Bipolaritet hos barn liknar ADHD
Bokstavsbarn
  1. Medlem sedan
    Jan 2004
    #1

    Bipolaritet hos barn liknar ADHD

    Jag har skrivit ett svar på det anonyma inlägget "Jag blir galen! Jag blir galen!" från 11/12.

    Läs det om ditt barn är "svårbehandlad" (inte svarar bra på Concerta eller Ritalin), om det finns depressioner eller missbruksproblem i familjen eller om du har ett barn som får _långa_ vredesutbrott (över en timma), typiskt igångsatta av föräldrarnas gränser snarare än stress/överstimulans (som är vad som vanligen triggar ADHD-utbrott).

    Återkommer! (Smärre katastrof på G)
  2. 1
    Bipolaritet hos barn liknar ADHD Jag har skrivit ett svar på det anonyma inlägget "Jag blir galen! Jag blir galen!" från 11/12.

    Läs det om ditt barn är "svårbehandlad" (inte svarar bra på Concerta eller Ritalin), om det finns depressioner eller missbruksproblem i familjen eller om du har ett barn som får _långa_ vredesutbrott (över en timma), typiskt igångsatta av föräldrarnas gränser snarare än stress/överstimulans (som är vad som vanligen triggar ADHD-utbrott).

    Återkommer! (Smärre katastrof på G)
  3. Medlem sedan
    Jan 2004
    #2
    Åkej, katastrofläget över och datorn återvunnen

    För er många som inte känner mig ska jag börja med en presentation. Jag kallar mig mammuten och har hängt här och fgramför allt inne på autismsnacket en stor del av perioden 2003-2008 och sjkrivit framför allt om min son Fabian (numera hela tio år) och i viss mån om lillasyster Bella (numera snart 8).

    Att Fabian var "lite mer" än sina jämnåriga visste vi redan innan han fyllt 3, och misstänkte att det rörde sig om ADHD + AS. Av olika skäl väntade vi med utredningar tills Fabian var 6, men sedan fick han just de diagnoser vi hela tiden varit inne på själva.

    Från det att Fabian var tre år har jag läst en ansenlig mängd böcker om NPF och massor av inlägg här och inne på autismsnacket. Jag har skaffat mig svart bälte i NPF-kunskap, helt enkelt.

    Under utredningen visade psykiatriken på en del drag som han påpekade _kunde_ ha samband med bipolaritet, vilket jag är väldigt tacksam över eftersom det fått mig att läsa på även om den diagnosen, samt fick mig att blära känna en mamma som har en bipolär dotter och som gett mig ovärderliga råd.

    Jag var alltså, på ett plan, inte alls överraskad över att den extrema hyperaktivitet (tänk den där fågeln som Kalle stöter på under sin fotografiska expedition på julafton) som Fabian visat under de senaste månaderna så småningom övergick till något betydligt allvarligare. Att det inte var "vanlig" hyperaktivitet, utan "hypomani", en mildare form av maniskt beteende.

    Och på ett annat plan var ja helt skrämd. Även om jag teoretiskt visste att det fanns en risk att han skulle gå från super-duper-hyper finns det inget som kan förbereda en på den rena maniska galenskapen. Den som får en att låsa in sig med lillayster i ett rum medan papputen försöker hindra storebror från att ha ihjäl sig själv och oss andra med köksknivarna. Under över en timmes tid.

    Och därför, mina nya och gamla vänner, återvänder ja till mina gamla forum. Fabians galenskap blev i alla fall mindre främmande och skrämmande eftersomjag var förberedd, jag visste att med Strattera (som verkade strålande på Fabians depression - däremot inte så bra på hans ADHD-svårigheter) så fanns det en risk att trigga manier. Mindre risk än med Ritalin, Concerta och liknande preparat, och defenitivt mindre risk än med Strattera, men en risk.

    Fabians psykiatiker visste det han med, och vet samtidigt att hans egen kompetens upphör här, nu måste vi till BUP:s "Enhet för psykos och bipolära tillstånd". Låter på ett plan hur läskigt som helst och på ett annat plan som något tryggt. De har sett flera familjer som är som vår - eller värre. De är vana vid den medicinering som krävs.

    Jag vet att det finns ett par föräldrar här som sliter sitt hår och gråter över att Concertan bara gjorde situationen värre, som testat alla råden i "Explosiva barn" och gått kurserna hos ADHD-centret, men som ändå har ett helvete, som har hål i väggarna efter explosiva utbrott, som gömmer förskärarna och som går som på äggskal eftersom de inte vet vilket barn det är de har just i kväll.

    Kanske finns det bipolaritet med i era barns mix av diagnoser? Kanske finns det hjälp att få?

    Kan detta inlägg hjälpa någon och föda mer hopp än förtvivlan var det värt all tid det tog att skriva

    Ge inte upp.
  4. 2
    Åkej, katastrofläget över och datorn återvunnen

    För er många som inte känner mig ska jag börja med en presentation. Jag kallar mig mammuten och har hängt här och fgramför allt inne på autismsnacket en stor del av perioden 2003-2008 och sjkrivit framför allt om min son Fabian (numera hela tio år) och i viss mån om lillasyster Bella (numera snart 8).

    Att Fabian var "lite mer" än sina jämnåriga visste vi redan innan han fyllt 3, och misstänkte att det rörde sig om ADHD + AS. Av olika skäl väntade vi med utredningar tills Fabian var 6, men sedan fick han just de diagnoser vi hela tiden varit inne på själva.

    Från det att Fabian var tre år har jag läst en ansenlig mängd böcker om NPF och massor av inlägg här och inne på autismsnacket. Jag har skaffat mig svart bälte i NPF-kunskap, helt enkelt.

    Under utredningen visade psykiatriken på en del drag som han påpekade _kunde_ ha samband med bipolaritet, vilket jag är väldigt tacksam över eftersom det fått mig att läsa på även om den diagnosen, samt fick mig att blära känna en mamma som har en bipolär dotter och som gett mig ovärderliga råd.

    Jag var alltså, på ett plan, inte alls överraskad över att den extrema hyperaktivitet (tänk den där fågeln som Kalle stöter på under sin fotografiska expedition på julafton) som Fabian visat under de senaste månaderna så småningom övergick till något betydligt allvarligare. Att det inte var "vanlig" hyperaktivitet, utan "hypomani", en mildare form av maniskt beteende.

    Och på ett annat plan var ja helt skrämd. Även om jag teoretiskt visste att det fanns en risk att han skulle gå från super-duper-hyper finns det inget som kan förbereda en på den rena maniska galenskapen. Den som får en att låsa in sig med lillayster i ett rum medan papputen försöker hindra storebror från att ha ihjäl sig själv och oss andra med köksknivarna. Under över en timmes tid.

