Tänker de flesta män/killar

[Anonym]

så här:

Jag och min sambo har varit ett par i snart 3års tid. Vi har bott ihop i över 2år.
han har barn sedan tidigare (1) och jag har det också (2).

Redan då vi flyttade ihop kom det upp en sak som gjorde mig väldigt tveksam till förhållandet, min sambo sa att han inte riktigt gillade att ha mina barn hos oss, det kändes inte så bra.

Tiden gick och han sa inte så mycket kring barnen utan allt gick på. Jag tog hand om alla 3 och sambon gjorde det han ville.

Han är väldigt mån om sitt utseende och kropp och har tidigare använt dopningspreparat, men har inte gjort detta (inte vad jag vet iaf) på 4års tid.
han tränar ofta och blir arg så fort något kommer emellan, oavsett omd et är jobb eller hans egna barn, men då ser han til latt komma till sin träning i första hand än att vara med barnet.

Jag har tagit upp om detta ett flertal gånger, då han anser att kvinnan tar hand om hem och barn. Hans mamma var den som tog hand om hans barn innan jag kom in i bild, så hans barn har i princip bott växelvist hos mamman och farmor.

Min sambo sa igår att han tycker att det är jobbigt med barn och då är ändå hans barn boendes hos oss på heltid, detta är tillfälligt, men han kommer att kontakta advokat så att det förblir så, då mamman har flyttat till en annan stad och han tänker inte släppa sitt barn.
Mina barn är hos oss varanann helg och ibland även under veckorna, men inte alls lika ofta som hans barn.

Jag frågade honom om det skulle vara bäst om det bara vore jag, han och hans barn.. Till svar sa han: Ja absoult! Enklast och bättre.
Ja.. men säger man så? Säger man inte till den man älskar, den man vill leva med typ "visst hade det varit lättare, men nu har jag valt att leva med dig och dina barn och vi får lösa problemen som de kommer".
Men han orkar inte med några problem alls, utan han menar på att han har det tillräckligt tufft.. eh? jasså?

Jag har varit med om en riktig pärs och jag är stolt och glad att jag tagit mig igenom det, själv. det har varit en hel del bekymmer med mina barns pappa och han har anmält mig för diverse småsaker, det har varit vårdnadstvister och allt möjligt och allt detta på mindre än ett års tid.
Har min sambo stöttat mig? nej, det har han inte alls. Han har börjat tala om annat då jag velat prata ut..

Jag är den som ALLTID lämnar hans barn på morgonen, hämtar oftast också på skolan. Det är jag som har koll på tvätten och så att hans barn har rena kläder, gympakläder osv.
Jag har frågat om han inte skulle kunna börja senare åtminstone en dag i veckan, men det kan han inte.. han jobbar hellre övertid och tränar än att börja senare...
Till svar har jag oftast fått "Ok, säg till om du inte kan lämna mitt barn, då ringer jag morsan, hon hjälper mig"
Men , vadå ringer morsan?? Hon har ju också ett arbete, så det är helt ok att morsan ändrar sin arbetstid för att ta hans ansvar?

Igår kläckte han också ur sig att han tycker att det är för lite sex mellan oss.. det blir mellan 2-3 ggr per vecka och han menade på att vad ska han med en tjej till om hon inte vill knulla?
Ja.. jag förklarade för honom att jag har haft en väldigt jobbig tid och detta var för mindre än en månad sedan, då är det ganska normalt att man inte är sig själv. Men han tycker att man MÅSTE knulla annars kan man vara ensam.

Han beter sig som en riktig IDIOT och jag vet inte om jag känner så mycket för honom längre, inte lika som jag känt iaf.

Han blir tokförbannad om han inte hittar det han ska ha, han slår i väggar, han skriker Faaan faaan fan tusen gånger per dag. Igår skulle hans barn komma till oss, då barnet varit två dagar hos mamman, så var mamman lite sen till oss och sambon hade stressat med sin träning. Han kommer hem och frågar om inte barnet kommit än, och jag svarade såklart nej. han slog med knytnäven i dörren och svor "fan! Jag får aldrig träna när jag vill, helvetes helvete!"

Ja.. så här säger han flera gånger per dag..
Är vi och handlar i en butik och det kommer folk som vill gå förbi oss, så blir han helt konstig, hoppas till och säger nä, här vill jag inte avra mer, ursch! Får aldrig vara ifred någonstans.

