Rädslor - några tips?

[saraulrika]

Hej och God fortsättning till alla!
Läste Katjas inlägg nedan plus diskussionen. Min Katja har också varit hemma i två veckor, men hon längtade inte det minsta till dagis. Dagen innan (i söndags) var hon på kalas och ville som vanligt fortsätta leka med en kompis. Kompisens mamma sa att ni ses ju imorgon på dagis och ska det inte bli kul med dagis igen. "NEJ, det ska INTE bli kul!" tyckte Katja. Efter lite frågor om varför så kom det (som jag hört förut): "Man måste göra som fröknarna säger och det är så jobbigt och då längtar jag bara efter MIN MAMMA." (Det sista med gråt i rösten.) Och jag undrar som vanligt om jag är en curlingförälder som inte sätter gränser eftersom hon upplever dagisregler som så jobbiga? På dagis säger de att hon är jätte ordentlig med allt, så jag antar att det är en stor ansträngning för henne...

Angående sjukdomar så tror jag att Fru Bills kloka inlägg på slutet stämmer! Fast Katja började på dagis vid drygt ett år och var sjuk jätte mycket hela första terminen men är numera aldrig sjuk - så hon följer den klassiska mallen, så att säga.

Men det jag hade tänkt skriva om när jag tittade in var att jag börjar uppleva Katjas rädsla för att vara ensam som ett riktigt problem. Jag har nog skrivit om det någon gång förut. Hon är ju rätt stor nu och klarar av att gå och kissa själv i teorin, men inte i praktiken för hon kan inte gå till toaletten själv för hon är så rädd. Hon kan inte gå och hämta något hon vill ha på sitt rum, för hon är så rädd. Om inte tv:n är på kan hon inte gå till övervåningen (och det är bara en halvtrappa med öppenplanlösning) själv, för hon är så rädd. Hon gråter när vi försöker få henne att försöka själv och säger att hon inte kan hjälpa att hon är rädd och att hon inte vill vara rädd. Hon har aldrig velat vara ensam i ett rum men det här blir bara värre och värre. Det är rätt jobbigt för jag får ju ständigt avbryta vad jag håller på med för att följa henne - så det känns ju som att det är ett sätt att få min uppmärksamhet, men samtidigt verkar hon vara rädd på riktigt (så om det är en taktik så är det nog undermedvetet). Ska jag bara vänta ut det (och följa med henne när det behövs för det måste jag då) eller har någon något tips?

[marilin]

Hej. När jag läste ditt inlägg (vilket nästan var en slump då jag sällan tittar in här numer) så var det väldigt igenkänning från min sida.

Min Ebba som är 5 år (född aug 05) har nämligen liknande rädslor som din dotter. Hon vågar inte gå på toaletten själv utan vill alltid ha med mig, hon vågar inte gå in i sitt rum och tända lampan om det är mörkt. Vill inte hämta saker på sitt rum själv (lampa eller ej). Dessutom vill hon inte klä på sig själv utan blir som en liten bebis som måste ha hjälp. Suck.

Jag upplever också som att hennes rädslor är på riktigt och det är jättesvårt att veta hur man ska handskas med det.

Hennes pappa är mer "gör det själv eller låt bli" medans jag är mer "snäll" och följer med. Svårt när hon står med benen i kors och bara "maaammma jag måste kissa"...

[saraulrika]

Alltid skönt att läsa att någon annan har upplevt samma sak! Man jämför ju oundvikligen med andra barn i samma ålder och just det beteendet har jag inte märkt hos någon av Katjas kompisar - fast det kan ju vara annorlunda när de är hemma hos oss, förstås.

Jag och Katjas pappa är lika blödiga, fast han är långsammare med att ge respons åt barnen rent allmänt (om han är upptagen med något - är alla män sådana?), vilket resulterar i frustrationsyttringar från hennes sida, men inte i att hon gör det själv.

