Hej! Jag har skrivit här tidigare och funderar fram och tillbaka över min lille kille som bara är 3 snart 4. Det största problemet är framförallt att han är bråkig och retsam mot andra barn även om han också är väldigt hyperaktiv, impulsiv har svårt att följa grupper, måste ha väldigt fasta rutiner, svårt att ta instruktioner etc... Men som sagt är han ännu liten så det mesta går ännu att leva med, så att säga: Och kanske växer det bort. Kanske kommer han inte alls i framtiden visa sig ha ADHD (eller någon annan diagnos). Men jag upplever att de råd jag fått här och genom att läsa på annat håll verkar fungera så otroligt mycket bättre än allt vi tidigare försökt: Genom att tolka situationen som att pojken faktiskt har SVÅRT med impulskontroll, med att klara stojet och stimmet i grupper, svårt när känslorna kokar över och situationerna är otydliga - och därför i första hand ha perspektivet att vi försöker hjälpa, stödja, träna och uppmuntra - inte skälla, markera, sanktionera, bestraffa (för att uttrycka det lite hårt) känns det trots allt som att han börjar fungera lite bättre. När han är med oss har han inte slagit andra barn eller bråkat med dem i någon nämnvärd utsträckning de senaste veckorna. Han slår fortfarande till mig och pappan en del men det är just i situationer som är särskilt svåra för honom som påklädning eller när han blir väldigt uppe i varv. Han känns så mycket gladare och mer harmonisk.
Efter denna långa inledning: Till veckans problem. Hans dagmamma är väldigt duktig och engagerad men hon är old school. Hon jobbar väldigt mycket med att markera och sanktionera. Och hos henne fungerar det just nu som jag förstår det t.o.m. ALLT SÄMRE. Känns som att jag alltid möts av sura miner när jag hämtar killen. Hon känns väldigt trött på honom - förståeligt, absolut, han är säkert jättesvår att ha i gruppen - men jag är rädd att detta tillsammans med hennes metoder förvärrar situationen. Han bråkar med barnen och lyssnar inte, t.ex: jag tycker mig allt tydligare se att det beteendet kommer eller iaf förstärks just när han blir osäker och ledsen för att han hela tiden "gör fel" och då som konsekvens får skäll och hårda ord. Jag vet nu inte riktigt hur jag ska förmedla dethär till henne. Det går alltid så fort när jag hämtar. Och hon väldigt "tuff" i sin framtoning. Jag blir jätteosäker i hennes närhet. Dessutom blir jag så ledsen av hennes sätt att prata om min son. Jag tror inte alls hon menar så illa, som sagt är hon i grunden väldigt engagerad och genomtänkt, men hon säger saker som: Vi måste hitta en lösning nu så att ni inte väntar tills han är tio och det kommer en polisanmälan från en lärare (som han slagit)." Och hon tolkar hans beteende med ord som att han är "beräknande" och "har svårt för auktoriteter". Hon verkar inte alls nära min tolkning: Att han har svårt att kontrollera sina impulser och eg. vill något helt annat. Klart att han som alla människor har en destruktiv sida inom sig, men jag tror problemet är att han inte kan hantera den - inte att skulle vara mer "jävlig" än någon annan. Vi pratade löst om idag att vi skulle ha ett ordentligt samtal snart. Jag tycker också det men känner mig redan väldigt orolig för det. HUr ska jag kunna förmedla min syn och mina lösningsförslag - utan att nämna att jag tänker/tänkt i banor av ADHD - och hur ska jag kunna sitta där utan att bryta ihop, utan att börja gråta?!
Förlåt att det här blev så långt. Men skulle bli så tacksam om någon kunde ge lite råd. Om ni varit med om liknande eller har andra funderingar? Jag vill så innerligt gärna att min son ska få uppskattning och hitta ett utrymme för den underbara människa han är! Är så rädd att hans självkänsla ska få sig en törn genom nuvarande situation.
En extra fråga till er som har barn som idag fått en ADHD-diagnos: Kunde era barn i hans ålder IBLAND funka i väldigt stökiga miljöer (ex. stort och vilt barnkalas, överfullt lekland etc.) eller var det en given katastrofsituation?