Han umgås inte med några vänner, utan anser att ensam är bäst, man ska inte vara beroende av kompisar, det är inte bra!
Hans barn vill ha vänner, men det tycker han är överflödigt och försöker intala sin 9åring att vara själv.

Han stiger upp vid 4 tiden vardag som helg för att åka på jobb eller vara ute i garaget. han säger att han inte har tid att leka bort sitt liv och har inte tid att ta hand om några barn, så jag blir alltid lämnad med hans barn eller så alla 3 barn..
Jag har sagt till honom att jag vill ha en familj, inte en sådan vi har, för det är världens knepigaste familj. Men han menar på att han har inte tid att sitta och stirra, leka eller göra onytta..

Har jag funnit en väldigt knepig man eller finns det fler som är som han är?
han är inte purung heller, snart 39år...

[pbsthlm]

Vad ska du med honom till?

[Anonym]

Tillägg:

Läste igenom det jag skrivit och det har fallit bort lite bokstäver.. Om när vi är i butiker, så skall det stå: "Han hoppar till och säger att han inte vill vara kvar, för han får aldrig vara ifred någonstans.

Glömde även att ta upp saker som ekonomi och bilar etc.
Jag har studielån sedan tidigare och mitt årsbelopp har nu höjts avsevärt mycket och det är en klumpsumma om 7000kr som skall betalas in innan slutet av januari.
Jag har en hel del andra räkningar så jag vet inte hur detta skall gå ihop, så jag talade med sambon kring detta och att jag eventuellt måste söka lån för att klara månaden, men då jag inte har en fast inkomst så har jag alltid fått avslag på ansökan om lån, likaså denna gång. Sambon säger då "Prata med dina föräldrar"..
Hm.. hade han befunnit sig i min situation och jag hade som han har, en fast tjänst, så hade jag gjort det jag kunnat, han hade fått ta lån OM jag inte hade kunant betala hans räkning, men hade han haft svårt att få ett lån, så hade jag stått som medsökande.
Men det tänker inte min sambo göra för mig. Jag sa att om jag inte betalar denna räkning så kommer dte att gå vidare till anmärkning, tyvärr men sant.
Men han sa inte så mycket mer om det.

Han sitter och kollar på bilar och ska byta bil.. detta diskuterar han inte med mig om, utan han gör som han vill.. Jag menar, vi är sambos och han ska iväg och köpa en bil för 300 000kr.. Är inte det konstigt?
han tar hellre lån till en bil än att hjälpa mig ekonomiskt..

Är jag för snäll, för omtänksam och brydd om mina närstående, när jag tänker som jag gör? Jag hade ju såkalrt hjälpt min sambo i denna situation och inte ens tänkt på att byta bil förrän allt är stabiliserat ekonmiskt.
men, alla är vi inte lika..

[Christopher]

Hans prioritering verkar vara honom själv, hans träning, ingenting, ingenting och sedan möjligen du - om du tar hand om barnen och ser till att de inte stör honom.

När jag läser igenom ditt inlägg verkar det som om du själv har insett att det inte är hållbart och mest vill ha bekräftelse på att det inte måste vara på det viset? Nej, det måste det verkligen inte.

[Smålandspappa]

nåt är det som inte stämmer

Jag håller också med pbsthlm...vad ska du med honom till?

[farson]

"Knepig" är bara förnamnet.

[Fredde_]

Låter inte helt friskt, som de ovan redan påpekat.

Jag skulle nog allvarligt fundera på om han verkligen inte kör med några preparat.

Sedan, som pbsthlm uttryckte sig. Bara att hålla med.

[Anonym]

Sedan kan jag ju tänka som så att OM man valt att flytta ihop, man verkligen älskar den andre personen, sin respektive, gör man inte allt för denna människa då? Säger man verkligen att man ogillar den andres barn?
Jag vet med mig om hur mina barn är, den ena är lugn som en filbunke, gör inte ett väsen av sig, medans den andre kan ta mer för sig.

Men min sambo total ignorerar mina barn och talar endast med sitt enga barn.

han har två personligheter, en som älskar sitt barn och den andre sidan där han svär åt sitt barn, skriker att barnet är lika knäpp som sin mamma.
När vi brukar sitta och titta på tv, så kan hans barn komma och gnälla som barn gör, och säger att barnet vill se på tv, barnprogram, då blir min sambo rabiat, säger att han struntar i tv:n, studsar upp från soffan och säger "Nä!! nu gör jag något annat!"
Ibland om vi suttit och fikat vid tv:n så har han krossat kakan han haft i handen och sagt att ingen ska bestämma över honom om han valt att kolla på tv.

