Var hos BM idag och bebis ligger i säte.. ska in på vändningsförsök i morgon.. någon som har erfarenhet av detta?
Har varit ganska lugn hela dagen, men läste nu om missbildningar och höftluxationer.. hmm
Hej! Min lilla Majken föddes ju med akutsnitt den 11/1, alltså för en vecka sedan, eftersom att hon låg i säte. Jag hade samma morgon (förlossningen startade spontant i v 35+6) fått en snittid och hon skulle då blivit född en vecka före BF, dvs 1/2. Fredagen innan fick jag åka in till förlossningen pga prematura värkar och eftersom att alla där, och vi också, trodde att bebis skulle komma samma natt så gjordes ett vändningsförsök där och då. Jag var då i vecka 35+2 och läkarna informerade mig om att i vanliga fall gör man inte vändningsförsök på omföderskor förrän i v 38+0, på förstföderskor i v 37+0, detta eftersom att bebis annars kommer ha stor möjlighet att snurra runt igen.
Vändningsförsöket gick till på så sätt att jag fick en dos Bricanyl injicerat intravenöst, ett muskelavslappnande medel som ska hindra livmoderna från att dra ihop sig när de ska vända bebis. Sen fick jag ta några djupa andetag (hade mkt god nytta av att profylaxandas) och därefter började läkaren med att dra upp bebis rumpa ur bäckenet. Det gick rätt smidigt. Sen skulle hon fösa bebis huvud och kropp runt, så att hon skulle göra en kullerbytta där inne. För min del gick det inte alls, läkaren (som var förlossningens överläkare och väldigt erfaren på vändingar) tog i rejält. Min lilla tjej vägrade låta sig rubbas en millimeter. Hela vändningsförsöket tog två minuter, längre än så håller de inte på. Sen fick jag ligga med CTG (det hade jag gjort även innan) i cirka 30-40 minuter så att de skulle kolla hur bebis hanterade det hon precis varit utsatt för. Hon hade lite höjda hjärtslag men var inte stressad i övrigt, dvs hon påverkades inte alls.
Jag ska inte ljuga för dig. Jag hade läst på massor om vändningsförsök men det gjorde en bra bit ondare än vad jag förställt mig. Inte så ont att det inte gick att klara av, men jag fick verkligen koncentrera mig hårt på andningen och det var ändå riktigt kämpigt. Dock var det ju snabbt över.
Sen blev det alltså snitt, vill du prata mer om valet mellan vaginal förlossning och snitt får du gärna fråga sen efter vändningsförsöket. Vad jag hört lyckas man cirkas 50-60% av gångerna så förhoppningsvis går ditt vändningsförsök bra.
Min lilla tjej har precis idag varit på extra koll för sin ena höft, en läkare tyckte att den gled lite och att det kunde bero på sätesläget. Idag fick hon dock helt godkänt, dvs det var inget med höften. Vad är det för något du läst om missbildningar? Det har jag inte hört något om och då hann jag ändå läsa ganska mycket, tyckte jag.
födde min dotter planerat i säte och provade att vända henne.
har inte tid att skriva just nu men min erfarenhet är heeelt annorlunda än rubyblue´s.
återkommer!
okej, tusen tack för ditt svar! min bebis har varken åkt ner i bäckenet eller fixerat sig, vilket jag antar är ett stort plus.
vad det gäller luxationer och missbildningar var det bara nåt jag snappade upp när jag skummade igenom kommentarer i ett forum förut...
"Fre 9 nov 2007 21:45
#24
Men SKIT nu blev man ju OROAD ang ungen som ligger i säte...
EFter att ha läst den artikeln... Åh om man ändå visste... Var inne och skulle vändas igår men bebis vägra flytta på sig... ska göra kejsarsnitt v 38 dvs om 12 dagar... Ska man nu vara oroad för missbildningar coh höftledsproblem på bebisen... Ha ALDRIG hört talas om detta innan... SUCK!!!!!!!!!!!!!"
