Måltidsdrama - hjälp!

[Tindraliten]

Vi har kommit in i en negativ spiral vid måltiderna som känns så himla tråkig. Så nu behöver jag lite klok och konstruktiv hjälp av er.

S har aldrig varit särskilt stor i maten, han verkar helt enkelt inte behöva så mycket och tycker det finns så mycket annat som är mycket roligare än att äta. Eftersom han varit liten i maten och även smal så har just maten varit ett område där vi som föräldrar varit oroliga, känt oss otillräckliga och där han har kunnat "få dit oss" och få igång oss.

Den senaste tiden har det varit många tricks vid matbordet. Han busar, skriker och vägrar äta. Man ser hur det glittrar i ögonen på honom och att han väntar på en reaktion. Från min man får han den med råge. Han har väldigt kort stubin och börjar ganska snabbt hota med att han får gå från bordet. Ofta verkställer han hotet också. Många gånger har jag protesterat mot hans sätt att reagera, för jag tycker att vi kan sätta gränser på ett vuxnare, lugnare sätt. Som det är nu blir det nästan som att ha två trotsiga treåringar vid bordet. Numera försöker jag låta bli att gå in i diskussionen, utan väntar ofta till efteråt med att tipsa min man om andra sätt. Något som han ofta är oförstående till. Stämningen kring matbordet blir ofta usel och många gånger slutar det med att min man är rasande på vår son och jag är arg på honom. Självklart vill S inte äta under hot eller i en negativ stämning kring bordet. Det skulle inte jag heller vilja. Jag är rädd för att vi bidrar till att S får en negativ bild av mat och att äta och att det kommer påverka honom längre fram i livet. En stund efter maten kommer han ofta och vill ha glass, bulle, muffins eller liknande. Har han inte ätit bra så får han aldrig något sådant - vi säger istället att han får en smörgås. Ibland, när han ätit bra så får han en glass.

Jag skulle behöva tips på hur jag kan slå an tonen och göra våra måltider till trevliga, glada stunder där alla trivs. Skulle vara toppen med lite inspiration vad det gäller mat också - känns som att vi går runt på några få rätter och inget känns kul.

Vid sidan av måltiderna så fungerar vardagen bra - det är aldrig några problem med läggning, påklädning, lekar, bad osv. Det är bara vid måltiderna som det blir så här tråkigt.

Kramar från oss

[Zusy]

Linnéa är också både liten i maten och i kroppen. Vi försöker att inte göra nån big deal när vi ska äta. Vi försöker variera maten men ändå med sånt som vi vet att hon äter. Det är det som serveras och om man inte äter så gör man det inte, men det blir aldrig någonting annat efteråt (som mackor, frukt eller liknanade). Tror precis som du skriver att S kan få en negativ känsla till att äta om ni ofta har en god stämning.

Mitt råd är att servera maten, om han inte äter så låt det vara så. Det finns inte många barn i Sverige som kan vägra att äta så till den grad att det svälter. Du kan ju också se över hans matrutiner. Kanske ni kan ta bort nått mellanmål eller fruktstund så att han är hungrigare är det är dags att äta.

Lycka till, jag tror och hoppas att det här kommer gå över!

[Zusy]

orkade inte logga ut och in, men det här inlägget är från Zarios..

[janfebbarn]

Nej, det är inte kul alls.

Jag har ju en smalis. Han gillar viss mat och han får äta det han gillar. Inte så att jag står och lagar 5 olika maträtter, men ofta blir det en till stora hela och en till sonen så att säga. Känns helt okej, men inga avancerad middagar. Detsamma gäller även för döttrarna om det är något de absolut inte gillar. Ser liksom ingen mening i att laga mat de inte gillar. Mat ska smaka och vara gott. Tids nog utökar man sitt gillande.

Det jag alltid försökt göra är att duka fint, där barnen gärna får sköta dukningen med bestick, glas, tallrik och servett. Vi brukar också ha tända ljus, dimmad belysning.
Vi brukar också prata om hur dagen varit (kvällsmaten), var och en har sin tur. Den som pratar brukar då inte äta så mycket för den ska prata. Gäller alltså att tänka på vem som får börja och när man börjar prata, men också att snurra runt.

Självklart får barnen hjälpa till med maten också, men jag är lite feg vad gäller stå vid spisen gällande vissa maträtter. De får ta själva, hellre lite på tallriken, så de känner att de kan äta upp. Då kan de ta mer. Lägger man upp för mycket äter de dåligt.

Här äter man om man vill. Gillar man av någon anledning inte det som finns så erbjuds, liksom ni gör, smörgås eller fil/mjölk och flingor - om man ätit dåligt. Har man ätit lite mat får man frukt. Brukar ha mycket grönsaker, feta och oliver till maten.

Försöker helt klart att inte göra något av saken att de inte äter mycket eller så. Är övertygad om att de äter det de behöver - så vida de inte droppar i vikt, inte ser välmående ut osv. Barnen vet också att man äter vid matbordet och sen blir det inget förän nästa måltid. Har dock varit lite svårt att köra det med lillsnäckan. Men nu fattar hon. Pratar om hur magen mår osv.