Är jag trögfattad på något sätt? naiv?

Han säger att han är glad att han "fått" mig, för att han tycker att många på hans jobb säger att jag är så vacker, men är det så mycket mer han bryr sig om egentligen? Eller är det bara för att det känns bra att ha en snygg tjej och som dessutom tar hand om hans barn, så praktiskt för honom!

Ska vi köpa något till barnen, så pratar han bara i mitt och ditt termer, hur hans barn ska ha diverse saker osv, men struntar fullkomligt i mina. Jag spenderar hur mycket energi som helst på hans barn, jagade flera veckor skridskor till barnet, men jag verkar inte få så mycket tillbaka faktiskt.

Jag tog upp om detta med bilinköp och sa att han borde åtminstone fråga mig och hur vI ska göra, om vi kanske ska spendera de pengarna på huset istället. Då säger han att det är hans hus, hans och hans barns hus och stannade meningen där.. sen kunde jag i mina tankar fylla i den meningen med : eftersom att det är mitt och mitt barns hem, så bestämmer jag och barnet vad som skall göras, inte du och dina barn"..

Jag sa till honom att det mycket väl kan bli så att mina barn kommer att vara hos oss varje vecka, dock inte hela veckor, men åtminstone söndag till onsdag, detta varenda vecka, varenda månad. Då stirrade min sambo på mig och sa "jaha? varför ska dem det? Hur kan det bli så?" Jag frågade om han menar allvar med det han säger, för hans barn är hos oss på heltid och det är jag som sköter typ 90% av den tiden med hans barn och så menar han att mina barn inte får vara så ofta hos oss, då blir det jobbigt.

jag har inte haft ett förhållande tidigare med någon som har barn liksom jag, men är det vanligt att det blir så här?

Hans humörsvängingar är inte normala, det har jag konstaterat. Frågan är bara vad som ligger bakom det. han säger att det är mitt fel att han är så sur för att jag håller på att fråga konstiga frågor hela tiden, lägger mig i hans liv. han säger att han ska träna när han vill, hur länge han vill och ingen ska styra honom, ingen ska få bestämma över honom.

Men saken är ju även den, att han är sur varenda morgon, han slänger kläder omkring sig, skriker faaaan i köket, några ggr har det hänt att han slagit sönder saker för att han varit så irriterad.
Varje kväll är han också så här..

När jag då frågar honom, när han lugnat sig varför han beter sig så, då säger han att han aldrig får sova.. Nähä.. helgerna då? Nä då stiger han upp vid 4 tiden och åker frivilligt på jobbet.. han ligger i flera timmar och biter naglar, jag hör hur han spottar ut nagelbitar, han säger att han är så nervös, han kan inte sova..

Jag vet seriöst inte, vad det är för en människa..
sen kan han stå och säga att vi skulle kunna ha det så bra..mmm..

[Fredde_]

Läser du själv vad du skriver?

Det finns inget i det som du skrivit som jag tycker att du borde acceptera. Är man tillsammans med någon som har barn ställer man upp till 100 % på det.
Är man tillsammans och bor ihop är man en gemensam familj som löser problem tillsammans. Både barn som ekonomi.

Barn kommer alltid först, om inte han uppskattar dina barn och uttrycker sig så, tycker jag att alla varningsklockor ringer.

Men det är alltid lätt att sitta på utsidan och tycka en massa och komma med förslag som låter enkla men som är tuffa att utföra.

[icecapx]

Jag kan bara hålla med om vad de andra skriver: vad tusan ska du med honom?

Och att han inte använder doping tror jag är skitsnack.

Att han är alldeles för omogen är klart, han står inte ens för vad ha påstår! Hur kan han påstå att det är bäst att klarar sig själv när han ringar på mamma om det blir något problem?

Han påminner mest om en snedtänd bortskämd unge med allvarliga problem.

[Desperado]

Nu vet jag inte åldern på denne eller Dig men i min ålder så konstaterar jag att de flesta har fått barn, att de hör till och gör kvinnan i fråga till den jag vill vara tillsammans med, just för att detta gett henne erfarenheter som hon annars inte skulle ha

Hans barn då?? Vad göra med detta?