    Och därför, mina nya och gamla vänner, återvänder ja till mina gamla forum. Fabians galenskap blev i alla fall mindre främmande och skrämmande eftersomjag var förberedd, jag visste att med Strattera (som verkade strålande på Fabians depression - däremot inte så bra på hans ADHD-svårigheter) så fanns det en risk att trigga manier. Mindre risk än med Ritalin, Concerta och liknande preparat, och defenitivt mindre risk än med Strattera, men en risk.

    Fabians psykiatiker visste det han med, och vet samtidigt att hans egen kompetens upphör här, nu måste vi till BUP:s "Enhet för psykos och bipolära tillstånd". Låter på ett plan hur läskigt som helst och på ett annat plan som något tryggt. De har sett flera familjer som är som vår - eller värre. De är vana vid den medicinering som krävs.

    Jag vet att det finns ett par föräldrar här som sliter sitt hår och gråter över att Concertan bara gjorde situationen värre, som testat alla råden i "Explosiva barn" och gått kurserna hos ADHD-centret, men som ändå har ett helvete, som har hål i väggarna efter explosiva utbrott, som gömmer förskärarna och som går som på äggskal eftersom de inte vet vilket barn det är de har just i kväll.

    Kanske finns det bipolaritet med i era barns mix av diagnoser? Kanske finns det hjälp att få?

    Kan detta inlägg hjälpa någon och föda mer hopp än förtvivlan var det värt all tid det tog att skriva

    Ge inte upp.
  5. Medlem sedan
    Jan 2004
    #3

    Rättelse

    Mindre risk än med Ritalin, Concerta och liknande preparat, och defenitivt mindre risk än med Strattera, men en risk.
    Strattera har inte mindre risk för manier än Strattera :P

    Det ska stå:
    Mindre risk än med Ritalin, Concerta och liknande preparat, och defenitivt mindre risk än med SSRI, men en risk.
    Ni som har barn som är som Fabian ska alltså hålle er undan CS och SSRI. När väl bipolariteten är under balans kan eventuella återstående ADHD-symptom _försiktigt_ medicineras med CS. SSRI (alltså antidepp) ska helt undvikas.
  6. 3
    Rättelse
    Mindre risk än med Ritalin, Concerta och liknande preparat, och defenitivt mindre risk än med Strattera, men en risk.
    Strattera har inte mindre risk för manier än Strattera :P

    Det ska stå:
    Mindre risk än med Ritalin, Concerta och liknande preparat, och defenitivt mindre risk än med SSRI, men en risk.
    Ni som har barn som är som Fabian ska alltså hålle er undan CS och SSRI. När väl bipolariteten är under balans kan eventuella återstående ADHD-symptom _försiktigt_ medicineras med CS. SSRI (alltså antidepp) ska helt undvikas.
  7. Medlem sedan
    Nov 2009
    #4
    Jag har också en son som blir helt ohanterbar, men nu när han är hemma och får hemundervisning så är allt det där svåra borta.

    Han har flera diagnoser på BUP och bipolär har tagits upp som en tänkbar orsak, men se i det fick de tänka om, nu när han slipper stressen i skolan, så går han inte in i sina svåra perioder heller.

    Barn med autism och även ADHD, kan bli utbrända av stress och då får de beteendestörningar. Min son har varit svårt aggressiv och farlig och haft symptom på alla möjliga diagnoser, men är nu symptomfri, utan mediciner.

    Jag är glad att ni har fått hjälp, det är inte så jag menar, utan mer att barn som får beteendeproblem, får det oftare av yttre orsaker, än av psykisk sjukdom. Sen kan givetvis yttre faktorer trigga igång psykiska sjukdomar.

    Min son har provat flera tunga mediciner mot både psykossjukdom och mani, men jag är glad att jag sa nej till slut och såg till att han blev hemma i stället.

    Autismoro är som hyperaktivitet gånger 10 och i det blir de ofta oberäkneliga och i bland rent farliga. Det handlar alltså om att de utsätts för mycket av saker som oroar dem i en miljö, som inte är tillräckligt begriplig.

    Min son har haft 2 psykoser och haft minst 1 period av rent maniska beteenden, där stora och långa utbrott avlöste varandra, på grund av att han utsattes för allt för mycket fel saker. Det var inte alls mycket i andras ögon, men för honom var det det.

    Nu har han varit hemma från skolan i över 1 år och han mår alldeles utmärkt och fungerar så bra, som han kan. Han har inte haft några svåra perioder alls under dessa månader. Vi får nu hjälp av HAB i att träna honom att hantera sig själv och jag får mycket handledning.

    Min son anses mycket svår, eftersom han svänger så mycket hela tiden och blir lätt orolig och stressad. Han behöver ha extrem anpassning, med begränsade intryck. Hans värld är begränsad, men växer i hans takt, så att han slipper de psykiska reaktionerna.

    Jag ville inte förminska dina erfarenheter alls, utan bara ge en annan bild av det som kan se ut som bipolär hos ett barn med autismspektrumstörning. Jag vet nämligen lite om vad mediciner som används inom psykiatrin kan ge för konsekvenser på längre sikt och en längre tids sjukskrivning av barnet, bör provas före, innan man tvingas sätta in sådana mediciner.

    Det finns givetvis psykiska sjukdomar hos även unga personer, jag själv var ju inne på det ett tag, men det är så himla ovanligt att det är sjukdom bakom. Det är mycket vanligare att det är stress, oro och ångest, det handlar om, som kommer av att anpassningen, fram för allt i skolan, inte alls är ens i närheten av det, som de behöver ha, för att klara av det, psykiskt.
  8. 4
    Jag har också en son som blir helt ohanterbar, men nu när han är hemma och får hemundervisning så är allt det där svåra borta.

    Han har flera diagnoser på BUP och bipolär har tagits upp som en tänkbar orsak, men se i det fick de tänka om, nu när han slipper stressen i skolan, så går han inte in i sina svåra perioder heller.

    Barn med autism och även ADHD, kan bli utbrända av stress och då får de beteendestörningar. Min son har varit svårt aggressiv och farlig och haft symptom på alla möjliga diagnoser, men är nu symptomfri, utan mediciner.

    Jag är glad att ni har fått hjälp, det är inte så jag menar, utan mer att barn som får beteendeproblem, får det oftare av yttre orsaker, än av psykisk sjukdom. Sen kan givetvis yttre faktorer trigga igång psykiska sjukdomar.

    Min son har provat flera tunga mediciner mot både psykossjukdom och mani, men jag är glad att jag sa nej till slut och såg till att han blev hemma i stället.

    Autismoro är som hyperaktivitet gånger 10 och i det blir de ofta oberäkneliga och i bland rent farliga. Det handlar alltså om att de utsätts för mycket av saker som oroar dem i en miljö, som inte är tillräckligt begriplig.

    Min son har haft 2 psykoser och haft minst 1 period av rent maniska beteenden, där stora och långa utbrott avlöste varandra, på grund av att han utsattes för allt för mycket fel saker. Det var inte alls mycket i andras ögon, men för honom var det det.

