3
Det har varit mentalt påfrestande att vänta barn efter det barn vi förlorade. Ja, när vi väntade Tösen hade vi faktiskt förlorat ett barn till genom ett missfall som kom pga ett fvp, så då var Tösens graviditet _väldigt_ jobbig!
Men precis som du skriver, det är kluvenheten mellan att vara glad o ledsen som är så svår. Oro o tillförsikt är huller om buller. Att ömsom våga hoppas och ömsom känna sig säker på ännu en katastrof... Och att veta hur "fel" allt är, att ens barn inte borde vara i magen, utan vara xxx gammal.
Nu i efterhand kan jag erkänna att jag glömmer lätt precis _hur_ jobbigt det faktiskt var. Jag lever ju med den familj jag önskade mig, men med andra små personer än de som "borde" varit här. Och varje gång jag träffar några av de barn som är jämnåriga med det första barn vi förlorade så tänker jag på hurdan han kanske skulle varit. Eller nåt åt det hållet... Så kommer det ju vara alltid.
Men nu kan jag ju oxå många gånger tänka tvärtom, tänk om vi INTE varit med om det vi var, då hade vi inte haft de barn vi har nu. Och den tanker är helt obegriplig, vårt hem utan de barn jag här kallar Storebror, Tösen, Plutten o Flisan. Att sudda bort en eller flera av dem o tänka dit en eller två andra killar... Jag har ju en helt PERFEKT familj, den kunde inte varit bättre med några andra. Och alla våra upplevelser lärde oss så enormt mycket om livet o värdet av familjen, så jag ofta med tacksamhet kan tänka på allt min lille Alfred på kyrkogården gett mig, utan att jag ens fick känna honom andas. Det är stort!
Vi pratade om det häromdagen, (min svägerska är gravid o jag o maken gjorde jämförelser om olika upplevelser kring förlossning o dyl) och vi reflekterade över hur enormt olika människor/kvinnor kan reagera på nåt som skulle kunnat vara "lika", varsin förlossning med våra första barn. Min gick käpprätt åt h-e o jag minns den som en av mina mest positiva upplevelser nånsin. Svägerskan fick ett friskt barn efter en "jobbig" förlossning men hon hamnade i en förlossningsdepression och ville inte ens se åt barnet. Hon är, nästan 7 år senare, fortfarande säker på att det var det värsta hon varit med om. Hennes unge lever o min är död...
Så, slutsatsen är att det är olika för alla. Jag har fyra riktiga pärlungar och två som inte är här, men som jag ha i hjärtat på ett annat sätt. Och även om det var oroligt o jobbigt så var det värt alltihop med råge, det hade varit förfärligt om vi blivit så rädda o oroliga att vi inte vågat oss på att fortsätta och sen suttit här utan den familj vi så gärna ville ha. En dag i taget, det är bästa sättet!
