Skriva av mig- OBS långt

[Anonym]

Måste få skriva av mig lite, det kanske hjälper en smula... Och jag kommer kanske låta lite självisk, men det är mitt perspektiv.

Jag hade verkligen sett fram emot att börja plugga den här terminen och äntligen få skriva uppsats så min examen blir klar. Sen i december har jag längtat och känt att det skulle bli så skönt att få lämna över det mesta av föräldraansvaret till min sambo.

Fredagen innan kursstart ringde min sambos läkare och meddelade att de måste göra en akut magoperation. Han har en kronisk tarmsjukdom som gör att han har stora problem. Han opererades i går och allt gick bra men han kommer vara inlagd 7-14 dagar och sedan får han inte lyfta på två månader vilket innebär att han inte kommer kunna ta hand om vår dotter.

Som tur är finns hjälpsamma mor- och farföräldrar som kan ställa upp vilket jag är oerhört tacksam för. Men ändå innebär det massa mer jobb och ansvar för mig speciellt nu i början. Det blir en hel del logistik då det måste planeras vem som ska komma vilken dag, det måste finnas mat till både barn och barnvakt osv. Sen tillkommer en massa oro för t.ex. hur en supervirrig morfar ska klara det här.

Jag har ett väldigt stort behov av att vara ensam och just nu känns det som jag lever i på en cirkus med folk som flänger omkring mig hela tiden. Mitt kontrollbehov är stort och med flera personer nära inpå är det omöjligt att veta vad som händer. Med mina föräldrar är det enklare eftersom jag har en rak kontakt med dem och ber dem gå, inte prata med mig eller vad det nu kan vara.

Min svärmor däremot håller på att driva mig till vansinne. Hon vill bara väl men lyssnar inte på vad jag och min sambo säger. Hon bäddar min säng, köper saker vi inte vill ha, plockar undan mina viktiga papper (och allt annat). Jag känner mig inte hemma när hon har varit hos oss. Vi hade bestämt att min pappa skulle passa dottern mest eftersom han är pensionerad och ta hjälp av svärmor i mindre skala bland annat på grund av att hon inte lyssnar och hon låter inte min sambo ta ansvar utan hon behandlar honom som en liten bebis. Till saken hör att svärmor endast är timanställd men nu hade hon blivit erbjuden ett två-månadersvik på 80%. Vi sa till henne att hon absolut skulle ta det eftersom vi visste att vi skulle klara oss, och hon skulle ju fortfarande kunna hjälpa till en del. Nu har hon tackat nej till det för att vara till hands om vi vill. Jag förstår att hon vill väl men omedvetet tvingar hon sig på eftersom det känns som vi nu måste dela upp tiden mellan morfar och farmor mer. Jag har dock bestämt mig för att prata med henne och fullständigt skita i om hon tar illa upp.

Sen har vi den lilla underbara dottern som just nu är helt omöjlig. Hon vägrar att äta, tar en sked till lunch, två till middag osv. Detta innebär att jag måste finnas till hands hela tiden för att kunna amma. Jag måste alltså sitta hemma och plugga eller flänga fram och tillbaka mellan universitetet, något bibliotek och hemmet. Eller träffa barnvakt och dotter någonstans. Alltså ett jävla hattande och planerande som tar massa tid och energi.

Å så sover hon uselt på nätterna. Det var ju nu tiden skulle börja när jag fick sova hela nätterna ... Hon har slutat äta på nätterna men eftersom hon äter så dåligt på dagarna känns det som jag måste ge henne bröstet om det verkar vara det hon vill. I natt sov jag två timmar! Hon ville bara sova i mina armar eller på min mage. Nu sitter jag här och ska läsa kurslitteratur och fila på ett uppsats-pm. Ni kan ju tänka er hur det går...

Så klar har min lilla skatt också blivit mammig och sitter framför ytterdörren och gråter när jag gått. Hennes lilla liv måste vara så jobbigt nu och det tynger mig mycket.

Vad mer. Jo, sen är jag ju så klart orolig för min sambo som mår riktigt dåligt. Han har blivit mer och mer deprimerad sen han fick sin diagnos och har nästan inga kompisar kvar, känner sig usel på jobbet och här om dagen berättade han att om det inte hade varit för vår dotter så hade han inte levt i dag. Hur han kommer må nu efter operationen (stomi) vet jag inte. Han har i alla fall lovat att prata med en psykolog så förhoppningsvis blir det bättre.