    Nu har han varit hemma från skolan i över 1 år och han mår alldeles utmärkt och fungerar så bra, som han kan. Han har inte haft några svåra perioder alls under dessa månader. Vi får nu hjälp av HAB i att träna honom att hantera sig själv och jag får mycket handledning.

    Min son anses mycket svår, eftersom han svänger så mycket hela tiden och blir lätt orolig och stressad. Han behöver ha extrem anpassning, med begränsade intryck. Hans värld är begränsad, men växer i hans takt, så att han slipper de psykiska reaktionerna.

    Jag ville inte förminska dina erfarenheter alls, utan bara ge en annan bild av det som kan se ut som bipolär hos ett barn med autismspektrumstörning. Jag vet nämligen lite om vad mediciner som används inom psykiatrin kan ge för konsekvenser på längre sikt och en längre tids sjukskrivning av barnet, bör provas före, innan man tvingas sätta in sådana mediciner.

    Det finns givetvis psykiska sjukdomar hos även unga personer, jag själv var ju inne på det ett tag, men det är så himla ovanligt att det är sjukdom bakom. Det är mycket vanligare att det är stress, oro och ångest, det handlar om, som kommer av att anpassningen, fram för allt i skolan, inte alls är ens i närheten av det, som de behöver ha, för att klara av det, psykiskt.
  9. Medlem sedan
    Jan 2004
    #5
    Tack för intressant svar!

    Nu har vi ju ingen biplaritetsdiagnos ännu - och jag vet inte om han kommer att kunna få det heller.

    Oavsett om Fabian och din son är bipolära eller inte så är ju ett tillrättaläggande av miljön viktigt.

    Jag ser visserligen bipolaritet som psykisk sjukdom, ett riktigt svårt funktionshinder. Men min åsikt (grundad på forskningsresultat) är att det är ett funktionshinder som till stor del har genetiska orsaker, precis som ADHD och autismspektrumstörningar. Man har en medfödd ökad känslighet.

    Men (vansinnigt grova generaliseringar nu) där svårigheterna vid autism främst handlar om flexibilitetsbrist och problem med det sociala spelet och vid ADHD framför allt är problem med uppmärksamhet och/eller aktivitetsregleringen, handlar svårigheterna vid bipoläritet framför allt om att stämningsläget svänger bortom rimliga gränser.

    Och på samma vis som en autistisk person blir mer flexibel i en tillrättalagd miljö och en som har ADHD kan koncentrera sig bättre när det finns struktur och bra miljö - så kan förstås kärnsymtomen vid bipolaritet minska enormt om miljön är rätt.

    Om mat- och sovklockan fungerar. Om stressande faktorer (som skolan!) blir mindre stressande. Om man möts av empati och förståelse.

    Men jag tror ändå att det är något som är rent biologiskt annorlunda i Fabians centrala nervsystem. Och jag tror att han kommer att få större möjlighet att leva ett liv han trivs med om han får farmakologisk hjälp med detta - vid sidan av alla andra åtgärder.

    Jag tycker att det låter som om du gör ett fantastiskt jobb för att in sons liv ska bli rikt och utvecklande utan att han ska behöva använda tunga mediciner. Bra jobbat.

    Och det får mig att fundera över om vi skulle kunna göra något liknande för Fabian. Och där är svaret "nej". Han har sina kompisar, och det är relationen med dem som är grunden till hela hans positiva identitet. Det är enda skälet till att vi inte försökt få plats i en specialskola för länge sedan.

    Fabian har inte alls lika svåra beteendeproblem i skolan som han har hemma, ska väl tilläggas. Men helt klart är skolmiljön för stressande för honom och _självfallet_ måste den delen och andra stressfaktorer mildras i hög utsträckning.

    Men i Fabians fall tror jag att det skulle bli en sänkning av livskvaliteten att begränsa världen i den utsträckning som ni behövt göra för er pojke. Jag tror att hans liv helt enkelt blir bättre om han lever relativt likt sina kompisar, men med anpassningar, och om de inte hjälper, att han får medicinsk hjälp.

    Tack för dina tankar. All återkoppling är viktig, det är rätt mycket som snurrar runt även i mitt huvud just nu och din analys om att vi måste göra anpassningar i miljön håller jag fullt ut med om.
  10. 5
    Tack för intressant svar!

    Nu har vi ju ingen biplaritetsdiagnos ännu - och jag vet inte om han kommer att kunna få det heller.

    Oavsett om Fabian och din son är bipolära eller inte så är ju ett tillrättaläggande av miljön viktigt.

    Jag ser visserligen bipolaritet som psykisk sjukdom, ett riktigt svårt funktionshinder. Men min åsikt (grundad på forskningsresultat) är att det är ett funktionshinder som till stor del har genetiska orsaker, precis som ADHD och autismspektrumstörningar. Man har en medfödd ökad känslighet.

    Men (vansinnigt grova generaliseringar nu) där svårigheterna vid autism främst handlar om flexibilitetsbrist och problem med det sociala spelet och vid ADHD framför allt är problem med uppmärksamhet och/eller aktivitetsregleringen, handlar svårigheterna vid bipoläritet framför allt om att stämningsläget svänger bortom rimliga gränser.

    Och på samma vis som en autistisk person blir mer flexibel i en tillrättalagd miljö och en som har ADHD kan koncentrera sig bättre när det finns struktur och bra miljö - så kan förstås kärnsymtomen vid bipolaritet minska enormt om miljön är rätt.

    Om mat- och sovklockan fungerar. Om stressande faktorer (som skolan!) blir mindre stressande. Om man möts av empati och förståelse.

    Men jag tror ändå att det är något som är rent biologiskt annorlunda i Fabians centrala nervsystem. Och jag tror att han kommer att få större möjlighet att leva ett liv han trivs med om han får farmakologisk hjälp med detta - vid sidan av alla andra åtgärder.

    Jag tycker att det låter som om du gör ett fantastiskt jobb för att in sons liv ska bli rikt och utvecklande utan att han ska behöva använda tunga mediciner. Bra jobbat.

    Och det får mig att fundera över om vi skulle kunna göra något liknande för Fabian. Och där är svaret "nej". Han har sina kompisar, och det är relationen med dem som är grunden till hela hans positiva identitet. Det är enda skälet till att vi inte försökt få plats i en specialskola för länge sedan.

    Fabian har inte alls lika svåra beteendeproblem i skolan som han har hemma, ska väl tilläggas. Men helt klart är skolmiljön för stressande för honom och _självfallet_ måste den delen och andra stressfaktorer mildras i hög utsträckning.

    Men i Fabians fall tror jag att det skulle bli en sänkning av livskvaliteten att begränsa världen i den utsträckning som ni behövt göra för er pojke. Jag tror att hans liv helt enkelt blir bättre om han lever relativt likt sina kompisar, men med anpassningar, och om de inte hjälper, att han får medicinsk hjälp.

