Längtan efter barn...

[Komplex mamma]

Trots inaktiviteten på denna sida, (var är ni allihopa? För det finns väl fler än jag som förlorat sitt barn!) lägger jag in en ny tråd.

Nu har det inte ens gått en månad sedan han dog, och jag har egentligen inte fattat det förens nu. Chocken börjar lägga sig, och verkligheten komma ikapp.

Precis när han gick bort, och jag var på väg från Göteborg till Luleå, ville jag bara ta varenda unge jag såg på tåget! Blev helt besatt av dem, ville bli gravid igen bums! Har någon annan känt så?

Nu har den biten lugnat ner sig. Men jag känner att jag absolut vill ha ett nytt barn. Men så får jag lite, hur ska man säga, dåligt samvete, för att jag vill "ersätta" Younes.

Någon med erfarenhet?

[zelca]

Vill börja med att både gratulera till sonen och beklaga det förfärliga som hänt. Aktiveteten här i gruppen går i vågor, jag läser det mesta men skriver inte så ofta. Det är snart sju år sedan vår lille pojke föddes dödfödd, sorgen är lättare att bära nu men den finns där "bakom hörnet". När vi förlorade Sigge som var vårt första barn så hade vi bestämt oss att vi ville ha barn - när han dog så fanns samma starka barnlägtan samtidigt samtidigt som sorgen. Vi bestämde oss att försöka så snart det bara gick - inget kan ersätta barnet man förlorat, men man förlorar ju inte längtan efter barn ... Nu har vi fått två små underbara ungar efter Sigge, graviditeterna var otroligt jobbiga och oroliga men jag ångrar inte att vi försökte så snabbt igen (Sigge föddes sommaren 2004, Vilgot sommaren 2005 och Astrid sommaren 2007).

[Komplex mamma]

Tack för svaret! Menade inte att racka ner på er...

Tack för gratulationen och beklagan.

Nä, det är ju det, man vill ju fortfarande ah en liten. Jag vet inte hur kroppen reagerar när barnet är dött från födseln?
Men jag fick ha min lilla groda (Han såg ut som en när han låg på mage med benen uppdragna) i 7 veckor, jag hann ju amma honom också så när han dog var det väldigt fysiskt påtagligt att han var borta. Trots att jag fick tabletter som skulle stoppa mjölkproduktionen så tog det ca 2 v. innan den slutade.
Det var nog det värsta med den första tiden.

Å du, grattis till Vilgot och Astrid!

[zelca]

Jag tyckte inte du rackade ned på något sätt. Fortsätt och skriv här i forumet du, det är tyvärr rätt många som skrivit här genom åren även om aktiviteten just nu är låg.

Får du hjälp på något annat sätt? Vi blev erbjudna kuratorstöd på sjukhuset men tackade nej till den. Vi gick däremot i en sorggrupp i sjukhuskyrkansregi (utan att vara ett dugg religiösa) som var ett jättestöd -där fick vi träffa och prata om vår sorg med andra par i samma situation.

När får lille kille dog genomgick jag en normal förlossning (om än igångsatt) så min kropp reagerade nog precis som din, jag ammade förstås inte och jag fick också tabletter för att hämma mjölkproduktionen.

[maximilian03]

Beklagar verkligen er stora sorg.
Sitter här med en 13 veckor gammal bebis i magen..på väggen hänger underbara kort på vår fina pojke som i söndags skulle blivit 7 månader..Ersätta någon gör man aldrig men längtan efter att få ta hand om ett barn kan ju vara så stark..Det finns inget rätt eller fel men vi kände direkt, samma dag vi förlorade Sakarias, att vi skulle försöka så fort det bara gick. Det känns fortfarande som vi gjorde rätt och vi längar såå efter den lille som växer i magen, samtidigt saknar och sörjer vi ju vår kille som så snabbt försvann för oss. Så kommer det alltid vara tror jag men sorgen får förhoppningsvis en naturlig plats i livet..länge var den ju hela livet. Även om oron är stor kring den nya graviditeten innebär den dock ett hopp!