Jag har tidigare varit deprimerad på grund av stress och det känns som jag ligger riktigt illa till nu. Har bokat in psykologtid till nästa vecka. Funderar på att skita i plugget och stanna hemma med dottern istället men då vet jag att jag aldrig kommer att få ut min examen. Att återgå till skolbänken denna termin passade så bra och jag kommer nog aldrig få en så bra chans igen. Jag hade så mycket sett fram emot att plugga och få leva lite igen efter mammaledigheten. Det känns så himla orättvist!!!

Till råga på allt slutade jag äta godis vid nyår och det har alltid varit min tröst i svåra situationer så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Det var nog allt, just nu i alla fall.

[allimac-a]

Men usch vännen, förstår att du vill skriva av dig! Först: Kramar till dig!
Sen: Förstår att du verkligen, verkligen sett fram emot att få avsluta dina studier och få vara lite "själv" men med allt som hänt går det då inte att skjuta på studierna och göra klart dem i höst? Eller måste du då vänta 1 år eller går det inte alls? Att redan nu gå tillbaka till "yrkeslivet" med en dotter som fortfarande ammar är ju ändå ganska tidigt och en tid som du aldrig får tillbaka med din dotter nu när hon utvecklas så mycket. Om det går ekonomiskt och praktiskt så skulle åtminstone jag själv tycka det vore toppen att vara hemma ett halvår till, göra klart studierna i höst och ge sig ut i arbetslivet direkt nästa år. Men om du är som jag förstår jag också hur besviken man blir när planer ändras, jag blir alltid jätteledsen och nere när något som jag vill inte blir som jag tänkt mig så jag förstår verkligen din frustration, särskilt när det är påfrestande hemma också. Tycker det är väldigt bra att du bokat in tid med en psykolog, hoppas verkligen att det kommer att ge någonting och bra också att även din sambo tänker göra samma sak.

Än en gång: kramar till dig!

[~Ida~]

Min första fråga blir om det går att skjuta på studierna? Hur stora konsekvenser det isf får? Det låter ju egentligen som att det enklaste vore att du fortsatte vara f-ledig ett tag till. Då slipper du all organisation, allt spring och det blir även lugnare för din sambo när han kommer hem nyopererad.

Men får det allt för stora konsekvenser att skjuta på studierna så får du försöka göra det bästa av situationen och för att du ska kunna plugga måste du kunna åka iväg. Finns du inte till hands så kommer hon börja äta, det kan jag nästan lova. När Kasper var 7.5 månad åt han ingenting alls förutom att amma. Absolut inget alls dög. Då blev jag erbjuden ett jobb som jag inte kände att jag hade råd att tacka nej till eftersom jag för tillfället var arbetslös efter att min tidigare jobb gått i kk. Jag tackade ja med kompromissen att jag behövde 2 veckors halvtid för att Kasper skulle ha en chans att lära sig äta. Jag ammade innan jag åkte iväg kl 7:30 och så ammade jag igen när jag kom hem 12:30. Hemma med sambon insåg Kasper snart att pappa hade sina begränsningar och det var bäst att gapa om man ville ha någon mat. Efter 2 veckor gick det bra att gå upp på heltid och Kasper klarade hela dagar utan mej men ammade mycket på eftermiddag/kväll och så fort jag var hemma ratade han all mat. Tror han var närmare året innan jag kunde mata honom men för sambon gick det bättre.

Han fortsatte nattamma tills han var 9.5 månad och det var tufft, jättetufft att vakna flera gånger per natt och amma. Vissa luncher skippade jag att äta för att ist få sova i vilorummet. Hade han bara legat bättre på kurvorna så hade jag nog tagit nattamningen något tidigare men han låg så risigt till att jag inte vågade innan han fått upp matmängden ordentligt.

Jag ångrar inte mitt val att börja jobba den gången, det ledde via lite omvägar till en fast och trygg anställning men det var slitigt.