    Tack för dina tankar. All återkoppling är viktig, det är rätt mycket som snurrar runt även i mitt huvud just nu och din analys om att vi måste göra anpassningar i miljön håller jag fullt ut med om.
  11. Medlem sedan
    Nov 2009
    #6
    Jag menade absolut inte att ni gör fel på något sätt, utan mer bara göra ett tillägg att det ibland är svårt att se vad som är vad.

    Min son har säkert även han en medfödd biologisk skörhet, som gör att han hamnar i riskozonen för att utveckla bipolär sjukdom. Det är bara det att sjukdomen måste triggas igång också och det är det jag skyddar honom mot.

    Han har kompisar på fritiden, så han är inte isolerad på det viset. Däremot är han skyddad mot psykiska faktorer, som stress, oro och ångest.

    Om min son hade utvecklat bipolär sjukdom redan, skulle även saker i vår vardag kunna sätta igång en svängning, särskilt maniska episoder, men det har de inte gjort. Det räcker ju med att man gör lite för mycket aktiviteter, så har man triggat igång en hypoman/manisk reaktion, om det finns en redan triggad sjukdom. Om man kliver över gränsen då bromsen slutar att fungera.

    Om din son fungerar bättre i skolan, så blir jag fundersam, för så är det rakt inte för min son, när han blir dålig. Han blir sjuk hela tiden, inte under valda delar av dygnet och han blir det i ca 6 månader. I de perioderna har han helt klart varit svårt manisk under flera dagar (för att räknas som manisk episod ska den vara minst 4-5 dagar, tror jag det är)

    Han blir helt okontrollerbar i dessa perioder, med massor av långa utbrott flera gånger i veckan och enda sättet att få honom frisk igen är isolering, fullständig isolering.

    Han slutar tala och kan få skräcksyner, där han blir fullständigt skräckslagen och känner inte igen mig (psykos)

    Han får svåra beteendestörningar och blir en helt annan person, farlig och oberäknelig. skulle han diagnostiseras när han mår dåligt, så skulle han lätt få bipolär, schizofreni, OCD, borderline och lite annat smått och gott, eftersom alla psykiska sjukdomar diagnostiseras utifrån symptom. Min son får allt du kan komma på i psykiska symptom och sen lite till.

    Jag anser honom ändå inte psykiskt sjuk, eftersom han med extrem anpassning kan leva utan symptom. Han har haft 6 perioder som varat i 6 månader sen han började skolan och för varje gång, så blir han allt sämre, fler symptom tillkommer.

    Jag har tänkt som du, att det kan vara så att han är psykiskt sjuk, men jag har tänkt om och för mig spelar det ingen roll heller, han är den han är och har stora extrema behov, särskilt med att få vara i en stressfri miljö. Kanske behöver han ha en skyddad verkstad omkring sig hela sitt liv, för att inte insjukna, men då får det bli så.

    Mediciner av det slaget han skulle behöva för att kunna leva mer som andra, får han själv välja sen, när han är stor nog, att själv fatta ett sådant stort beslut. Ett barns hjärna är inte färdig och hur den utvecklas det vet vi för lite om, när man medicinerar med tunga mediciner.

    Jag vill verkligen inte skrämmas eller så, utan bara uttrycka mina egna tankar om saken.

    Ska ett barn tvingas medicinera för att kunna leva ett drägligt liv, eller ska livet anpassas till barnets behov av lugn och ro, så att det kan fungera, på sina villkor, avsett orsaken till behovet?

    Jag ser skillnaden i min sons ögon!
  12. 6
    Jag menade absolut inte att ni gör fel på något sätt, utan mer bara göra ett tillägg att det ibland är svårt att se vad som är vad.

    Min son har säkert även han en medfödd biologisk skörhet, som gör att han hamnar i riskozonen för att utveckla bipolär sjukdom. Det är bara det att sjukdomen måste triggas igång också och det är det jag skyddar honom mot.

    Han har kompisar på fritiden, så han är inte isolerad på det viset. Däremot är han skyddad mot psykiska faktorer, som stress, oro och ångest.

    Om min son hade utvecklat bipolär sjukdom redan, skulle även saker i vår vardag kunna sätta igång en svängning, särskilt maniska episoder, men det har de inte gjort. Det räcker ju med att man gör lite för mycket aktiviteter, så har man triggat igång en hypoman/manisk reaktion, om det finns en redan triggad sjukdom. Om man kliver över gränsen då bromsen slutar att fungera.

    Om din son fungerar bättre i skolan, så blir jag fundersam, för så är det rakt inte för min son, när han blir dålig. Han blir sjuk hela tiden, inte under valda delar av dygnet och han blir det i ca 6 månader. I de perioderna har han helt klart varit svårt manisk under flera dagar (för att räknas som manisk episod ska den vara minst 4-5 dagar, tror jag det är)

    Han blir helt okontrollerbar i dessa perioder, med massor av långa utbrott flera gånger i veckan och enda sättet att få honom frisk igen är isolering, fullständig isolering.

    Han slutar tala och kan få skräcksyner, där han blir fullständigt skräckslagen och känner inte igen mig (psykos)

    Han får svåra beteendestörningar och blir en helt annan person, farlig och oberäknelig. skulle han diagnostiseras när han mår dåligt, så skulle han lätt få bipolär, schizofreni, OCD, borderline och lite annat smått och gott, eftersom alla psykiska sjukdomar diagnostiseras utifrån symptom. Min son får allt du kan komma på i psykiska symptom och sen lite till.

    Jag anser honom ändå inte psykiskt sjuk, eftersom han med extrem anpassning kan leva utan symptom. Han har haft 6 perioder som varat i 6 månader sen han började skolan och för varje gång, så blir han allt sämre, fler symptom tillkommer.

    Jag har tänkt som du, att det kan vara så att han är psykiskt sjuk, men jag har tänkt om och för mig spelar det ingen roll heller, han är den han är och har stora extrema behov, särskilt med att få vara i en stressfri miljö. Kanske behöver han ha en skyddad verkstad omkring sig hela sitt liv, för att inte insjukna, men då får det bli så.

    Mediciner av det slaget han skulle behöva för att kunna leva mer som andra, får han själv välja sen, när han är stor nog, att själv fatta ett sådant stort beslut. Ett barns hjärna är inte färdig och hur den utvecklas det vet vi för lite om, när man medicinerar med tunga mediciner.

    Jag vill verkligen inte skrämmas eller så, utan bara uttrycka mina egna tankar om saken.

    Ska ett barn tvingas medicinera för att kunna leva ett drägligt liv, eller ska livet anpassas till barnets behov av lugn och ro, så att det kan fungera, på sina villkor, avsett orsaken till behovet?

    Jag ser skillnaden i min sons ögon!
  13. Medlem sedan
    Jan 2004
    #7
    Kloka tankar och fint skrivet. Tack!

