Fråga om hur mycket man får ta i

[Anonym]

Jag vet att flera av er har jobb som berör detta och vet att det finns många kloka tankar här inne så jag frågar här. Jag berättar sedan vem jag är men gör inte det nu för att inte råka färga ev. svar.

Jag har ett barn som går på lågstadiet och som plötsligt uppvisat diverse trots pga kasst morgonhumör. Förrförra veckan hände följande (det var barnets andra surmorgon någonsin, inget normalt beteende än och jag hoppas det inte blir det heller). H*n vägrade ställa sig i duschen och tvätta av sig (nedre regionerna har vi som vana att tvätta varje morgon även om man inte behöver duscha hela kroppen). Verkligen vägrade, tjurade och sa bara "Nej, jag tänker inte göra det." Till saken hör att det behövdes den morgonen så jag var tvungen att se till att det blev av. Det gick inte, totalvägran. Jag talade om vad jag skulle göra och varför. Fick efter mycket om och men av barnets byxor och fick lyfta in skrikande och hysteriskt spratlande barn i duschen och duschade. Höll emot, motade tillbaka in i duschen, försökte hålla allt så lugnt som möjligt men det var inte lätt när barnet hela tiden skrek "Aj" och "Det gör ont". Det var kalabalik minst sagt och jag gick byta kläder efteråt för jag var nedsprutad.

Jag gick med in på fritids och vi gick igenom läget tillsammans så att de skulle vara medvetna om vad som hänt ifall mitt barn skulle bli ledset, ångerfullt etc. Allt kändes skit även om jag måste säga att fritidspersonalen var jättebra. Man mår inte bra när något sånt har hänt helt klart.

Hur skulle ni ha hanterat situationen? Låtit barnet gått till fritids och skola med dålig hygien? Visat att det går att totalvägra på det sättet och få sin vilja igenom? Jag tycker det är jättesvårt och förra veckan hände det igen. Den gången vägrade barnet att ta på sig en långärmad tröja trots minusgrader ute. H*n fick gå i t-shirt. Vägrade sedan gå in i bilen och jag fick fösa, lirka, böna och be. Eg. ville jag bara slänga in barnet i bilen men man får ju liksom inte ta i på minsta vis känns det som. Gör jag det får jag höra "aaaajjjjjj" och är livrädd att faktiskt någon ska uppfatta det som att jag gör illa mitt barn. Var går gränsen? Gick jag för långt som tvångsduschade mitt barn tycker ni?

[Petrea]

Jag är absolut inte expert på detta. Jag har ju "bara" haft barn i snart 2 år. Dock tycker jag att man kan få ta i lite, men det är svårt när barnet är så stort. Jag menar nu är det ju "bara" att lyfta in Johan i bilen om han är motsträvig. Men jättesvårt att veta hur man ska göra i såna situationer du beskriver. Fortsätter h*n vara trotsig så borde du ta reda på om det finns någon speciell orsak till att h*n är såhär helt plötsligt. Fast det har du nog redan tänkt på.

Jag hade nog inte tvingat mitt barn att duscha dock, mest för att jag inte anser det vara så viktigt. Då får väl han/hon gå smutsig och känna hur det känns.

Jag minns de tillfällen när mina föräldrar "tvingade" mig att göra vissa saker. en gång när jag inte ville åka till mormor och morfar och de slet mig ut till bilen, medan jag kämpade emot allt vad jag kunde. Såhär i efterhand tycker jag nog de kunde låtit mig vara hemma eller struntat i att åka. Såna "tvinganden" resulterar oftast inte i något bra. Man vill ju liksom inte mer åka till mormor och morfar för det. en gång fick vi ingen efterrätt om vi inte åt upp tomatsoppan, men vi lärde oss inget på det precis. Kanske för att det bara hände någon gång. Men nu var vi inte så trotsiga normalt sett.

Vet inte om mitt svar var till någon nytta.