1
hur prata med dagmamman? Hej! Jag har skrivit här tidigare och funderar fram och tillbaka över min lille kille som bara är 3 snart 4. Det största problemet är framförallt att han är bråkig och retsam mot andra barn även om han också är väldigt hyperaktiv, impulsiv har svårt att följa grupper, måste ha väldigt fasta rutiner, svårt att ta instruktioner etc... Men som sagt är han ännu liten så det mesta går ännu att leva med, så att säga: Och kanske växer det bort. Kanske kommer han inte alls i framtiden visa sig ha ADHD (eller någon annan diagnos). Men jag upplever att de råd jag fått här och genom att läsa på annat håll verkar fungera så otroligt mycket bättre än allt vi tidigare försökt: Genom att tolka situationen som att pojken faktiskt har SVÅRT med impulskontroll, med att klara stojet och stimmet i grupper, svårt när känslorna kokar över och situationerna är otydliga - och därför i första hand ha perspektivet att vi försöker hjälpa, stödja, träna och uppmuntra - inte skälla, markera, sanktionera, bestraffa (för att uttrycka det lite hårt) känns det trots allt som att han börjar fungera lite bättre. När han är med oss har han inte slagit andra barn eller bråkat med dem i någon nämnvärd utsträckning de senaste veckorna. Han slår fortfarande till mig och pappan en del men det är just i situationer som är särskilt svåra för honom som påklädning eller när han blir väldigt uppe i varv. Han känns så mycket gladare och mer harmonisk.
Efter denna långa inledning: Till veckans problem. Hans dagmamma är väldigt duktig och engagerad men hon är old school. Hon jobbar väldigt mycket med att markera och sanktionera. Och hos henne fungerar det just nu som jag förstår det t.o.m. ALLT SÄMRE. Känns som att jag alltid möts av sura miner när jag hämtar killen. Hon känns väldigt trött på honom - förståeligt, absolut, han är säkert jättesvår att ha i gruppen - men jag är rädd att detta tillsammans med hennes metoder förvärrar situationen. Han bråkar med barnen och lyssnar inte, t.ex: jag tycker mig allt tydligare se att det beteendet kommer eller iaf förstärks just när han blir osäker och ledsen för att han hela tiden "gör fel" och då som konsekvens får skäll och hårda ord. Jag vet nu inte riktigt hur jag ska förmedla dethär till henne. Det går alltid så fort när jag hämtar. Och hon väldigt "tuff" i sin framtoning. Jag blir jätteosäker i hennes närhet. Dessutom blir jag så ledsen av hennes sätt att prata om min son. Jag tror inte alls hon menar så illa, som sagt är hon i grunden väldigt engagerad och genomtänkt, men hon säger saker som: Vi måste hitta en lösning nu så att ni inte väntar tills han är tio och det kommer en polisanmälan från en lärare (som han slagit)." Och hon tolkar hans beteende med ord som att han är "beräknande" och "har svårt för auktoriteter". Hon verkar inte alls nära min tolkning: Att han har svårt att kontrollera sina impulser och eg. vill något helt annat. Klart att han som alla människor har en destruktiv sida inom sig, men jag tror problemet är att han inte kan hantera den - inte att skulle vara mer "jävlig" än någon annan. Vi pratade löst om idag att vi skulle ha ett ordentligt samtal snart. Jag tycker också det men känner mig redan väldigt orolig för det. HUr ska jag kunna förmedla min syn och mina lösningsförslag - utan att nämna att jag tänker/tänkt i banor av ADHD - och hur ska jag kunna sitta där utan att bryta ihop, utan att börja gråta?!
Förlåt att det här blev så långt. Men skulle bli så tacksam om någon kunde ge lite råd. Om ni varit med om liknande eller har andra funderingar? Jag vill så innerligt gärna att min son ska få uppskattning och hitta ett utrymme för den underbara människa han är! Är så rädd att hans självkänsla ska få sig en törn genom nuvarande situation.