[fru_bill]

Han är nio år nu, men han har varit precis så där rädd. Jag har tänkt att trygghet är bäst och följt med. Det är MYCKET bättre numera, men han gillar inte att vara själv på natten, eller gå själv på toa just på natten (om det någon gång skulle behövas.) Han och Sara delar fortfarande rum, för att båda vill. Ingen av dem vill sova ensam. Sara kan vara rädd och inte vilja vara själv, men inte på det där sättet. Jag har förövrigt kört samma med att sova själv. Tror på att vara trygg och att välja själv. Han kommer in till oss i perioder fortfarande, men sover oftast tryggt i sin egen säng hela natten.
Det kanske finns några bra knep, men jag har i alla fall inga. Vissa saker kan man motivera bort, men är man verkligen rädd, så tror jag som sagt mest på att man får vara trygg.
Vad gäller dagis så låter det ju som att hon har lite prestationsångest över att inte göra fel, snarare än att hon är dålig på att följa regler.

[saraulrika]

Tack för svar! Som sagt, det är känns skönt att läsa om andra med samma problem - och ännu bättre om andra som har haft dem och det har gått över! Ja, ja, det är nog som du säger, bara att fortsätta att stötta. Ska försöka att inte bli så irriterad (som jag kan bli ibland, fast mest är jag snäll). Jag oroar mig för hennes prestationsångest också. :-( Finns ju mycket att läsa om att bygga självkänsla och vi gör vårt bästa....

[azza]

Jag har inga tips alls tyvärr. Mina ungar är precis tvärtom, helt orädda för ensamhet o mörker. Och om det är nån "tröst" för dig så är det på nåt sätt "medfött" för de har varit såna hela tiden, och vi har bara hängt med i det o visserligen uppskattat det, men inte "jobbat" på det medvetet. Eller, jo, nu händer det ju att vi lämnar 3,5åringen ensam korta stunder inne, just för att börja träna, men det är ju när han själv VILL, för att han inte vill gå med ut, utan hellre vill fortsätta leka med innetraktorerna. Men barnen går ju ensamma över till farföräldrarna genom en jättemörk trädgård o de verkar inte bekymrade över det alls.

Så jag tror att ungarna är grundprogrammerade på olika sätt. Min systers barn är annorlunda, de är mer bekymrade över t ex att lämnas ensamma.
Men sen är det väl som med det mesta, man kan råka "uppmuntra" olika i olika familjer oxå? På nyårsafton fick vi plötsligt strömavbrott, lagom när hasselbackspotatisen skulle in i ungen. Det tog ju en stund innan vi fick fram ficklampor o hade sprungit runt i huset o tänt små ljus eller lampor o lyktor överallt. Syrran o hennes pojkar, 8 o 9 var här då. Och innan jag hade hunnit tända i alla rummen hann hon fråga barnen om de var rädda? Givetvis frågade hon alla barnen o ingen var det, men jag blev så förvånad över att frågan ställdes. För jag tänkte inte ens i de banorna ö h t. Om det inte fanns nåt att vara rädd för när vi hade ljus, så fanns det ju inget att vara rädd för 10 min senare, utan ström! Men hon utgick ifrån att hennes pojkar (antar jag) kunde tycka det var läskigt.

Men, som sagt, i grunden tror jag mycket är inbyggt från början. Plutten leker ju ensam i sitt rum på övervåningen under långa stunder. Det är där hans traktorer är o då är han där när han grejar med dem... Så, helt omedvetet tränas han ju i att vara ensam, att hämta saker på ovanvåningen o att tända om det inte är ljust. Även Lillflisan går utan bekymmer upp o kan syssla med sitt, men då är det ju oftare att JAG går o kollar henne, för tysta 2åringar kan ju ha målat om ett helt rum innan man vet ordet av... Men för henne är det inget bekymmer att vara ensam.

Sen blir det ju stor skillnad i en familj med många syskon. Ungarna drar med varandra till varandras rum, Plutten kan leka med Storebror o briotågen o rätt vad det är har Storebror tröttnat eller gått på toa eller nåt annat. Likadant med att gå till farmor, ena dan går dom iväg dit hela bunten, andra dan är det Plutten som vill gå o eftersom vi inte vill följa med så går han själv...

