Men HUR kan du vara säker på att det är pga ditt yrke och "klass" som du blir nonchalant bemött? Du nedvärderar lärare ganska kraftigt känner jag... Åetrigen, just ditt barns lärare kanske är en idiot, men du pratar om lärare generellt och jag börjar nästan känna att det kanske inte är så konstigt om lärare inte direkt sprudlar när ni möts.
Läraren kanske känner att du är misstänksam mot henne och därför inte har någon större lust att kallprata? Eller så stämmer inte personkemin helt hundra, så kan det ju bli även om man har exakt lika hushållsbudget och sparande. Läraren kanske byter plats på utflykten för att hon helt enkelt inte tycker att du är så trevlig? Där kan det ju vara hon som har fel, men varför i herrans namn skulle hon byta plats pga _ditt yrke_? Och hur kan du VETA att det är pga yrke och klass som hon är nonchalant?
41
Men HUR kan du vara säker på att det är pga ditt yrke och "klass" som du blir nonchalant bemött? Du nedvärderar lärare ganska kraftigt känner jag... Åetrigen, just ditt barns lärare kanske är en idiot, men du pratar om lärare generellt och jag börjar nästan känna att det kanske inte är så konstigt om lärare inte direkt sprudlar när ni möts.
Läraren kanske känner att du är misstänksam mot henne och därför inte har någon större lust att kallprata? Eller så stämmer inte personkemin helt hundra, så kan det ju bli även om man har exakt lika hushållsbudget och sparande. Läraren kanske byter plats på utflykten för att hon helt enkelt inte tycker att du är så trevlig? Där kan det ju vara hon som har fel, men varför i herrans namn skulle hon byta plats pga _ditt yrke_? Och hur kan du VETA att det är pga yrke och klass som hon är nonchalant?
En del tycks utgå från att alla som inte tycker synd om alla andra, själva är födda med silversked i mun. Jag påpekar att så inte är fallet.
Mina föräldrar gjorde också en klassresa. De skaffade sig jobb, de arbetade fram till sin pension och jag är övertygad om att de, lika lite som jag, skäms över sig själva eller sin bakgrund och jobb på något sätt.
Det här är något som sitter i vars och ens hjärna att själv arbeta med. Skäms man över sig själv trots att man gör så gott man kan, så kan ingen i hela världen göra en glad. Det är ett arbete man själv får göra genom att ändra sin attityd snarare än att be alla förtiga att förutsättningarna ser olika ut för olika personer.
42
En del tycks utgå från att alla som inte tycker synd om alla andra, själva är födda med silversked i mun. Jag påpekar att så inte är fallet.
Mina föräldrar gjorde också en klassresa. De skaffade sig jobb, de arbetade fram till sin pension och jag är övertygad om att de, lika lite som jag, skäms över sig själva eller sin bakgrund och jobb på något sätt.
Det här är något som sitter i vars och ens hjärna att själv arbeta med. Skäms man över sig själv trots att man gör så gott man kan, så kan ingen i hela världen göra en glad. Det är ett arbete man själv får göra genom att ändra sin attityd snarare än att be alla förtiga att förutsättningarna ser olika ut för olika personer.
Jo men har man haft ett annat yrke förut så kan man väl berätta om detta i intervjun, och inte nuvarande jobb? Man fortsätter ju att vara "advokat " fast man jobbar som " taxischaufför", tex.
Sen är de flesta i Sverige medelklass, så de flesta tillhör samma klass. Ett fåtal, typ kungligheter tillhör överklass och nyanlända flyktingar underklass. Men etablerade familjer från andra länder avancerar till medelklassen tycker jag.
44
Jo men har man haft ett annat yrke förut så kan man väl berätta om detta i intervjun, och inte nuvarande jobb? Man fortsätter ju att vara "advokat " fast man jobbar som " taxischaufför", tex.
Sen är de flesta i Sverige medelklass, så de flesta tillhör samma klass. Ett fåtal, typ kungligheter tillhör överklass och nyanlända flyktingar underklass. Men etablerade familjer från andra länder avancerar till medelklassen tycker jag.