En extra fråga till er som har barn som idag fått en ADHD-diagnos: Kunde era barn i hans ålder IBLAND funka i väldigt stökiga miljöer (ex. stort och vilt barnkalas, överfullt lekland etc.) eller var det en given katastrofsituation?
Jag skulle byta till daghem för barnet. Det är tydligt att dagmamman inte klarar av och inte "gillar" er son så värst mycket och det är typiskt att många människor gillar lätta och snälla barn och ogillar "krångliga" barn.
Jag tänker att barnet också är utlämnat hos dagmamman då det inte finns annan vuxenkontroll där och heller inte nära samarbete med kollegor och stöd från både dem och föreståndare.
Det skulle vara fantastiskt om er dagmamma kunde ta till sig ny information och vilja lära sig om dessa barn som inte är så lätta att ha att göra med men det är långt ifrån alla som arbetar med barn som är intresserade. Hon som arbetar med barn och verkar ha en längre erfarenhet tycker man borde redan ha varit i kontakt med andra barn med samma problematik.
Barn med adhd kan fungera i barngrupper ibland, det är inte lika med katastrof i 100% av fallen.
2
Jag skulle byta till daghem för barnet. Det är tydligt att dagmamman inte klarar av och inte "gillar" er son så värst mycket och det är typiskt att många människor gillar lätta och snälla barn och ogillar "krångliga" barn.
Jag tänker att barnet också är utlämnat hos dagmamman då det inte finns annan vuxenkontroll där och heller inte nära samarbete med kollegor och stöd från både dem och föreståndare.
Det skulle vara fantastiskt om er dagmamma kunde ta till sig ny information och vilja lära sig om dessa barn som inte är så lätta att ha att göra med men det är långt ifrån alla som arbetar med barn som är intresserade. Hon som arbetar med barn och verkar ha en längre erfarenhet tycker man borde redan ha varit i kontakt med andra barn med samma problematik.
Barn med adhd kan fungera i barngrupper ibland, det är inte lika med katastrof i 100% av fallen.
Håller med Liz, byt!
Lägg inte energi på att omvända nån som redan valt attityd. Inte er uppgift att lära henne nåt nytt.
Skaffa istället info om bra dagis med bra personal. Kolla hur de jobbar, vad de ka nom barn med er sons beteende osv. Se till att han hamnar nånstans där ni föräldrar inte görs till orsaken bakom hans beteende utan där man förstår o stöttar er i det arbete som ni så framgångsrikt gör!
Gå med i nån förening inom området npf där ni kan få info o kanske träffa andra föräldrar.
3
Håller med Liz, byt!
Lägg inte energi på att omvända nån som redan valt attityd. Inte er uppgift att lära henne nåt nytt.
Skaffa istället info om bra dagis med bra personal. Kolla hur de jobbar, vad de ka nom barn med er sons beteende osv. Se till att han hamnar nånstans där ni föräldrar inte görs till orsaken bakom hans beteende utan där man förstår o stöttar er i det arbete som ni så framgångsrikt gör!
Gå med i nån förening inom området npf där ni kan få info o kanske träffa andra föräldrar.
Byt till daghem. Daghem har mer resurser att ta hand om ett barn som kräver mer vuxenstöd i olika situationer.
Sedan får man vara förberedd på att även daghemmet i början kan skicka samma meddelande hem: Barnet är stökigt, följer inte uppmaningar osv. Men detta kan ni hindra genom att tala om hans svårigheter redan innan han börjar.
Du har rätt att sonen kan mogna och inte alls ha dessa svårigheter längre fram. Även personkemin men dagmamma kan vara en stor faktor i det hela.
Och jag, mina barn fungerar ibland alldeles utmärkt i stökiga situationer, ibland inte alls. Det beror på horoskopet och månens läge brukar jag säga En bra dag är de strålande samarbetsvilliga, en dålig dag är det som att försöka trycka in en uppblåst ballong in i en brevlåda utan att ha sönder den
4
Tycker som de andra Byt till daghem. Daghem har mer resurser att ta hand om ett barn som kräver mer vuxenstöd i olika situationer.