Det låter som ett plus, Majken lågt väldigt långt ner med rumpan! Och sen vet jag också att HUR de ligger i magen påverkar möjligheten till ett lyckat vändningsförsök. Här kan du läsa mer om det:
http://www.womenfitness.net/preg_bre...esentation.htm
Majken låg i extended position, dvs med fötterna uppe mot kinderna.
Sen vill jag bara lägga till, eftersom att det är viktigt för mig, att jag inte VALDE att föda i snitt. Det var läkarnas beslut. Kanske är fånigt men jag är fortfarande lite ledsen över att det inte blev en vaginal förlossning så jag vill gärna poängtera det här.
Min bebis vänder sig fortfarande och har legat i säte ett par gånger den senaste veckan, jag går in i v. 38 på lördag. Det gör riktigt ont när han vänder sig ibland och det beror tydligen på att han kommer åt en nerv. Jag har inte heller en fixerad bebis (nr.3) så han kan ju fortfarande vända sig. Nu ligger han rätt och jag hoppas han stannar där tills det är dags
Lycka till, det går säkert väldigt bra eftersom bebisen är rörlig
dom försökte vända, men det gick bara inte.. hon var redan 3,5 kg stor också... tror du min bebis skulle kunna vända sig? dom sa att dom trodde chansen var liten och läkaren tog verkligen i för kung och fosterland.. men om din kan borde väl min kunna också?
jag fick planerat snitt 2/2 och jag ser det som ren tortyr att behöva gå runt och vänta på att bli uppsprättad i 2 j*vla veckor.. mår verkligen psykiskt dåligt av detta och vill bara få det gjort..
funderar på att ringa och prata med dom.. men jag kanske inte kan göra så mkt... kanske kan be om att dom hör av sig om dom får nåt återbud?
Låter jobbigt... i och med att de inte lyckade vända bebis så borde de väl ta samtal om alternativ snabbt. Eller fick du bara tid för kejsarsnitt?
Tycker absolut att du ska ringa och kolla mer, det sista man behöver så här i slutet ärtt gå och oroa sig för saker.
Exakt sådär mådde jag också. Jag blev jättedeppig. Men nu med min fina bebis här så känns det okej ändå, den lilla risken att något hade kunnat hända henne vid en sätesförlossning hade ju kunnat bli till en katastrof. Men nu kom hon ut helt frisk och fin..!
Och jo absolut att bebisen fortfarande kan vända sig, det finns lite olika knep, det som är mest rekommenderat är att stå på alla fyra (armbågar och knän) med höfterna högre än magen och sen gunga höfterna fram och tillbaka. Detta ska göras i cirka 15 minuter och gärna så ofta som möjligt. Funkade för en bekant för mig, hann aldrig funka för min egen del.
Vad tråkigt att det inte gick som det skulle. Jag tycker det är konstigt att dem säger att bebisen inte skulle kunna vända sig, min kan ju som sagt och han borde vara lika stor han!
Om du mår psykiskt dåligt så kontakta "Amanda", här i Kalmar heter det Amanda iaf, min mamma har det. Där får man hjälp när man mår dåligt och är rädd. Där kan du också ta upp ditt problem och det är någon som lyssnar. Det är ju inte bra för dig, bebisen eller någon annan att du får gå och må dåligt. Ring och prata lite så kanske det känns bättre sen?
Massa styrkekramar och hoppas du får hjälp!!
Hej igen.
Nu har du ju mest troligt hunnit göra ditt vändningsförsök och jag hoppas att det gick bra.
Men, min erfarenhet. Proceduren var som rubyblues dock längre.
Vändningen var för mig mer obehaglig än smärtsam och hon tog i så svetten började lacka under de 20 min hon höll på. Efteråt så kändes ju att de hade tagit i ordentligt då det kändes som rejäl träningsvärk i hela bukmuskulaturen.
Min tjoppa vägrade att vända sig, men jag blev inte förvånad, jag hade på känn att det var en tjurig en som var där inne
Så det blev bäckenröntgen, speciellt eftersom jag absolut ville föda som vanligt och inte snittas. Det var för mig betydligt mer smärtsamt, ligga som en groda på rygg med foglossning som varit min följeslagare sedan v. 8.