Jag var vid ett tillfälle med i en rekryteringsprocess där en socialt kompetent och "fördomsfri" ledare eftersöktes till ett företag. I jobbet var det otroligt viktigt att agera respektfullt gentemot alla människor oavsett status, yrke och ålder osv. Det är ju otroligt svårt att avgöra om en person är som den utger sig för att vara och därför krävdes något mer än bara intervjuer. Det arrangerades så att på vägen till intervjun skulle personen gå förbi en städerska samt en "blivande kollega i kostym". Båda hade fått i uppgift att hälsa på den som skulle intervjuas. Det var skrämmande många som sa sig inte göra skillnad på folk men som ändå bara hälsade på den ena. Gissa vem?
Jag minns också en professor som såg ut som en äldre hippie-student. Han rörde sig bland studenter på ett otvunget sätt och var lite som en i gänget. Hans klädval passade dock inte alla och det hände att han blev fullständigt ignorerad av studenter som såg sig ha mer "klass" än den lite ovårdade och till synes färgblinda medstudenten. Deras miner när det gick upp för dem att hippiestudenten som de ignorerat faktiskt var professorn i sällskapet var obetalbar.
Sen har väl jag också flera på jobbet som orienterar sig efter status. Ignorerar dem som står lägre än dem i hierarkin och fjäskar för dem som står högre. Och andra som sk*ter i rang och beter sig lika illa eller vänligt mot alla.
45
Jag var vid ett tillfälle med i en rekryteringsprocess där en socialt kompetent och "fördomsfri" ledare eftersöktes till ett företag. I jobbet var det otroligt viktigt att agera respektfullt gentemot alla människor oavsett status, yrke och ålder osv. Det är ju otroligt svårt att avgöra om en person är som den utger sig för att vara och därför krävdes något mer än bara intervjuer. Det arrangerades så att på vägen till intervjun skulle personen gå förbi en städerska samt en "blivande kollega i kostym". Båda hade fått i uppgift att hälsa på den som skulle intervjuas. Det var skrämmande många som sa sig inte göra skillnad på folk men som ändå bara hälsade på den ena. Gissa vem?
Jag minns också en professor som såg ut som en äldre hippie-student. Han rörde sig bland studenter på ett otvunget sätt och var lite som en i gänget. Hans klädval passade dock inte alla och det hände att han blev fullständigt ignorerad av studenter som såg sig ha mer "klass" än den lite ovårdade och till synes färgblinda medstudenten. Deras miner när det gick upp för dem att hippiestudenten som de ignorerat faktiskt var professorn i sällskapet var obetalbar.
Sen har väl jag också flera på jobbet som orienterar sig efter status. Ignorerar dem som står lägre än dem i hierarkin och fjäskar för dem som står högre. Och andra som sk*ter i rang och beter sig lika illa eller vänligt mot alla.
Vet du av det jag läst av dina inlägg här så tycker jag inte det är konstigt om folk håller sig undan från dig. Inte alls pga ditt yrke utan pga att om du utstrålar lika mycket bitterhet och avsky mot "höginkomsttagare" och lärare i allmänhet så måste du vara en urtrist typ att umgås med. Is ynnerhet om du gnäller om hur förfördelad du ständigt är det i ord också....
Prova att vara trevlig och tolka inte vartenda jämra tecken som en bekräftelse på att folk ser ner på dig. Hälsar du och någon inte hälsar tillbaka, tänk att personen var tankspridd och inte hörde. Flyttar sig någon på föräldramötet, tänk att h*n flyttade över till en förälder hon behövde prata med eller känner...
Och ska du småprata så välj inte klasskampsgnäll som samtalsämne. Testa vädret ;-)
49
Vet du av det jag läst av dina inlägg här så tycker jag inte det är konstigt om folk håller sig undan från dig. Inte alls pga ditt yrke utan pga att om du utstrålar lika mycket bitterhet och avsky mot "höginkomsttagare" och lärare i allmänhet så måste du vara en urtrist typ att umgås med. Is ynnerhet om du gnäller om hur förfördelad du ständigt är det i ord också....