Kanske inte mycket av tips, men lite idéer kanske.
Hoppas det vänder. Hoppas ni får mysiga matstunder.

[janfebbarn]

Blev lite tokigt.
Gällande kvällsmaten så kan barnen erbjudas annat för de ska inte behöva lägga sig hungriga.

[Tindraliten]

Glad för ditt svar! Jag håller med om att inte göra någon big deal av det hela. Men för att det ska funka måste ju båda föräldrarna bestämma sig för det och där är vi inte riktigt än.

Det jag tänker är att det kanske är läge att låta S ta för sig själv av maten så får han själv fylla sin tallrik.
Tack för att du tog dig tid - nu känner jag mig lite hoppfullare! Kram

[Tindraliten]

Hej vännen! Glad för ditt utförliga svar - fick massor med inspiration ju! Jag får helt enkelt lägga lite mer tid på att göra det mysigt kring matbordet och involvera S i det mer. Men ofta är ju både han och jag trötta, så då funkar det inte alltid.

Det jag inte vill hamna i är att göra olika rätter i familjen. Vi är nästan där nu och det känns inte bra. Har ett avskräckande exempel i släkten där en morbror bara äter typ fem olika rätter, för han vägrade äta något annat under uppväxten och hans mamma valde att anpassa allt för honom. I min mening var det en björntjänst och inte kärleksfullt. Jag vill inte att S ska bli handikappad på det sättet att han vägrar äta många olika saker som vuxen.

Kanske drar jag det lite långt, men det är ändå värt att fundera på. Det vi också märkt är att han ju äter betydligt mer varierad mat om han är hos vänner med barn eller på dagis. Det är här hemma som det matvägras.

Tror jag behöver hitta lite nya rätter som kan inspirera oss alla tre. Kram!

[janfebbarn]

Kul att du fick inspiration.

Det jag menar med att laga olika mat är. Tex. så gillar 3 i familjen köttfärspaj, gör tortillini till de 2 små. Men, båda små har nu börjat vilja ha lite köttfärspaj. Erbjuder alltså inte köttfärspaj, utan de får sina tottisar. Har ju gett resultat i att de vill äta det vi andra tre äter.
Samma har stora tjejen fått en fix idé att helt plötsligt inte äta köttfärssås. Hon slipper och äter bara pastan. Men nu börjar hon äta köttfärssåsen igen. Låter de helt enkelt ha makten över sitt matintag. För så vill jag ha det.

Som en liten bisak. Min lillebror var otroligt pipplig med maten och åt väldigt lite. Höll på så ända tills han flyttade hemifrån. Insåg det svåra med att ha ett så begränsat matintag och faktiskt blev det ju lite dyrt också. Så över 20 år och han provade annat - pizza, kokt potatis osv. osv. Nu äter han mycket mer varierad mat.

[Mini-74]

Benjamin har oxå vart jättestrulig med ätandet ett tag. Ätit bara lite grann och har sen suttit och kladdat och kletat och slängt maten på golvet osv. Och ett tag slutade alla måltider med att vi alla tre var arga/ledsna.
Vi rådfrågade BVC-psykologen och fick tre tips som hjälpt oss faktiskt.
1 - Låta B hjälpa till med matlagningen och dukningen, känna att han var delaktig och duktig.
2 - Låta honom lägga upp maten själv på tallriken (med lite vägledning av oss dock. Kan lätt bli väldigt mkt av vissa saker annars... ) Så att han känner att han själv har lite kontroll.
3 - Så fort han börjar kladda så frågar vi "Är du mätt?" Då måste han stanna upp och tänka efter. Blir svaret "ja" så tar vi helt enkelt bort tallriken. Men allra oftast blir svaret "nej" och då fortsätter vi med "Bra, ät då lite till, annars tar vi bort din tallrik!"

Han pratade oxå mkt om "ställtid". Dvs att man förvarnar några gånger om konsekvenserna innan man utför dem. Alltså inte bara lyfta bort honom från bordet/ta bot tallriken, utan att man säger några ggr först att "gör du si så blir det såhär", för det tar ett tag för en 2½-åring att ta till sig detta.
Ett annat tips han gav oss var att inte säga "Du får inte...", utan istället använda uttrycket "Jag/mamma/pappa vill inte att du gör så här", för det är lättare för ett barn i den åldern att förstå.

Detta har faktiskt hjälpt oss en hel del. B äter lite bättre och det kladdas inte alls lika mycket längre. Visst har vi bakslag med jämna mellanrum, men i det stora hela så är vår matsituation mkt bättre nu.

Sen brukar vi oxå erbjuda gröt eller macka om han inte tyckte om maten. Vi resonerar som så att man kan faktiskt inte tycka om allting, det gör inte vi vuxna heller. Bara man smakar innan man säger att man inte gillar det. Konsekvensen blir annars att han lägger sig hungrig och vaknar mitt i natten och tjatar om välling i flera timmar och det orkar ingen av oss...