[Lin-nea]

Oj det är svårt sånt här

Jag har en fyraåring som vi sen tidig ålder verkligen fått tänka efter att vi bara tvingar henne att göra det allra viktigaste. Vi har fått rucka på mycket för att annars skulle det bli en fajt i stort sett hela tiden. Det har aldrig varit något problem hur hon uppför sig mot andra barn för det är hon superbra på men hemma vill hon bestämma allt. Vi har fått hålla fast ordentligt många gånger för att ex borsta tänder då det är något vi inte kompromissar om. Det känns ju absolut inte roligt men vi borstar tänder morgon och kväll, vi tvättar händerna när de är smutsiga och några andra viktiga saker.

Astrid krånglar rejält nu också och jag får ibland trycka ned och hålla fast för att kunna sätta in henne i bilen eller hålla fast för att kunna byta blöja.

Jag skulle alltså inte hålla fast ett barn eller tvinga det till något när det inte är nödvändigt. Man kan ju också fundera på om mutor/belöningar kan fungera. Med så pass stora barn kanske det är lättare att ge belöningar längre fram i tiden, ex dusch varje morgon i en veckas tid ger en belöning på lördagen. Jag är inte så mycket för belöningar egentligen men om det fungerar bra så är det ju en utväg.

Sen är det ju vitkgt att man pratar om vad som hände, varför man blev så arg och tar barnets känslor på allvar. Jag tror på att man måste kunna motivera det man gör och berättar för barnet varför man måste göra det

[Anonym]

Tillägg (svarar mer när fler har fått chansen att lämna lite input men tack till er båda så länge): H*n luktade kiss. Hade inte på sig rena underkläder. Ville inte att barnet skulle bli retat för det. Vill bara förtydliga att det inte var en principsak från min sida utan jag ansåg att det var nödvändigt. I kampen om tröjan "gav jag mig" då det inte var lika viktigt även om jag erkänner att det retade mig att h*n inte lyssnade.

[Lin-nea]

ah, jag är med

jo det är ju ett sånt läge där man måste tvätta sig, och det måste ju barnet lära sig.

jag svarade inte direkt hur hårt man får ta i barnet för det beror så mycket på situationen.

[Petrea]

Det är så svårt att bedöma en viss situation. Det finns så många parametrar som man som utomstående inte känner till.

[Landsbyggsmamman]

I kursen om explosiva barn som jag läser på högskolan nu har vi fått lära oss Ross Greens korgmodel.
Det finns tre korgar, nummer ett är ovillkorligt. Barnet ska lyda. Ex, att något är farligt, typ hålla handen i trafiken, akta sig för ugnen osv.
Korg två är när man beroende på situationen tar en fight och korg tre innebär att man blundar. Tröjsituationen du berättar om är ett sådant ex.

I ditt fall hade jag lagt det i korg två och troligtvis tvingat barnet till duschen precis som du gjorde. Luktar man kiss och är smutsig ska man tvätta sig.

Sen, som du själv och andra skriver måste man prata om varför man gjort som man gjort och ha en dialog med barnet. Fanns det en anledning till varför inte barnet ville duscha?

Tycker du har hanterat det jättebra. Speciellt att du gick med ditt barn in på fritids och pratade om vad som hände.

Kram.

[Lin-nea]

Bra svar Emma

Det är ju ungefär så där man tänker fast man inte kan skriva ned det så strukturerat som du gjorde

Verkar vara en intressant kurs du läser

[mamma-66]

Tyvärr kan jag inte komma med något gott råd. Kan det finnas någon anledning till att barnet inte vill duscha och varför det inte vill in i bilen? Eller kanske det bara är vanlig trots? Jättesvårt. Klart att man inte vill skicka sitt barn till skolan om det luktar illa om barnet. Jag håller tummarna för att det bara är en engångshändelse eller så är det så att barnet börjar bli lite tonåring och vill bestämma själv. Hoppas det löser sig.

