http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=4159050

Här skriver Henrik Ankarsäter något som säger mig vilken aningslöshet det finns hos de så kallade profsen på barn och omhändertagande
ett citat som står längst ner på sidan jag länkar till :

Henrik Ankarsäter är professor i rättspsykiatri. I mer än tio år har han också jobbat som konsultläkare på Statens institutionsstyrelse – och även forskat om neuropsykiatriska diagnoser bland ungdomar på SiS.

När vi ringer Henrik Ankarsäter och frågar vad han tycker om Regeringsrättens nya domar blir han förvånad – han känner inte till dem – och när han läst dem blir han ännu mer förvånad – han säger att Regeringsrätten punkterat hela LVU.
Henrik Ankarsäter tycker att tvångsvården är nödvändig och det här kan beröra en majoritet av dem som finns på ungdomshemmen.

– Det är en mycket betydande del av alla ungdomar som är omhädertagna enligt LVU, har den typ av problem som Regeringsrätten tar upp.

– Säg att hälften åtminstone av de ungdomar i dag som är omhändertagna enligt LVU och finns på de statliga institutionshemmen. Om man ska börja och försöka göra åtskillnad mellan sociala beteendestörningar som inte beror på ett neuropsykiatriskt tillstånd och andra beteendestörningar som beror på det neurpsykiatriska tillståndet och därmed inte kan ligga till grund för LVU, så kommer man i en omöjlig situation.

Hur man nu kan påstå något sådan, omöjlig situation? om men vet att personen har en diagnos och ett vist problem som är förknippat med just den diagnosen då kan det väl inte vara så svårt att se skillnader för de som är proffs?
Eller är det rädslan för att tvingas till kostsamma insatser i hemmiljön som får dem att uttala sig?
Socialförvaltningar har ju länge använt sig av detta för att slippa i från långsiktiga insatser med hemvårdare, stöd samtal hos familjerådgivare mm och extra resurser på dagis/skola och fritid