Prova att vara trevlig och tolka inte vartenda jämra tecken som en bekräftelse på att folk ser ner på dig. Hälsar du och någon inte hälsar tillbaka, tänk att personen var tankspridd och inte hörde. Flyttar sig någon på föräldramötet, tänk att h*n flyttade över till en förälder hon behövde prata med eller känner...
Och ska du småprata så välj inte klasskampsgnäll som samtalsämne. Testa vädret ;-)
Det var inte riktigt så jag menade, jag syftar på hennes situation. Räknade upp vad hon kunde vara stol över, betyder inte att det är bara fast jobb och möjligheten att försörja familjen som kan göra en stolt.
50
Det var inte riktigt så jag menade, jag syftar på hennes situation. Räknade upp vad hon kunde vara stol över, betyder inte att det är bara fast jobb och möjligheten att försörja familjen som kan göra en stolt.
Jag blir lite beklämd då jag uppfattar en ganska omfattande "klassblindhet" bland trådarna som skrivits. Det känns som att det är "fult" att tala om klass och därför blir det mer angeläget att sopa problemet under mattan och istället se det som personligt skapade skamkänslor, komplex och bister i självkänslan.
Tänk om man resonerade likadant när det gäller kön? Och det gör man väl kanske också då många fortfarande är könsblinda och relaterar ojämställdhet till "personliga val" och "biologiska olikheter". Och då missar man ju helt de strukturer som faktiskt påverkar våra val, vårt sätt att se på våra egna möjligheter - och också möjligheterna att nå framgång i studiesammanhang.
Nä, det är nog dags lägga till klassmedvetenhet som ett område att arbeta med. Mycket kraft och resurser har lagts på jämställdhetsarbete och genus och det arbetet har på många håll varit väldigt framgångsrikt. Kanske är det dags att lägga lite fokus på jälikhetsarbete och klass också? Inte för att nedvärdera lärarens arbete utan för att försäkra oss om att inget barn ska behöva möta fördomar inom detta område heller.
Jag tror att många lärare, med erfarenheten, utvecklar en fingertoppskänsla inom området och förstår att inte försätta barn i prekära situationer. Men det vore ju också fint om sådana här saker diskuterades på ett konstruktivt sätt. Att säga till en förälder att "det är din dåliga självkänslasom lyser igenom" är inte särskilt konstruktivt utan kanske man hellre ska försöka resonera kring hur man faktiskt kan arbeta för minimera situationer som får föräldrar, och barn, att känna sig så obehagliga till mods? För jag tror inte att lärare medvetet går in för att skapa känslor av det här slaget.
51
Jag blir lite beklämd då jag uppfattar en ganska omfattande "klassblindhet" bland trådarna som skrivits. Det känns som att det är "fult" att tala om klass och därför blir det mer angeläget att sopa problemet under mattan och istället se det som personligt skapade skamkänslor, komplex och bister i självkänslan.
Tänk om man resonerade likadant när det gäller kön? Och det gör man väl kanske också då många fortfarande är könsblinda och relaterar ojämställdhet till "personliga val" och "biologiska olikheter". Och då missar man ju helt de strukturer som faktiskt påverkar våra val, vårt sätt att se på våra egna möjligheter - och också möjligheterna att nå framgång i studiesammanhang.
Nä, det är nog dags lägga till klassmedvetenhet som ett område att arbeta med. Mycket kraft och resurser har lagts på jämställdhetsarbete och genus och det arbetet har på många håll varit väldigt framgångsrikt. Kanske är det dags att lägga lite fokus på jälikhetsarbete och klass också? Inte för att nedvärdera lärarens arbete utan för att försäkra oss om att inget barn ska behöva möta fördomar inom detta område heller.
Jag tror att många lärare, med erfarenheten, utvecklar en fingertoppskänsla inom området och förstår att inte försätta barn i prekära situationer. Men det vore ju också fint om sådana här saker diskuterades på ett konstruktivt sätt. Att säga till en förälder att "det är din dåliga självkänslasom lyser igenom" är inte särskilt konstruktivt utan kanske man hellre ska försöka resonera kring hur man faktiskt kan arbeta för minimera situationer som får föräldrar, och barn, att känna sig så obehagliga till mods? För jag tror inte att lärare medvetet går in för att skapa känslor av det här slaget.
