Beklagar verkligen att ni fick gå igenom detta tragiska!!
Vi förlorade vår son i somras. Vi har en pojke på 9 och tvillingar på fyra år.
Den äldre är en väldigt känslig pojke. De andra två har räckt att förklara för dem att han inte orkade leva och att han är en ängel i himlen nu men då är de som skrivet bara fyra år. Allt är så enkelt då...
Nioåringen har haft lite svårare att acceptera läget.
Honom har vi pratat väldigt mycket om detta med även om han inte tagit upp det själv.
Vi har en grav till Teo och Ludwig har fått bestämma när och hur ofta han vill gå dit. Då har den han vill fara dit med åkt med honom. Väl där har vi pratat och sen när vi ska gå frågat om han vill stanna ensam en stund vid graven. Det vill han ibland men inte alltid. När har vill det har vi sakta gått mot bilen och han har kommit när han är klar. Känns som han haft bra stöd i detta iaf.
Han har ritat en del och även skrivit grattiskort och dyl till Teo...
Dekorerat gravljus har han oxå velat hjälpa till med.
Stor varm kram till dej och din familj/Nina
2
Beklagar verkligen att ni fick gå igenom detta tragiska!!
Vi förlorade vår son i somras. Vi har en pojke på 9 och tvillingar på fyra år.
Den äldre är en väldigt känslig pojke. De andra två har räckt att förklara för dem att han inte orkade leva och att han är en ängel i himlen nu men då är de som skrivet bara fyra år. Allt är så enkelt då...
Nioåringen har haft lite svårare att acceptera läget.
Honom har vi pratat väldigt mycket om detta med även om han inte tagit upp det själv.
Vi har en grav till Teo och Ludwig har fått bestämma när och hur ofta han vill gå dit. Då har den han vill fara dit med åkt med honom. Väl där har vi pratat och sen när vi ska gå frågat om han vill stanna ensam en stund vid graven. Det vill han ibland men inte alltid. När har vill det har vi sakta gått mot bilen och han har kommit när han är klar. Känns som han haft bra stöd i detta iaf.
Han har ritat en del och även skrivit grattiskort och dyl till Teo...
Dekorerat gravljus har han oxå velat hjälpa till med.
Stor varm kram till dej och din familj/Nina
Tack för ditt svar.
Det är just det jag undrar över, hur mycket man ska prata med honom om det? För han tar inte upp det speciellt ofta, men jag tror att han tänker på det ändå.
Fast det är väl alltid bättre att prata... men inte tjata kanske.
3
Tack för ditt svar.
Det är just det jag undrar över, hur mycket man ska prata med honom om det? För han tar inte upp det speciellt ofta, men jag tror att han tänker på det ändå.
Fast det är väl alltid bättre att prata... men inte tjata kanske.
ja, det är klart!! Det är en hårfin gräns mellan prat och tjat. Vi har sett på vår grabb när han inte vill prata,
Han ser väldigt intresserad ut när han är "på" och suckar till när han inte vill prata eller är less på surret.
Var bara lyhört så tror jag det löser sej.
Har ni haft/ska ni ha någon begravning?
Vi hade kan man säga traditionell begravning för Teo.
Alla barnen var med för att få lite koll på vad som hände och vi var även med på nedsänkningen av kista. Herre gud jag kommer inte ens på vad det heter.
Men du vet? När man sänker ner kistan i graven.
4
ja, det är klart!! Det är en hårfin gräns mellan prat och tjat. Vi har sett på vår grabb när han inte vill prata,
Han ser väldigt intresserad ut när han är "på" och suckar till när han inte vill prata eller är less på surret.
Var bara lyhört så tror jag det löser sej.
Har ni haft/ska ni ha någon begravning?
Vi hade kan man säga traditionell begravning för Teo.
Alla barnen var med för att få lite koll på vad som hände och vi var även med på nedsänkningen av kista. Herre gud jag kommer inte ens på vad det heter.
Men du vet? När man sänker ner kistan i graven.
Nej, begravning har inte varit än. Tänker ha en liten ceremoni för den närmaste familjen.
Jag vill inte ha något religiöst, vi har olika tror min man och jag. Younes blir tvättad och svept som muslimer gör, men jag tror inte på Gud, alltså inte en kristen eller muslimsk sådan.
Mina föräldrar är frikyrkliga, en salig blandning här. Dom fick be och sjunga psalmer för honom när vi tittade på honom i bisättningslokalen i fredags.