Men mitt råd är alltså att ska du plugga så åk hemmifrån. Börja med 5 timmar, amma innan du far och så får barnvakten ge mat så gott det går. Det behövs inga stora mängder mat för att överleva den tiden och går lite i åt gången så får de väl mata en gång i timmen. Öka sen tiden du är hemmifrån allt eftersom. Bebin kommer att klara sig och mammigheten brukar också ge sig rätt fort. De kan ge upp ett illvrål när man går men det går fort över.

Hoppas du hittar en väg genom det hela som känns överkomlig.

[TTUK]

Gumman vad tungt! Så mycket på en gång är jobbigt även utan sjukdomar och besvârliga mânniskor. Jättebra att både du och sambon går och pratar med psykolog och jag tror också helt rätt att prata med svärmor _om du tror att hon kommer förstå och hålla sug undan_.
stor kram!

[Thees]

Herregud vilket kaos det blev för dig
Jag har aldrig svarat i något forum tidigare, men det här känner jag att jag måste bidra med något. Hoppas att det lyckas komma fram bara

Här kommer ett litet tips från mig:
När vårt lilla troll kom i juni hade jag bara en termin kvar på utbildningen. Därför valde jag att skriva enbart examensarbetet i höstas och nu på vårterminen ska jag ta tag i den resterande terminen som är 5 veckors vfu (versamhetsförlagd utb.) och några inlämningsuppgifter. Det kanske skulle kunna vara något för dig?
Självklart har jag haft det tungt i höst med att både vara med henne på dagarna för att sedan få avlastning och plugga på kvällar/helger, men det har gått och jag strävar emot att bli helt klar i juni. Dessutom har jag fått studiebidrag för halvfart, så det har även blivit lite extra i kassan Stort lycka till och en stor kram!

[Anonym]

Tack för stöd, tips och råd. Det är fortfarande total kaos men något lugnare.

Insåg till slut att det inte går att plugga i vår och efter omständigheterna känns det ok. Tyvärr kommer jag inte kunna skriva uppsats inom "mitt" ämne då temana byts varje termin.

Som om det inte hade varit nog med allt annat så kastade min mamma ut pappa i söndags. Och hon passade på att meddela honom när de var här. Tack för det. Har sagt till dem att de får sköta sig själva och om de vill hjälpa mig å vara barnvakt så får de inte prata något om sin separation.

Nu kan väl inget mer hända...

[allimac-a]

Stackare! En till kram till dig!

[jonko]

Måste få skriva av mig lite, det kanske hjälper en smula... Och jag kommer kanske låta lite självisk, men det är mitt perspektiv.

Jag hade verkligen sett fram emot att börja plugga den här terminen och äntligen få skriva uppsats så min examen blir klar. Sen i december har jag längtat och känt att det skulle bli så skönt att få lämna över det mesta av föräldraansvaret till min sambo.

Fredagen innan kursstart ringde min sambos läkare och meddelade att de måste göra en akut magoperation. Han har en kronisk tarmsjukdom som gör att han har stora problem. Han opererades i går och allt gick bra men han kommer vara inlagd 7-14 dagar och sedan får han inte lyfta på två månader vilket innebär att han inte kommer kunna ta hand om vår dotter.

Som tur är finns hjälpsamma mor- och farföräldrar som kan ställa upp vilket jag är oerhört tacksam för. Men ändå innebär det massa mer jobb och ansvar för mig speciellt nu i början. Det blir en hel del logistik då det måste planeras vem som ska komma vilken dag, det måste finnas mat till både barn och barnvakt osv. Sen tillkommer en massa oro för t.ex. hur en supervirrig morfar ska klara det här.

Jag har ett väldigt stort behov av att vara ensam och just nu känns det som jag lever i på en cirkus med folk som flänger omkring mig hela tiden. Mitt kontrollbehov är stort och med flera personer nära inpå är det omöjligt att veta vad som händer. Med mina föräldrar är det enklare eftersom jag har en rak kontakt med dem och ber dem gå, inte prata med mig eller vad det nu kan vara.