Ja i princip.
Du väljer vilka känslor du göder och föder.
En del är enormt lättkränkta och känner sig förfördelade jämt och ständigt medan andra i samma situation struntar i att göda dessa känslor och går genom livet med rak rygg trots att de inte är raketforskare eller vad det nu är som skulle vara så statusfyllt och fantastiskt.
Lär du ditt barn att vara stolt över sig själv så ger du denna en enorm tillgång i livet. Sitter du och jämför dig och ditt barn med andra och alltid finner fördelar med andra och nackelar med ert liv så kommer ditt barn att göra likadant (i värsta fall). Vem mår bra av det? På vilket sätt skulle det hjälpa någon av er?
Det är ju ALLTID någon som har det bättre och är glammigare, snyggare, mer framgångsrik - speciellt om man nu fäster stort avseende på sådant. Så jobba med dig själv, var nöjd med dig själv och/eller arbeta på att förändra det du inte är nöjd med. Mer kan du inte göra.
52
Ja i princip.
Du väljer vilka känslor du göder och föder.
En del är enormt lättkränkta och känner sig förfördelade jämt och ständigt medan andra i samma situation struntar i att göda dessa känslor och går genom livet med rak rygg trots att de inte är raketforskare eller vad det nu är som skulle vara så statusfyllt och fantastiskt.
Lär du ditt barn att vara stolt över sig själv så ger du denna en enorm tillgång i livet. Sitter du och jämför dig och ditt barn med andra och alltid finner fördelar med andra och nackelar med ert liv så kommer ditt barn att göra likadant (i värsta fall). Vem mår bra av det? På vilket sätt skulle det hjälpa någon av er?
Det är ju ALLTID någon som har det bättre och är glammigare, snyggare, mer framgångsrik - speciellt om man nu fäster stort avseende på sådant. Så jobba med dig själv, var nöjd med dig själv och/eller arbeta på att förändra det du inte är nöjd med. Mer kan du inte göra.
Jag tycker inte det handlar om klassblindhet. Det handlar om att hitta verktyg att hantera livet på.
Att ständig och jämt undvika "situationer" gör att man till slut inte kan säga eller göra någon alls för någon kan alltid ta illa vid sig av det. Det behöver inte handla om klasstillhörighet utan vad som helst.
Återigen, hur kommer det sig att jag inte har minsta minne av underlägsenhet eller skam trots att jag som invandrare och kvinna levt i sk lågstatusområden?
Vad får en del välbeställda och välbetalda människor att ständigt känna sig kränkta och underlägsna utan egentlig orsak?
Det handlar om att sätta fingret på vad problemet är. Om problemet är en vuxen människa med dålig självkänsla så är det ett korrekt råd att be denna människa arbeta med sig själv och undvika att överföra dessa känslor på barnet.
Att lägga över problem som härrör från ens egna hjärnspöken på omgivningen kommer bara att göra en besviken. Det är alltid någon som kommer att ställa "fel" fråga eller dra upp "fel" samtalsämnen.
Om vi kan bejaka allas olikheter, inse att världen inte är rättvis men att vi alla ändå har chans att påverka den - om inte annat så genom vår egen inställning, så ökar chansen att få ett lyckligare liv.
53
Jag tycker inte det handlar om klassblindhet. Det handlar om att hitta verktyg att hantera livet på.
Att ständig och jämt undvika "situationer" gör att man till slut inte kan säga eller göra någon alls för någon kan alltid ta illa vid sig av det. Det behöver inte handla om klasstillhörighet utan vad som helst.
Återigen, hur kommer det sig att jag inte har minsta minne av underlägsenhet eller skam trots att jag som invandrare och kvinna levt i sk lågstatusområden?
Vad får en del välbeställda och välbetalda människor att ständigt känna sig kränkta och underlägsna utan egentlig orsak?
Det handlar om att sätta fingret på vad problemet är. Om problemet är en vuxen människa med dålig självkänsla så är det ett korrekt råd att be denna människa arbeta med sig själv och undvika att överföra dessa känslor på barnet.
