Hälsningar från oss

[Annika m M&V]

Här kommer en liten hälsning från mig och Ville-killen. Först vill vi gratulera alla femåringar som fyllt under hösten. Ville fyllde i september och önskade sig allt som finns i leksakskatalogerna och lite till. Det fick han inte. . Listan inför julen är ännu längre!!

Nu har vi ÄNTLIGEN flyttat och landat i nya huset och på nya orten. Vi pendlade åtta veckor till nya dagis och nya skolan med lillebror och storebror under augusti och en bit in i oktober. Jobbigt, jobbigt. Det gick ok att åka dit på morgonen men varje eftermiddag ballade barnen ur totalt i bilen. Inga kul resor där inte (en halvtimme i bil varje sträcka). Men redan nu känns det som bortglömt. Skönt.

Det har tagit lång tid för lillkillen att vänja sig vid sitt nya dagis! Han hade ju ett så helt underbart dagis förut och jag saknar det lika mycket som han gör. Det känns som att vi har bytt ner oss nu, tyvärr. Personalen är som tur är väldigt bra och trevliga, det är mer känslan av att nu är han bara på förvaring under dagarna - tidigare hade de enormt mycket pedagogik på olika sätt. Men det är ju inte så lång tid han ska gå här, snart börjar de sexårs, de små!

Annars har han äntligen börjat sova hela nätter varje natt. Har nog bara vaknat en enda natt sedan vi flyttade till nya huset. Det är lite längre mellan hans rum och makens och mitt sovrum nu också, så jag hör inte allt prat i sömnen längre. Underbart. Nu ska bara jag lära mig sova också.

För övrigt är V inne i en rejäl period av trots och gnäll och skrik igen. Ett tag trodde jag det berodde på flytten (och det gör det kanske till viss del), men det är inte bara det. Vi märker mer och mer hur V är en enormt tävlingsinriktad kille. Härom veckan fick han äntligen sitt älskade Wii som han längtat efter ett år eller så. Men det går inte så bra att spela för jösses vad arg han blir när han inte vinner - mot storebror eller mot spelet. Han rusar in i sitt rum och smäller igen dörren och skriker och har sig.

Han har också börjat testa en del svärord (lärt sig av storebror som i sin tur lärt sig en hel del i skolan). Fy vad svårt det är att inte skratta för det låter ju så sött egentligen. "Shit, vad mycket snö" sa han när han kom ut igår morse. Och "J-ar vad stark jag är" sa han när han lyfte en tung låda härom dagen.

Han är inne i en period av mycket funderingar och tankar. Lite mer mörkrädd det sista. Han har äntligen börjat växa - är nu 112 cm - och är så lycklig över det. Storebror är ju hela 134 cm.

Han har också börjat försöka läsa lite och skriva lite. Det går långsamt och han har inte riktigt tålamod men han kan väldigt mycket för att bara vara fem år.

Under sommaren lärde han sig cykla utan stödhjul, vilket var en stor seger. Det går fortfarande lite vingligt och tyvärr har han noll koll på det här med att ta hänsyn till andra i trafiken. Men han är så stolt, så stolt.

Han har fortfarande en hel del problem med magen och vi kör laktosfritt nu igen. Det hjälper till viss del. Vi ska även söka läkare och göra lite allergitester för pollen och äpple bland annat. Han säger att det ibland kliar i halsen när han äter just äpple (och päron och persika).

Vi trivs annars väldigt bra i nya huset, men det är mycket som återstår att göra - både inomhus och utomhus. Vi får försöka ta en dag i taget har vi bestämt och leva lite i nuet också, efter ett år med bara planerande inför framtiden.

[Ansan m A&T]

Vad härligt med en riktigt lång rapport från dig. Tack för den!

Även i vårt hus bor en mamma som måste lära sig sova ordentligt. Jag vaknar för minsta lilla pip, ja till och med för mindre än pip. Maken sover hur gott som helst, och jag vaknar om något av barnen vänder sig i sängen (i ett annat rum). Inte så bra i längden för mig...

Jag känner igen det där med att testa att svära. Storebror hos oss svär knappt alls, även om han hör svordomar på skolan har han förstått att vi inte vill höra dem hemma. T däremot testar hej vilt. "Fy f*n" har han kört med en del, och till slut blev jag riktigt arg. Sen dess (förra veckan - och jag har precis varit bortrest i tre dagar, så...) har jag inte hört det. Att han säger "tusan" och så bryr jag mig inte om. Det är just fy f*n, j*vlar etc jag vill slippa höra redan när barnen är så här små.

En flytt är en jätteomställning. Vi flyttade ju förra hösten, och barnen har inte vant sig helt och hållet än. T går kvar på samma dagis som före flytten. A började skolan någon vecka innan vi flyttade, samma skola som han skulle börjat på om vi inte hade flyttat. Ändå har de alltså inte fullt accepterat att vi inte bor kvar i det förra huset. Det känns lite småjobbigt ibland, men det blir gradvis bättre och om några år kanske de har accepterat vårt nya hus fullt ut. Jag hoppas! Maken och jag stortrivs i alla fall! Barnen vantrivs inte men saknar att det fanns många fler barn att leka med i förra kvarteret.

[Mimisoul]

Vad kul att läsa om er och Ansan

Det låter som ni har en fin liten kille, som säkert inte själv tycker att han är så liten längre

Här flyter allt på i harmoni. Det har snart gått ett år sen vi flyttade isär, jag och pappan, men både Devin och Vinga har tagit det hur coolt som helst!

Devin är en jättefin och känslig kille som skulle kunna ge hela världen till alla han känner. Han kan gråta över att Lisa inte är kär i honom längre, men sen bli glad för Olivers skull för att Lisa är kär i honom istället.

Det jobbigaste just nu är att han är så in i bombens klumpig! Han ramlar där han står, går in i dörrposter och spiller - konstant!

Annars så har han börjat skriva, men inte läsa. Han berättar sagor för lillasyster och tvärtom, men vill inte börja bygga ihop bokstäver till ord, förutom när han skriver.

Vi bor granne med hans pappa och styvmamma och ibland känns vi som en enda stor familj. Min sambo har fått högsta betyg av barnen och det är perfekt eftersom jag jobbar 4 kvällar i veckan, så sambon får hämta på dagis och sköta läggningarna.

Lite djupare tankar har börjat komma dock. "Om du dör mamma, vill du brinna då eller vill du ha en gravsten med en bil på?" "Hur känns det när man brinner när man är en död"? "Kan inte du flytta hem till pappa igen och så kan Frida och PG (Våra nya) också bo med oss så kan vi köpa jättemycket kaffe så det räcker till alla?"

Lite sånt.. Ändå skryter han upp vår situation mycket för andra. "Jag har två hus och två rum, det är jättebra! Och om jag saknar pappa när jag är hos mamma, då kan jag gå dit och leka en stund. Och så har jag en PG och en Frida också och dom äääälskar mig!"

Livet leker!

[fru_bill]

Kul att höra ifrån er. Låter som att det är bra dit ni flyttat i alla fall. Tanken om att snart är det inte dagis längre har slagit mig med. Snart har jag inga dagisbarn. Har haft barn på det dagiset i över tio år nu, inom barnomsorgen ö.h i fjorton år. Det känns som att det är dags
Han är f.ö en halv cm längre än Sara. Vi var på BVC idag. 111.5 cm och 19 kilo var facir och inga problem med synen, men en synnerligen stark vilja när det gäller. Som tur var är mamma starkare och hon fick även sprutan