Hej allihopa.Vi blev nyligen glada föräldrar(2011-01-15) men tyvärr byttes den lyckan ut mot fruktansvärd sorg efter 2,5timme. Vår lilla Theo orkade inte syresätta sig själv som han skulle och somnade in i våra famnar.
Nu undrar vi(jag och min sambo) ni som skaffat barn efter att ni varit med om denna sorgen, hur lång tid väntade ni? hur påverkades ni av er sorg med ert förlorade barn när ni väntade nästa?
Tänder ett ljus för vår ängel ikväll..
Vi ska inte skaffa några fler barn av olika anledningar. Men jag vill iaf beklaga er enorma förlust!
Otroligt sorgligt att han inte fick stanna hos er.
Mina varmaste kramar
Grattis till er pojke och jag är så ledsen för er skull att han inte fick stanna. Själv förlorade jag mitt första barn för över 10 år sedan. Han var överraskande livlös när han föddes och låg i respirator i en vecka innan han dog. Det är en fruktansvärd chock och sorg när man förlorar ett litet barn, det som ska vara den största glädje man upplevt förbyts i den största sorgen.
Är det ert första barn?
Vi väntade ca ett halvår innan vi blev gravida igen, vi tog en lång utlandssemester på ca en månad och för oss kändes det oerhört skönt att komma bort. För oss var det också skönt att hinna landa i sorgen och att inte försöka skaffa barn direkt. Jag var så oerhört skör den första tiden efter att efter vi förlorat vår pojke och att då vara gravid tror jag kan bli för jobbigt. Att sen bli gravid igen var jobbigt men vi gick på många extrakontroller och träffade vår läkare ett flertal gånger bara för att prata.
Idag har jag fått tre barn sen vår son dog och vårt första barn är en naturlig del av vår familj, våra andra barn vet om att dom har ett syskon som dog strax efter födseln och han finns med på sitt sätt i vår familj.
För min del tyckte jag att det var oerhört skönt att träffa andra som också förlorat barn, jag hade kontakt med folk över nätet, telefon och också en del som jag träffade IRL.
Jag kommer alltid att minnas den första tiden efter att det hände, den oerhörda tomheten, man är så inställd på att få ta hand om en bebis. Tänker på er och
tänder ett ljus för er gosse.
Hej.
Vi förlorade våran son den 2010-10-10. Han dog i magen v40.
Jag och min sambo har bestämt oss att försöka ge våran son ett syskon så snart som möjligt.
Det är med blandade känslor. Jag sörjer min son så det gör ont men hoppas samtidigt att jag ska få en liten i magen snart igen.
Jag vet inte hur jag kommer reagera när det väl händer men det får jag ta då. Vill så gärna ha en liten som jag kan hålla i och krama.
Det är nåt av det hemskaste en människa kan vara med om..att förlora ett barn.. Vi förlorade våran lilla ängel i v.30.. Det har nu gått 16 månader sen vi förlorade henne, men nu sitter vi här med hennes lillebror som har hunnit bli 6 månader.. Läkarna rådde oss till att försöka igen så snabbt som möjligt för att inte begrava oss helt i sorg och saknad.. Kan säga att jag var livrädd när jag blev gravid igen, men hade enormt stöd av min barnmorska så jag fick gå på täta kontroller och ultraljud titt som tätt..kändes bra att se att allt såg bra ut.. I början av graviditeten så gick jag och pratade med en kurator.. Man måste verkligen få prata med nån i sånt här läge... Glömmer aldrig våran ängel.. Emmas lillasyster och teos stora syster!
Tack så mycket för din empati,beklagar även eran sorg.
Ja det är vårt första barn.Måste säga att det känns helt underbart att så mycket folk som man inte ens känner delar med sig av egna händelser och sin medkänsla.
Fick ni något råd om hur länge ni skulle vänta innan ni började försöka igen?
Håller tummarna för er.
Grattis till Theo, och jag beklagar verkligen att han inte fick stanna hos er.
Vår dotter, vårt första barn, blev förlöst med Katastrofsnitt då hjärtat slutade slå under förlossningen. Hon levde i 7 minuter, men började inte andas själv så hon dog.