Att lägga över problem som härrör från ens egna hjärnspöken på omgivningen kommer bara att göra en besviken. Det är alltid någon som kommer att ställa "fel" fråga eller dra upp "fel" samtalsämnen.
Om vi kan bejaka allas olikheter, inse att världen inte är rättvis men att vi alla ändå har chans att påverka den - om inte annat så genom vår egen inställning, så ökar chansen att få ett lyckligare liv.
Ska bara tillägga att jag inte skulle säga en förälder rakt i ansiktet att den måste arbeta med sin självkänsla om någon skulle komma upp med en fråga som denna vid ett personligt möte. Det finns lite finkänsligare sätt att försöka få människor att byta fokus om de stängt in sig i en ofruktsam tankegång.
Här på ett forum där vi diskuterar olika företeelser utan att känna varandra och vara personliga så tycker jag att det ger mer att kalla saker för dess rätta namn, därav ett mer rättframt vokabulär.
54
Ska bara tillägga att jag inte skulle säga en förälder rakt i ansiktet att den måste arbeta med sin självkänsla om någon skulle komma upp med en fråga som denna vid ett personligt möte. Det finns lite finkänsligare sätt att försöka få människor att byta fokus om de stängt in sig i en ofruktsam tankegång.
Här på ett forum där vi diskuterar olika företeelser utan att känna varandra och vara personliga så tycker jag att det ger mer att kalla saker för dess rätta namn, därav ett mer rättframt vokabulär.
Ja, du ser till individ-perspektivet och jag ser till underliggande strukturer. Jag tror inte att vi kommer att mötas. Jag ser att ett renodlat individperspektiv innefattar en hel del brister då man lägger allt ansvar på individen - en typ av "skyll dig själv" eller "om du bara vill så går det". Det är väldigt amerikanskt ... och där spelar ju klass inte heller någon roll.
55
Ja, du ser till individ-perspektivet och jag ser till underliggande strukturer. Jag tror inte att vi kommer att mötas. Jag ser att ett renodlat individperspektiv innefattar en hel del brister då man lägger allt ansvar på individen - en typ av "skyll dig själv" eller "om du bara vill så går det". Det är väldigt amerikanskt ... och där spelar ju klass inte heller någon roll.
Éftersom jag inte är renodlat svensk så har jag lite andra perspektiv, så ja - det stämmer nog det du säger. Däremot vet jag inte om det är speciellt amerikanskt.
Ska jag vara lika generaliserande som du så skulle jag kanske säga att det är typiskt svenskt att inte ta ansvar för sig själv utan att lägga skulden på någon eller något utanför sig själv. Det gör att man lätt hamnar i offerrollen och därmed känner sig maktlös. Maktlöshet är något fruktansvärt och inget att försöka eftersträva.
Man behöver inte nöja sig med sin roll, sitt yrke, sin livssituation men att bejaka skuld och skam kommer inte att hjälpa en på vägen. Man är där man är och gör det man gör, skit i att ödsla tid och energi på skam och påbörja istället en förändring. Eller om man är nöjd så fortsätter man vara nöjd utan att tänka på vad grannen eller läraren kan tänkas tycka.
56
Éftersom jag inte är renodlat svensk så har jag lite andra perspektiv, så ja - det stämmer nog det du säger. Däremot vet jag inte om det är speciellt amerikanskt.
Ska jag vara lika generaliserande som du så skulle jag kanske säga att det är typiskt svenskt att inte ta ansvar för sig själv utan att lägga skulden på någon eller något utanför sig själv. Det gör att man lätt hamnar i offerrollen och därmed känner sig maktlös. Maktlöshet är något fruktansvärt och inget att försöka eftersträva.
Man behöver inte nöja sig med sin roll, sitt yrke, sin livssituation men att bejaka skuld och skam kommer inte att hjälpa en på vägen. Man är där man är och gör det man gör, skit i att ödsla tid och energi på skam och påbörja istället en förändring. Eller om man är nöjd så fortsätter man vara nöjd utan att tänka på vad grannen eller läraren kan tänkas tycka.