[Komplex mamma]

Tack.

Grattis till den lille!
Ja, jag tror att det har med överlevnad att göra, att man vill ha något att se fram emot, om du fattar? Precis som du säger, den nya bebisen är ett hopp om en ljusare framtid.

*Räknar* Då blev ni gravida ganska fort ändå.
Min mens har inte ens kommit igång än. Jag har väl aldrig längtat så mycket efter den!

Jag har läst om er Sakarias, vilken chock det måste ha varit, att förlora honom så plötsligt.
Fast det var det för oss också, även om han var sjuk.

[maximilian03]

Ja, att jämföra går nog inte..att förlora ett barn hur det än går till är nog ofattbart om man inte själv upplevt det. Att vi hade fått åka hem och hade haft det så gott ett dygn gjorde så klart att det blev en oerhörd chock när det hände och vi bär båda massor av jobbiga bilder av de 15 minuter som passerade innan ambulansen kom. På ngt sätt hanterar vi det, kan inte förklara hur..
Vi blev gravida redan 2 månader efter förlossningen och fick tidigt, tidigt missfall. Därefter tog det två månader och nu ligger det en ny liten i magen och vi läängtar så fruktansvärt efter att få ta hand om en liten bebis.
Hoppas att ni också får njuta av en graviditet snart!
Kram

[Komplex mamma]

Tack!

"När man talar om trollen så står dom i farstun". Min mens kom idag! :-)

Fast jag är ändå lite tveksam till att börja försöka nu. Har så mycket annat på G. Ska flytta utomlands om några månader, ska på svägerskans bröllop i september i nya landet. Men jag vill föda i Sverige, så då hinner jag inte mer än ner, så ska jag tillbaka eftersom man inte får flyga hur länge som helst, till v 28 tror jag... Men jag ska defenetift inte ha nåt preventivmedel!

Vi som hade planerat så bra. Att klara av (nästan) alla BVC-besök och vaccinationer här, innan vi flyttade. Ha föräldrapenningen som säkerhet, om det tar länge för honom att hitta jobb... Nu är allt bara kaos.

[maximilian03]

Flytta utomlands lät lockande. Vi hade planerat några månader i England här i vår, min man skulle jobbat och jag varit mammaledig..kanske får vi åka nästa år!

[Komplex mamma]

Ja, allt blir verkligen inte som man tänkt sig.

[angellove]

Kände precis likadant i början. Nu 4 månader senare så känner jag att istället för att ersätta Casper så ger vi honom ett syskon. Det tog säkert två månader innan jag kände så.
Jag vill fortfarande bli gravid så fort som möjligt och hoppas att denna månad är IT.

Vet inte hur jag ska få dig att må bättre men jag rekomenderar att man pratar med en kurator eller psykolog. Jag ville först inte göra det men nu känns det otroligt skönt att åka dit varannan vecka.

Kram Annelie

[azza]

Hej hej!
Jag hör nog näst intill till de "gamla rävarna" här inne. Jag hittade hela Aff just pga den här sidan faktiskt, hade inte hängt här under graviditeten med vårt förstfödda barn.

