Skrivet: 2011-01-09, 02:50
#1
Skriver av mig lite funderingar
Det är rätt svårt det här med barnlängtan. Har känt en oerhört stark längtan senaste året att det gjort ont i mig, nästan som om något skrikit åt mig att nu är det banne mig dags. Det har sakta byggts på o absolut påverkats av de omkring mig som varit gravid osv. Min situation är dock lite speciell.
Min kille o jag har varit tillsammans o snart 2 år o bott ihop sedan ett år tillbaka. Båda längtar efter barn o vi har pratat om att sätta igång i höst (han vill ha ett sommarbarn). Vi har diskuterat följande ämne oerhört mycket o jag har forskat o hört mig för en massa med de som bör veta: jag har en psykisk sjukdom, närmare bestämt en bipolär sjukdom (manodepressiv). Många anser att de med psykiska sjukdomar inte bör få barn o jag tycker att det beror väl lite på hur man blir som förälder tex. Om man har grava problem o knappt kan få vardagen att fungera tycker jag man bör tänka efter rätt många gånger. Men i mitt o vårt fall funkar allt fint. Vi sköter om oss, våra djur o vårt hem på samma sätt som alla andra. Skulle barnet sedan visa sig ha denna sjukdomen (misstanke finns om att en kusin haft något liknande, men inget vi vet varför jag troligen är den första vi känner till) vet jag ju vad jag ska se upp för o hur det ska hanteras o förhoppningsvis stoppa vid ev problem så barnet får leva ett mer normalt liv än jag fick eftersom ingen visste att det var något fel ens förrän jag var nästan 30 (stoppar man det i tonåren kan man förhindra att det bryter ut o individen kan leva som vanligt). Men många undrar varför jag skulle vilja utsätta någon för detta? Till att börja med är risken rätt liten eftersom det inte är något som följt med i familjen precis, för det andra: varför skulle inte jag få när andra får? Andra som vet att de har tex cancer i familjen o med stor sannolikhet kommer föra vidare detta till sitt barn som sedan i vuxen ålder med stor sannolikhet kommer få cancer - varför ska inte de tänka två gånger? Varför är det mer ok att föra vidare fysiska sjukdomar men inte psykiska? Båda behandlas om man fångar upp det i tid o med stor sannolikhet blir det då inte heller kroniskt i någon av fallen.
Så, för att testa o se hur jag mår idag efter några år med mediciner, hade jag tänkt gå av dem sakta under 3-4 mån o sen se hur jag mår i ung lika många månader. Detta skrämmer mig! Tänk om jag inte alls mår bra, då blir det aldrig några barn för mig o jag får ju inte adoptera eller vara fosterförälder heller! Jag är 32 år gammal o åldern skrämmer mig lite också eftersom jag kommer ha passerat 33 vid det laget. Har hört att det ska vara jobbigare efter 30.... Sägs det, vet inte. Min mamma var 36 när hon fick mig o 39 när hon fick min bror o det gick ju rätt bra. Går dock allt som det ska är det rätt troligt att det bara blir ett barn o det är ok för mig. Vet inte om jag skulle orka fler faktiskt. Men jag drömmer om en liten tjej... Tydligen är det inte ok att önska sig ett visst kön o självklart hoppas man ju på att det blir ett friskt barn oavsett kön, men jag vill ändå så jättegärna ha en tjej, mest för att det kanske bara blir en gång...
I vilket fall som helst, ville mest bara skriva av mig o höra om någon har några funderingar i ämnet. Eller tips, råd, frågor, vad som helst. Kan i alla fall inte vänta tills det blir september o vi ska köra igång, om nu allt går som tänkt. Vi har så otroligt mycket att ge o skulle bli jättebra föräldrar, det vet jag. Frågan är bara om vi kan...