Jag längtar efter ett litet syskon till mina två barn. Det har funnits i mina tankar länge. Jag har dragit mig för att ta upp det med min man och när jag till slut gjorde det gick det inte så bra. Han säger att två är väl bra. Jag blev så ledsen.
Finns det någon här som känner igen sig eller någon annan som kan ge mig lite stöd?
Ledsen...
Oh ja, du är inte ensam.
Jag fick blankt nej av min sambo för 4 år sedan och bearbetar det fortfarande.. Tog till och med bort det syskon som skulle blivit för att behålla familjen hel...
Tyvärr så läker inte vissa sår helt..
Mina tankar är också till 110% på ett syskon till våra två barn (5 resp 3 år).
Urjobbigt att vilja ha nåt så intensivt & inte veta om man nånsin får det....jag är definitivt inte klar med barn men min man tänker ekonomiskt och anser att två är bra...men jag ger han pikar varje dag på vad jag vill...jag bli helt enkelt tokig om jag inte får uppleva det stora att få ett barn en gång till! Jag registrerade mig här för att få skriva av mig til andra i samma situation,det känns bättre! styrkekram på dig,vi hörs väl vidare va?! ;0)
Så skönt att få kontakt!
Jag tog upp mina tankar med min man först i augusti förra året. Jag hade då funderat länge själv och kommit fram till att, jo, jag vill verkligen ha ett syskon till våra två. De är 7 respektive 5 år. Svaret jag fick förvånade mig och min egen reaktion hade jag absolut inte räknat med.
Jag hade förväntat mig att han skulle varit försiktigt positiv, så att vi kunde börjat prata om det tillsammans. Nej. Han var inte intresserad av att prata ens.
Jag blev så ledsen och det var jag inte beredd på. Det var som att jag drabbades av en sorg. En sorg som jag samtidigt kände att jag inte var berättigad till att känna. Jag har ju två underbara barn och ska inte sörja. Därmed kom skulden. Det gjorde så ont.
Under tiden som gått sedan dess har jag försökt tala med honom, men knappt vågat. Vad är jag rädd för egentligen? Kanske mest mina egna känslor?
Det jag sagt, vid ett fåtal tillfällen, har inte gett något gensvar. Sorgen efter avvisande är inte alltid så påtaglig som då i augusti. Jag försöker hålla det ifrån mig. Tänka att det inte passar så bra in med jobb osv. Rationalisera. Men det går inte så bra alltid. Det kommer över mig och jag känner mig så ensam. Som en följd av det har jag agerat avvisande mot honom. Jag drar mig undan. Jag tror han märker det, men jag tror inte han förstår varför.
Jag behöver någon att prata med och sökte mig hit. Det hade varit så skönt att hitta några personer som förstår tankegångarna. Det vore så skönt om vi kunde stödja varandra.
Många kramar till er från S
Hej S!
Känner så väl igen mig. Känner mig inte färdig med de två vi har 10 och 7 år. Har väl alltid tänkt att 3 barn är lagom!
Nu känner jag att det börjar brinna i knutarna eftersom jag blir 37 i år.
När jag väntade yngsta hade jag hemsk foglossning och var helt sjukskriven i 6 månader innan hon föddes. Mår nu helt bra.
När jag tagit upp frågan med mannen, är han väldigt skeptisk och vill inte.
När jag tänker rationellt fattar jag ju vad ännu en graviditet skulle kunna innebära för min kropp.
Min man brukar säga: Men när våra syskon får barn kan vi låna och passa dem.
Men det ÄR INTE SAMMA SAK!!!
Jag vill ju vara med hela vägen, vänta, föda, amma och njuta!
Ibland tänker jag att jag nog behöver psykologhjälp!!
Älskar min man och förstår honom, han vill ju inte av kärlek och omsorg om mig. Han är väldigt barnkär och när vi träffar vänner med små bebisar vill han alltid hålla och gosa.
Jag har börjat träna för att vara i kanonkondition om att ut i fall att.... Jag är knäpp och det gör mig så ledsen att inte den här längtan kan gå över!!
Jag vill känna mig nöjd över de underbara ungar jag har!!!
GAAAAH!!!
Ursäkta mitt långa och svamliga inlägg!
Tack igen S för ditt inlägg!!
Hoppas vi kan vara några här som kan stödja varandra när längtan blir för stor och besvärlig!
Kram!
/P
Kram till dig!
Ovissheten är det värsta!
Hoppas att dina "pikar" bär frukt :-)
Visst är det skönt att kunna läsa och få stöd av andra här!
