundna tider, sömn och ordning på hygien.

Då flickan hamnade i familjehem startade mamman en enorm process mot soc. ALLT var soc fel och min släkting såg inga brister i sig själv.
Vi som släktingar har funnits med så gott det går. Vi blev inte insläppta i familjen innan och uppmanades att inte lägga oss i då vi ville hjälpa till - inte förrän det blev LvU och mamman ville ha oss som referenter om hur bra hon var.....

Som tur var fick hon en underbar handläggare som med tålamod tog emot allt skitprat men kunde se bortanför och finnas kvar. Soc-handläggaren hjälpte mamman att styra upp dygnet och påpekade vad som kunde förbättras / göras annorlunda.

Dottern fick komma hem först några timmar, sen över en dag, vidare till ett dygn - en helg och till sist flyttade hon hem på heltid.
Idag har de kvar familjehemmet som stöd och det fungerar mycket bättre än innan.
Den mamman valde och fick stöd att ta emot hjälp då den erbjöds.

De som bara ser sin oskuld i allt - som bara anser att soc gör totalt fel, de anser ju inte att dom behöver nån hjälp och då är det svårt att komma framåt.

[Anonym1]

Njä... Jag skrev inte att det ALLTID är bäst för barn att bo kvar i riktiga familjen. Jag skrev "ofta".

Så spelar naturligtvis fosterfamiljen en jättestor roll - det finns mycket dåliga sådana än idag, där barn blir inlåsta, utfrysta, tagna i öra och arm..

Värst är kanske för barnen, att aldrig VETA. Från det att man fosterhemsplaceras , är man hem- och rotlös - en dag kan du ryckas bort till nya främlingar, placerade barn har ingen förutsägbarhet i sina liv. Det tror jag i sig kan vara väldigt skadligt för grundtryggheten.

[Anonym1]

Den mamman hade enorm tur!
Hon hade ett soc som gjorde sitt jobb! Det är just så det SKA gå till!
Dock ställer jag mig tveksam till om flickan var tvungen att föras bort över huvud taget - det låter som stöd i hemmet kunde ha varit en fullt tillräcklig insats här?

Men i samtliga de fall jag följer, har det inte gått till på det viset. Barn tas på lösa grunder eller på "missförstånd". Dessa missförstånd kan föräldrarna förklara femielva gånger utan att soc lyssnar - det är som om de bestämt sig från början.

Vet en familj där allt såvitt jag kunnat se fungerade - där föräldrarna endast fick Övervakat umgänge två gånger i månaden. Det fanns inte droger, mediciner, våld eller dylikt med i bilden. Det var en normal välfungerande familj där lögner från en part orsakade alltihop. När det visade sig att det var just, lögner, kunde soc inte erkänna att de blivit förda bakom ljuset. Detta - prestige - är tyvärr mycket vanligt, ja mer regel än undantag enligt det jag själv sett.

Men mest skrämmande av allt är väl ändå att man så ofta INTE ser barnen. Som exempel jag redan nämnt, där barnen på alla vis vittnar om att de mår oerhört dåligt pga att de tagits från sina hem - där soc blåljuger i rätten och säger att allt är bra.

[Tjänsteman]

Nu har du fel.
I den statliga myndighet jag arbetar kallas människorna för kunder. Inte mitt beslut.
Detta gäller självklart inte alla människor jag träffar i mitt arbete, jag tycker mycket om de jag arbetar med och vi jobbar tillsammans för att de ska få ett bättre liv.

MEN, det sociala arvet (som jag tror att det är) gör att det finns ganska många människor som känner sig utanför samhället redan från början och därför kommer från det hållet, om man så säger. Man tycker att man är ständigt motarbetar, insatser ses som tvång, osv. Så är det faktiskt.

[Tjänsteman]

Gillian, precis så tycker jag också, du är bara bättre på att uttrycka det

[Anonym idag]

Åjo, det kan jag också intyga - att man kallas kund på soc.

[Anonym1]

Där ser man - ni vet alltså inte att det heter klient?