Hoppas att ni snart får ordning på era måltider igen, jobbigt med dålig stämning! Och försök släppa oron över att han inte äter så mycket, barn brukar kunna styra upp det där själva efter ett tag.

[Tindragull]

Det där kunde likaväl varit skrivet av mig...

Min make bråkar tyvärr ofta på barnen i måltidssituationer, vilket nästan alltid leder till att jag blir förbannad på honom då jag vet att de äter bättre om man bara låter dem vara. Dottern t.ex. har problem med att sitta still och äta. Hon har myror i brallan. Så länge hon äter så får hon sprattla bäst hon vill (ja, inom vissa gränser) för min del, medan maken bråkar på henne och det leder i nästan 100% av fallen att hon inte äter alls och blir jätteledsen...
Mattis äter inte heller jättemycket. Har han aldrig gjort. Mängden oroar mig inte särskilt mycket. Ett friskt barn svälter inte sig själv till döds... Och även med honom ser jag att när maken bråkar med honom, så äter han sämre...

Jag försöker låta barnen vara. De äter så mycket de vill, men jag serverar inte något godare en halvimme senare. Jag gör oftast inte två helt olika rätter när vi ska äta, men ibland blir det lite modifieringar på samma rätt. T.ex avskyr min dotter lök, så om jag gör en köttfärssås så gör jag en utan och en med till oss andra. Tycker inte man ska tvinga barn att äta sånt de inte tycker om. (blev själv tvingad när jag var liten och har fortfarande en hel del "mat-issues" till följd av det)

Mattis gillar att få känna sig stor och viktig. Att vara med och duka, själv bestämma mängden mat på tallriken och välja vilken dricka han vill ha till (får två alternativ) gör att han funkar bättre när det kommer till ätandet. När han börjar tramsa brukar jag fråga om han är mätt. Är han mätt får han gå från bordet och är han inte mätt så brukar jag varna honom att om han inte skärper sig, så blir han utan mat. 2-3 varningar får han innan jag tar bort maten.


Just iom att jag själv blev tvingad att äta sånt jag inte tyckte om och att mina föräldrar bråkat så mycket på mig i matsituationer har gjort mig superkänslig för just hur matsituationen ser ut. Vill inte att mina barn ska få samma knepiga förhållande till mat som jag har...

[Tindraliten]

Så otroligt glad jag blir över att du tog dig tid att svara så utförligt med att dela med dig av hur det varit för er! Jättevärdefulla tips som psykologen kom med - stämmer överens med min egen magkänsla.

Bra också att bli påmind om att han faktiskt inte förstår och kan ta till sig vissa saker - trots att han pratar så himla bra. Vi har redan haft en riktigt härlig måltid tillsammans där vi alla tre gjorde mat och dukade - det blev en helt annan stämning vid bordet och S åt bra.
Seda dess har jag försökt involvera honom åtminstone med någon del av förberedelserna och det går åt rätt håll.

Tyvärr är nog min man inte riktigt redo att ta till sig alla tipsen, men jag får väl ge honom lite "ställtid" också.

Kram och tack igen, vännen!

[Tindraliten]

Även om jag verkligen inte önskar att någon ska behöva ha det som vi haft det, så känns det bra att vi inte är ensamma om problemet.

Vi får försöka slå våra kloka huvuden ihop och komma på hur vi ska få våra män att sätta sig in i hur barnen upplever det att bli utskällda och skuldbelagda vid matbordet. Känns verkligen inte sunt eller bra, men jag förstår ju att min man känner sig maktlös - då blir han arg, det är liksom hans sätt. Själv är han matglad och älskar att laga mat, så han blir säkert lite förnärmad också, över att sonen inte alltid vill ha det han lagat.

Jag vill absolut inte heller tvinga S att äta - jag vill att han ska behålla sin naturliga känsla för vad och för hur mycket han vill äta. Jag tror många barn äter för att vara sina föräldrar till lags och varje gång de gör det eller tvingas göra det, så stukas deras självkänsla. Så på det sättet så är jag glad för att S protesterar - det känns sunt.

Det kluriga är när vi har så olika syn på hur vi ska hantera den här situationen. Men ingenting blir bättre av att jag skäller ut maken för att han skäller ut sonen - det fattar jag ju. När jag kan kontrollera mig så tar jag det efteråt, men ibland kommer lejonmamman fram och då ryter jag...

Kram gumman och glad att du bjöd på hur ni har det!

[maylin]

Jag har inga direkta råd att ge, men hoppas att det vänder.
Våran Albin har ibland ätit sämre, men han äter som en häst emellan det.
Äter han mellanmål avtar aptiten markant. Så vi ger sällan mellanmål hemma och han äter då bra till måltiderna istället. Han kan ibland ta 2 portioner.
Vissa maträtter gillar han sämre och vissa bättre, men så är det nog med alla. Han har börjat bli mer kräsen nu.

Bäst kanske vore att inte notera dåliga saker vid måltiden och se mellan fingarna. Var glad och prata roliga saker vid maten. Ät med andra barn som är i samma ålder så att han ser att de äter.

Det är svårt med barn för antingen äter de eller så äter de inte. Tids nog äter nog er son också. Lycka till!