Vår pojke (A) skulle varit 9 år nu. Han dog i min mage i v 37 drygt. Vi upplevde omedelbart att vi ville ha fler barn. Vi hade aldrig tänkt oss "bara" ett i alla fall, utan ville ha en större familj och både för att vi förlorade sonen och för att jag/vi inte var purunga så fick vi jättebråttom. Saknaden i famnen o tillvaron var enorm! Så vi gjorde absolut _allt_ för att bli gravida igen. För oss hade det gått väldigt enkelt första gången och de månader det tog att "ta sig" igen var jättejobbiga. Hur det hade gått om det tagit lång tid, det vet jag inte hur jag pallat??? Men vi fick den pojke jag här på Aff kallar Storebror 11 mån o 1 v efter vår första förlossning. Så han föddes faktisk på samma år som han som dog skulle fötts (A dog/föddes ju före årsskiftet trots att han eg var ett jan-barn) dvs han är klasskompis med samma barn som jag räknat med från början.
Idag har vi fyra barn så vi har med råge "ersatt" det vi förlorade Men jag är väldigt kluven till att kalla det för "ersätta". För jag har svårt att definiera vem som är ersatt med vem? Är det den äldste som ersatte A? Eller är det vår yngsta flicka, som absolut inte skulle funnits om allt gått enligt grundplanen? Men jag har inte kunnat bli gravid medans jag ammat, så OM A (den förstfödde) inte dött så hade jag ändå aldrig fått just Storebror. Och sen hade vi ett sent missfall innan vi fick Tösen (vår -05a) så hon hade absolut inte kunnat födas om inte det fostret dött. De två sista barnen har varit mindre komplikationer med, men huruvida man råkar bli gravid ena månaden eller andra månaden.... Nä, det är omöjligt att säga att Flisan ersätter A, eller att Storebror gör det? A har en grav och vi besöker den, men det stod "familj" på vår önskelista från början, inte unge Si eller Så. Du vet, man önskar ju inte ett visst barn från början, utan det är först när man ser barnet som man fattar _vilket_ barn man skulle få. Nu har vi en komplett familj och vi lärde oss en massa på den delvis krokiga vägen hit. Men dåligt samvete, jo, det händer nån enstaka gång att jag får. På As födelsedag före jul förra vintern så fick jag dåligt samvete att jag inte hann till graven, för vi hade så fullt upp med Luciafirande o pepparkakor o julförberedelser med våra levande barn. Men på nåt sätt måste man ju prioritera och då blir pepparkakorna med alla småsyskonen viktigare. Det dåliga samvetet får man leva med. Man lär sig leva med så mycket som man inte trott att man kan och det funkar i alla fall.

Stor kram till er! Jag förstår det som att ert barn dog av nån sjukdom el liknande, men att ni ändå fick en del tid tillsammans. Stort grattis till er pojke o många tårar för att han inte fick stanna hos er!

[Komplex mamma]

Anneli:
Tack för ditt svar. Hoppas verkligen att du "plussar" snart!
Jag har varit hos kurator, det var väl bra, men den här sidan är bättre tycker jag. För här kan de som gått igenom samma sak svara, dela av SINA erfarenheter. Dessutom är sidan tillgänglig när jag BEHÖVER den.
Ska dock på måndag och prata med läkarna om vad som hände, hoppas få lite svar, och framför allt bli av med ilskan, jag tycker att vi blev dåligt behandlade av dem.

Azza:
Tack för att du så ärligt pratar om hur det är, starkt gjort, det uppskattas verkligen! Skönt också att höra från nån som faktiskt KAN prioritera livet och inte fastnat i döden. För så kan jag uppleva att en del gör här. (Alla känner som dom gör, utan att rå för det, menar inget illa. Finns inget rätt eller fel. Det passar inte mig bara.)

När jag pratar om att ett nytt barn skulle ersätta Younes menar jag att han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Att det tomrum gör väldigt ont, och jag vill inte ha det så. Då blir ju ett nytt barn en "utfyllnad", för att sakna Younes mindre, fast jag vet ju också att så kommer det inte att bli, jag kommer ju sakna honom ändå. Fast sen när den nya kommer, kommer ju h*n att vara en egen person som älskas just för det.
Det är så kluvet och komplicerat.

Om jag ska vara hobby-psykolog kan jag tänka mig att du tänker som du gör om dina barn för att få nån sorts mening med att A dog och missfallet du fick. En helt sund tankegång tycker jag.

Stora kramar till er båda!

[tessn26]

Hej! jag och min man förlorade vår dotter i måndags men vi hade varit förberedda på detta i en vecka.

