Jag hoppas på lite tips från någon här på forumet .
Min son på snart 14 månader har emellanåt ett humör som heter duga. Han har ofta bestämda åsikter om saker och ting och när det inte går hans väg så skriker han och då menar jag inte några småskrik utan här är det den typen av skrik som hörs vida omkring och har potential att spräcka glas, tack och lov att vi inte bor i lägenhet för då hade vi blivit vräkta för länge sen. En annan variant han tar till är att nypas, bitas och rivas eller kasta sig hit och dit och slingra sig som en ål, ex när kläderna ska på. Jag har alltid riv- och blåmärken någonstans på kroppen, inte alltid så kul. Humöret svänger tvärt och det är ofta jag inte kan komma på vad det beror på (hungrig, trött mm) men om man har tur kan man avleda honom och få honom på andra (bättre) tankar.
Han är givetvis inte på detta sätt för jämnan och det är extremt ovanligt att han håller på så här utanför hemmet. Han är jättelätt att ha med sig hem till folk och på stan och charmar då alla på ett kick.
Nu till min fråga.
Har någon ett tips på hur vi ska göra när han blir så här oregerlig. Jag brukar försöka att behålla lugnet när han är som mest jobbig men det lyckas ju inte alltid. Jag försöker att markera vad som är ok och inte men det verkar inte ha någon som helst effekt. Detta beteende har kommit och gått några gånger. Förra gången var det strax innan han lärde sig gå men det har han behärskat ett par månader nu. Är det ett nytt steg i utvecklingen att vänta kanske?
Vad gör jag för fel? Ibland går det inte att känna sig annat än misslyckad när man stundvis har en så väldigt missnöjd son .
Tacksam för svar!!
1
Bergochdalbanebarn Jag hoppas på lite tips från någon här på forumet .
Min son på snart 14 månader har emellanåt ett humör som heter duga. Han har ofta bestämda åsikter om saker och ting och när det inte går hans väg så skriker han och då menar jag inte några småskrik utan här är det den typen av skrik som hörs vida omkring och har potential att spräcka glas, tack och lov att vi inte bor i lägenhet för då hade vi blivit vräkta för länge sen. En annan variant han tar till är att nypas, bitas och rivas eller kasta sig hit och dit och slingra sig som en ål, ex när kläderna ska på. Jag har alltid riv- och blåmärken någonstans på kroppen, inte alltid så kul. Humöret svänger tvärt och det är ofta jag inte kan komma på vad det beror på (hungrig, trött mm) men om man har tur kan man avleda honom och få honom på andra (bättre) tankar.
Han är givetvis inte på detta sätt för jämnan och det är extremt ovanligt att han håller på så här utanför hemmet. Han är jättelätt att ha med sig hem till folk och på stan och charmar då alla på ett kick.
Nu till min fråga.
Har någon ett tips på hur vi ska göra när han blir så här oregerlig. Jag brukar försöka att behålla lugnet när han är som mest jobbig men det lyckas ju inte alltid. Jag försöker att markera vad som är ok och inte men det verkar inte ha någon som helst effekt. Detta beteende har kommit och gått några gånger. Förra gången var det strax innan han lärde sig gå men det har han behärskat ett par månader nu. Är det ett nytt steg i utvecklingen att vänta kanske?
Vad gör jag för fel? Ibland går det inte att känna sig annat än misslyckad när man stundvis har en så väldigt missnöjd son .
Åh, jag kan inte tänka mig att du gör något speciellt FEL! Tror inte du behöver alls känna att det är något fel på dig som mamma, ta det lugnt! Jag tycker jag har hört flera här på forumet som strax efter (eller omkring) ett års ålder kunde lämna beskrivningar på ganska galna och hetlevreda barn. Det verkar vara något som de nyligen kommit på i den här åldern, att de faktiskt har en EGEN vilja som de vill och kan få igenom.
Min tjej säger alla utanför att hon ÄR ju så go´och alltid så glad och snäll! Och HON har också verkligen en bestämd vilja och hett humör när det vill sig. Som du sa så kan man sällan förutse det, utan helt plötsligt så blir hon bara galen! Ex om hon inte får ha fjärrkontrollen, mammas ömtåliga pärlhalsband eller det hon vill från köksbordet... Och att klä henne, ge henne medicin, eller bara försöka byta blöja på henne är ofta ett hysteriskt projekt, med en unge som gallskrikande kastar sig hit och dit och gör allt för att smita ifrån. Tänk att de kan vara så starka! Jag försöker oftast bara fortsätta "lugnt", men bestämt och kraftfullt fullfölja uppgiften, samtidigt som jag försöker berätta för henne att det faktiskt är ett måste. Hon har bokstavligen stått på HUVUDET skrikande, medan jag försökt hålla i fötterna/foten (de smiter ju) och torka rent från bajs på skötbordet. Man får ha mängder av starka armar för att tvinga in ungen i overallen och få henne att stanna i den så länge att man hinner få i övriga tentakler och dra igen dragkedjorna... osv.
Först var jag helt förundrad över denna förvandling, men sedan kom jag på att vi faktiskt hade haft det lika dant med storebror i den åldern!... Tyvärr var det ingen garanti att man var bland folk där. Jag minns bl.a. när jag väntade med honom gallskrikande i vagnen utanför ett köpcentrum i 20 min för att han inte slutade skrika. Jag skämdes vansinnigt. Tillslut kom det fram en gammal dam och började prata med ungen och efter en stund så började han lyssna och sluta skrika. SÅÅÅ tacksamt!
