Barn är ju olika. Vissa lyssnar på ordet nej från start och andra gör det absolut inte.
Pontus har jag provat allt med när han betett sig illa (Allt ifrån att kasta, slåss, nypas, stå i vägen för tv:n, reta syskon, dra i håret o s v). Jag har sagt nej, jag har sagt nej bestämt, jag har höjt rösten, jag har skrikit och skällt ut honom rejält, jag har varit pedagogisk, jag har sagt att jag uppskattar om han inte gör så och jag har en handfull gånger flippat ur så totalt att jag skrikit så jag skrämt ungen från vettet. Det sistnämnda är ju att gå över gränsen och då är det ju bara att trösta, be om ursäkt och räkna till 1 miljon sen. Det enda jag inte gjort är att jag aldrig slagit hur arg jag än blivit men annars har han nog trollat fram varenda reaktion som finns.
Iaf, för Pontus så är den enda motivationen att sluta med ett dåligt beteende att konsekvensen för honom själv blir nog stor. Att avstå för någon annans skull eller för att han vet att det är fel är inte hans melodi så när han var 2 år ungefär så började vi med timeout och det har funkat på honom. Han fick en varning att gjorde han så igen så fick han sitta och lugna ner sig i vagn som stod i hallen. Nu är han ju 4.5 och sitter i princip aldrig där mer för nu går han att resonera med men fortfarande är det mycket att han måste veta vad konsekvensen blir för honom om han fortsätter. Då ser man hur han noga överväger om det är värt det eller inte. T ex ta på sig ytterkläderna innan man ska till dagis, brukar få effekt ungefär vid -15
Kasper är enklare än Pontus men även han har sina stunder i vagnen, oftast för att han slår Pontus. Han är det väl ungefär 70/30 på nu om han lyssnar på varningen och slutar eller om han inte kan låta bli och bankar till ändå.