Har funderat då och då på att hhuset jag bor i faktiskt aldrig kommer att kännas som mitt hem.
För det första så kommer sambon alltid att äga det oavsett vad som händer, för det är byggt på en ärvd mark och för det andra så var det han och hans barns mamma som byggde huset tillsammans. Allt jag går på har dem gjort som par.
Tapeterna har hon valt, likaså köket, golven mm..
Känns som att hon liksom finns kvar än och det gör mig inte direkt harmonisk.
Sambon förstår inte alls hur jag tänker, men jag tycker självklart att det hade varit lättare om vi hade börjat från start rätt, dvs köpt oss ett hus som vi båda står på.
Nu finns så mycket minnen kvar och sambons barn säger ofta hur föräldrarna byggde huset, hur mamma valde det och det, hur dem trivdes tillsammans i hemmet.
Sambons barn kommer ju alltid att se huset som mamma och pappas hus och påtalar det ofta för mig och mina barn, precis som att vi inte har något här att göra..
Så hade det inte varit om vi hade flyttat till ett gemnesamt valt hus.
Hur gör man i detta läge egentligen?
Hur kan man lära sig att trivas? Hur ska mina barn någonsin känna att detta även är deras hem, när dem ofta får höra saker som "det här är mitt och pappas hem och gör ni inte som jag säger så får ni inte komma hit mer", eller så kan det komma "ni ska inte ha pappas täcken, ni får använda gästtäcket, för ni är bara på besök".
Och tyvärr, lär allt även inte bara komma av sig självt, för min sambo är lite tveksam till att börja göra om, så i dagsläget och ja, 1½år tillbaka så har mina barn inte ett eget rum, utan får sova på golvet i vardagsrummet.
1
Känns konstigt Har funderat då och då på att hhuset jag bor i faktiskt aldrig kommer att kännas som mitt hem.
För det första så kommer sambon alltid att äga det oavsett vad som händer, för det är byggt på en ärvd mark och för det andra så var det han och hans barns mamma som byggde huset tillsammans. Allt jag går på har dem gjort som par.
Tapeterna har hon valt, likaså köket, golven mm..
Känns som att hon liksom finns kvar än och det gör mig inte direkt harmonisk.
Sambon förstår inte alls hur jag tänker, men jag tycker självklart att det hade varit lättare om vi hade börjat från start rätt, dvs köpt oss ett hus som vi båda står på.
Nu finns så mycket minnen kvar och sambons barn säger ofta hur föräldrarna byggde huset, hur mamma valde det och det, hur dem trivdes tillsammans i hemmet.
Sambons barn kommer ju alltid att se huset som mamma och pappas hus och påtalar det ofta för mig och mina barn, precis som att vi inte har något här att göra..
Så hade det inte varit om vi hade flyttat till ett gemnesamt valt hus.
Hur gör man i detta läge egentligen?
Hur kan man lära sig att trivas? Hur ska mina barn någonsin känna att detta även är deras hem, när dem ofta får höra saker som "det här är mitt och pappas hem och gör ni inte som jag säger så får ni inte komma hit mer", eller så kan det komma "ni ska inte ha pappas täcken, ni får använda gästtäcket, för ni är bara på besök".
Och tyvärr, lär allt även inte bara komma av sig självt, för min sambo är lite tveksam till att börja göra om, så i dagsläget och ja, 1½år tillbaka så har mina barn inte ett eget rum, utan får sova på golvet i vardagsrummet.
Eftersom din sambo har varit så tydlig med att det är det huset som nu finns som gäller, så förstår jag att du valt att försöka bo ihop så, eftersom du säkert så gärna vill bo ihop med honom. Annars skulle jag gissa att i det blir svårt i flesta fall man flyttar in i någons gamla liv, klart man vill ha något nytt, gemensamt. Men det är också klart att det kan finnas många skäl att också bo kvar i ett boende om det är väl fungerande, och att det är den kompromiss som man behöver göra för att få det nya förhållandet att fungera. Men det kan också vara så att det problematiska i det känns större nu än vad du föreställde dig och vara det som gör att ert förhållande inte fungerar.
