Skrivet: 2011-01-28, 13:01
#1
Skriva av mig- OBS långt
Måste få skriva av mig lite, det kanske hjälper en smula... Och jag kommer kanske låta lite självisk, men det är mitt perspektiv.
Jag hade verkligen sett fram emot att börja plugga den här terminen och äntligen få skriva uppsats så min examen blir klar. Sen i december har jag längtat och känt att det skulle bli så skönt att få lämna över det mesta av föräldraansvaret till min sambo.
Fredagen innan kursstart ringde min sambos läkare och meddelade att de måste göra en akut magoperation. Han har en kronisk tarmsjukdom som gör att han har stora problem. Han opererades i går och allt gick bra men han kommer vara inlagd 7-14 dagar och sedan får han inte lyfta på två månader vilket innebär att han inte kommer kunna ta hand om vår dotter.
Som tur är finns hjälpsamma mor- och farföräldrar som kan ställa upp vilket jag är oerhört tacksam för. Men ändå innebär det massa mer jobb och ansvar för mig speciellt nu i början. Det blir en hel del logistik då det måste planeras vem som ska komma vilken dag, det måste finnas mat till både barn och barnvakt osv. Sen tillkommer en massa oro för t.ex. hur en supervirrig morfar ska klara det här.
Jag har ett väldigt stort behov av att vara ensam och just nu känns det som jag lever i på en cirkus med folk som flänger omkring mig hela tiden. Mitt kontrollbehov är stort och med flera personer nära inpå är det omöjligt att veta vad som händer. Med mina föräldrar är det enklare eftersom jag har en rak kontakt med dem och ber dem gå, inte prata med mig eller vad det nu kan vara.
Min svärmor däremot håller på att driva mig till vansinne. Hon vill bara väl men lyssnar inte på vad jag och min sambo säger. Hon bäddar min säng, köper saker vi inte vill ha, plockar undan mina viktiga papper (och allt annat). Jag känner mig inte hemma när hon har varit hos oss. Vi hade bestämt att min pappa skulle passa dottern mest eftersom han är pensionerad och ta hjälp av svärmor i mindre skala bland annat på grund av att hon inte lyssnar och hon låter inte min sambo ta ansvar utan hon behandlar honom som en liten bebis. Till saken hör att svärmor endast är timanställd men nu hade hon blivit erbjuden ett två-månadersvik på 80%. Vi sa till henne att hon absolut skulle ta det eftersom vi visste att vi skulle klara oss, och hon skulle ju fortfarande kunna hjälpa till en del. Nu har hon tackat nej till det för att vara till hands om vi vill. Jag förstår att hon vill väl men omedvetet tvingar hon sig på eftersom det känns som vi nu måste dela upp tiden mellan morfar och farmor mer. Jag har dock bestämt mig för att prata med henne och fullständigt skita i om hon tar illa upp.
Sen har vi den lilla underbara dottern som just nu är helt omöjlig. Hon vägrar att äta, tar en sked till lunch, två till middag osv. Detta innebär att jag måste finnas till hands hela tiden för att kunna amma. Jag måste alltså sitta hemma och plugga eller flänga fram och tillbaka mellan universitetet, något bibliotek och hemmet. Eller träffa barnvakt och dotter någonstans. Alltså ett jävla hattande och planerande som tar massa tid och energi.
Å så sover hon uselt på nätterna. Det var ju nu tiden skulle börja när jag fick sova hela nätterna ... Hon har slutat äta på nätterna men eftersom hon äter så dåligt på dagarna känns det som jag måste ge henne bröstet om det verkar vara det hon vill. I natt sov jag två timmar! Hon ville bara sova i mina armar eller på min mage. Nu sitter jag här och ska läsa kurslitteratur och fila på ett uppsats-pm. Ni kan ju tänka er hur det går...
Så klar har min lilla skatt också blivit mammig och sitter framför ytterdörren och gråter när jag gått. Hennes lilla liv måste vara så jobbigt nu och det tynger mig mycket.
Vad mer. Jo, sen är jag ju så klart orolig för min sambo som mår riktigt dåligt. Han har blivit mer och mer deprimerad sen han fick sin diagnos och har nästan inga kompisar kvar, känner sig usel på jobbet och här om dagen berättade han att om det inte hade varit för vår dotter så hade han inte levt i dag. Hur han kommer må nu efter operationen (stomi) vet jag inte. Han har i alla fall lovat att prata med en psykolog så förhoppningsvis blir det bättre.
Jag har tidigare varit deprimerad på grund av stress och det känns som jag ligger riktigt illa till nu. Har bokat in psykologtid till nästa vecka. Funderar på att skita i plugget och stanna hemma med dottern istället men då vet jag att jag aldrig kommer att få ut min examen. Att återgå till skolbänken denna termin passade så bra och jag kommer nog aldrig få en så bra chans igen. Jag hade så mycket sett fram emot att plugga och få leva lite igen efter mammaledigheten. Det känns så himla orättvist!!!
Till råga på allt slutade jag äta godis vid nyår och det har alltid varit min tröst i svåra situationer så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Det var nog allt, just nu i alla fall.