Här "brinner" det liite i knutarna...jag blir 39 om en månad typ...fast visst får kvinnor barn över 40 också men det känns lite riskabelt tycker jag ju mer tiden går...jag vill bli gravid NU!!
Tänker varje vaken stund på att få "mage" igen & uppleva det fantastiska att få sätta ett barn till till denna jord ;0)
Mina två barn vill gärna ha syskon säger de och jag ber dem "tjata" på pappa oxå....jag tror de skulle bli jätteglada över en liten bebeis här hemma som de kan få hjälpa till med!
Nästa steg är att prata allvar med maken...vågar inte riktigt då jag är skiträdd att få ett klart nej...vet inte om jag klarar av det :-(
Jag vill allt av allt i hela världen nu få ett tredje barn...jobbigt!
Hoppas du/ni där i likadana situationer har det bra och att ni uppdaterar mig vad som händer! :0)
Styrkekramar systrar!Så skönt att få kontakt!
Jag tog upp mina tankar med min man först i augusti förra året. Jag hade då funderat länge själv och kommit fram till att, jo, jag vill verkligen ha ett syskon till våra två. De är 7 respektive 5 år. Svaret jag fick förvånade mig och min egen reaktion hade jag absolut inte räknat med.
Jag hade förväntat mig att han skulle varit försiktigt positiv, så att vi kunde börjat prata om det tillsammans. Nej. Han var inte intresserad av att prata ens.
Jag blev så ledsen och det var jag inte beredd på. Det var som att jag drabbades av en sorg. En sorg som jag samtidigt kände att jag inte var berättigad till att känna. Jag har ju två underbara barn och ska inte sörja. Därmed kom skulden. Det gjorde så ont.
Under tiden som gått sedan dess har jag försökt tala med honom, men knappt vågat. Vad är jag rädd för egentligen? Kanske mest mina egna känslor?
Det jag sagt, vid ett fåtal tillfällen, har inte gett något gensvar. Sorgen efter avvisande är inte alltid så påtaglig som då i augusti. Jag försöker hålla det ifrån mig. Tänka att det inte passar så bra in med jobb osv. Rationalisera. Men det går inte så bra alltid. Det kommer över mig och jag känner mig så ensam. Som en följd av det har jag agerat avvisande mot honom. Jag drar mig undan. Jag tror han märker det, men jag tror inte han förstår varför.
Jag behöver någon att prata med och sökte mig hit. Det hade varit så skönt att hitta några personer som förstår tankegångarna. Det vore så skönt om vi kunde stödja varandra.
Många kramar till er från S
Tack själv för ditt svar!
Jag är som du lite rädd för vad en graviditet skulle göra med mig. Inte av samma anledning, men ändå liknande. Jag har mått väldigt psykiskt dåligt under mina graviditeter. Värst under den senaste då jag var sjukskriven hela tiden. Jag mådde faktiskt riktigt dåligt. Men... jag vet ju att det är värt det. Det är ju inte graviditeten i sig. Det är ju det som kommer sen som är själva målet.
Kanske kan det vara så att min man oroar sig för hur det skulle gå för mig? Nej, jag tror tyvärr inte det är det det handlar om.
Nej, det är inte samma sak med andras barn. Visst är det härligt att låna och gosa men nej, det är inte samma sak.
Hur ska vi säga? Vad ska vi framhålla för att de ska förstå?
Kram S
Det låter som om du är i lite samma läge som jag. Att inte riktigt våga ta upp det på allvar. Vad ska man säga för att förklara på bästa sätt? För att han ska lyssna och förstå? För att man inte ska bli s
Ja men heja mig... Så bra gick det med att vara anonym. Lätt att trycka på fel knapp på iPhonen
Camelen72, true, true inget konstigt att få barn när man är över 40. Det är ju inte helt ovanligt att man får sitt första barn då.
Men jag är helt med dig, tänker också på riskerna.
Härligt att ungarna är med på noterna!
Stor kram!
Gomorron...
Ufff, vet inte riktigt hur jag kommer reagera den dagen något av mina syskon berättar att de är gravida. Hoppas, hoppas att jag kan glädjas med dem! Är dock rädd för att det kommer sticka till i hjärtat. Fy, så skamligt egentligen..........
Jag vet inte vad man ska säga till maken...
Har tänkt att jag ska ta upp det och verkligen berätta hur jag känner, lägga ut alltihop bara, men som någon av er skrivit, jag är rädd för vad han kommer att svara, för jag känner på mig att han inte "är på". Vill ju bara ha positivt svar :-) och det skulle man ju vilja veta innan typ, om ni förstår...