För det som gör mig mycket fundersam i det allmänt jämlika i er relation är slutet - att dina barn inte fått en egen plats i det som ni nu ska ha gemensamt. Hur man än bor när man flyttar ihop måste man göra det på ett sätt så att det blir så bra som möjligt för alla inblandade. Varför tycker ni att dina barn inte ska ha samma förmåner som hans barn?
2
Eftersom din sambo har varit så tydlig med att det är det huset som nu finns som gäller, så förstår jag att du valt att försöka bo ihop så, eftersom du säkert så gärna vill bo ihop med honom. Annars skulle jag gissa att i det blir svårt i flesta fall man flyttar in i någons gamla liv, klart man vill ha något nytt, gemensamt. Men det är också klart att det kan finnas många skäl att också bo kvar i ett boende om det är väl fungerande, och att det är den kompromiss som man behöver göra för att få det nya förhållandet att fungera. Men det kan också vara så att det problematiska i det känns större nu än vad du föreställde dig och vara det som gör att ert förhållande inte fungerar.
För det som gör mig mycket fundersam i det allmänt jämlika i er relation är slutet - att dina barn inte fått en egen plats i det som ni nu ska ha gemensamt. Hur man än bor när man flyttar ihop måste man göra det på ett sätt så att det blir så bra som möjligt för alla inblandade. Varför tycker ni att dina barn inte ska ha samma förmåner som hans barn?
Eftersom att det är hans hus, så har jag inte velat styra och ställa eller på något sätt kräva förändringar.
Jag har tagit upp på tal kring att det känns konstigt att hans barn säger så om huset och ser mig och mina barn som bekanta, gäster etc som snart ska åka.
Och jag har även tagit upp om att det känns underligt att mina barn än på så lång tid som gått, inte har ett eget rum. Alla deras leksaker ligger i vårat sovrum, så dem kan ju omöjligt känna sig "hemma" hos mig/oss.
Men sambon säger inte så mycket kring detta, jag kan tro att han känner att det än är för tidigt att börja "göra om", nog för att det gått 2år, men han kanske vill att det ska gå längre tid än så, för han ser ju trots allt detta som hans och hans barns hem.
Han har varit väldigt tydlig kring det och att detta hem kommer så att förbli hans.
Där med känner ju jag att hemmet aldrig någonsin kommer att kännas som mitt, det är hans och var en gång i tiden hans och hans barns mammas hem.
Kanske vill han inte göra om, ifall han väntar tillbaka sitt ex? Han vill helst inte tala om att göra om, så något betyder ju det.
3
Eftersom att det är hans hus, så har jag inte velat styra och ställa eller på något sätt kräva förändringar.
Jag har tagit upp på tal kring att det känns konstigt att hans barn säger så om huset och ser mig och mina barn som bekanta, gäster etc som snart ska åka.
Och jag har även tagit upp om att det känns underligt att mina barn än på så lång tid som gått, inte har ett eget rum. Alla deras leksaker ligger i vårat sovrum, så dem kan ju omöjligt känna sig "hemma" hos mig/oss.
Men sambon säger inte så mycket kring detta, jag kan tro att han känner att det än är för tidigt att börja "göra om", nog för att det gått 2år, men han kanske vill att det ska gå längre tid än så, för han ser ju trots allt detta som hans och hans barns hem.
Han har varit väldigt tydlig kring det och att detta hem kommer så att förbli hans.
Där med känner ju jag att hemmet aldrig någonsin kommer att kännas som mitt, det är hans och var en gång i tiden hans och hans barns mammas hem.
Kanske vill han inte göra om, ifall han väntar tillbaka sitt ex? Han vill helst inte tala om att göra om, så något betyder ju det.
din sambo och hans barn har all makt i hemmet (jag vill inte skriva ert hem, för det är det uppenbarligen inte).
Hur länge ska dina barn vara andra klassens medborgare i din sambos hus? Den enda som kan sätta stopp för detta är du.
Jag hade börjat packa idag, och om din sambo vill stoppa detta så finns det utmärkta färgaffärer. En rejäl ommöblering och nyinredning, efter familjeråd med nya spelregler är det minsta jag hade begärt, samt en riktig ursäkt.
4
din sambo och hans barn har all makt i hemmet (jag vill inte skriva ert hem, för det är det uppenbarligen inte).