    Hittills har Fabian inte haft långa maniska perioder, däremot hypomana, med inslag av maniska raseriattacker.

    Om man har snabbt växlande cykler är det typiska att man är deppig på morgonen och hypoman på kvällen. I många böcker (t ex "The Bipolar Child" av Demitri och Janice Papolos) beskrivs mönstret med barn som "håller i hop" i skolmiljön och bryter samman hemma som väldigt vanligt.

    Det mönstret upprätthålls förstås inte under de större svängningarna. Just nu har Fabian mer eller mindre kastats in i en depressiv fas (första rejäla depressionen på 18 månader) och då finns det inte på kartan att han ska kunna gå till skolan.

    Skönt att höra att din son har kompisar och hur bra det går med den stressreducerade miljön. Jag hoppas verkligen att vi kan förbättra skolsituationen för fabian också och på det viset minska hans behov av en del av de mediciner som jag nu läser på om.

    För det mesta finns det ett glitter av glädje i Fabians ögon. Men under senhöstens vredesattacker har de blivit svarta och tomma och under den akuta depressionen nu (kom för någon dag sedan bara och gör så ont att se) finns det bara sorg och apati i blicken.

    Den medicin Fabian ska testa får inte släcka hans ögons glittriga glädje, då är det fel. Ska han få medicin är det för att kunna vara sig själv i den grad han önskar utan att tas som gisslan av sitt limbiska system och sina starka känslor. Medicin ska inte vara där för att vi eller samhället vill att han ska vara "normalare" än vad han är. Och jag hoppas och tror att det finns medicin som hjälper mer än den skadar.

    Anpassning är det första och det andra och det tredje och fjärde med. Men någonstans för några barn och deras familjer räckar det inte hela vägen. Jag tror att vi är en sådan familj. Jag önskar innerligt att jagbaldrig skulle behöva fundera i dessa banor, men önska räcker ju inte.

    Tack igen för kloka tankar!
  14. 7
    Kloka tankar och fint skrivet. Tack!

    Hittills har Fabian inte haft långa maniska perioder, däremot hypomana, med inslag av maniska raseriattacker.

    Om man har snabbt växlande cykler är det typiska att man är deppig på morgonen och hypoman på kvällen. I många böcker (t ex "The Bipolar Child" av Demitri och Janice Papolos) beskrivs mönstret med barn som "håller i hop" i skolmiljön och bryter samman hemma som väldigt vanligt.

    Det mönstret upprätthålls förstås inte under de större svängningarna. Just nu har Fabian mer eller mindre kastats in i en depressiv fas (första rejäla depressionen på 18 månader) och då finns det inte på kartan att han ska kunna gå till skolan.

    Skönt att höra att din son har kompisar och hur bra det går med den stressreducerade miljön. Jag hoppas verkligen att vi kan förbättra skolsituationen för fabian också och på det viset minska hans behov av en del av de mediciner som jag nu läser på om.

    För det mesta finns det ett glitter av glädje i Fabians ögon. Men under senhöstens vredesattacker har de blivit svarta och tomma och under den akuta depressionen nu (kom för någon dag sedan bara och gör så ont att se) finns det bara sorg och apati i blicken.

    Den medicin Fabian ska testa får inte släcka hans ögons glittriga glädje, då är det fel. Ska han få medicin är det för att kunna vara sig själv i den grad han önskar utan att tas som gisslan av sitt limbiska system och sina starka känslor. Medicin ska inte vara där för att vi eller samhället vill att han ska vara "normalare" än vad han är. Och jag hoppas och tror att det finns medicin som hjälper mer än den skadar.

    Anpassning är det första och det andra och det tredje och fjärde med. Men någonstans för några barn och deras familjer räckar det inte hela vägen. Jag tror att vi är en sådan familj. Jag önskar innerligt att jagbaldrig skulle behöva fundera i dessa banor, men önska räcker ju inte.

    Tack igen för kloka tankar!
  15. Medlem sedan
    Nov 2009
    #8
    Jag hoppas att du förstår, det verkar så, att jag skrev det jag skrev för att andra än du läser det du skriver och jag vill ge lite fler infallsvinklar.

    Ni har alltså ännu inte provat någon medicin? Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ger det ni behöver. Inga mediciner har hjälpt min son, han har snarare blivit sämre av dem. Han får däremot 10mg Equasym om dagen, han kan inte ta högre dos.

    Jo, jag har läst om bipolär hos barn, men jag ifrågasätter det, inte att jag inte tror, mer att jag är en ifrågasättande person och att det nog är mycket få i vårt land som egentligen har kunskapen om det här och kan ställa rätt diagnos. Jag är nog böjd att hålla med DrPhil, att 99 av 100 barn med bipolär diagnos, egentligen inte alls har det.

    Min son växlar hela tiden, i både humör och mognad varje dag, men de svåra långa perioderna, triggas igång av bristen på rätt anpassning i skolan.

    Har du fått veta någon av din son, om det finns någon orsak till att han mår som han mår? Tänker att känslan i skolan kan påverka, det är svårt att känna att man inte kan leva upp till kraven som ställs.
    '
    Det tar mycket på psyket att inte har rätt anpassning, att det blir för svårt och för mycket stress. Sånt känner man inte ibland, när man står mitt i det, utan man känner bara hur skönt det bli att slippa det, när man är ledig lite längre. När man sen måste tillbaka in i det igen, så får man en negativ reaktion psykiskt.

    Det där med deppig på morgonen och hypoman på kvällen, kan också vara att det inte är roligt att gå till det man måste gå till. Under dagen så är det för mycket som oroar och stressar, då blir det allt högre varv, allt eftersom dagen går. Då slutar det ofta med urladdningar hemma sen, i form av utbrott. Ett barn med ADHD, som utsatts för allt för mycket stress, blir okontaktbar och aggressiv, likaså ett barn med autismspektrumstörning.

    Du säger att ni troligen är en familj där anpassningar inte räcker, men samtidigt så går din son väl i en klass, eller har jag fel? Då är det väl i så fall kanske inte alls tillräckligt anpassat, om din son är mycket känslig?

    Nu bara frågar jag, för som jag ser det, så måste man hitta rätt orsak och att titta sig blind på bipolär sjukdom, kan göra att man helt enkelt inte ser det som annars kan vara klart och tydligt.

    Det viktigaste är att du begär att någon som bevisligen kan bipolär hos barn, bedömer saken. Att medicinera en sjukdom som inte finns, kan få förödande konsekvenser. Stressystemet är ett system, som om det går sönder, ger svåra symptom hos barn med en NPF problematik, utbrändhet heter utmattningsdepression av en orsak, man blir deprimerad av det.

    Nu har jag nog gett dig tillräckligt att reflektera och fundera över för den här gången

    Kram och du, jag vet....och förstår din situation, hoppas att du känner det och jag påstår inte alls att du har fel, jag bara vet ju vilken skillnad vi har det nu, mot hur vi har haft det.
  16. 8
    Jag hoppas att du förstår, det verkar så, att jag skrev det jag skrev för att andra än du läser det du skriver och jag vill ge lite fler infallsvinklar.