[Landsbyggsmamman]

Tack, det var snällt sagt. Vad glad jag blir.
Ja, den är jätteintressant. Man får perspektiv på föräldrarollen. Hur man är osv. Men också vad man ska kunna förvänta sig av skolan/omsorgen.

[Annamed5]

I vår familj duschar alla varje dag (punkt)...alla duschar alla dagar som regeln heter.
Den är fullständigt fri från kompromisser, går inte att komma undan.
Visst stöter vi också på motstånd ibland, men så här är det i vår familj.
Om du gjorde fel kan jag inte svara på, jag hade gjort likadant, min son kissar i blöja varje natt och jag skulle aldrig lämna honom i skolan luktandes urin...DET tycker jag hade varit riktigt dåligt föräldraskap av mig.

[Maria med 4 barn]

Tack för era svar! Jättebra och tänkvärda och det finns inte något jag reagerar på som konstigt.

Det som hände mig var att Jennifer och Amanda kom hem från sin pappa i söndags och Jennifer berättade direkt att tyvärr för mig så hade Amanda berättat för deras pappa att jag hade duschat Jennifer. Jag sa väl bara "jaha då fick han veta att du vägrade" (Hon är livrädd för att hennes pappa ska få veta något negativt hon gör har vi märkt.) Jennifer fortsatte: "Ja och han sa att han tyckte att jag ska prata med lärare och kurator om det." VA?! Chock! Hur sjutton hade hon lagt fram allt och hur hade han mage att rekommendera något sånt innan han pratat med mig? Nu HADE jag ju naturligtvis pratat med fritidspersonalen men HAN visste ju inte det. Jag ringde honom och han sa att han hade tänkt ringa mig nu i veckan om det och att han ju vet hur dramatisk Jennifer kan vara nu. Att han sagt att hon först skulle prata med mig och sedan personalen på skolan. Men VARFÖR säga till henne att prata med lärare och kurator? Jag skrev till honom igår att det ju nu blir jättejobbigt läge för mig om Jennifer t.ex. vägrar gå in i bilen på morgonen. Jag kan ju bli anmäld om jag t.ex. måste lyfta in henne och hon tycker att jag är dum och berättar det för honom.

Iaf, tankarna har snurrat. Gjorde jag fel? Jag tycker inte det, sambon tycker verkligen inte det och de jag pratat med skulle ha gjort samma sak. Men ändå. Det blev ändå en stor grej så något känns inte rätt. Det ÄR kränkande för en 8-åring att bli släpad till duschen och tvångsduschad i underlivet (även om det mest blev blaska, blaska). Jag känner att jag behöver veta vilka rättigheter man har som förälder och var gränsen går för hur man hanterar sitt barn i olika situationer för att inte hamnar här igen.

Millimin, någon feedback i form av socialsekreterare?

[Annamed5]

Man kan bli anmäld eller anmäla för vad som helst, men det leder ju inte alltid till utedning.
Knappast i detta fallet (hoppas man ju)

Att kränka kan betyda så mycket...att kränka ett barns VILJA kan ju vara att ge det vaccin fast det inte vill, gå till skolan fast tonåringen hellre vill sova på dan och spela dataspel på natten, vägra barnet godis till frukost eller att säga till barnet att vara tyst...
Olle skrek som värsta galenpannan härom morgonen föra tt han inte fick gå till skolan utklädd till skunk (detta har hänt tidgare med andra barn i vår familj)...anledningen till att han inte fick är att han redan som det är är lite utsatt i skolan och vi vill bespara honom det vi kan på verka...Stackars barn, vi hämmar hans kreativitet, så kan man ju se det också...
Jag anser att barns vilja inte alltid är samma sak som barns behov.