Sedan får man vara förberedd på att även daghemmet i början kan skicka samma meddelande hem: Barnet är stökigt, följer inte uppmaningar osv. Men detta kan ni hindra genom att tala om hans svårigheter redan innan han börjar.
Du har rätt att sonen kan mogna och inte alls ha dessa svårigheter längre fram. Även personkemin men dagmamma kan vara en stor faktor i det hela.
Och jag, mina barn fungerar ibland alldeles utmärkt i stökiga situationer, ibland inte alls. Det beror på horoskopet och månens läge brukar jag säga En bra dag är de strålande samarbetsvilliga, en dålig dag är det som att försöka trycka in en uppblåst ballong in i en brevlåda utan att ha sönder den
Hej!
Jag har sett många barn både med och utan ADHD som är som du beskriver som klarar tex lekland osv. Vissa barn som behöver extra stimulans kan ju få det genom att kunna använda hela kroppen och sinnet på såna ställen! Sen kanske lite knuff och buff är mer tolererat där, och alltid inte reaktioner på att man kliver före i "kö" för en viss ruschkana el dyl...
Oavsett om ditt barn har eller inte har ADHD så kan såna metoder som du beskriver fungera mycket bättre än utställnings-metoder. Om du tycker att dagmamman i övrigt är bra skulle jag ge henne chansen att prova din metod. Berätta för henne vad du har upptäckt fungerar, tex att berömma och berömma och berömma igen vid matbordet när han gör rätt. Se hur hon reagerar och be henne prova i 2-3 veckor och sedan bestäm ett nytt möte och utvärdera. Har hon fortfarande inte insett fördelen med systemet, gå någon annan stans (ni kan ju börja se er om under den tiden om ni vill, men då har ni ju gett henne chansen + att det inte alltid är lätt att vara i en större barngrupp som förskola faktiskt innebär). Dagmamman skulle ju faktiskt kunna bli jättebra (för om hon är old-school är hon förmodligen tydlig vilket är en fördel i dessa metoder, inte för mycket prat utan tydlig)... Sedan behöver man ju inte nämna ADHD om man nu inte vill det, för många barn mår bra av dessa metoder, använder det själv på vår förskola till ALLA barn, inte bara de med diagnos... Vi har flera av varje sort, både ADHD, Asperger, Downs syndrom samt Autism och "vanliga" barn som alla har sina "egenheter" :-)
5
Hej!
Jag har sett många barn både med och utan ADHD som är som du beskriver som klarar tex lekland osv. Vissa barn som behöver extra stimulans kan ju få det genom att kunna använda hela kroppen och sinnet på såna ställen! Sen kanske lite knuff och buff är mer tolererat där, och alltid inte reaktioner på att man kliver före i "kö" för en viss ruschkana el dyl...
Oavsett om ditt barn har eller inte har ADHD så kan såna metoder som du beskriver fungera mycket bättre än utställnings-metoder. Om du tycker att dagmamman i övrigt är bra skulle jag ge henne chansen att prova din metod. Berätta för henne vad du har upptäckt fungerar, tex att berömma och berömma och berömma igen vid matbordet när han gör rätt. Se hur hon reagerar och be henne prova i 2-3 veckor och sedan bestäm ett nytt möte och utvärdera. Har hon fortfarande inte insett fördelen med systemet, gå någon annan stans (ni kan ju börja se er om under den tiden om ni vill, men då har ni ju gett henne chansen + att det inte alltid är lätt att vara i en större barngrupp som förskola faktiskt innebär). Dagmamman skulle ju faktiskt kunna bli jättebra (för om hon är old-school är hon förmodligen tydlig vilket är en fördel i dessa metoder, inte för mycket prat utan tydlig)... Sedan behöver man ju inte nämna ADHD om man nu inte vill det, för många barn mår bra av dessa metoder, använder det själv på vår förskola till ALLA barn, inte bara de med diagnos... Vi har flera av varje sort, både ADHD, Asperger, Downs syndrom samt Autism och "vanliga" barn som alla har sina "egenheter" :-)