    Ni har alltså ännu inte provat någon medicin? Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ger det ni behöver. Inga mediciner har hjälpt min son, han har snarare blivit sämre av dem. Han får däremot 10mg Equasym om dagen, han kan inte ta högre dos.

    Jo, jag har läst om bipolär hos barn, men jag ifrågasätter det, inte att jag inte tror, mer att jag är en ifrågasättande person och att det nog är mycket få i vårt land som egentligen har kunskapen om det här och kan ställa rätt diagnos. Jag är nog böjd att hålla med DrPhil, att 99 av 100 barn med bipolär diagnos, egentligen inte alls har det.

    Min son växlar hela tiden, i både humör och mognad varje dag, men de svåra långa perioderna, triggas igång av bristen på rätt anpassning i skolan.

    Har du fått veta någon av din son, om det finns någon orsak till att han mår som han mår? Tänker att känslan i skolan kan påverka, det är svårt att känna att man inte kan leva upp till kraven som ställs.
    '
    Det tar mycket på psyket att inte har rätt anpassning, att det blir för svårt och för mycket stress. Sånt känner man inte ibland, när man står mitt i det, utan man känner bara hur skönt det bli att slippa det, när man är ledig lite längre. När man sen måste tillbaka in i det igen, så får man en negativ reaktion psykiskt.

    Det där med deppig på morgonen och hypoman på kvällen, kan också vara att det inte är roligt att gå till det man måste gå till. Under dagen så är det för mycket som oroar och stressar, då blir det allt högre varv, allt eftersom dagen går. Då slutar det ofta med urladdningar hemma sen, i form av utbrott. Ett barn med ADHD, som utsatts för allt för mycket stress, blir okontaktbar och aggressiv, likaså ett barn med autismspektrumstörning.

    Du säger att ni troligen är en familj där anpassningar inte räcker, men samtidigt så går din son väl i en klass, eller har jag fel? Då är det väl i så fall kanske inte alls tillräckligt anpassat, om din son är mycket känslig?

    Nu bara frågar jag, för som jag ser det, så måste man hitta rätt orsak och att titta sig blind på bipolär sjukdom, kan göra att man helt enkelt inte ser det som annars kan vara klart och tydligt.

    Det viktigaste är att du begär att någon som bevisligen kan bipolär hos barn, bedömer saken. Att medicinera en sjukdom som inte finns, kan få förödande konsekvenser. Stressystemet är ett system, som om det går sönder, ger svåra symptom hos barn med en NPF problematik, utbrändhet heter utmattningsdepression av en orsak, man blir deprimerad av det.

    Nu har jag nog gett dig tillräckligt att reflektera och fundera över för den här gången

    Kram och du, jag vet....och förstår din situation, hoppas att du känner det och jag påstår inte alls att du har fel, jag bara vet ju vilken skillnad vi har det nu, mot hur vi har haft det.
  17. Medlem sedan
    Jan 2004
    #9
    Inga problem, jag känner mig absolut inte ifrågasatt eller så, och jag håller med om att det kan verka magstarkt att börja prata medicinering innan vi ens fått till en användar skola. Men jag lovar att vi inte kommer att ge honom medicin i onödan, kan vi få bukt med hans humörsvängningar "bara" med en reducerad stress så är det ju fantastiskt.

    Faktum är att dina motiv att skriva liknar mina. Erfarenhetsutbyte och möjlighet att ge andra perspektiv.

    Jag vet att det finns barn med ADHD-diagnos som får extrema humörsvängningar av Concerta, Ritalin och kompani. Fabian var ett av de barnen, för fyra år sedan. Och när jag då skrev här och undrade om någon visste vad det berodde på konstaterade vi mest att det var så.

    Men när jag läste vilka andra barn som fått liknande reaktion, insåg jag att de barn som reagerade som Fabian var barn som jag redan tidigare hade tänkt var väldigt lika honom på andra vis (jag "bodde" här och framför allt på autismsnacket på den tiden och hade rärtt bra koll på "vaneskrivarna").

    Min slutsats var då att de hade en annan subtyp av ADHD, där hyperaktiviteten och uppmärksamhetsbristen hade en annan biologisk grund. Och den slutsatsen håller jag fast vid, det är bara det att jag nu har börjat tänka på denna subtyp av ADHD som "bipolaritet" - eftersom den sammanfaller med hur forskarna beskriver bipolaritet hos barn.

    Och om de barnens föräldrar tidigt kan få upp ögonen för att det kan vara bipolaritet och t ex vara extremt uppmärksamma om deras barn får antidepressiv medicin, så att de inte triggar igång en mixad fas (humöret och självkänslan låg som vid depression, medan de affektiva utbrotten är maniska - en potentiell fara för både sig själv och omgivningen med andra ord).

    Ju tidigare man kan ringa in svårigheterna - och styrkorna! - hos dessa barn desto större möjlighet att hjälpa dem (inte nödvänditgtvis farmakologiskt!) att ta sig genom tillvaron utan den stukade självkänsla och de svajiga relationer som riskerar att bli följden av fel behandling.

    Min avsikt är alltså minst lika myckat att varna för viss typ av medicin för barn som liknar Fabian. Undvik (eller iaktta stor försiktighet i alla fall) CS och antidepressiva mediciner om barnet har svängande humör. I synnerhet om det finns nära släktingar med bipolaritet och / eller missbruk.

    Läs på om bipolaritet. Släpp det spåret om det känns fel, men om det känns rätt (vilket det verkligen gör i min sons fall), så se till att få kontakt meed en läkare med goda kunskaper om detta.
  18. 9
    Inga problem, jag känner mig absolut inte ifrågasatt eller så, och jag håller med om att det kan verka magstarkt att börja prata medicinering innan vi ens fått till en användar skola. Men jag lovar att vi inte kommer att ge honom medicin i onödan, kan vi få bukt med hans humörsvängningar "bara" med en reducerad stress så är det ju fantastiskt.

    Faktum är att dina motiv att skriva liknar mina. Erfarenhetsutbyte och möjlighet att ge andra perspektiv.

    Jag vet att det finns barn med ADHD-diagnos som får extrema humörsvängningar av Concerta, Ritalin och kompani. Fabian var ett av de barnen, för fyra år sedan. Och när jag då skrev här och undrade om någon visste vad det berodde på konstaterade vi mest att det var så.

    Men när jag läste vilka andra barn som fått liknande reaktion, insåg jag att de barn som reagerade som Fabian var barn som jag redan tidigare hade tänkt var väldigt lika honom på andra vis (jag "bodde" här och framför allt på autismsnacket på den tiden och hade rärtt bra koll på "vaneskrivarna").