Så vi ska vara i ett kapell på kyrkogården och ha en sorts minnes stund med musik och så. Har inte riktigt bestämt färdigt än, men alla verkar så stressade, vet inte varför. Hur länge "väntade" ni? Efter minnes stunden ska vi ha en gravsättning (som det heter:-))
Storebror (Ibbe) har varit med och tittat på honom när han ligger i kistan, Younes var så fin, ser ut som att han bara sover. Jag tror att det är nyttigt för Ibbe att se honom. Det gjorde inte min man, men han fick ändra sig. Kuratorn håller med mig. Fantasier är värre än verkligheten.
5
Nej, begravning har inte varit än. Tänker ha en liten ceremoni för den närmaste familjen.
Jag vill inte ha något religiöst, vi har olika tror min man och jag. Younes blir tvättad och svept som muslimer gör, men jag tror inte på Gud, alltså inte en kristen eller muslimsk sådan.
Mina föräldrar är frikyrkliga, en salig blandning här. Dom fick be och sjunga psalmer för honom när vi tittade på honom i bisättningslokalen i fredags.
Så vi ska vara i ett kapell på kyrkogården och ha en sorts minnes stund med musik och så. Har inte riktigt bestämt färdigt än, men alla verkar så stressade, vet inte varför. Hur länge "väntade" ni? Efter minnes stunden ska vi ha en gravsättning (som det heter:-))
Storebror (Ibbe) har varit med och tittat på honom när han ligger i kistan, Younes var så fin, ser ut som att han bara sover. Jag tror att det är nyttigt för Ibbe att se honom. Det gjorde inte min man, men han fick ändra sig. Kuratorn håller med mig. Fantasier är värre än verkligheten.
Ja, helt klart är det bättre att få se än att fantisera. Det tyckte vi med så alla barnen kom till sjukhuset dagen efter han föddes sen fick de själva bestämma om det ville se honom mer...
Teo föddes den 10 juni och vi hade begravningen den 23 juni.
Begravningsbyrån tyckte vi skulle "få det överstökat" före midsommar och de tyckte dessutom att det var bra att få det gjort...
En annan fattar ju inte mycket så man höll ju bara med.
Lite synd kan jag tycka så här efteråt för efter ett tag kom jag på saker jag kanske skulle vilja ha gjort!
Ni gör ju helt rätt med att ha en ceremoni som ni vill ha det.
Fundera hur ni vill ha och stressa inte fram något.
Varm kram/Nina
6
Ja, helt klart är det bättre att få se än att fantisera. Det tyckte vi med så alla barnen kom till sjukhuset dagen efter han föddes sen fick de själva bestämma om det ville se honom mer...
Teo föddes den 10 juni och vi hade begravningen den 23 juni.
Begravningsbyrån tyckte vi skulle "få det överstökat" före midsommar och de tyckte dessutom att det var bra att få det gjort...
En annan fattar ju inte mycket så man höll ju bara med.
Lite synd kan jag tycka så här efteråt för efter ett tag kom jag på saker jag kanske skulle vilja ha gjort!
Ni gör ju helt rätt med att ha en ceremoni som ni vill ha det.
Fundera hur ni vill ha och stressa inte fram något.
Varm kram/Nina
Så sorgligt att er lille pojke inte fick leva, jag beklagar sorgen och skickar varma tankar!
Vår ängladotter Lyra har två storasyskon (och numer även en lillebror). När Lyra dog var storasyster ungefär 9 och storebror ungefär 4. Vi lät från början båda barnen vara delaktiga i allt kring Lyra. De fick träffa henne (hon dog i min mage just innan hon skulle födas) när hon hade fötts, de var med på minnesstund och begravning och vi åker ofta, ofta till graven tillsammans.
För storasyster var det väldigt jobbigt, medan storebror hade det lättare (naturligt, eftersom han var mindre och hade andra typer av tankar). Eller egentligen inte lättare, snarare annorlunda. Men det var något vi måste igenom hela familjen och i dag känns det helt rätt. Och sörjer och saknar henne gör de båda lika mycket.
Vi pratade mycket, men på barnens villkor. När de ville och på det sätt de ville. Vi försökte svara på deras frågor, men berättade inte onödigt mycket utöver det de undrade. Så att de inte blev "pådyvlade" mer information än de klarade.
Lyra är en påtaglig del av vår familj och hon har lärt oss mycket.
lyrasmamma.wordpress.com
7
Så sorgligt att er lille pojke inte fick leva, jag beklagar sorgen och skickar varma tankar!