Tusen tack för era råd och tankar (och för svaren på min fråga om stökiga miljöer - månens läge, den var bra : ))! Blir alldeles snurrig i huvet av funderingar. På ett sätt skriker min magkänsla just det som flera av er skriver: Att vi måste byta till dagis. Är dock samtidigt så orolig för hur en jättestor barngrupp med färre pedagoger kommer påverka sonen. Dessutom får han snart syskon = blir femtontimmarsbarn = svårt att komma in i gruppen. Dessutom finns det risk att vi om ett och ett halvt år måste flytta p.g.a. arbetet. Dra upp honom IGEN isf, alltså... Dessutom säger pojken själv när jag försöker fiska att han tycker om sin dagmamma och vill vara där, inte på hans kompis dagis (som vi föreslog för att han skulle ha någon möjlighet att få en bild av vad vi menade). Fast, vad vet han? Han har ju alltid varit där. Vi har kommit fram till att pröva ett ordentligt samtal med dagmamman och se vad det ger. Kanske får vi en annan magkänsla efter det, kanske kan det fungera bättra om vi får prata ihop oss ordentligt. Men känns det inte väldigt annorlunda och hoppfullt efter det samtalet, så blir det nog så att vi byter. Trots allt. Fungerar inte den nya förskolan alls får han väl vara hemma med mig och bebisen och skolas in samtidigt som h*n. Tack igen för råd och synpunkter!!
6
Tusen tack för era råd och tankar (och för svaren på min fråga om stökiga miljöer - månens läge, den var bra : ))! Blir alldeles snurrig i huvet av funderingar. På ett sätt skriker min magkänsla just det som flera av er skriver: Att vi måste byta till dagis. Är dock samtidigt så orolig för hur en jättestor barngrupp med färre pedagoger kommer påverka sonen. Dessutom får han snart syskon = blir femtontimmarsbarn = svårt att komma in i gruppen. Dessutom finns det risk att vi om ett och ett halvt år måste flytta p.g.a. arbetet. Dra upp honom IGEN isf, alltså... Dessutom säger pojken själv när jag försöker fiska att han tycker om sin dagmamma och vill vara där, inte på hans kompis dagis (som vi föreslog för att han skulle ha någon möjlighet att få en bild av vad vi menade). Fast, vad vet han? Han har ju alltid varit där. Vi har kommit fram till att pröva ett ordentligt samtal med dagmamman och se vad det ger. Kanske får vi en annan magkänsla efter det, kanske kan det fungera bättra om vi får prata ihop oss ordentligt. Men känns det inte väldigt annorlunda och hoppfullt efter det samtalet, så blir det nog så att vi byter. Trots allt. Fungerar inte den nya förskolan alls får han väl vara hemma med mig och bebisen och skolas in samtidigt som h*n. Tack igen för råd och synpunkter!!
Undrar hur det gått? Har ni pratat med varandra än?
Läste ditt inlägg igen o mår riktigt illa av hur dun grabb blir behandla. Det är faktiskt inte tillåtet att bete sig så mot ett barn, det räknas nog in under rubriken psykisk misshandel. han är ju bara 3 år.
7
Undrar hur det gått? Har ni pratat med varandra än?
Läste ditt inlägg igen o mår riktigt illa av hur dun grabb blir behandla. Det är faktiskt inte tillåtet att bete sig så mot ett barn, det räknas nog in under rubriken psykisk misshandel. han är ju bara 3 år.