2
Åh, jag kan inte tänka mig att du gör något speciellt FEL! Tror inte du behöver alls känna att det är något fel på dig som mamma, ta det lugnt! Jag tycker jag har hört flera här på forumet som strax efter (eller omkring) ett års ålder kunde lämna beskrivningar på ganska galna och hetlevreda barn. Det verkar vara något som de nyligen kommit på i den här åldern, att de faktiskt har en EGEN vilja som de vill och kan få igenom.
Min tjej säger alla utanför att hon ÄR ju så go´och alltid så glad och snäll! Och HON har också verkligen en bestämd vilja och hett humör när det vill sig. Som du sa så kan man sällan förutse det, utan helt plötsligt så blir hon bara galen! Ex om hon inte får ha fjärrkontrollen, mammas ömtåliga pärlhalsband eller det hon vill från köksbordet... Och att klä henne, ge henne medicin, eller bara försöka byta blöja på henne är ofta ett hysteriskt projekt, med en unge som gallskrikande kastar sig hit och dit och gör allt för att smita ifrån. Tänk att de kan vara så starka! Jag försöker oftast bara fortsätta "lugnt", men bestämt och kraftfullt fullfölja uppgiften, samtidigt som jag försöker berätta för henne att det faktiskt är ett måste. Hon har bokstavligen stått på HUVUDET skrikande, medan jag försökt hålla i fötterna/foten (de smiter ju) och torka rent från bajs på skötbordet. Man får ha mängder av starka armar för att tvinga in ungen i overallen och få henne att stanna i den så länge att man hinner få i övriga tentakler och dra igen dragkedjorna... osv.
Först var jag helt förundrad över denna förvandling, men sedan kom jag på att vi faktiskt hade haft det lika dant med storebror i den åldern!... Tyvärr var det ingen garanti att man var bland folk där. Jag minns bl.a. när jag väntade med honom gallskrikande i vagnen utanför ett köpcentrum i 20 min för att han inte slutade skrika. Jag skämdes vansinnigt. Tillslut kom det fram en gammal dam och började prata med ungen och efter en stund så började han lyssna och sluta skrika. SÅÅÅ tacksamt!
Känner igen mig jag med! Den här åldern är nog lite jobbig *s* Min lilla söta tjej har hemskt humör ibland och bits och på skötbordet när man ska ta på kläder är hon helt vild! Och att ta bort bajs är INTE lätt... och de provocerar hela tiden och testar. Ja man blir såå trött... Men, det går över!
3
Känner igen mig jag med! Den här åldern är nog lite jobbig *s* Min lilla söta tjej har hemskt humör ibland och bits och på skötbordet när man ska ta på kläder är hon helt vild! Och att ta bort bajs är INTE lätt... och de provocerar hela tiden och testar. Ja man blir såå trött... Men, det går över!
Jag upplever något liknande hemma. Dock inte med lilltjejen utan med mellanpojken som är dryga 3,5. Intalar oss att det är en fas... börjar dock kännas som en oroväckande lång sådan.
Men du är INTE en misslyckad mamma.
Kram
4
Jag upplever något liknande hemma. Dock inte med lilltjejen utan med mellanpojken som är dryga 3,5. Intalar oss att det är en fas... börjar dock kännas som en oroväckande lång sådan.
Tack för era svar!
Det känns skönt att höra att vi inte är ensamma om detta. En del av mina kompisar med barn i samma ålder har ju så himla välartade barn att jag inte kunde annat än bli orolig. Men man ska ju inte jämföra barn och ändå kan man inte låta bli att göra det ibland, dumt...
Jaja, vi får kämpa på här hemma och jag har börjat använda öronproppar när det skriks alltför mycket. Jag tycker det är lättare att behålla lugnet då vilket ju bara är en fördel.
Jag hoppas att det går över, gärna snart .
5
Tack för era svar!
Det känns skönt att höra att vi inte är ensamma om detta. En del av mina kompisar med barn i samma ålder har ju så himla välartade barn att jag inte kunde annat än bli orolig. Men man ska ju inte jämföra barn och ändå kan man inte låta bli att göra det ibland, dumt...
Jaja, vi får kämpa på här hemma och jag har börjat använda öronproppar när det skriks alltför mycket. Jag tycker det är lättare att behålla lugnet då vilket ju bara är en fördel.
Jag hoppas att det går över, gärna snart .
Vet du, så har jag också känt. Tills i somras då vi hade tid att tillbringa lite tid med andra barnfamiljer. Inser då att våra inte alls var värre än några andra. Tror att de flesta barn sköter sig bra när de är borta, det är i hemmets trygga vrå de lever ut ("är levnadsglada" som en trött grannfru suckande säger om sina två troll). Så att du upplever andras barn som väluppfostrade behöver inte betyda att de inte är lika charmiga hemma som ditt (och mitt) barn.
kram
6
Vet du, så har jag också känt. Tills i somras då vi hade tid att tillbringa lite tid med andra barnfamiljer. Inser då att våra inte alls var värre än några andra. Tror att de flesta barn sköter sig bra när de är borta, det är i hemmets trygga vrå de lever ut ("är levnadsglada" som en trött grannfru suckande säger om sina två troll). Så att du upplever andras barn som väluppfostrade behöver inte betyda att de inte är lika charmiga hemma som ditt (och mitt) barn.
kram
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
.
.