Hur länge ska dina barn vara andra klassens medborgare i din sambos hus? Den enda som kan sätta stopp för detta är du.
Jag hade börjat packa idag, och om din sambo vill stoppa detta så finns det utmärkta färgaffärer. En rejäl ommöblering och nyinredning, efter familjeråd med nya spelregler är det minsta jag hade begärt, samt en riktig ursäkt.
Det har gått 2 år - det är jättelänge!!!! Särskilt som de andra barnen har attityden att det är "deras" hus. Dina barn har lika stor rätt till huset som de har.
Det spelar ingen roll om han vill prata eller inte. Om du och dina barn ska ha någon som helst plats i huset måste ni båda agera för att det ska bli så. Har det inte hänt nåt än kommer det inte hända sen heller, om du inte gör nåt.
Om han inte vill göra förändringar för er skull har ni ingen anledning att bo kvar, då har ni ju ändå inte ett gemensamt liv utan ni är på besök i deras.
Du måste säga att du och dina barn måste få samma bas som han och hans barn och att detta måste förändras nu, annars kan ni inte bo kvar. Det hjälper inte att ta upp att det känns konstigt om du sen accepterar att han inte vill prata om det.
Du måste säga att det behövs en förändring. Om det inte blir nån förändring måste du bestämma om du vill att dina barn ska finna sig i att de och du behandlas sämre än andra i samma familj? Det är inget du ska acceptera.
5
Det har gått 2 år - det är jättelänge!!!! Särskilt som de andra barnen har attityden att det är "deras" hus. Dina barn har lika stor rätt till huset som de har.
Det spelar ingen roll om han vill prata eller inte. Om du och dina barn ska ha någon som helst plats i huset måste ni båda agera för att det ska bli så. Har det inte hänt nåt än kommer det inte hända sen heller, om du inte gör nåt.
Om han inte vill göra förändringar för er skull har ni ingen anledning att bo kvar, då har ni ju ändå inte ett gemensamt liv utan ni är på besök i deras.
Du måste säga att du och dina barn måste få samma bas som han och hans barn och att detta måste förändras nu, annars kan ni inte bo kvar. Det hjälper inte att ta upp att det känns konstigt om du sen accepterar att han inte vill prata om det.
Du måste säga att det behövs en förändring. Om det inte blir nån förändring måste du bestämma om du vill att dina barn ska finna sig i att de och du behandlas sämre än andra i samma familj? Det är inget du ska acceptera.
Parkerar här! Vad är det för dumheter? Varför skall du låta dina barn vara hemlösa bara för att du inte vågar säga ifrån?
Vad har han för hållhake på dig som gör att du accepterar att vara en andra klassens inneboende hos honom?
Och vill han ha mer tid att komma över sin fd så kan du ju erbjuda honom all tid i världen - utan dig. Sopa upp din stolthet från golvet, packa dina saker och ge dina barn ett eget rum i en annan bostad.
7
Parkerar här! Vad är det för dumheter? Varför skall du låta dina barn vara hemlösa bara för att du inte vågar säga ifrån?
Vad har han för hållhake på dig som gör att du accepterar att vara en andra klassens inneboende hos honom?
Och vill han ha mer tid att komma över sin fd så kan du ju erbjuda honom all tid i världen - utan dig. Sopa upp din stolthet från golvet, packa dina saker och ge dina barn ett eget rum i en annan bostad.
Men varför i all världens namn sover dina barn på golvet? Håller ni på och bygger rum till dem? Hur ofta bor dina barn hos er? Hur ofta bor din sambos barn hos er? Helt ärligt så skulle jag inte stå ut en dag i det du nämner.
Sen undrar jag om inte du har skrivit här förut om precis samma problem. Har ingenting förändrats sedan dess? (om jag tar fel på person så ber jag om ursäkt)
Jag har flyttat in i det hus som min man bodde i innan vi träffades. Huset har hans morfar byggt. Han köpte det ihop med sitt x sen bröt de upp och han bodde kvar själv. Av olika praktiska anledningar valde jag att flytta in i det befintliga huset. För mig har det aldrig varit något problem.
Kanske för att min man inte hade barn sedan tidigare men också för att jag har fått satt min prägel på huset. Vi har byggt om jättemycket sen jag och mina barn flyttade in.