Nu hade jag ett betydligt rymligare bäcken än vad som de här i Uppsala har som minimikrav, mitt mått 38 cm och här är kravet 32,5 cm.
Jag hade grönt ljus för vaginal förlossning och det hela satte spontant igång i v. 38+5 med vattenavgång och hon är född efter 3,5 timmars etablerat värkarbete.
Min 3:e förlossning och den bästa!
Oroade mig lite för sätesförlossningen, men inte för några risker utan mer för hur ont det skulle göra, men jag tog mindre smärtis denna gång än de andra förlossningarna (klassisk framstupa kronbjudning) och klarade mig på lustgas.
Vill du föda vaginalt så strid för det!
Anledningen som vi fick info, till att en del sjukhus nekar det, är att de har för lite erfarenhet av sätesförlossningar och därmed per automatik erbjuder snitt. Det kanske finns något större sjukhus i närheten som har mer erfarenhet?
jag fick panikångestattack förut idag.. kunde knappt andas och min pojkvän blev skit skraj.. jag är så jäkla rädd för kejsarsnitt.. har gråtit nästan hela tiden sen vi åkte från sjukhuset... jag vet inte vad jag ska ta mej till.. läkaren sa att bebisen skulle hinna bli för stor för vaginal förlossning och att det i så fall vore om förlossningen drog igång nu.. dom brydde sig inte ens om att mäta mitt bäcken...
vad ska jag göra? snälla hjälp! kan man inte få värkstimulerande dropp och starta förlossningen så jag kan få föda med säte?
kontakta typ auroramottagningen och få ett samtal!
vi fick veta. eftersom jag balanserade på gränsen till havandeskapsförgiftning sista månaden, att de aldrig startar upp ett säte eftersom man vill ha ett väldigt aktivt värkarbete och ett medicinskt sådant inte är tillräckligt (oftast inte) effektivt.
hade inte mitt blodtryck skött sig hade det blivit snitt.
fick från början en snitttid dagen före bf, men jag behövde som tur inte den.
Hej!
Har inte skrivit i detta forum tidigare, är beräknad 13/2. Jag blev bara så berörd av din panikångestattack så jag kände att jag vill skriva till dig för att försöka lugna/trösta dig.
Jag gjorde kejsarsnitt med min dotter som nu är snart 13 år, och jag håller det fortfarande som en väldigt positiv upplevelse och är i stället nu vettskrämd inför att föda vaginalt!
Var inte rädd, det kommer gå jättebra! Det känns absolut ingenting när de lägger snittet, man kan om möjligt ana en beröring. De är jättenoga med att kolla att man verkligen är helt bedövad innan de sätter igång! De bedövar ryggen innan de lägger epiduralen, visst, det sticker till men jag tycker verkligen att det gick jättebra! Från det att de påbörjar snittet tills dess att du har din bebis hos dig så går det mindre än 5 minuter...sedan kan det ta en halvtimme-fyrtio minuter att sy ihop igen, men det kommer du knappt märka av för du kommer ha fullt upp med att snusa på din bebis :-) !! Om man ska se det positiva så slipper du smärtande underliv med ev. bristningar...sedan är det ju självklart så att snittet kommer ömma och strama några dagar. Man får bra smärstillande medel för det i så fall! Jag tog doloxene ihop med alvedon i ett par dygn vid behov, men sedan behövde jag inget smärtstillande längre.
Jag var uppe och gick så fort epiduralen gått ur helt, har för mig det tog 4-5 timmar efter kejsarsnittet. Om man rör på sig så snart det går så påskyndas läkningen, och man känner sig allmänt mycket bättre om man försöker hålla sig rörlig efter ett snitt.
Du kommer klara det galant, jag håller tummarna för dig och hoppas du kan hitta ett lugn inför kejsarsnittet.
Tack, det betyder mycket när folk försöker stötta och bryr sig.
Det börjar sjunka in nu att det inte finns någon annan utväg och att jag måste försöka acceptera detta. Det vore i alla fall skönt att få en tid tidigare för det är verkligen en pers att gå och vänta när man är så rädd
Är det snittet du är rädd för eller förlossningen? ( jag får inte ihop det...)