    Min slutsats var då att de hade en annan subtyp av ADHD, där hyperaktiviteten och uppmärksamhetsbristen hade en annan biologisk grund. Och den slutsatsen håller jag fast vid, det är bara det att jag nu har börjat tänka på denna subtyp av ADHD som "bipolaritet" - eftersom den sammanfaller med hur forskarna beskriver bipolaritet hos barn.

    Och om de barnens föräldrar tidigt kan få upp ögonen för att det kan vara bipolaritet och t ex vara extremt uppmärksamma om deras barn får antidepressiv medicin, så att de inte triggar igång en mixad fas (humöret och självkänslan låg som vid depression, medan de affektiva utbrotten är maniska - en potentiell fara för både sig själv och omgivningen med andra ord).

    Ju tidigare man kan ringa in svårigheterna - och styrkorna! - hos dessa barn desto större möjlighet att hjälpa dem (inte nödvänditgtvis farmakologiskt!) att ta sig genom tillvaron utan den stukade självkänsla och de svajiga relationer som riskerar att bli följden av fel behandling.

    Min avsikt är alltså minst lika myckat att varna för viss typ av medicin för barn som liknar Fabian. Undvik (eller iaktta stor försiktighet i alla fall) CS och antidepressiva mediciner om barnet har svängande humör. I synnerhet om det finns nära släktingar med bipolaritet och / eller missbruk.

    Läs på om bipolaritet. Släpp det spåret om det känns fel, men om det känns rätt (vilket det verkligen gör i min sons fall), så se till att få kontakt meed en läkare med goda kunskaper om detta.
  19. Medlem sedan
    Nov 2002
    #10
    Jag hoppas verkligen skolsituationen ordnar sig! Jag har inte läst på om bipolaritet och inte heller behövt fundera över detta ang mina barn, men Bertil fick ju risperdal som första medicin och gick på det i flera år. Den dosen höjdes inte ytterligare då det var miljön som var stressande och du vet ju att han till slut brakade ihop rejält i vanliga skolan. Jag menar bara att man kan få den medicinen utan konstaterad bipolaritet. Det "räckte" med diagnoserna AS+ADHD+TS.. kram
  20. 10
    Jag hoppas verkligen skolsituationen ordnar sig! Jag har inte läst på om bipolaritet och inte heller behövt fundera över detta ang mina barn, men Bertil fick ju risperdal som första medicin och gick på det i flera år. Den dosen höjdes inte ytterligare då det var miljön som var stressande och du vet ju att han till slut brakade ihop rejält i vanliga skolan. Jag menar bara att man kan få den medicinen utan konstaterad bipolaritet. Det "räckte" med diagnoserna AS+ADHD+TS.. kram
  21. Medlem sedan
    Jan 2004
    #11
    Kram tillbaka!

    Drömscenariot just nu vore att F kom till er gamla specialskola...

    Ska ha möte i morgon och prata om vad vi kan göra tills vidare för att den vanliga skolan ska vara uthärdlig.

    Risperdal skrivs ju ut både mot besvärliga tics och vid affektiva utbrott - men utbrotten är bara en extrem (och extremt jobbig) yttring just nu, när han är i ett mixat/snabbsvängande tillstånd.

    Som i sin tur beror på att skolan dragit in allt stöd + troligen Stratteran.

    Med lägre dos strattera har han blivit lika snabbsvängande, men kanske kapat toppar och dalar något. Han är på 18 mg nu. Vi var nere på 10 mg ett tag - men då blev han så deppig att han bara ville dö

    Jag tror att Stratteran ska bort helt, men inte att han i första hand sika ha neuroleptika, utan antiepilemtika eller litium.
  22. 11
    Kram tillbaka!

    Drömscenariot just nu vore att F kom till er gamla specialskola...

    Ska ha möte i morgon och prata om vad vi kan göra tills vidare för att den vanliga skolan ska vara uthärdlig.

    Risperdal skrivs ju ut både mot besvärliga tics och vid affektiva utbrott - men utbrotten är bara en extrem (och extremt jobbig) yttring just nu, när han är i ett mixat/snabbsvängande tillstånd.

    Som i sin tur beror på att skolan dragit in allt stöd + troligen Stratteran.

    Med lägre dos strattera har han blivit lika snabbsvängande, men kanske kapat toppar och dalar något. Han är på 18 mg nu. Vi var nere på 10 mg ett tag - men då blev han så deppig att han bara ville dö

    Jag tror att Stratteran ska bort helt, men inte att han i första hand sika ha neuroleptika, utan antiepilemtika eller litium.
  23. Medlem sedan
    Dec 2006
    #12

    Innan igångtriggning...

    Min son har säkert även han en medfödd biologisk skörhet, som gör att han hamnar i riskozonen för att utveckla bipolär sjukdom. Det är bara det att sjukdomen måste triggas igång också och det är det jag skyddar honom mot.
    Jag hoppar in i den här diskussionen även om tråden är gammal. Jag har diskuterat den här tråden med min man, som är bipolär. Vi tror att en av våra söner är i riskgruppen för att utveckla bipolär, och hittills har vi resonerat ungefär som du, makiko. Vi vill stödja och utveckla honom så att sjukdomen aldrig triggas igång.

    Samtidigt finns det ju nånstans en gräns mellan skydd för att sjukdomen ska utvecklas och skydd för nya skov. Eliminera stress och överbelastning måste man även när sjukdomen är ett faktum.

    Min man har levt ett långt liv utan diagnos. Redan som barn kände han att något var fel och hade dödslängtan. Som vuxen har han de senaste åren haft lite olika diagnoser. Mediciner har antingen inte hjälpt nämnvärt eller bara förvärrat hans tillstånd.

    Men för snart ett år sedan fick han äntligen rätt diagnos - bipolär - och började medicinera med litium. Sedan dess fungerar och mår han bättre än vad jag gissar räknas som normalt/friskt. I min mans fall tar medicinen inte bara bort de hypomana och depressiva ytterligheterna. Han känner effekten av medicinen hela tiden, varje dag. När han var obehandlad hade han ständigt en inre stress, som han hela tiden fick kämpa emot. Han hade nästan alltid ett brus av röster inom sig, som bara med stor ansträngning kunde dämpas. Även när han inte hade direkta skov, fick han varje dag kämpa med att hålla kvar sig själv - att inte tappa bort sina egna tankar och känslor bland allt brus och all stress som hela tiden tryckte på inifrån.

    Häromdagen pratade vår son om stress/oro på ett sätt som min man känner igen sig i. Det verkar som att vår son känner sig jagad eller översvämmad på ungefär samma sätt som min man alltid har känt, innan han började med litium. Och därför har vi föräldrar på nytt börjat prata om var man egentligen ska dra gränsen mellan prevention och behandling...

    När jag berättade för min man hur jag har tolkat din åsikt kring skyddande, sa min man ungefär: Vad händer när mamman dör? Eller när pojken blir tonåring och drar ner på stan utan mamma? Smällen kommer förr eller senare, och om mamman inte finns då, då är det direkt livsfarligt.