Människor som aldrig varit utanför samhället men ändå utsätts för socialtjänstens häxjakt - får de tycka att de utsätts för övergrepp, tvång osv?
Vilka får tycka soc gör fel?

[Anonym]

Men snälla nån. Man säger kund för att det har beslutats på högre ord. Jag jobbar inte inom socialtjänsten utan med arbetssökande. Du får tycka vad du vill om soc, du läser ju inte vad jag skriver. Man kan inte anta att alla människor är likadana för att dom tillhör en grupp, oavsett om det är "anställda av socialtjänsten" eller "kunder hos socialtjänsten". Det är väl rätt självklart.

[tanten]

Inhämtar synpunkter från MÅNGA "instanser"?????
Tyvärr underlåter man ofta att ta in referenter så som man borde, och alltför ofta refererar man selektivt och utelämnar det som inte passar in i den tes man har och som man vill bevisa. Utredningarna följer inte alls det som står i lagar och anvisningar om objektivitet och allsidighet. De är tendentiösa och stannar ofta bara vid att insamla det negativa. Har ännu inte sett någon utredning som belyser det positiva hos den förälder som utreds.
Nej, det man LETAR efter i alla de fall som jag är insatt i är fel och brister, inget annat. Man letar med lupp och lykta för att hitta minsta lilla smula som kan användas för att svärta ner den man håller på att utreda. Och det brukar vara boende-föräldern. Det har ingen betydelse om det är fadern eller modern som är det. Den andre förälderna däremot beskriver man bara alltför ofta i rosenrött om den föräldern finns med. Antingen det är modern eller fadern.
Och det är alldeles riktigt att man förvränger, omformulerar eller använder likartade ord, allt med syftet att leda läsarens tankar i "rätt" riktning.
Detta görs inte bara av unga oerfarna socialsekreterare utan oftare av de erfarna som kan vara både mor och mormor själva. De visar tyvärr också ofta ett maktbehov som inte passar i yrket. Att hota med LVU är inte ovanligt.
Länsrätten finns inte längre, det är numera Förvaltningsrätten och de finns inte i varje län heller. Domstolen går alltför ofta på socialtjänstens utredning oavsett om den är dålig eller inte, domstolen tycks ofta sakna kunskap för att granska utrednignen, vilket de ska göra. Det är långt ifrån alltid som domen bygger på gällande lagstiftning, ibland kan man läsa domar som är ett under av svammel och osaklighet och mest handlar om vad man tycker och tror.
Hårda ord? Inte alls! Jag har sett för mycket i den här vägen vid det här laget. En sådan här undermålig dom i en Kammarrätt ska nu överklagas till Regeringsrätten. Hoppas de har stöärre juridiskt kunnande och åtminstone en gnutta saklighet.
Jo, det finns barn som behöver bli omhändertagna, det gör det. Men många av dem som blir det borde inte ha blivit det och mår sämre och far illa efter omhändertagandet, inte före. Och det finns barn som för länge sedan borde ha blivit omhändertagna men aldrig blir det. Ibland känns det som om socialtjänsten mest är intresserad av att göra tvärt emot vad det anses att de borde göra. Många fall som tagits upp i media vittnar om det.

[A.No.Nym]

Fast jag vet att många som väljer att utbilda sig till socionom, terapueft eller psykolog gör det för att dom har egna problem som dom behöver bearbeta.

Det börjar med att dom läser behöver läsa för att reda ut sina egna problem sen blir dom mer och mer intresserade och sen vill dom hjälpa andra med samma problem. Sen gör dom det som på fackspråk brukar kallas för projicering. Tex. har man själv blivit utsatt för insest så tror man att alla andras problem också beror på att dom blivit utsatta för insest osv. Det gör att många på soc har problem med att inte blanda in sina egna problem i kundernas.

Många relogösa väljer också att bli socionomer och präglas tyvärr av sin religion. (I Stockholm har (hade?) dom t.o.m. en egen socionom utblidning)