Skriver av mig lite funderingar

[sirifisen]

Det är rätt svårt det här med barnlängtan. Har känt en oerhört stark längtan senaste året att det gjort ont i mig, nästan som om något skrikit åt mig att nu är det banne mig dags. Det har sakta byggts på o absolut påverkats av de omkring mig som varit gravid osv. Min situation är dock lite speciell.

Min kille o jag har varit tillsammans o snart 2 år o bott ihop sedan ett år tillbaka. Båda längtar efter barn o vi har pratat om att sätta igång i höst (han vill ha ett sommarbarn). Vi har diskuterat följande ämne oerhört mycket o jag har forskat o hört mig för en massa med de som bör veta: jag har en psykisk sjukdom, närmare bestämt en bipolär sjukdom (manodepressiv). Många anser att de med psykiska sjukdomar inte bör få barn o jag tycker att det beror väl lite på hur man blir som förälder tex. Om man har grava problem o knappt kan få vardagen att fungera tycker jag man bör tänka efter rätt många gånger. Men i mitt o vårt fall funkar allt fint. Vi sköter om oss, våra djur o vårt hem på samma sätt som alla andra. Skulle barnet sedan visa sig ha denna sjukdomen (misstanke finns om att en kusin haft något liknande, men inget vi vet varför jag troligen är den första vi känner till) vet jag ju vad jag ska se upp för o hur det ska hanteras o förhoppningsvis stoppa vid ev problem så barnet får leva ett mer normalt liv än jag fick eftersom ingen visste att det var något fel ens förrän jag var nästan 30 (stoppar man det i tonåren kan man förhindra att det bryter ut o individen kan leva som vanligt). Men många undrar varför jag skulle vilja utsätta någon för detta? Till att börja med är risken rätt liten eftersom det inte är något som följt med i familjen precis, för det andra: varför skulle inte jag få när andra får? Andra som vet att de har tex cancer i familjen o med stor sannolikhet kommer föra vidare detta till sitt barn som sedan i vuxen ålder med stor sannolikhet kommer få cancer - varför ska inte de tänka två gånger? Varför är det mer ok att föra vidare fysiska sjukdomar men inte psykiska? Båda behandlas om man fångar upp det i tid o med stor sannolikhet blir det då inte heller kroniskt i någon av fallen.

Så, för att testa o se hur jag mår idag efter några år med mediciner, hade jag tänkt gå av dem sakta under 3-4 mån o sen se hur jag mår i ung lika många månader. Detta skrämmer mig! Tänk om jag inte alls mår bra, då blir det aldrig några barn för mig o jag får ju inte adoptera eller vara fosterförälder heller! Jag är 32 år gammal o åldern skrämmer mig lite också eftersom jag kommer ha passerat 33 vid det laget. Har hört att det ska vara jobbigare efter 30.... Sägs det, vet inte. Min mamma var 36 när hon fick mig o 39 när hon fick min bror o det gick ju rätt bra. Går dock allt som det ska är det rätt troligt att det bara blir ett barn o det är ok för mig. Vet inte om jag skulle orka fler faktiskt. Men jag drömmer om en liten tjej... Tydligen är det inte ok att önska sig ett visst kön o självklart hoppas man ju på att det blir ett friskt barn oavsett kön, men jag vill ändå så jättegärna ha en tjej, mest för att det kanske bara blir en gång...

I vilket fall som helst, ville mest bara skriva av mig o höra om någon har några funderingar i ämnet. Eller tips, råd, frågor, vad som helst. Kan i alla fall inte vänta tills det blir september o vi ska köra igång, om nu allt går som tänkt. Vi har så otroligt mycket att ge o skulle bli jättebra föräldrar, det vet jag. Frågan är bara om vi kan...

[Anonym]

när du trappar ner dina mediciner och att ni kan få ett litet barn! Du låter som om du har väldig koll på dig själv och att du har tänkt igenom noga hur det kan bli och hur det ska kunna bli så bra som möjligt med det här med barn.

Det är inte säkert att det blir jobbigare att bli förälder när man är äldre. Jag var 35 och 40 år när mina barn föddes och det enda som störde mig var statistiken, att de flesta andra är yngre. Men ork har jag haft och framförallt har man ju mer livserfarenhet när man är lite äldre. Sedan upplever jag att om man har hunnit längta väldigt efter sitt/sina barn är man extra rädd om dem. Man tänker mer på hur tacksam man är och säger det också till barnen. Detta säger jag på grundval av min egen erfarenhet och vänner och bekanta.

Det är inte OK att önska sig ett visst kön, det har jag märkt Själv var jag mest glad att det blev ett barn, det spelade ingen roll vilket kön det blev (även om jag alltid har föreställt mig en dotter). Jag tänkte att vad händer om det är en pojke? Jag kommer inte att veta hur man gör.... Naturligtvis blev det en pojke Och det har gått hur bra som helst.

Men om du nu vill ha en dotter och du har ett antal månader på dig innan ni faktiskt ska försöka, så ägna tiden åt att lära dig förutse din ägglossning. Kan göras med Naturlig Familjeplanering, eller Billingsmetoden, som den också kallas. Sedan ser ni till att ha sex tre, eller fler, dagar INNAN äl och sedan inte alls. Då hinner pojkspermierna dö, så att det bara finns flickspermier kvar när ägget lossnar

Lycka till!

[sirifisen]

Tack för tipset! Eftersom vi inte tänkt köra igång med bebisverkstaden förrän i september har vi gott om tid att planera o förbereda oss, på alla möjliga sätt.