    Nu har ju din son redan andra diagnoser, vad jag förstår, och jag gissar därför att det finns fler stödpersoner runt honom. Men för oss, som har ett barn som vi har misstankar kring, men ingen diagnos överhuvudtaget, är frågan intressant, om än något tillspetsad. Vår son är bara 5 år, och det mesta fungerar bra kring honom, så vi har egentlingen ingen anledning att söka hjälp ännu. Men ändå funderar vi mycket och ibland känns det nästan som att vi räknar med att han förr eller senare kommer få samma diagnos som sin pappa.
  24. 12
    Innan igångtriggning...
    Min son har säkert även han en medfödd biologisk skörhet, som gör att han hamnar i riskozonen för att utveckla bipolär sjukdom. Det är bara det att sjukdomen måste triggas igång också och det är det jag skyddar honom mot.
    Jag hoppar in i den här diskussionen även om tråden är gammal. Jag har diskuterat den här tråden med min man, som är bipolär. Vi tror att en av våra söner är i riskgruppen för att utveckla bipolär, och hittills har vi resonerat ungefär som du, makiko. Vi vill stödja och utveckla honom så att sjukdomen aldrig triggas igång.

    Samtidigt finns det ju nånstans en gräns mellan skydd för att sjukdomen ska utvecklas och skydd för nya skov. Eliminera stress och överbelastning måste man även när sjukdomen är ett faktum.

    Min man har levt ett långt liv utan diagnos. Redan som barn kände han att något var fel och hade dödslängtan. Som vuxen har han de senaste åren haft lite olika diagnoser. Mediciner har antingen inte hjälpt nämnvärt eller bara förvärrat hans tillstånd.

    Men för snart ett år sedan fick han äntligen rätt diagnos - bipolär - och började medicinera med litium. Sedan dess fungerar och mår han bättre än vad jag gissar räknas som normalt/friskt. I min mans fall tar medicinen inte bara bort de hypomana och depressiva ytterligheterna. Han känner effekten av medicinen hela tiden, varje dag. När han var obehandlad hade han ständigt en inre stress, som han hela tiden fick kämpa emot. Han hade nästan alltid ett brus av röster inom sig, som bara med stor ansträngning kunde dämpas. Även när han inte hade direkta skov, fick han varje dag kämpa med att hålla kvar sig själv - att inte tappa bort sina egna tankar och känslor bland allt brus och all stress som hela tiden tryckte på inifrån.

    Häromdagen pratade vår son om stress/oro på ett sätt som min man känner igen sig i. Det verkar som att vår son känner sig jagad eller översvämmad på ungefär samma sätt som min man alltid har känt, innan han började med litium. Och därför har vi föräldrar på nytt börjat prata om var man egentligen ska dra gränsen mellan prevention och behandling...

    När jag berättade för min man hur jag har tolkat din åsikt kring skyddande, sa min man ungefär: Vad händer när mamman dör? Eller när pojken blir tonåring och drar ner på stan utan mamma? Smällen kommer förr eller senare, och om mamman inte finns då, då är det direkt livsfarligt.

    Nu har ju din son redan andra diagnoser, vad jag förstår, och jag gissar därför att det finns fler stödpersoner runt honom. Men för oss, som har ett barn som vi har misstankar kring, men ingen diagnos överhuvudtaget, är frågan intressant, om än något tillspetsad. Vår son är bara 5 år, och det mesta fungerar bra kring honom, så vi har egentlingen ingen anledning att söka hjälp ännu. Men ändå funderar vi mycket och ibland känns det nästan som att vi räknar med att han förr eller senare kommer få samma diagnos som sin pappa.
  25. Medlem sedan
    Jan 2004
    #13
    Många kloka tankar... Och inget facit finns.

    Men eftrsom det gått ett tag sedan jag fört postade detta kan jag berätta hur det funkar nu för vår son, Fabian.

    Han fick diagnosen bipolär sjukdom och med den har vi fått en massa hjälp. Det som hjälpt mest är medicinerna, risperdal (antipsykotisk), ergenyl (stabiliserande ep-medicin), och Circadin (melatonin för sömnen).

    Han är fortfarande skör och stresskänslig, men inte alls i klass med hur det var i vintras. De våldsamma utbrotten är borta helt, och humörsvägningarna finns, men som en skugga av vinterns kaos.

    Har inte tid att skriva så mycket nu, men välkommen att PM:a mig om du vill veta mer!

    En viktig sak i det skede där ni är nu, tycker jag är att unvika vissa mediciner, framför allt antidepp och traditionell ADHD-medicin som ritalin. (Fiskolja kan däremot ha stabiliserande effekt.)

    Och att, som jag förstår att ni gör, vara lyhörd för pojkens skörhet och behov.

    För min son har diagnos och medicinsk hjälp (samt byte av skola, psykologhjälp och sjukskrivning) varit nödvändig.
  26. 13
    Många kloka tankar... Och inget facit finns.

    Men eftrsom det gått ett tag sedan jag fört postade detta kan jag berätta hur det funkar nu för vår son, Fabian.

    Han fick diagnosen bipolär sjukdom och med den har vi fått en massa hjälp. Det som hjälpt mest är medicinerna, risperdal (antipsykotisk), ergenyl (stabiliserande ep-medicin), och Circadin (melatonin för sömnen).

    Han är fortfarande skör och stresskänslig, men inte alls i klass med hur det var i vintras. De våldsamma utbrotten är borta helt, och humörsvägningarna finns, men som en skugga av vinterns kaos.

    Har inte tid att skriva så mycket nu, men välkommen att PM:a mig om du vill veta mer!

    En viktig sak i det skede där ni är nu, tycker jag är att unvika vissa mediciner, framför allt antidepp och traditionell ADHD-medicin som ritalin. (Fiskolja kan däremot ha stabiliserande effekt.)

    Och att, som jag förstår att ni gör, vara lyhörd för pojkens skörhet och behov.

    För min son har diagnos och medicinsk hjälp (samt byte av skola, psykologhjälp och sjukskrivning) varit nödvändig.

Liknande trådar

  1. Hur vet man om ens barn har adhd?...
    By mallan75 in forum Ordet är fritt
    Svar: 22
    Senaste inlägg: 2009-09-21, 10:59
  2. bipolaritet
    By Mammuten in forum Autismspektrum
    Svar: 16
    Senaste inlägg: 2009-06-16, 23:34
  3. Depressioner / bipolaritet + AS
    By Mammuten in forum Autismspektrum
    Svar: 12
    Senaste inlägg: 2009-05-19, 22:23
  4. Ni som har barn med adhd
    By Achelois in forum Vårdbidrag/försäkringar
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2009-04-10, 07:21
  5. Finns något barn som liknar mitt...
    By Madame Mim in forum Autismspektrum
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2006-08-23, 16:45
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar