Hej! Ja, vi har haft ett antal sådana barn hos oss och det enda som hjälpt är att vara "extremt tydlig", säga nej, mycket bestämt, och tex säga, då får du gå ut ur rummet en stund. Det har aldrig hjälpt för oss att försökt diskutera känslor eller konsekvenser. Bara vara enormt "fyrkantig" och rakt på, inga luddiga svar. Och alla i personalstyrkan måste göra likadant. Han ska inte få en enda chans. Svär/ slåss man, får man gå bort, ev med annan fröken i början. Det ska vara som en reflex.
Vi fick detta råd av en specialpedagog av många och det har funkat! Lycka till!
2
Hej! Ja, vi har haft ett antal sådana barn hos oss och det enda som hjälpt är att vara "extremt tydlig", säga nej, mycket bestämt, och tex säga, då får du gå ut ur rummet en stund. Det har aldrig hjälpt för oss att försökt diskutera känslor eller konsekvenser. Bara vara enormt "fyrkantig" och rakt på, inga luddiga svar. Och alla i personalstyrkan måste göra likadant. Han ska inte få en enda chans. Svär/ slåss man, får man gå bort, ev med annan fröken i början. Det ska vara som en reflex.
Vi fick detta råd av en specialpedagog av många och det har funkat! Lycka till!
Tack för svar. Tycker att vi arbetar så men han fortsätter att vara lika arg och galen i det andra rummet. Han lär sig liksom inte att det inte är lönt att bråka och köra sitt eget race.
3
Tack för svar. Tycker att vi arbetar så men han fortsätter att vara lika arg och galen i det andra rummet. Han lär sig liksom inte att det inte är lönt att bråka och köra sitt eget race.
hmm..intressant. Vi hade ett barn som slogs och bet sina kompisar så fort vi vände ryggen. Hon blev ett väldigt ensamt barn på förskolan och vi kopplade in förskolepsykolog...endast för oss i personalen...hon träffade aldrig barnet.
Vi fick som råd att hela tiden ha ögonkontakt med barnet, att bekräfta genom ögonkontakt vid matbordet, att fyra iväg ett leende att berömma barnet något så fantastiskt när den gjort något bra men vara mycket bestämd och säga nej när den gjort något som inte var bra.
Vi höll på att arbeta med detta i flera månader och vi såg sakta men säkert en förändring i beteendet. I detta fall handlade det inte om någon bokstavskombi utan att barnet helt enkelt var understimulerat, uttråkat och saknade bekräftelse som person.
5
hmm..intressant. Vi hade ett barn som slogs och bet sina kompisar så fort vi vände ryggen. Hon blev ett väldigt ensamt barn på förskolan och vi kopplade in förskolepsykolog...endast för oss i personalen...hon träffade aldrig barnet.
Vi fick som råd att hela tiden ha ögonkontakt med barnet, att bekräfta genom ögonkontakt vid matbordet, att fyra iväg ett leende att berömma barnet något så fantastiskt när den gjort något bra men vara mycket bestämd och säga nej när den gjort något som inte var bra.
Vi höll på att arbeta med detta i flera månader och vi såg sakta men säkert en förändring i beteendet. I detta fall handlade det inte om någon bokstavskombi utan att barnet helt enkelt var understimulerat, uttråkat och saknade bekräftelse som person.
Jag skulle nog i första hand försöka hitta en förklaring till beteendet. I min värld är barn rationella i den meningen att de gör saker av en anledning och inte för att de "är" elaka eller "har" en bokstavskombination eller hett temperament.
När börjar han slåss? Är det i vissa specifika situationer eller i samspel med en specifik person? Börjar han alltid slåss när han "inte får som han vill"? Hur blir han bemött i situationen? Finns det något som skapar stress i situationen? Ja, jag försöker göra en kartläggning och försöker hitta mönster för att sedan kunna stödja barnet på något sätt.
Ett exempel: Ett barn uppfattas som "jobbigt". Han svär och slåss och det händer också att han biter de andra barnen. Personalen är uppgiven och har också samtal med föräldrar om barnets dåliga uppförande osv. Pojken blir "stämplad" som bråkstake och ökade resurser krävs.
Jag följer/observerar pojken och ser att han får "raseriutbrott" vid påklädning och måltider. Han sliter ner de andra barnen jackor och kastar tallrikar. Intressant! Det händer alltså under två specifika situationer. En närmare granskning visar att problemet inte ligger hos pojken utan hos ... personalen.
Vid påklädningen ska alla barn gå oå toaletten innan de går ut. En ansats till kö bildas. Pojken ställer sig hela tiden sist i det som han uppfattar som en kö. En personal tar tag i hans arm och föser in honom på toaletten. Han kommer ut utan att ha uträttat sina behov. Han blir inföst igen. Och kommer snabbt ut. Personalen tillrättavisar honom och förklarar att han måste kissa. Han får ett utbrott. Nästa gång det är dags för påklädning så frågar jag honom hur det kommer sig att han inte vill gå på toaletten. Han försäkrar att han vill gå på toaletten men han vill gå sist för han tycker inte om att de andra barnen sliter upp dörren när han står och kissar. Han blev helt enkelt för stressad för att ens kunna kissa. Ingen lyssnade eller frågade. Det var hans sätt att säga "nej" och skydda sig själv i en stressfylld situation.