För mig så har han haft huset "i bagaget" och jag har mina barn i "mitt bagage". Inga problem för oss, som tur är.
9
Men varför i all världens namn sover dina barn på golvet? Håller ni på och bygger rum till dem? Hur ofta bor dina barn hos er? Hur ofta bor din sambos barn hos er? Helt ärligt så skulle jag inte stå ut en dag i det du nämner.
Sen undrar jag om inte du har skrivit här förut om precis samma problem. Har ingenting förändrats sedan dess? (om jag tar fel på person så ber jag om ursäkt)
Jag har flyttat in i det hus som min man bodde i innan vi träffades. Huset har hans morfar byggt. Han köpte det ihop med sitt x sen bröt de upp och han bodde kvar själv. Av olika praktiska anledningar valde jag att flytta in i det befintliga huset. För mig har det aldrig varit något problem.
Kanske för att min man inte hade barn sedan tidigare men också för att jag har fått satt min prägel på huset. Vi har byggt om jättemycket sen jag och mina barn flyttade in.
För mig så har han haft huset "i bagaget" och jag har mina barn i "mitt bagage". Inga problem för oss, som tur är.
När det kommit upp på tal, så har han ju sagt att han är tveksam till att börja ändra om hemma, då han inte vet hur hans barn kommer att kunna gå ihop med mina. Nej, såklart man inte vet, det vet inte jag heller, mer än att det fungerar skapligt. det är hans barn som inte vet hur man tar andra människor, som vill styra och ställa och säga hur andra ska göra och går det inte som tänkt så kommer fula komentarer om att mina barn inte ska stanna hos oss, utan dem kan åka till sin pappa.
Hade däremot mina barn ens sagt något liknande, ja då j****r hade det blivit livat och mycket gråt och hade sprungit till oss vuxna och sagt att mina barn är sååå dumma. När det av de få gånger som det hänt, har min sambo stått där och undrat om vi kan bo ihop för hans barn ska inte må dåligt.
Jag har då förklarat läget, att hans barn tror att man kan styra och bestämma över och med andra, men tyvärr går det inte alltid och när det inte går då kommer drypande, elka komentarerna direkt.
Sedan kan jag känna att jag inte har någon rätt att komma och styra och dondera, säga att det minsann skall finnas ett rum till.
Sambon tycker att jag bör vara tacksam istället, tacksam som "får" en chans att bo i hans hem. Hur man ska tolka den meningen råder det nog delade meningar om..
10
När det kommit upp på tal, så har han ju sagt att han är tveksam till att börja ändra om hemma, då han inte vet hur hans barn kommer att kunna gå ihop med mina. Nej, såklart man inte vet, det vet inte jag heller, mer än att det fungerar skapligt. det är hans barn som inte vet hur man tar andra människor, som vill styra och ställa och säga hur andra ska göra och går det inte som tänkt så kommer fula komentarer om att mina barn inte ska stanna hos oss, utan dem kan åka till sin pappa.
Hade däremot mina barn ens sagt något liknande, ja då j****r hade det blivit livat och mycket gråt och hade sprungit till oss vuxna och sagt att mina barn är sååå dumma. När det av de få gånger som det hänt, har min sambo stått där och undrat om vi kan bo ihop för hans barn ska inte må dåligt.
Jag har då förklarat läget, att hans barn tror att man kan styra och bestämma över och med andra, men tyvärr går det inte alltid och när det inte går då kommer drypande, elka komentarerna direkt.
Sedan kan jag känna att jag inte har någon rätt att komma och styra och dondera, säga att det minsann skall finnas ett rum till.
Sambon tycker att jag bör vara tacksam istället, tacksam som "får" en chans att bo i hans hem. Hur man ska tolka den meningen råder det nog delade meningar om..
Nej, men det som kanske blir problem, är ju om det finns barn sedan tidigare, barn som dessutom har bott sedan födseln i huset, precis som min sambos barn.
Dem har aldrig bott någon annanstans. Mamman bodde med dem i 5år efter att huset byggdes, så det är kanske inte så många år för en vuxen, men för ett barn som inte har annat att referera till.