Tror inte heller att det har sjunkit in helt för oss, men vi könner ingen glädje just nu och har också den hör könslan att vi vill bli med barn igen omedelbart. Även om vi aldrig kommer glömma vår lilla tjej såkänns det ändå som om vi kan börja leva igen bara vi får ett barn.

Tror att det är väldigt vanligt att tänka så och jag håller med om det här med dåligt samvete men vi kommeralltid att ha kvar vår dotter i minnet och om och när vi får ett till barn så kommer vår lilla Julia alltid finnas med oss i vår familj och vi kommer att berätta om henne för hennes blivande syskon.

[Komplex mamma]

Beklagar verkligen sorgen.
*Kramar om*

Ja, så är det, då kan man börja leva igen.
Just nu känns allt som en ond dröm, en icke existens. Fast inte riktigt hela tiden ändå, men riktig kontakt med verkligheten har jag nog inte.
Hela hans liv faktiskt, känns som en dröm. Att det inte var verkligt att jag var på sjukhuset med honom, lite som att han inte har blivit född än.
Huuuh, jag behöver nog en psykolog!

Vad var det som hände med Julia? Hur gammal blev hon?

[angellove]

Du vet att du kan begära ut din journal.
Det hjälpte mig att fylla i "luckorna".

[Åsanor]

Min lilla Douglas dog på mitt bröst, och jag kände en nästan panik känsla att jag måste få en ny bebis, när min älskade lilla bebis dog i min famn, ja vem ska tala om vad som är rätt eller fel eller konstigt, men jag hade en så otrolig längtan efter att få den här lilla bebisen åka hem och vara en lycklig nybliven mamma, inte behöva åka hem med ett stort hål av tommhet, smärta, hjälplösheten,och kaoset,

Jag kan bara säga hur det var för mej när vi fick våran lilla Nova nästan 2 år efter att Douglas dog.

Jag var lycklig,ledsen, rädd, dåligt sammvete,alla kännslor var ett totalt kaos, nästan ett år efter att vi fick Nova kunde jag börja njuta. Det har varit otroligt jobbigt psykiskt, men absolut värt det, men jag skulle inte orka en gång till. Jag hoppas ni snart får chansen att få en liten till när ni orkar. Kram

Åsa mamma till

Sandra F-99 Douglas F-070306 D-070307

Nova F-09

[tessn26]

Tack så mycket! Håller med dig om det här med att det känns som en dröm. Känns som om jag bara blir påmind om verkligheten lite då och då som tex idag när jag fick en korrektur-PDF på dödsannonsen.
När Julia var 11 dagar gammal låg hon och ammade. Jag märkte att hon var slapp och att hon andades väldigt svagt. Jag och min man agerade omedelbart, han ringde 112 och jag gav hjärtolungräddning, till slut hamnade hon på intensiven där hon låg en vecka men hon hade varit utan syre för lång tid så hennes hjärna fungerade inte längre så de beslutade att stänga av respiratorn och drygt tre timmar efter respiratorn stängdes av så somnade hon in i mitt och min mans knä.

Tror att det är viktigt att prata med någon. Vi har pratat med diverse kuratorer och präster under Julias sjukhustid och de har även hjälpt oss att boka in tid hos någon att prata med.

Vad hände med er son?

Kram

Beklagar verkligen sorgen.
*Kramar om*

Ja, så är det, då kan man börja leva igen.
Just nu känns allt som en ond dröm, en icke existens. Fast inte riktigt hela tiden ändå, men riktig kontakt med verkligheten har jag nog inte.
Hela hans liv faktiskt, känns som en dröm. Att det inte var verkligt att jag var på sjukhuset med honom, lite som att han inte har blivit född än.
Huuuh, jag behöver nog en psykolog!

Vad var det som hände med Julia? Hur gammal blev hon?