Vad hade han tänkt sig att Du skulle göra med Dina barn?? Låta dem bo i ett tält utanför huset för att det inte passar honom?? Låter som han ska flytta hem till sin mamma istället

Jag har haft relationer mer kvinnor som har barn, och då blir det mitt ansvar också. Vid ett tillfälle bokade vi om bolagsstämma i Småland, dvs slängde om mötespunkterna för att jag skulle kunna komma i väg tidigare och hinna hämta barn i Stockholm i rimlig tid (19,30), annars hade hämtningen blivit betydligt senare typ 22,00 och det anser jag vara för sent för en nioåring. Å andra sidan det var enda andra alternativet så....

[Ziggy]

Parkera här. 'nuff said!

[Christopher]

Läs dina egna inlägg ur synvinkeln att det hade gällt någon annan. Skulle du inte undrat hur hon hade stått ut och, inte minst, varför hon står ut?

[Anonym]

Ja, jag skrev kanske inte direkt ålder, men att han inte är purung, närmare 40 strecket.

Han ställer inte upp för mina barn. Jag frågade honom om vad som händer då mina barn också kommer bo mycket hos oss, vad som händer då kring hämtande/lämnande till skolan osv. Nu är dem alla i åldrarna 7, 8½ och 9år gamla.
Sambons är äldst.

Men han "flyr" från diskussionen eller snarare frågan och säger "Jag har ett jobb att sköta så jag har inte tid med några hämtningar eller lämningar, har nog med mitt egna barn"..

Han ringer stup i kvarten till sin mamma så att hon kan hämta hans barn om jag jobbar, för att han ska få träna..
Han värdesätter hans egna liv, hans intressen och kropp i första rum, sedan kommer hans barn sist kommer jag och mina barn.

Hade min sambo fått välja, så skulle han velat att mina barn var boendes hos deras pappa mertiden och hos oss bara varannan helg.

När jag frågade hur han och hans barns mamma gjort då dem bodde ihop, han sa exakt hur han hade sagt till henne "Du har för fan valt att bli morsa, då SKA du ta hand om ditt barn!"
Jag frågade honom HUR han tänkte när han sa så.. Men han menade på att en mamma tar hand om barnen och att han har annat att göra...

Hm.. Så skulle jag nu välja att lämna honom, så skulle allt återgå till så som det en gång var.. hans mamam kommer få ändra sina arbetstider, hon kommer att ha hans barn mertid och ha barnet i princip boendes hos dem, medans min sambo kommer att träna och jobba. Bra liv!

När jag ifrågasatt hans beteende, hans konstiga läggningstider för hans barn, barnet får vara uppe till 21.30 under vardagarna och får ligga och sjunga och leka i sängen fram till 22 tiden.. så gissa vem som är jättetrött varenda morgon? Och det får jag ta hand om..
Men sambon har sagt att det inte är mitt ansvar och jag skall INTE ta några beslut gällande hans barn, detta sa han för bara några dagar sedan.

Så just nu, i skrivandets stund, känner jag bara mer och mer avsky för honom. Han är egoistisk så det heter duga.
Han vill att hans liv ska vara bekymmerslöst, jag ska vara glad, tacksam och kåt.

Tacksam ska jag vara för att jag får låna hans bilar, tacksam för att jag får bo i hans hus, tacksam för att få vara tillsammans med honom, för det finns många tjejer7kvinnor i Sveriges land som skulle göra VAD SOM HELST för att få bo hos honom.. Detta säger han själv.
Sedan vet inte jag om det bara är någon form av hot för att jag ska bli orolig och stanna kvar?

Vem 17 skulle vilja ha det som jag har? Seriöst?
Att han ringer mamam så fort det är något, han åker till jobbet tidigt på helgerna för att han har anant att göra än att leka med några barn, han prioriterar träningen före allt annat.

När jag sagt till honom att han kan fortsätta att träna, men att han kan välja att göra det när hans barn lagt sig. Inte som det är nu, att han låter andra hämta hans barn från skolan och sedan åker han själv och tränar.. Fredagar slutar han runt 14, då åker han direkt till träningen och hans barn får vara på fritids till 17 tiden..

Men jag får inte säga till något om träningen, då blir han förbannad och säger att ingen ska bestämma över honom, han tränar när han vill. och så kommer han med att han MÅSTE träna pga värk i benet och att han kan visa upp läkarintyg för mig om det.. jaha?? Jag tror knappast att läkaren skrivit att han ska träna direkt efter arbetet..