Vid måltiden frågar personalen hur många köttbullar han vill ha. Han säger två. Personalen lägger på sex. och sträcker tillbaka tallriken. Han vägrar ta emot den. personalen tillrättavisar. han tar tallriken och kastar den på golvet. Han får lämna rummet. Vid nästa tillfälle är det en annan personal. Han vill inte ha ärtor. Hon lägger inte på några. han tar emot tallriken och börjar äta. Det visar sig att pojken kastar bara tallriken när en viss perosn sitter vid bordet. En person som utövar någon slags skendemokrati. Frågar men lyssnar inte. Han kan inte förklara utan reagerar.
Jag undrar ibland om vi inte kräver för mycket av våra barn. Att de ska hantera och finna sig i situationer som tar fram de "sämsta" hos dem och sen väljer vi att lägga problemet på barnet fast det är vi vuxna som skapar den bristande miljön som barnet reagerar så negativt på.
Min personliga åsikt är därför att vi ska inte lägga fokus på att hantera "sådana barn" (som kanske reagerar sunt i en osund miljö) utan vi ska fokusera på att skapa en miljö som inte triggar barnen på det här sättet.
6
Jag skulle nog i första hand försöka hitta en förklaring till beteendet. I min värld är barn rationella i den meningen att de gör saker av en anledning och inte för att de "är" elaka eller "har" en bokstavskombination eller hett temperament.
När börjar han slåss? Är det i vissa specifika situationer eller i samspel med en specifik person? Börjar han alltid slåss när han "inte får som han vill"? Hur blir han bemött i situationen? Finns det något som skapar stress i situationen? Ja, jag försöker göra en kartläggning och försöker hitta mönster för att sedan kunna stödja barnet på något sätt.
Ett exempel: Ett barn uppfattas som "jobbigt". Han svär och slåss och det händer också att han biter de andra barnen. Personalen är uppgiven och har också samtal med föräldrar om barnets dåliga uppförande osv. Pojken blir "stämplad" som bråkstake och ökade resurser krävs.
Jag följer/observerar pojken och ser att han får "raseriutbrott" vid påklädning och måltider. Han sliter ner de andra barnen jackor och kastar tallrikar. Intressant! Det händer alltså under två specifika situationer. En närmare granskning visar att problemet inte ligger hos pojken utan hos ... personalen.
Vid påklädningen ska alla barn gå oå toaletten innan de går ut. En ansats till kö bildas. Pojken ställer sig hela tiden sist i det som han uppfattar som en kö. En personal tar tag i hans arm och föser in honom på toaletten. Han kommer ut utan att ha uträttat sina behov. Han blir inföst igen. Och kommer snabbt ut. Personalen tillrättavisar honom och förklarar att han måste kissa. Han får ett utbrott. Nästa gång det är dags för påklädning så frågar jag honom hur det kommer sig att han inte vill gå på toaletten. Han försäkrar att han vill gå på toaletten men han vill gå sist för han tycker inte om att de andra barnen sliter upp dörren när han står och kissar. Han blev helt enkelt för stressad för att ens kunna kissa. Ingen lyssnade eller frågade. Det var hans sätt att säga "nej" och skydda sig själv i en stressfylld situation.
Vid måltiden frågar personalen hur många köttbullar han vill ha. Han säger två. Personalen lägger på sex. och sträcker tillbaka tallriken. Han vägrar ta emot den. personalen tillrättavisar. han tar tallriken och kastar den på golvet. Han får lämna rummet. Vid nästa tillfälle är det en annan personal. Han vill inte ha ärtor. Hon lägger inte på några. han tar emot tallriken och börjar äta. Det visar sig att pojken kastar bara tallriken när en viss perosn sitter vid bordet. En person som utövar någon slags skendemokrati. Frågar men lyssnar inte. Han kan inte förklara utan reagerar.
Jag undrar ibland om vi inte kräver för mycket av våra barn. Att de ska hantera och finna sig i situationer som tar fram de "sämsta" hos dem och sen väljer vi att lägga problemet på barnet fast det är vi vuxna som skapar den bristande miljön som barnet reagerar så negativt på.
Min personliga åsikt är därför att vi ska inte lägga fokus på att hantera "sådana barn" (som kanske reagerar sunt i en osund miljö) utan vi ska fokusera på att skapa en miljö som inte triggar barnen på det här sättet.
Tack för ett underbart, lärorikt och väldigt värdefullt inlägg! Jag ska skriva ut det och ha med mig så att jag alltid kommer ihåg det du skriver - för egentligen visste jag allt detta men oj, man glömmer ju bort det i stundens hetta.
Tack!
7
Tack för ett underbart, lärorikt och väldigt värdefullt inlägg! Jag ska skriva ut det och ha med mig så att jag alltid kommer ihåg det du skriver - för egentligen visste jag allt detta men oj, man glömmer ju bort det i stundens hetta.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