Du verkar ju vara säker på att du gjorde rätt även om du gick över en gräns, JAG tycker att du agerade rätt, jag vet ju inte vad ditt ex har för umgänge med barnen men det som hände hör ju till en alldeles vanlig stressig vardagssituation och är troligtvis inte nåt som utspelar sig en lördag

Vi fick tidigt ett tips av min fd styvmor (ja, du hör ), hon som funnits i mitt och mina syskons liv sen jag var 10...och det var: lär barnen att duscha VARJE dag, att det är en regel, det blir sååå mycket enklare när de kommer i upp i tonåren om inte annat...för då kan de ju lätt prioritera bort hygienen

[Petrea]

Jag tycker det är en jättebra fråga du ställer. Jag skulle vilja veta samma sak, hur mycket man får ta i, eller vad man "får" och inte får göra. Men om jag ska tänka mig in i hur socialsektreterare tänker, så kan ja gtänka mig att de går på HUR man gör saker, vad det är för omständigheter kring specifika händelser, hur ofta det händer och hur hemmiljön och relationen mellan förälder och barn ser ut i övrigt. Rätta mig om jag har fel.

[millimin]

Har läst ditt inlägg noga Maria, och försökt att tänka bort att det är du och bara läst det förutsättningslöst.

Vet du, jag tycker inte att du har gjort något fel, och jag blir nästan förskräckt över utvecklingen i samhället som gör att föräldrar i princip blir rädda för att TA i sina barn. Av rädsla för att bli anmälda till soc t ex. Sen så är det ALDRIG ALDRIG ALDRIG ok att misshandla sina barn genom slag, knuffar, verbala eller fysiska kränkningar osv. Men det vet du ju.

Att lära sitt barn att man som förälder "på gott och ont" är den som bestämmer, är att hjälpa sitt barn. Att förbereda inför vuxenlivet där man absolut inte kan göra som man vill utan måste följa uppsatta regler, lagar och förordningar. Både privat och på sitt framtida arbete. I vissa fall blir det då nödvändigt att rent fysiskt "tvinga" sitt barn - i frågor som inte är förhandlingsbara. Som att gå till skolan och vara smutsig och illaluktande (vilket kan vara grund för anmälan pga omsorgssvikt... hur man än vänder sig har man rumpan bak...). Likaså att borsta tänderna, att äta mat inte bara godis osv. Sen så får man ju välja sina strider - din dotter får väl lära sig den hårda vägen att det inte är så smart att gå till skolan i kortärmat när det är kallt ute. Prata om det sen när ni är sams igen, och berätta att man måste tvätta sig - och behövs det så tvingar du henne igen. Likaså hade jag inte bangat för att stuva in henne i bilen på ett handfast sätt om det skulle behövas. Bara man som föräldrar förklarar vad man gör och varför så brukar barnen acceptera det - men man ska inte prata när man själv (och barnet) är i affekt, för då blir det mest dåligt.

Vad gäller "AAJjjj, det gör ont" så kan jag säga att min äldsta har legat nedanför rulltrappan på KappAhl och skrikit "Hon tar mig hårt i aaarmeeeen... det gör ooonnnt..." Det var inte så kul, men men... De flesta föräldrar har varit med om såna situationer.

[Annamed5]

Vilket bra inlägg!
Det är så sant, det du skriver, men det är ju så...vi vet nog inte vart gränserna går alltid.

I somras, när min stora tjej rymde hemifrån, så sa en väldigt skön och klok gammal polisman så här till mig: nu tar du och din sambo med er eran allra största och starkaste kompis och så åker vi (polisen skulle följa med efter sitt arbete) och så hämtar ni hem henne. Jag frågade vad jag skulle göra om hon började slåss igen, eller gjorde kraftigt motstånd, då svarade han att jag skulle ta i så mycket det krävdes, att jag ionte skulle lså ner henne såklart men att jag var i min fulla rätt att bruka våld mot mitt barn för att skydda henne.

Jag vart så paff, jag mäktade inte med att genomföra nån hämtning, jag mådde för dåligt och var väldigt rädd.
Men idag så ångrar jag mig så bittert, varför följde jag inte hans råd???