Jag har skrivit om mitt förhållande även under styvfamiljer och fråga mammor, men det är intressant att även höra vad män säger om det, för kvinnor och män har inte alltid samma tänk.
Så det är intressant att höra hur ni tänker kring mitt och min sambos förhållande.

[Desperado]

gillar jag, det tror jag alla män gör, men till skillnad från denne så fattar vi nog att det krävs arbete för detta, att det inte är en av/på knapp

Allvarligt talat, Du vet att Du kan få något bättre eller hur? Dumpa killen

[Fredde_]

Så det är intressant att höra hur ni tänker kring mitt och min sambos förhållande.

Förhållande?! Var finns det, jag ser inget som tyder på att ni egentligen har ett förhållande som jag skulle se om ett förhållande.

Han utnyttjar dig för att han ska kunna göra det han vill i sitt liv.

Om allt det du skriver är sant så är det bäst att flytta så snabbt som möjligt. Så får du och dina barn en möjlighet att bygga upp ett eget liv. För hur mår egentligen dina barn och hans barn av detta? Vilka förebilder får de för hur ett förhållande ska vara samt hur man är mot varandra?

[Desperado]

.

[Anonym]

Ja sambons barn ser ju att hon blir mer prioriterad än mina barn, så är det ju bara.
Mina vänner, syskon och föräldrar protesterar i detta och tycker att det är vansinnigt.

Nä, jag tror faktiskt också att det inte finsn äkta känslor mellan oss två vuxna, utan det är mer bekvämt för min sambo att ha en tjej som kan ta hand om hans barn helt enkelt.
För när jag ifrågasätter och bara har en önskan att han kunde avsätta en dag åtminstone till att lämna sitt barn på morgonen, en morgon är bättre än inget alls, men då blir han sur istället och säger att han ska ringa morsan och prata med henne om hon kan ta hand om barnet på morgnarna när jag inte verkar vilja det.

Likaså är det när barnen håller på att föra liv, skrattar högt och busar, det tål inte min sambo, så han blir irriterad och säger att han inte vil lha så som det är. Jag frågar hur vi ska lösa det då, då menar han på att det är lugnare med bara ett barn och han vill inte ha fler heller.
Här står jag då frågandes och förstår inte alls hur han menar, visst jag kan spekulera i all oändlighet, men det han menar egentligen är att han vill endast ha ett barn, en tjej att leva med och inga fler barn, det är bara jobbigt.

När jag då svarar med att hans flicka är värst av alla 3 barn och det är sant, hon håller låda, skriker och knapprar på saker, springer runt och har sig. Då säger han "Ja, men detta är HENNES hem, hennes bas och kommer alltid så att vara!"
Så med andra ord är det helt ok att hon för liv, för det är hennes hem, medans mina barn ska vara tysta för det är inte deras hem, deras hem är hos deras pappa..

Under helgerna gör vi INGET tillsammans. Vi åker aldrig på aktiviteter, vi åker inte och fikar, äter inte ute på restaurang eller annat.. utan samobn åker iväg på jobb eller gömmer sig i garaget och jag är ensam med alla tre barnen. Ena stunden har han absolut INTE tid för familjeliv, andra stunden är det för jobbigt med 3 barn.

När jag "testar" honom och säger att det skulle vara skönt att åka utomlands och då bara jag, han och hans dotter. Då säger sambon "jaaa, det hade varit skönt och Therese hade nog gillat det verkligen" (Therese fig namn på hans dotter)
Här tänker jag då.. men vart tog mina barn vägen??
Hade han sagt så till mig att det hade varit kul att åka utomlands bara jag, han och mina barn.. eh.. då hade jag frågat vart Therese tog vägen om inte hon också ska följa med om mina barn ska det.

Men här ser han till hans och sin dotters bästa, jag och mina barn hamnar utanför det är inte lika noga med oss.

[Desperado]

Visst har Du skrivit om detta förr? Jag vill minnas detta, varför är Du kvar?

[Anonym]

Det har varit inne på styvfamiljer och fråga mammor.
Jag tänkte mest att min samob kanske ändrar sig, attd et bara är något övergående, men när det inte blev ändring så fick han det att låta som om det är mitt fel att det är som det är. jag funderade då på om det är jag som är totalt trögfattad, att det kanske är normalt att det blir så som det är när man bor med någon som har barn sedan tidigare och att man har det själv, att mycket problem kring just detta med mina och dina barn uppstår..