Det är jag

[Lisse]

som skrivit trådarna här nedanför, det är jag som just fått beskedet bröstcancer. Några av er hann ju se det häromdagen. Känner att jag lika gärna kan öppna mej, det spelar ingen roll för mej om hela världen vet om det, läget blir ju inte annorlunda för det, liksom... Tror snarare att det är bra att alla vet, ju fler som vet, desto mer stöd kan man få från omgivningen, känner jag.

Massa kramar // Liselott

[Anonym]

Hej,
Jag fegar fortfarande och är anonym. Jag skrev inlägget om barn kan få hjälp. Fick mitt bröstcancer besked i mitten av december, lymfkörtlar smittade. 20 December opererades jag. Den 11 januari får jag en dragning av kirurgen och jag antar jag får veta mer om planeringen för cellgift- och strålbehandling. Det värsta tycker jag är all väntan. Vill bara ha det överstökat.

Fy sjutton Lisse - det känns så orättvist att råka ut för det här. Men läste att 1 av tio kvinnor behandlas för bröstcancer under sitt liv. Det är väldigt vanligt (om jag nu läste rätt). Och flertalet blir friska.

Skolans kurator tog kontakt med sonen sista skoldagen. Hon ringde sedan hem till mig och lovade att träffa honom under vårterminen. Det verkar som tycke uppstått mellan dom - ett otroligt lugnande besked.

Fick papper på var jag kan prova ut bröstprotes. Det känns rätt overkligt. Jag har fortfarande lite svullnade efter operationen så jag måste vänta ett litet tag.

[Lisse]

Ja, visst är det orättvist!! Fruktansvärt orättvist.... Har ju dessutom en svårt cancersjuk pappa, som jag också har skrivit ett inlägg om här nedanför. Usch, jag fattar inte hur man ska orka.

Håller med dej om väntan, det är fruktansvärd!! Det tog 4 veckor innan jag fick komma till bröstmottagningen, fick mitt besked 21 december (tack för den julklappen, liksom...). Har två tumörer i mitt ena bröst, men ingen spridning till lymfkörtlarna. Kirurgen och onkologen jag träffade på mottagningen ska att operationen skulle ske inom 3 veckor, alltså senast den 11 januari. Ringde till operationsplaneringen igår för att höra om jag fått någon tid än. Men nej, det hade jag inte... :'( Den första tid hon kunde hitta var på dagkirurgen den 17 januari, men hon kunde inte boka in mej då eftersom hon själv satt på centraloperation. Så jag ska ringa dagkirurgen på måndag morgon, dom har ju så klart stängt nu... *gah*

Så först 4 veckors väntan på att bli undersökt, sen 3 veckors väntan på operation, o så blir dom 3 veckorna kanske 4 veckor, eller längre ändå om jag har otur?? Jag håller på att bli komplett galen!! Vill bara få eländet gjort så jag kan gå vidare sen. Är ju mitt i all väntan livrädd för att cancern ska hinna sprida sej.... Jag har i alla fall satt upp mej på återbudslistan, hoppas att dom får in ett återbud snart, så jag slipper vänta....

Sen är det ju allt annat runt omkring som måste skötas också. Jag pluggar på heltid nu och är i sluttampen av min utbildning. Nu håller jag på och försöker fixa med studieuppehåll, får skjuta på min examen.... det hade jag ju inte alls tänkt, men vad gör man? O sen måste man ju få ekonomin att fungera ändå.... Hualigen, det är mycket nu!!

SKÖNT att höra att det verkar gå bra för din son och skolkuratorn!! Det är alltid jobbigt när det är barn inblandat. Jag har 2 barn också, en flicka på 9 år och en pojke på 8. Jag har berättat för dom, men jag vet inte hur mycket dom förstod. Dom har i alla fall inte sagt något till mej efteråt. Men det kanske kommer sen i samband med operationen. Jag ska prata med barnens lärare i skolan, och även kuratorn där, så att dom vet om läget.

Många kramar till dej, och massa styrka till oss! Vi ska klara det här, hur jobbigt och orättvist det än är. Det är ord som låter bra, men visst tvivlar jag många gånger.... för det mesta, faktiskt.