Oavsett vilket så tycker jag inte att du bara ska godta vad sjukvården "erbjuder" utan strida för det som känns bäst för dig. Jag var personligen inte rädd för snittet utan för att förlora min sista chans till ytterligare positiv förlossningsupplevelse. Föda barn är det häftigaste jag gjort och nåt jag gärna skulle göra ofta ofta - ärligt alltså! Urkraft och fantastiskt på alla sätt och vis!
Och, för din egen skull, ta kontakt med Auroramottagningen! Men det låter konstigt att de inte ens erbjudit dig den hjälpen, vi blev erbjudna det även om nu vår förlossning hade förutsättningarna att bli som vi önskade.
alltså det är både och.. allting.. hela processen.. jag vet att läkarna är superduktiga och att allting säkert kommer gå jätte bra.. men jag känner fortfarande rädsla och obehag.
jag pratade med förlossningen inatt och berättade hur jag kände och dom lovade att en läkare skulle ringa tillbaka till mig idag. I morse ringde dom och jag berättade hur jag kände och sa att jag gärna skulle vilja ha en tid tidigare... hon tittade på tider 2 dagar innan datumet jag fått, men det var tydligen uppbokat.. det verkade som att det fanns tider 5 dagar innan, men det tyckte hon inte var bra och sa att jag fick höra av mig igen om det blev absolut outhärdligt.
Dom där 5 dagarna hade betytt mycket för mig och jag funderar nu på om jag ska ringa igen och försöka?
Hon sa att det var för barnets bästa att kejsarsnittet skulle äga rum så sent i graviditeten som möjligt.. men jag vet inte... jag skulle vara i v.38+1 i så falll...
Jag kände mig jättestressad dagarna efter att vi hade fått snitt-tiden, även om den låg långt fram just eftersom jag inte ville bli snittad. Var rädd för att jag skulle gå över tiden och "tvingas" till snitt eller att mitt bltr skulle stiga så att det blev snitt av den anledningen.
Inte för operationen, utan för att jag kände det som om jag skulle förlora hela upplevelsen av förlossningen.
Men efter några dagar så kändes det bättre, när tanken hade fått landa. Och min upplevelse av det hela sitter ju mycket i hur jag faktiskt väljer att tolka det hela. Fattar du hur jag menar?
Från början av graviditeten hade jag planerat att föda hemma, men det föll på ekonomiska skäl eftersom mitt landsting inte ger bidrag till hemförlossningar. Då fick jag välja att förhålla mig till det - positivt eller negativt?
Sen kände jag att jag inte ville föda på stora otäcka Akademiska. Vi fick en privatvisning av förlossningen via Aurorateamet och jag fick ventilera mina tankar. Sen välja för mig själv igen, hur förhålla sig till det här - positivt eller negativt?
Bäbis i säte. Jaha, snitt eller inte? Hade läkarna sagt att mitt bäcken hade varit för trångt för att föda i säte hade jag fått ett nytt val att förhålla mig till.
Men det hade fått få bli bra ändå, även om det nog skulle ha känt helt "fel" eller konstigt för mig att rullas in på op för att föda barn. Jag vill ju stå på alla fyra och känna mitt barn komma ut, men men, ibland blir det situationer där jag inte kan välja. Vad jag däremot kan välja är hur jag vill bemöta situationen.
Med rädsla och motvilja och kanske förlora en ganska cool upplevelse, eller med öppet sinne och kanske få nåt 1000 ggr häftigare än vad jag nånsin hade föreställt mig?!
Ett planerat snitt kanske är hur bra som helst, JAG vet inte eftersom jag inte gjort nåt. Jag kan heller inte förklara för en förlossningsrädd hur häftigt det är att föda vaginalt och att möta kroppens inneboende styrka och naturliga reaktioner.
Allt kan bli bra, om inte annat så kan DU och din partner göra vad ni kan för att göra det till den bästa upplevelsen. Be att få se operationsavdelningen kanske det känns bättre. Känn efter om VAD som kan göra det lättare och be om det.