Vår ängladotter Lyra har två storasyskon (och numer även en lillebror). När Lyra dog var storasyster ungefär 9 och storebror ungefär 4. Vi lät från början båda barnen vara delaktiga i allt kring Lyra. De fick träffa henne (hon dog i min mage just innan hon skulle födas) när hon hade fötts, de var med på minnesstund och begravning och vi åker ofta, ofta till graven tillsammans.
För storasyster var det väldigt jobbigt, medan storebror hade det lättare (naturligt, eftersom han var mindre och hade andra typer av tankar). Eller egentligen inte lättare, snarare annorlunda. Men det var något vi måste igenom hela familjen och i dag känns det helt rätt. Och sörjer och saknar henne gör de båda lika mycket.
Vi pratade mycket, men på barnens villkor. När de ville och på det sätt de ville. Vi försökte svara på deras frågor, men berättade inte onödigt mycket utöver det de undrade. Så att de inte blev "pådyvlade" mer information än de klarade.
Lyra är en påtaglig del av vår familj och hon har lärt oss mycket.
Idag genomfördes svepningen och tvagningen. Imamen och 9 andra killar bad också för att Allah skulle vara Younes nådig och barmhärtig.
Jag skrev förut att jag inte ville ha nåt religiöst, men när min man fick veta att Imamen fanns tillgänglig för hela proceduren (för det är en procedur) och att det finns en Islamskbegravningsplats i trakten ville han naturligtvis lägga honom där.
Men det kändes mycket bättre än jag trodde att jag skulle tycka, det var lugnande att tänka att Younes är med profeten Ibrahim (Som storebror heter), och att han inte går in i paradiset utan sina föräldrar. Jag "måste" nog bli muslim nu. Antar att det är vid såna här tillfällen man antingen hittar sin religion, eller förlorar den.
Själva jordfästningen är om ca 2 veckor.
Ibrahim verkar inte särskilt påverkad av att Younes är borta. En gång har han gråtit över honom, men inte särskilt länge. Han kan prata om honom, i glada toner, typ att han han sitter i soffan med oss och kramas. Eller så säger han; "vad tråkigt att han dog." Men det räcker, jag aktar mig för att GE honom skuldkänslor för det.
Kat, vad fint att du skriver att Lyra är en del av er familj och hon har lärt er så mycket. För så känner jag med. Först och främst är Ibrahim fortfarande storebror, det gläder honom.
Sen har jag också lärt mig så mycket av Younes. Hur ljuvliga små bäbisar faktiskt kan vara, Ibbe bara skrek... Och det största, att ta vara på livet. Jag har också börjat oroa mig för saker, som jag aldrig gjort tidigare. Jag har aldrig haft en tanke på att nåt hemskt kan hända. Låter konstigt kanske, men jag har aldrig varit typen som oroar mig för NÅT, det löser sig brukar jag tänka. Men nu är inte det så självklart, och det är faktiskt positivt.
8
Idag genomfördes svepningen och tvagningen. Imamen och 9 andra killar bad också för att Allah skulle vara Younes nådig och barmhärtig.
Jag skrev förut att jag inte ville ha nåt religiöst, men när min man fick veta att Imamen fanns tillgänglig för hela proceduren (för det är en procedur) och att det finns en Islamskbegravningsplats i trakten ville han naturligtvis lägga honom där.
Men det kändes mycket bättre än jag trodde att jag skulle tycka, det var lugnande att tänka att Younes är med profeten Ibrahim (Som storebror heter), och att han inte går in i paradiset utan sina föräldrar. Jag "måste" nog bli muslim nu. Antar att det är vid såna här tillfällen man antingen hittar sin religion, eller förlorar den.
Själva jordfästningen är om ca 2 veckor.
Ibrahim verkar inte särskilt påverkad av att Younes är borta. En gång har han gråtit över honom, men inte särskilt länge. Han kan prata om honom, i glada toner, typ att han han sitter i soffan med oss och kramas. Eller så säger han; "vad tråkigt att han dog." Men det räcker, jag aktar mig för att GE honom skuldkänslor för det.
Kat, vad fint att du skriver att Lyra är en del av er familj och hon har lärt er så mycket. För så känner jag med. Först och främst är Ibrahim fortfarande storebror, det gläder honom.
Sen har jag också lärt mig så mycket av Younes. Hur ljuvliga små bäbisar faktiskt kan vara, Ibbe bara skrek... Och det största, att ta vara på livet. Jag har också börjat oroa mig för saker, som jag aldrig gjort tidigare. Jag har aldrig haft en tanke på att nåt hemskt kan hända. Låter konstigt kanske, men jag har aldrig varit typen som oroar mig för NÅT, det löser sig brukar jag tänka. Men nu är inte det så självklart, och det är faktiskt positivt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
