Så skönt att få kontakt!
Jag tog upp mina tankar med min man först i augusti förra året. Jag hade då funderat länge själv och kommit fram till att, jo, jag vill verkligen ha ett syskon till våra två. De är 7 respektive 5 år. Svaret jag fick förvånade mig och min egen reaktion hade jag absolut inte räknat med.
Jag hade förväntat mig att han skulle varit försiktigt positiv, så att vi kunde börjat prata om det tillsammans. Nej. Han var inte intresserad av att prata ens.
Jag blev så ledsen och det var jag inte beredd på. Det var som att jag drabbades av en sorg. En sorg som jag samtidigt kände att jag inte var berättigad till att känna. Jag har ju två underbara barn och ska inte sörja. Därmed kom skulden. Det gjorde så ont.
Under tiden som gått sedan dess har jag försökt tala med honom, men knappt vågat. Vad är jag rädd för egentligen? Kanske mest mina egna känslor?
Det jag sagt, vid ett fåtal tillfällen, har inte gett något gensvar. Sorgen efter avvisande är inte alltid så påtaglig som då i augusti. Jag försöker hålla det ifrån mig. Tänka att det inte passar så bra in med jobb osv. Rationalisera. Men det går inte så bra alltid. Det kommer över mig och jag känner mig så ensam. Som en följd av det har jag agerat avvisande mot honom. Jag drar mig undan. Jag tror han märker det, men jag tror inte han förstår varför.
Jag behöver någon att prata med och sökte mig hit. Det hade varit så skönt att hitta några personer som förstår tankegångarna. Det vore så skönt om vi kunde stödja varandra.
Många kramar till er från S