Enda tipsen är väl att så omäkligt som möjligt försöka styra in leken dit du vill att Katja ska kunna vara ensam. Eller passa på när hon har kompisar hos sig, om de leker på hennes rum då? Ligger toan så ni kan se den, i så fall kanske hon kan bli följd dit o sen står dörren öppen o du tittar utifrån. Jag ser toan från diskbänken... Plutten vill ju ha sällskap dit (som service) men jag springer ju ofta därifrån medan "han gör det han ska" och sen får han ropa när han är klar.

Jag har inga mer tips, jag tror att det växer bort till en del, men förstår att du gärna vill jobba bort lite grann liiiite fortare än så. Här skulle ju inget funka om jag skulle hänga med o hämta varenda pryl i huset, så det har nog fallit på nån slags orimlighet, som även barnen förstår. Men att det är jätte, jättesvårt när Katja så uttryckligt säger att hon är rädd. Det är det svårt att argumentera emot!

[saraulrika]

Tack för superlångt svar! Jag tror som du att en del ingår i grundprogrammet. Jag har inget minne av att jag själv någonsin har varit särskilt mörkrädd - även om jag förstås minns att jag har varit rädd i vissa situationer. Sedan kanske man förstärker det om man förväntar sig att hon ska vara rädd - fast till en början blev jag mest förvånad.

Jag har försökt att uppmuntra ensam lek på hennes rum. Om jag är där (i rummet) så går det bra. Till och med jätte bra eftersom hon upptäcker alla saker som hon har och aldrig leker med eftersom de ligger i hennes rum där hon inte är... Sedan försöker jag gå små ärenden därifrån. Ibland glömmer hon att bli rädd, ibland blir hon nästan panisk. Vet inte om det känns så bra. Nu försöker jag att inte tänka så mkt på det. Jag ber henne vänta lite om jag är upptagen när hon ber mig komma med. Hennes faster var tydligen likadan när hon var liten... Hela min mans familj är lite smånojjig, förresten (i min familj finns andra problem!).

Vi fick förresten också strömavbrott på nyårsafton! Men vi hade hunnit med både kalkon och katrinplommonsufflé så det var ingen katastrof. Vad gott med hasselbackspotatis - det var länge sedan. Ska ha vänner på middag på fredag så det kanske är ett alternativ då!

[Mimisoul]

Devin hade en kortare period när han var rädd, men det gick över på ett par veckor. Han tyckte att rummet var läskigt på nätterna och att källaren var mörk osv, men efter att själv fått välja nattlampa/gardiner/möblering och dessutom fick en ficklampa så blev det bättre.

Han har iofs aldrig varit rädd på dagarna, men det kanske är värt att testa att låta dem vara med och motverka rädslan. "Hur tror du vi kan göra rummet/hallen/toan mindre skrämmande? Hur ska vi göra för att du ska våga gå själv, utan mamma eller pappa?" Ofta har de svaret själva, om det nu går att hjälpa, vilket det inte gör för alla. För vissa måste det få ha sin gång helt enkelt...

Numera är mörker det roligaste som finns här hemma, efter att även lillasyster fick en ficklampa i julklapp!
"Får vi gå ner och kolla om pelletspannan går? Får vi hämta nåt nere i matkällaren?"

Ta rädslan på allvar, så att hon känner sig trodd, men prata även olika lösningar med henne så känner hon sig större och delaktigare

[saraulrika]

Tack för bra förslag! Idag gick hon till sitt rum (alla lampor tända) för att hämta ett spel. Hon stannade en sekund och sprang tillbaka utan att "ha hittat" spelet, men det var ändå supermodigt. Jag hade glömt hennes rädslor när jag bad henne gå och ta det om i skulle spela. Jag glömmer hela tiden, så hon kanske inte direkt känner att jag tar hennes rädsla på allvar...