[Komplex mamma]

Unge fär samma sak faktiskt.
Bara det att han föddes med hjärtfel, ett mycket ovanligt ett. Han opererades när han var 2 dagar gammal. Allt gick bra, jätte bra faktiskt. Enda komplikationen var att han hade extraslag och hög puls. Slagen var inget att oroa sig för och pulsen kunde regleras med medicin.
Efter 3 v. kom vi hem. Firade jul och ny år.
Sedan bajsade han blod, läkarna trodde att det berodde på medicinen (Waran). Men det gav sig inte, efter en vecka satte dom mig på mjölkfrikost, det hjälpte.
Under den sista veckan var vi på sjukhuset 6 av 7 dagar (Inte inlagda, utan bara besök.), för att ta PK prov, görs för att dosera Waranet.
Måndagen den 10/1 var första dagen utan sjukhus, Blödandet hade avtagit så pass att det hade varit bara 2 ggr på över 24 timmar, mot varje avföring tidigare. PK:t låg bra.
Han var jätte glad, har så fina kort på honom när han ler från den dagen. Jag njöt av att slippa åka till sjukhuset.
På natten till tisdag blev han dålig.

På sjukhuset "jobbade" dom med honom i 15 timmar. 4 hjärtstillestånd, punkterad lunga. Vilken emotionell berg-å-dalbana det var. Efter 10 timmar började dom prata om grava hjärnskador. Då släppte jag taget, slutade hoppas på ett lyckligt slut. För att få tillbaka honom med hjärnskador, som vi iofs inte vet hur de skulle påverka honom, skulle vara för jävligt. Jag skulle sörja min Younes som han hade varit. Så nyfiken, vaken och glad.
För honom var det bättre att få somna in.

Vilket han gjorde i Göteborg (vi bor i Luleå), dit han transportetars i en hjärt- och lungmaskin.
När jag kom dit, förklarade läkarna att det fanns inget att göra. Lungorna, njurarna och levern hade slutat fungera. Hjärnan hade svällt så han hade ingen blodgenomströmning, huvudet var iskallt.
Han rörde på armarna med jämna mellan rum. Läkaren förklarade att det var reflexer, vilket jag förstod att det var, när huvudet var så kallt. Han var redan borta då.
De tog bort resoperatorn så jag fick ligga bredvid honom i sängen, han gjorde inte ens ett försök till att andas själv.
Innan man stängde av hjärt- lungmaskinen började hjärtslagen dala.

12/1 2011 stängde de av maskinen, då var han 7v och 2 dagar.

Och jag saknar honom nåt så fruktansvärt!!
Trots att jag tycker att det var bäst för honom, att slippa lida, genomgå fler operationer, kanske ha fler allergier. Jag måste tänka så för att inte bryta ihop totalt.
Men det gör så fruktansvärt ont ändå!
Inte hela tiden, det orkar jag inte, tillåter inte mig själv att drunkna i det svarta hålet, jag doppar tårna ibland.

Nyss höll jag hans sparkdräkt mot min axel och bara bläääää öppnade dammen.





Alla sköterskor som träffade honom förundrades över hans kloka ögon. Många sa att han såg ut som att han förstod allting, ibland tror jag att han visste hur det skulle gå. Man brukar säga att bebisar ser änglar, han såg ofta ut som att han gjorde det. Låg på skötbordet och tittade över axeln på mig och log.


Det blev långt, brukar bli det när jag sätter igång, det finns ingen broms liksom. Men ni kan ju sluta läsa när ni inte orkar mer, skriver ändå mest för min egen skull.

Men det är ju kul att veta att nån läst det, ändå.

[tessn26]

Beklagar verkligen.
Jag känner igen de där känslorna om hjärnskadorna. Vi kände oss hemska när vi tänkte så men fick höra att det är fullständigt normalt och inte fel alls, det är som läkaren sa när de stängde av respiratorn att det drägligaste för henne är att stänga av respiratorn.

Tror att det är bra att skriva av sig. Själv har jag skapat en blogg för att skriva av sig och kanske dessutom hjälpa ngn annan. Ni får gärna kika in där: http://resantillbaka.webblogg.se

kram