Min svärmor däremot håller på att driva mig till vansinne. Hon vill bara väl men lyssnar inte på vad jag och min sambo säger. Hon bäddar min säng, köper saker vi inte vill ha, plockar undan mina viktiga papper (och allt annat). Jag känner mig inte hemma när hon har varit hos oss. Vi hade bestämt att min pappa skulle passa dottern mest eftersom han är pensionerad och ta hjälp av svärmor i mindre skala bland annat på grund av att hon inte lyssnar och hon låter inte min sambo ta ansvar utan hon behandlar honom som en liten bebis. Till saken hör att svärmor endast är timanställd men nu hade hon blivit erbjuden ett två-månadersvik på 80%. Vi sa till henne att hon absolut skulle ta det eftersom vi visste att vi skulle klara oss, och hon skulle ju fortfarande kunna hjälpa till en del. Nu har hon tackat nej till det för att vara till hands om vi vill. Jag förstår att hon vill väl men omedvetet tvingar hon sig på eftersom det känns som vi nu måste dela upp tiden mellan morfar och farmor mer. Jag har dock bestämt mig för att prata med henne och fullständigt skita i om hon tar illa upp.

Sen har vi den lilla underbara dottern som just nu är helt omöjlig. Hon vägrar att äta, tar en sked till lunch, två till middag osv. Detta innebär att jag måste finnas till hands hela tiden för att kunna amma. Jag måste alltså sitta hemma och plugga eller flänga fram och tillbaka mellan universitetet, något bibliotek och hemmet. Eller träffa barnvakt och dotter någonstans. Alltså ett jävla hattande och planerande som tar massa tid och energi.

Å så sover hon uselt på nätterna. Det var ju nu tiden skulle börja när jag fick sova hela nätterna ... Hon har slutat äta på nätterna men eftersom hon äter så dåligt på dagarna känns det som jag måste ge henne bröstet om det verkar vara det hon vill. I natt sov jag två timmar! Hon ville bara sova i mina armar eller på min mage. Nu sitter jag här och ska läsa kurslitteratur och fila på ett uppsats-pm. Ni kan ju tänka er hur det går...

Så klar har min lilla skatt också blivit mammig och sitter framför ytterdörren och gråter när jag gått. Hennes lilla liv måste vara så jobbigt nu och det tynger mig mycket.

Vad mer. Jo, sen är jag ju så klart orolig för min sambo som mår riktigt dåligt. Han har blivit mer och mer deprimerad sen han fick sin diagnos och har nästan inga kompisar kvar, känner sig usel på jobbet och här om dagen berättade han att om det inte hade varit för vår dotter så hade han inte levt i dag. Hur han kommer må nu efter operationen (stomi) vet jag inte. Han har i alla fall lovat att prata med en psykolog så förhoppningsvis blir det bättre.

Jag har tidigare varit deprimerad på grund av stress och det känns som jag ligger riktigt illa till nu. Har bokat in psykologtid till nästa vecka. Funderar på att skita i plugget och stanna hemma med dottern istället men då vet jag att jag aldrig kommer att få ut min examen. Att återgå till skolbänken denna termin passade så bra och jag kommer nog aldrig få en så bra chans igen. Jag hade så mycket sett fram emot att plugga och få leva lite igen efter mammaledigheten. Det känns så himla orättvist!!!

Till råga på allt slutade jag äta godis vid nyår och det har alltid varit min tröst i svåra situationer så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Det var nog allt, just nu i alla fall.

Hej! Förstår verkligen hur jobbigt du har det nu. Jag har också en tarmsjukdom precis som din man och jag vet hur isolerande det kan vara. Det är svårt för omvärden att förstå och då behöver man prata med likasinnade. Jag är själv med i RMT - Riksförbundet för mag och tarmsjuka, det är en super organinsation som verkligen gör jättemycket för sina medlemmar. De organiserar träffar, informationskvällar för medlemmarna och det finns alltid någon att prata med. Det har hjälpt mig jättemycket, jag har varit på en hel del träffar och vi pratar ju inte bara sjukdom - det är det som är så bra! Man får tipps och råd på hur man ska klara vardagen, ibland blir man riktigt bra vän med någon... Om inte alla i familjen mår bra så mår ju ingen i familjen bra!!! Oron finns ju där hela tiden! Er dotter känner såklart den också. Ta en dag i taget.
Än en gång... RMT för din man det kan verkligen hjälpa er alla! De organiserar familjeträffar också!

[TTUK]

Namen hjalp! Ska man skratta eller grata?