Vår läkare gav oss order att vänta minst 6 månader, dels för kroppens skull, kejsarsnitt är ju ändå en operation, och även för själens skull. Vi blev gravida efter exakt 6 månader och det var dom längsta sex månaderna i mitt liv. Men såhär i efterhand känner jag att det inte hade varit fel att vänta ut hela sorgeåret, men det var inte aktuellt i vårt fall, jag var besatt.
Vi blev väldigt väl omhändertagna andra graviditeten, och jag kunde känna min glad ganska mycket.
Lycka till med allt, jag tänker ett ljus för en ängel ikväll.
Många kramar till er!
Vi förlorade vårt första barn i magen i v 37. Han föddes efter en igångsättning, som gjordes för att han dött.
Vi väntade inte alls med att försöka få nästa barn. Givetvis var det en förfärlig period, både väntan på att bli gravid och oron under nästa graviditet. Men som flera andra sagt så fick vi en hel del extra kontroller så det kändes ändå rätt okej. Vid ett tillfälle fick vi åka till förlossningen akut o göra extra ul för att jag trodde att jag inte kände några fosterrörelser, men då var allt i sin ordning.
Vårt nästa barn föddes ca 11 månader efter första barnet och vi vilade inte i våra försökJag tror vi fick rådet att ta det som vi själva kände var bäst o vi ville inte vänta alls! Inte nåt, det fanns inte på kartan för oss att låta det gå flera månader. Sedan dess har vi fått ytterligare tre barn, så idag har vi den familj vi önskade oss. Men vi glömmer inte allt han lärt oss och han lever i mitt bakhuvud hela tiden.
Jag hade mycket kontakt med andra som förlorat barn de första åren efteråt. Både i samtalsgrupp på sjukhuset och via nätet. Blev mkt nära vän med en annan familj som förlorade sitt barn hösten efter oss o som så småningom följde vårt nya, levande barn. Även de fick sina barn ganska tätt inpå det barn de förlorade.
Skickar många stora o varma kramar till er i en så jobbig tid.
Jag är så ledsen för eran skull.
Min Douglas dog efter ett dygn, han föddes utan njurar och urinledare, vi visste om 10v innan han föddes att han var sjuk. vi blev gravida igen efter ca 1 år, det var en gätte jobbig graviditet, rent psykiskt, kunde inte njuta alls, men ångrar mej inte för det var ju det vi önskade oss redan då Douglas dog,att få komma hem med en liten bebis. Men jag tänker aldrig mera utsätta mej för den påfrästning som det var att vara gravid igen, nu har jag två friska barn. Jag önskar er all lycka i framtiden, kram på er.
Åsa mamma till
Sandra f-99 Douglas f-070306 D-070307
Nova F-09
Känner så med er och förstår att ni just nu är inne i kanske en av de tyngsta perioderna när den värsta chocken kanske lagt sig..och sorgen och saknaden tar över..
Vi förlorade vår son 3 juli 2010, oväntat då vi åkt hem och alla sa att han var frisk och ovanligt stark..
Sitter här nu och har precis haft dagens "kollaps", de kommer fortfarande varje dag..har en ny bebis i magen, är i vecka 11 och det är tyngre än jag trodde..
Vi bestämde oss att försöka så fort det bara gick igen, vi stod ju där klara för att ta hand om ett barn...längtan både efter Sakarias och det lilla livet i magen är olidligt och jag vet inte..kanske skulle vi väntat lite men jag tror nog att det är lika jobbigt hur länge man än väntar. Man påminns om att man nyss gått igenom allt detta och att man ändå inte har ett barn att ta hand om.
Oron är så oerhört mkt större den här graviditeten men samtidigt har livet återvänt lite sedan vi upptäckte det...vi hoppas och längtar efter Sakarias syskon men lever samtidigt med sorgen och saknaden efter vår fina kille. Det är svårt att tro att livet skall bli riktigt bra igen men förhoppningsvis kommer sorgen få en plats i livet och inte vara hela livet med tiden.