Är så glad för att ni alla finns, har liksom ingen annan att snacka med om detta. Folk tycker väl jag är bananas med tanke på hur det gick sist.
Släkten sa efter yngstas födelse, så nu är ni väl klara så jobbigt som ni haft det, och nu har ni ju en av var sort, bla, bla, bla!!!! :-(
Struntar väl egentligen i vad alla andra säger, men tänker inte gå igenom detta utan maken.
Känns hopplöst nu...
Tack för att ni finns!!!
Kram!
/P
God morgon!
Jag väntar varje dag på att min man ska säga till mig att att han vill ha ett barn till...........jag skriver kryptiska (eller nja,ganska raka...)meddelande med kyslkåps-magneterna på kylskåpet som han inte kan missa att läsa....jag tror att han är rädd för att våran ekonomi inte klarar ett barn till då vi köpte hus förra året och jag arbetar 75% som så många andra småbarns-mammor (underbart tycker jag då barnen inte behöver spendera hela dagen på dagis)
Men ett mer eller mindre..eller vad säger ni?? ;0)
Sen så behöver vi en större bil säger han etc etc Letar liksom efter anledningar att inte skaffa ett till :-(
Jag kan bara fortsätta att komma med pikar och meddelanden på kylskåpet...men som sagt,väntar varje dag på att han ska säga att klart vi ska ha en till!
Ha en underbar dag,hörs sen!
kram
Hej, hej!
Med dina meddelande måste han ju ändå tänka en del. Långsam nötning kanske biter till slut?
Vi måste peppa varandra här. Helt klart!
Kram!
Kram till dig!
Hopplöshet är inte bra. Vi måste försöka stötta varandra. Jag tycker också att det känns väldigt viktigt.
Att längtan dessutom blir skamfylld, det gör det ju ännu jobbigare. Så synd. Känner ingen det
Sitter som du och funderar på att ta ett stort samtal, men vågar inte riktigt. Vill inte behöva bli så besviken.
Kram!
Jag hoppas han tänker....och att han säger de förlösande orden snart att han vill att vi "kör på" med en till!! Då åker spiralen ut med ett ryck kan jag lova :0) Hahahaha! Ärligt talat...det är jobbigt att alltid gå omkring med de här känslorna tycker jag...vill inget annat än att bli gravid snarast möjligen!Min längtan är så himla stor!!!Trodd aldrig jag skulle känna så här men efter två tragedier förra året så har jag börjart värdesätta livet på ett helt annat sätt!! (först hittade jag en knöl i bröstet som gav mig dödsångest i två veckor innan jag fick besked att den var ofarlig,sen var jag med om en halkolycka som kunde slutat med döden som utgång med tanke på hur min bil såg ut..men jag klarade det med ett mindre blåmärke och jag minns att jag tänkte då att jag vill ha mer barn! Lustigt va?!
kram!! hur har du/ni det??
Svårt. Det låter onekligen som om du haft en tuff tid. Att du tänkte på livet, viktiga saker och känslor, det är ute sp konstigt.
Jag hade en riktigt riktigt dålig dag i går. Idag något bättre, men jag tror jag måste prata med honom ordentligt.
En kollega tittade in på mitt kontor idag och sa: "du ser inte glad ut idag. Hur är det?"
Det är inte enbart detta som oroar och tynger mig, men nog är det en viktig del. Det du skrev om svåra händelser fick mig att tänka till. Hösten som fik var riktigt tung med flera dödsfall och svår sjukdom i vår närhet. Då tänker man på live och på vad som är viktigt egentligen.
Sitter på busshållplatsen med iskalla fingrar och känner mig väldigt svamlig. Hoppas mina tankar går att följa.
KRAM!
Känner igen det där med att vara riktigt nere.... Ni verkar båda haft det tufft i höstas, hoppas att det snart ska kännas bättre!
Min man har flera gånger frågat vad som står på i helgen, men jag vet inte hur jag ska lägga upp det, vill ju inte lägga någon skuld på honom eller att han ska känna sig tvingad. Jag vill ju att han ska vilja själv. Varför ska det vara så komplicerat????
Är rädd att jag ska bli bitter, hur kommer man ur det? Är enda svaret att komma överens och försöka få den högt önskade lill* knodden?
LÄNGTAR så det gör ont!
Hoppas att ni här lyckas!
May the force be with you!!
Hoppas att er dag blir bättre än min!
Kram!