Alla drömmar finns kvar, alla minnen, tavlor som mamman hängt upp, handavtryck på altandörren som mamman och barnet gjort.
Så mycket finns kvar, vissa barn lever väl kvar i det som en gång var och ser då hemmet som sina föräldrars hem. Hos mamman är det inte så, där har hon och hennes nya man köpt ett nytt hus tillsammans där alla barn fått varsitt rum.
I det huset kan sambons barn inte stå och säga att mammans nye mans barn ska åka från huset.. där äger alla lika mycket och det vet barnet om.
Hos oss är det lite annorlunda..
11
Nej, men det som kanske blir problem, är ju om det finns barn sedan tidigare, barn som dessutom har bott sedan födseln i huset, precis som min sambos barn.
Dem har aldrig bott någon annanstans. Mamman bodde med dem i 5år efter att huset byggdes, så det är kanske inte så många år för en vuxen, men för ett barn som inte har annat att referera till.
Alla drömmar finns kvar, alla minnen, tavlor som mamman hängt upp, handavtryck på altandörren som mamman och barnet gjort.
Så mycket finns kvar, vissa barn lever väl kvar i det som en gång var och ser då hemmet som sina föräldrars hem. Hos mamman är det inte så, där har hon och hennes nya man köpt ett nytt hus tillsammans där alla barn fått varsitt rum.
I det huset kan sambons barn inte stå och säga att mammans nye mans barn ska åka från huset.. där äger alla lika mycket och det vet barnet om.
Ja jag är TS. Anledningen till att dem inte har eget rum är dels för att det bara finns 4 rum totalt.. Ett väldigt väldigt litet hus är det..75kvm fördelat på 1 toa, ett kök, ett vardagsrum och 1 lite större sovrum som vi har, och sedan två pyttesmå rum, som rymmer knappt en säng vardera och en garderob. Ett av dessa sovrum har hans barn. Det andra är "kontor".
jag har talat om att göra kontoret till mina barns rum, men får liksom ingen respons och då känner jag att jag inte bara kan klampa in i någon annan shem och säga "nu du, ska mina barn ha ett rum!"
Visst hade saker och ting sett helt annorlunda ut om han hade ansett samma sak som mig, men han vill på något sätt förhala det.
När jag sa det till svärmor, om mina planer på att göra kontoret till mina barns rum, så stod hon med hakan i backen och sa "neeee, ska ni vara utan kontor?"
13
Ja jag är TS. Anledningen till att dem inte har eget rum är dels för att det bara finns 4 rum totalt.. Ett väldigt väldigt litet hus är det..75kvm fördelat på 1 toa, ett kök, ett vardagsrum och 1 lite större sovrum som vi har, och sedan två pyttesmå rum, som rymmer knappt en säng vardera och en garderob. Ett av dessa sovrum har hans barn. Det andra är "kontor".
jag har talat om att göra kontoret till mina barns rum, men får liksom ingen respons och då känner jag att jag inte bara kan klampa in i någon annan shem och säga "nu du, ska mina barn ha ett rum!"
Visst hade saker och ting sett helt annorlunda ut om han hade ansett samma sak som mig, men han vill på något sätt förhala det.
När jag sa det till svärmor, om mina planer på att göra kontoret till mina barns rum, så stod hon med hakan i backen och sa "neeee, ska ni vara utan kontor?"
Om, jag säger OM du nu kommer bo kvar i det huset med dina barn, då skulle jag ta min egen kudde och mitt täcke och flytta till vardagsrummet. Hur tror du att det känns för barnen att vara hos er på de promisserna?
Och efter 1,5 år!!
Eftersom han "verkar vara som han är" så ligger det helt och håller på ditt ansvar hur barnen ska må. Antingen säger du ifrån på skarpen för deras skulle eller så flyttar du för deras skull. De ska inte lida för hur han och hans barn är, no way!
Att det är svårt förstår jag, men 1,5 år!
14
Om, jag säger OM du nu kommer bo kvar i det huset med dina barn, då skulle jag ta min egen kudde och mitt täcke och flytta till vardagsrummet. Hur tror du att det känns för barnen att vara hos er på de promisserna?
Och efter 1,5 år!!