Jag är inte omedveten om klassskillnader, men tänker hellre i termer av kulturellt och ekomiskt kapital än ren "klass". Klass känns så svårdefinierat med den blandning av livsstilar och -val som finns (adelssonen som lever i surfbuss på Bali, arbetardottern som utbildade sig till läkare...) Det som retar mig oerhört i de anonyma inläggen är åsikten att lärare värderar föräldrar med stort kulturellt och ekonomiskt kapital högre och _ser ner_ på barn och vuxna ur "lägre samhällsklass". Och att lärare snokar för att ta reda på vilka barn som är av underklass, så att vi kan trycka ner dem lite extra, eller ägna vår fritid åt att fundera på föräldrarnas yrkesval så att vi kan känna oss överlägsna.
Jag är naturligtvis medveten om att en stor och avgörande faktor för barnens studieframgång är föräldrarnas utbildningsnivå. Men det är skillnad på att känna till det och på att _nonchalera_ eller _förakta_ lågutbildade föräldrar. Tvärt om är väl enda sättet att komma åt problemet att få också lågutbildade föräldrar att känna tillit till skolan, så att de förmedlar en positiv inställning till skolan till sina barn?
Barnens studieframgång hänger inte på föräldrarnas _inkomst_ för att förtydliga, utan på deras språkliga förmåga, hur de pratar med sina barn, hur pålästa de är om hur man stöttar sitt barns utveckling (och förmågan att söka, läsa och tolka information är ju nödvändig för att klara studier), deras egen syn på utbildning, om de läser själva (så att barnen får förebilder i sin läsinlärning - "jag vill kunna läsa som pappa"), läser tillsammans med sitt barn, visar barnet hur man analyserar och reflekterar osv. Men ofta (fast absolut inte alltid!) hänger sådant ihop med medelinkomst eller mer.
Vi diskuterade just "klassskillnader" (föräldrarnas socioekonomiska status och dera sutbildningsnivå) under min utbildning och det forskas en hel del på området, så visst dryftas frågan. Men jag tror helt enkelt inte att rätt sätt att möta den är att helt undvika att prata om sådant som boende, resor, mammas jobb, fritidsaktiviteter... Barnen vet i alla fall och visst ska man inte TVINGA någon att berätta, men hellre att låta barnen berätta i en situation där man som vuxen kan leda diskussioner och hjälpa barnen att se det positiva också i hemmasemestrar och föräldrar som städar på jobbet. Tänker man att man "inte ska sätta barnen i jobbiga situationer" och aldrig frågar om lov och sådant lämnar man också ALLT åt barnen själva. De kan absolut prata om sådant som resor och pappas jobb när de är ensamma utan vuxen och de är inte dumma - visst vet de vilka som lever i liten lägenhet och vilka som bor i stort hus och vem som spelar både golf och ishockey och vem som "bara" spelar fotboll. Menar inte att barnen ska lyftas fram som exempel, eller att man ska ha en intervjuuppgift där lärarens dolda syfte är att att barnen ska berätta om sina liv för att man ska jobba med klasskillnader. Inte alls. Men genom att på ett naturligt sätt prata om allas liv och vardag kan vi (parallellt med ett huvudsyfte som t.ex. att hålla ett föredrag) också hjälpa barnen att se att man kan leva olika och inget behöver vara bättre än det andra egentligen. Just för att som du säger minska risken för att barnen möts av fördomar - visar jag som vuxen att jag värderar en sommar hemma lika högt som en sommar i Grekland finns chansen att barnen gör det också.
57
Jag är inte omedveten om klassskillnader, men tänker hellre i termer av kulturellt och ekomiskt kapital än ren "klass". Klass känns så svårdefinierat med den blandning av livsstilar och -val som finns (adelssonen som lever i surfbuss på Bali, arbetardottern som utbildade sig till läkare...) Det som retar mig oerhört i de anonyma inläggen är åsikten att lärare värderar föräldrar med stort kulturellt och ekonomiskt kapital högre och _ser ner_ på barn och vuxna ur "lägre samhällsklass". Och att lärare snokar för att ta reda på vilka barn som är av underklass, så att vi kan trycka ner dem lite extra, eller ägna vår fritid åt att fundera på föräldrarnas yrkesval så att vi kan känna oss överlägsna.