En parentes, men ur verkligheten....
En till förresten: Glömmer aldrig när M och jag satt på bup med hela neuropsykiatriska teamet och båda stortjöt när vi berättade hur fruktansvärt hemskt det var att behöva ta så hårt i ett så litet barn, hur rädda vi var att vi skadat honom mentalt och ibland fysiskt.
Och det vi mötte var ren empati och förståelse....vad skulle vi gjort alla dessa gånger- låtit honom riskera allvarliga skador och kanske till och med det värsta?
Såklart inte, men fyyyy fan vad jobbigt det var och är!

Vi är så rädda, pappor är rädda för att kela med sin barn, mammor är rädda för att inte anknytningen fungerar, vi vågar inte ta i våra ungar...vart tog tilliten till oss själva som föräldrar vägen?

[Lin-nea]

Anna, det måste vara oerhört tufft att ha ett barn som man kanske måste hålla fast lite extra hårt för att det kanske är det enda sättet. Och som förälder har man behov att prata ur sig. Fick ni göra det vid fler tillfällen eller bara denna gång.

Jag borstade tänderna på stoasyster för någon v sen då hon kletar tandkräm på min arm och jag reflexsmässigt viftar till med handen och klatschar till henne på sin arm varpå hon tjuter -mamma du slog mig och blir jätteförskräckt och förtvivlad. Det där har suttit som en tagg i mig sen dess.

[Annamed5]

Ja, det är hemskt, han har ju alltid varit så himla tunn med...

Usch, ja, sånt naglar sig fast, gjorde en likadan grej med stora sonen vid tandborstningen, rev honom med nageln vid ögat så det blödde. Han ålade ur min famn och jag skulle ta emot men han vred huvudet....fyyy sånt sitter.

[Maria med 4 barn]

Nu har jag svarat 2 ggr utan att det blir sparat, tröttsamt men jag gör ett nytt försök. Jo, jag har även pratat med en tjej som jobbar i skolvärlden i vår kommun, en expert till alltså. Hon har svarat som du gör och nu känner jag mig nöjd. Det är ju ändå skit att man ska tveka på om man är en bra förälder som sätter gränser eller om man är hemsk. Jag har lugna barn, jag vet det. Det blir lite av en chock när något sånt händer antar jag. Hade jag inte haft min tonåring och sett hur problem kan ploppa upp helt plötsligt och utan direkt förvarning (vanliga tonårsproblem kan vara aaaack så påfrestande…) så hade jag antagligen hållit mig lugnare än vad jag gjorde efter den här omgången.

Tror ändå det är sunt att man rannsakar sig själv efter en sån här händelse. Inte bara pratar med barnen om det utan även vänder ut och in på sitt eget agerande lite. Jag är kanske för bestämd när barnen sparkar bakut och tyvärr har jag lite för lätt att gå ner på barnens nivå (kanske inte denna gången med med tonåringen blev det så ibland). Som förälder kan man alltid utvecklas och då förhoppningsvis åt ett positivt håll.
Tack för alla svar, det känns mycket bättre nu!

Anna: Kan inte ens drömma om hur det känns att behöva tvångshålla sitt barn på det viset, fy vad jobbigt.

[rubyblue]

Här har du en blivande men ej färdigutbilad socionom. Av det jag kan och vet så behöver du inte ens överväga några risker från socialtjänstens sida. Givetvis kan du bli anmäld, men det kan världens mest perfekta mamma också bli. Vid en förhandsbedömning skulle jag säga utifrån det du har skrivit här, att ingen utredare skulle känna att det var vare sig vettigt, logiskt, rätt eller ekonomiskt korrekt att starta en utredning på en mamma som kort och gott på ett handgripligt sätt sa åt sin illaluktande 8-åring att duscha.

Jag förstår varför du gjorde som du gjorde. Jag tror att det vore bäst för ALLA parter om ni kunde hitta ett annat sätt, men det tycker ju du också. Tycker du ska lämna det här helt nu, du är en superbra mamma! Punkt slut!