Jag håller helt med om det att vara äldre inte behöver vara en nackdel. Min mor var som sagt i din ålder när hon fick mig o min lillebror (36/39), o även om jag klagat på henne alltid just därför (alla kompisarna mammor var ju yngre o hade mer "koll" på läget idag) är det nog en fördel. Jag har mognat, upplevt saker o hunnit längta på ett realistiskt sätt. De flesta av mina vänner har varit/ är 28+ när de fått barn. De som fick före 25 föll istället bort ur kretsen eftersom de var så ensamma med att bli föräldrar. Idag är det fler i samma kretsar o vänskaperna bibehålls mycket tack vare att de alla blir föräldrar eller tar del i varandras föräldraskap om de inte har egna. Jag har förvisso inga vänner i denna nya staden än, men det finns ju mammagrupper =o)

Men min far som även han var äldre när de fick oss, 39/41) har ett tag nu stressat mig vad gäller barn. Han vill så gärna bli morfar o eftersom han är över 70 nu, känner han väl att tiden rinner iväg iom att han är sjuk. Det har varit rätt jobbigt. Har fått be honom sluta fråga oss om det o om giftemål eftersom det är rätt stressande o förtar lite av charmen när han hållit på.

Det är tråkigt det där med att det inte är ok att hoppas o önska sig ett visst kön. Självklart är jag tacksam om barnet har 10 tår, 10 fingrar, är frisk, glad o utvecklad som den ska. Har jobbat med förståndshandikappade vuxna o insåg då att man aldrig ska ta för givet att man får ett friskt barn. Men tycker ändå man får önska sig det man helst vill ha, om det troligen är den enda chans man har. Att planera in ägglossningen osv tycker jag inte borde ses ner på. Är ju inte som i USA där du kan "beställa" kön på barnet! I detta fallet är det mest att man försöker påverka naturen lite åt ett visst håll, men sen gör ju naturen som den själv vill i slutändan ändå o som sagt - bara barnet är välskapt o friskt så är det trots allt det viktigaste faktiskt!

Så många månader kvar!!!!

[Anonym]

Min syster har asperger och hon har uppfostrat två underbara barn. Det har varit gungigt och stormigt för henne men hennes sjukdom diagnostiserades först mycket senare. Hade hon fått stöd och hjälp under tiden är det ingen konst. Vad jag vill säga, tror jag, är ju att du känner till din sjukdom och kan få stöd runt omkring dig, du vet, kanske känner du på dig att nu är det dags att ta hjälp av andra, familj eller annat. Att få barn är inte lätt men det fixar du! Glöm inte att be om hjälp när du behöver det. Var inte för stolt, du gör ju allt för ditt barns bästa.

Och man får önska sig ett visst kön, det tycker jag är helt ok, men det är inte ok att bli totalbesviken när det inte blir som man tänkt sig, alltså en pojke när man ville ha en flicka t.ex. Jag ville ha en flicka, fick en pojke, och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan min lilla pojk!

Jag tror att du har en helt fantastisk tid framför dig och önskar dig allt gott och lycka till!

[sirifisen]

Du h ar nog helt rätt! Har börjat trappa ner på litiumet nu. Känns lite läskigt att äntligen ha tagit första - om än lilla på ett sätt - steget mot detta. Tyvärr återstår ett stort hinder innan vi känner att vi verkligen vågar sätta igång: jag måste ha ett jobb =o( Varit sjukskriven nu mycket längre än tänkt o det är segt som tusan. Vill bara komma igång nu men känns som det kommer bli knasigt om jag får jobb o sen blir gravid, får på mammaledighet o är borta ett tag igen när man precis börjat på ett jobb.

Man får mer stöd o hjälp som tex bipolär mamma än annars. Man får även stanna längre på BB eftersom de vill övervaka o se att man mår bra. Den biten kommer nog gå bra tror jag.

O jag kommer bli överlycklig oavsett kön, självklart. Det är ju ett barn jag vill ha, pojke eller flicka spelar egentligen ingen roll så länge den är frisk o mår bra o allt är som det ska. Men kommer ändå försöka pricka in dagarna innan ägglossningen då det är stört chans att kanske få en tjej, så får det bli som det blir =o) Man kan trots allt inte styra. Eftersom det troligen bara blir ett barn för min del så önskar jag helst en sort, men som sagt - oavsett hur det går är jag ju lycklig som få ändå! Kommer inte bli besviken om jag får en liten kille - han kommer bli precis lika tokälskad ändå! O vi vill veta vad det är för kön innan den kommer så då hinner man vänja in sig vid det som blir.

Det är för övrigt inte det lättaste alltid att ha t.ex. asperger, o folk tror gärna att man skulle vara sämre bara för att man är annorlunda o gör saker på ett annorlunda sätt - men ALLA gör saker på ett annorlunda sätt eftersom ALLA är annorlunda från den andre även om den del har vissa gemensamma tillvägagångssätt eller åsikter, men de utöver dem ändå på lite olika sätt. Så länge man har ett bra stöd o nätverk klarar man nog det mesta tillsammans. O vet man varför saker är som de är o accepterar att det bara är så, då blir livet lite lättare att förstå o hantera för alla inblandade, särskilt den som har en viss diagnos.

Personligen tycker jag det är skönt att vi är olika på så många sätt o att alla har sina olika problem att hantera på sitt egna sätt =o)