Eftersom han "verkar vara som han är" så ligger det helt och håller på ditt ansvar hur barnen ska må. Antingen säger du ifrån på skarpen för deras skulle eller så flyttar du för deras skull. De ska inte lida för hur han och hans barn är, no way!
Om man efter 1,5-2 år fortfarande är osäker på hur det ska bli, som din sambo uppenbarligen är, då är det förhållandet inget att bygga vidare på! Han håller ju dig och dina barn på halster! Ni är där, men ni BOR inte där som fullvärdiga familjemedlemmar! Ni är där på nåder! Ha lite självrespekt och framförallt - visa dina barn lite respekt! Dra därifrån!
16
Om man efter 1,5-2 år fortfarande är osäker på hur det ska bli, som din sambo uppenbarligen är, då är det förhållandet inget att bygga vidare på! Han håller ju dig och dina barn på halster! Ni är där, men ni BOR inte där som fullvärdiga familjemedlemmar! Ni är där på nåder! Ha lite självrespekt och framförallt - visa dina barn lite respekt! Dra därifrån!
- mamma varför är vi alltid mindre värda än din sambos barn???
Jag skulle bli ytters förvånad om inte den kommer en dag. Vore jag dina barns pappa och de berättade hur de hade det hos dig så hade jag tveklös frågat hur i hela friden du kunde välja bort barnen.. Och göra mitt bästa för att minimera umgänget så mycket jag kunde.
Hur man bor är inte hela världen.. man måste inte ha egna rum.. Men som jag ser det så är framförallt inte dina barn välkomna där. Och som mamma så kan jag bara fundera över hur i helvete du kan ställa upp på DET???
Bara måste...... allt....
17
Vad kommer du att svara på frågan - mamma varför är vi alltid mindre värda än din sambos barn???
Jag skulle bli ytters förvånad om inte den kommer en dag. Vore jag dina barns pappa och de berättade hur de hade det hos dig så hade jag tveklös frågat hur i hela friden du kunde välja bort barnen.. Och göra mitt bästa för att minimera umgänget så mycket jag kunde.
Hur man bor är inte hela världen.. man måste inte ha egna rum.. Men som jag ser det så är framförallt inte dina barn välkomna där. Och som mamma så kan jag bara fundera över hur i helvete du kan ställa upp på DET???
jag förstår inte varför du (ts) utsätter dina barn för det här. För visst är din sambo ojuste men till syven och sist är det du som ansvarar för att dina barn ska ha det bra. Du kan välja att flytta därifrån och ge dina barn ett bättre liv.
18
jag förstår inte varför du (ts) utsätter dina barn för det här. För visst är din sambo ojuste men till syven och sist är det du som ansvarar för att dina barn ska ha det bra. Du kan välja att flytta därifrån och ge dina barn ett bättre liv.
"klampa in i någon annans hem" skriver du. Så du bor inte där? Det är inte ditt hem utan ni är särbo? Eller vad menar du? Var är ditt och dina barns hem?
19
"klampa in i någon annans hem" skriver du. Så du bor inte där? Det är inte ditt hem utan ni är särbo? Eller vad menar du? Var är ditt och dina barns hem?
Men HUR tänkte du då när du tog beslutet att flytta in för 1,5 år sedan? Och hur resonerade NI två vuxna i de ihopflyttningsplanerna?
Det är ofattbart det du berättar tycker jag och mycket mycket anmärkningsvärt.
Förlåt att jag frågar men är du samma person som skrivit en massa om pappans inställning, barnets prat om mamma och pappa igen osv? Du behöver inte svara på det MEN OM så snälla snälla fly från denna galenskap. Om inte så flytta till eget boende med dina barn - de förtjänar riktiga sängar att sova i!
20
Men HUR tänkte du då när du tog beslutet att flytta in för 1,5 år sedan? Och hur resonerade NI två vuxna i de ihopflyttningsplanerna?
Det är ofattbart det du berättar tycker jag och mycket mycket anmärkningsvärt.
Förlåt att jag frågar men är du samma person som skrivit en massa om pappans inställning, barnets prat om mamma och pappa igen osv? Du behöver inte svara på det MEN OM så snälla snälla fly från denna galenskap. Om inte så flytta till eget boende med dina barn - de förtjänar riktiga sängar att sova i!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