Jag är naturligtvis medveten om att en stor och avgörande faktor för barnens studieframgång är föräldrarnas utbildningsnivå. Men det är skillnad på att känna till det och på att _nonchalera_ eller _förakta_ lågutbildade föräldrar. Tvärt om är väl enda sättet att komma åt problemet att få också lågutbildade föräldrar att känna tillit till skolan, så att de förmedlar en positiv inställning till skolan till sina barn?
Barnens studieframgång hänger inte på föräldrarnas _inkomst_ för att förtydliga, utan på deras språkliga förmåga, hur de pratar med sina barn, hur pålästa de är om hur man stöttar sitt barns utveckling (och förmågan att söka, läsa och tolka information är ju nödvändig för att klara studier), deras egen syn på utbildning, om de läser själva (så att barnen får förebilder i sin läsinlärning - "jag vill kunna läsa som pappa"), läser tillsammans med sitt barn, visar barnet hur man analyserar och reflekterar osv. Men ofta (fast absolut inte alltid!) hänger sådant ihop med medelinkomst eller mer.
Vi diskuterade just "klassskillnader" (föräldrarnas socioekonomiska status och dera sutbildningsnivå) under min utbildning och det forskas en hel del på området, så visst dryftas frågan. Men jag tror helt enkelt inte att rätt sätt att möta den är att helt undvika att prata om sådant som boende, resor, mammas jobb, fritidsaktiviteter... Barnen vet i alla fall och visst ska man inte TVINGA någon att berätta, men hellre att låta barnen berätta i en situation där man som vuxen kan leda diskussioner och hjälpa barnen att se det positiva också i hemmasemestrar och föräldrar som städar på jobbet. Tänker man att man "inte ska sätta barnen i jobbiga situationer" och aldrig frågar om lov och sådant lämnar man också ALLT åt barnen själva. De kan absolut prata om sådant som resor och pappas jobb när de är ensamma utan vuxen och de är inte dumma - visst vet de vilka som lever i liten lägenhet och vilka som bor i stort hus och vem som spelar både golf och ishockey och vem som "bara" spelar fotboll. Menar inte att barnen ska lyftas fram som exempel, eller att man ska ha en intervjuuppgift där lärarens dolda syfte är att att barnen ska berätta om sina liv för att man ska jobba med klasskillnader. Inte alls. Men genom att på ett naturligt sätt prata om allas liv och vardag kan vi (parallellt med ett huvudsyfte som t.ex. att hålla ett föredrag) också hjälpa barnen att se att man kan leva olika och inget behöver vara bättre än det andra egentligen. Just för att som du säger minska risken för att barnen möts av fördomar - visar jag som vuxen att jag värderar en sommar hemma lika högt som en sommar i Grekland finns chansen att barnen gör det också.
Jag håller helt med dig, och kan bara tillägga att det ju är ett kraftigt politiskt statement de gör som förnekar att klassamhället finns, och vad det gör med oss (precis som de som förnekar genusstrukturer).
Och när det är lärare som gör dessa tungt politiska uttalanden så kan jag inte låta bli att undra hur det påverkar deras undervisning.
58
Jag håller helt med dig, och kan bara tillägga att det ju är ett kraftigt politiskt statement de gör som förnekar att klassamhället finns, och vad det gör med oss (precis som de som förnekar genusstrukturer).
Och när det är lärare som gör dessa tungt politiska uttalanden så kan jag inte låta bli att undra hur det påverkar deras undervisning.
Det handlar inte såvitt jag kunnat se om att förneka att klassamhället finns. Det handlade om att försöka hjälpa TS att se andra sätt att förhålla sig till klassamhället än att ta på sig offerrollen.... Att göra sig till offer och att känna sig ständigt förfördelad brukar varken leda till förändring eller till ett trevligt liv.
60
Det handlar inte såvitt jag kunnat se om att förneka att klassamhället finns. Det handlade om att försöka hjälpa TS att se andra sätt att förhålla sig till klassamhället än att ta på sig offerrollen.... Att göra sig till offer och att känna sig ständigt förfördelad brukar varken leda till förändring eller till ett trevligt liv.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