Det jag inte var beredd på var att saknaden efter Sakarias skulle bli ännu större med ett nytt liv i magen men så är det..¨
Jag hoppas verkligen att ni tillsammans tar er igenom den tuffa tid ni befinner er i och att ni låter det ta tid. Vi har tagit all hjälp vi fått från sjukhuset och det har gjort oss gott.
Många kramar till er!
Hej!
Beklagar att ni inte har Theo hos er
Vi förlorade en liten liten dotter i magen hösten 2007,Thea blev bara 24 veckor.
Vi blev gravida nästan omedelbart men det är nog inget att rekommendera,graviditeten präglades av mycket jobbiga känslor och många dubbla känslor för de båda barnen,det som dött och det jag väntade
Grattis till lille Theo, så oändligt sorgligt att han inte fick stanna hos er!
Vår dotter Lyra (vårt tredje barn) dog i min mage bara tre veckor innan hon skulle födas och föddes efter en vaginal förlossning den 29 oktober 2008. Här och nu, vid mina fötter, kryper Lyras lillebror omkring, han är snart ett år.
Vi började försöka igen mer eller mindre direkt. Det tog ett litet tag innan min kropp kom igång och ett par försök innan det "tog", så sammanlagt tog det ett halvår innan jag var gravid igen. Det kanske var bra att det dröjde lite, men egentligen tror jag inte att det hade så stor betydelse för mig. Jag hann komma ur chockfasen, men sorgen och saknaden är ju där, varje dag, varje sekund ändå.
Graviditeten med lillebror var jättejobbig, precis så jobbig som jag trodde att den skulle vara. Vi fick massor av hjälp och stöd, det var en förutsättning för att det skulle funka.
Jag beklagar verkligen er stora sorg! Kram!
lyrasmamma.wordpress.com
Hej,
Grattis till er lilla Theo, jag är ledsen att han inte fick stanna...
För sex år sedan föddes vår son Milton. Han dog efter tre veckor av en blodförgiftning. Samma kväll som han dog sa läkaren till oss att de flesta har ett nytt barn inom ett år. Då trodde jag att jag skulle smälla till honom. Jag ville bara ha min Milton! Vi beslutade oss för att vänta med att skaffa fler barn (han var vårt andra barn) tills att vi kände att vi kunde tänka oss att ta emot en "annat" barn. Efter tio månader var jag gravid igen och med facit i hand kanske det hade varit bra att vänta lite till, men samtidigt var det läkande på ett sätt att få bli gravid igen. Det var mycket oro givetvis, särskilt tiden efter förlossnigen för vår del. Den hjälp och det stöd vi fick av sjukhuspersonal, nära vänner och anhöriga gjorde att vi ändå tog oss igenom allting på ett bra sätt.
Lycka till och känn efter vad som är rätt för er, det är bara ni som kan veta när ni är redo.
Kram
Grattis till er pojke och det gör mig ont att välkomna dig hit till snacket där ingen vill vara. Vi förlorade vårt första barn sommaren 2004, Sigge föddes dödfödd efter igångsättning i v 35. Vi försökte bli gravida på nytt så fort som möjligt och sommaren 2005 föddes vår andra son - sommaren 2007 föddes vår dotter. Båda efterföljande graviditeter var väldigt jobbiga och vi gick på täta (och extra) kontroller - men jag ångrar inte att vi försökte så snabbt som möjligt, för mig var det enda vägen framåt eftersom vår längtan efter barn fortfarande var väldigt stark. Det finns inget rätt eller fel här (om det inte finns några fysiska hinder) - jag hade svårt att se någon glädje i graviditeten men jag vet inte om det blir bättre om man väntar, för mig var det en lång och väldigt orolig transportsträcka där utgången kändes oviss ... Men jag är glad att jag gjorde det, jag har två fantastiska barn här nu.
Läkaren sa att eftersom vi födde honom vaginalt så kunde vi försöka på en gång.
Hade vi gjort kejsarsnitt så hade vi fått väntat i två år.
Nu har det gått 6 veckor sen senaste mensen men jag har inga förhoppningar.
Har inga symtomer alls på att vara gravid. Inte som förra gången.