Hej, Tanten och tack för din omsorg! Just nu känns det lite bättre. I veckan ska vi (äntligen!) ha ett samtal med dagmamman, ordentligt, sitta ner och prata. Men redan nu känns det faktiskt som situationen förändrats något. Något väldigt positivt med henne är att hon är mycket mån om att göra ett bra jobb: Därför är hon öppen för nya metoder och strategier. Vi har så fort vi fått tillfälle försökt att flika in vår syn på saken och förklarat hur vi gör istället och att det fungerar. Och faktiskt tar hon till sig! Hon är prestigelös på det sättet, rapporterar klart och tydligt att hon prövat göra som vi säger och att det då går bättre. Hemma har vi också börjat lägga väldigt mycket tid på morgnarna, vi leker mycket med honom båda två, försöker hinna med att bada - som han älskar, mycket gos och kramar så att han går iväg med en grundmurat positiv känsla inför sig själv och dagen. Vi blir senare till jobbet : ) men totalt sett går det mycket bättre med allt! Jag är dock rädd att det ändå inte går att komma åt dagmammans grundkänsla - eller grundsyn på vad barn och barnuppfostran är. Så vi fiskar efter annan barnomsorg åt pojken också under tiden. Får se hur samtalet känns. Känns det inte MYCKET bättre, dock, så måste vi byta. Även om det gör mig ledsen också - sonen trivs trots allt. Det är så mycket trygghet för honom.
8
Hej, Tanten och tack för din omsorg! Just nu känns det lite bättre. I veckan ska vi (äntligen!) ha ett samtal med dagmamman, ordentligt, sitta ner och prata. Men redan nu känns det faktiskt som situationen förändrats något. Något väldigt positivt med henne är att hon är mycket mån om att göra ett bra jobb: Därför är hon öppen för nya metoder och strategier. Vi har så fort vi fått tillfälle försökt att flika in vår syn på saken och förklarat hur vi gör istället och att det fungerar. Och faktiskt tar hon till sig! Hon är prestigelös på det sättet, rapporterar klart och tydligt att hon prövat göra som vi säger och att det då går bättre. Hemma har vi också börjat lägga väldigt mycket tid på morgnarna, vi leker mycket med honom båda två, försöker hinna med att bada - som han älskar, mycket gos och kramar så att han går iväg med en grundmurat positiv känsla inför sig själv och dagen. Vi blir senare till jobbet : ) men totalt sett går det mycket bättre med allt! Jag är dock rädd att det ändå inte går att komma åt dagmammans grundkänsla - eller grundsyn på vad barn och barnuppfostran är. Så vi fiskar efter annan barnomsorg åt pojken också under tiden. Får se hur samtalet känns. Känns det inte MYCKET bättre, dock, så måste vi byta. Även om det gör mig ledsen också - sonen trivs trots allt. Det är så mycket trygghet för honom.
Återkommer till min gamla tråd som jag fick så många bra svar på! Nu har vi ÄNTLIGEN haft vårt samtal med dagmamman. Kändes både bra och dåligt. Det bra var att det går bättre i relation till de andra barnen av flera skäl. Bl.a. är de nu ute så mycket det bara går eftersom min son älskar det och då aldrig bråkar. Den flexibiliteten hos dagmammeformen i allmänhet och henne i synnerhet är ju guld värd! Dessutom försöker jag hämta tidigare eftersom det är när han blir trött som bråken, knuffarna mot kompisarna kommer.
Det som inte känns bra är följande: Precis som tidigare blir jag alldeles kall av sättet hon beskriver min pojk. Min man slank ur sig att han trodde att det är något "neurologiskt" bakom hans beteende (alltså inte "jag tror att han har adhd" utan att det är ett karaktärsdrag och inte något som beror på vår konstiga uppfostran eller att han är en elak unge). Varpå dagmamman skrattar åt oss. Nehej, det är det inte för det är viljestyrt. Han VILL slåss. Han vill retas och skrämmas. Han vill känna makt över de andra barnen. För mig låter det som en hemsk person hon beskriver. Är något barn så beräknande? Och jag upplever att han ofta är ångerfull när han slagit till någon. Ångerfull fast liksom svårkontaktbar, förvirrad. Eller kan det vara så som hon säger? Är jag en blind mesmamma?
Ett annat stort problem som tillkommit är att han slår till henne när han ska klä på sig. Bara när han ska gå hem, inte om de ska ut och leka. Återigen `- menar hon - en indikation på att det inte är impuls utan viljestyrt. Han VILL slå henne, det glittrar i hans ögon, säger hon, dessutom gör han det ju alltså inte varje gång och har inte alltid gjort det. Jag tycker också att jag sett det där hon kallar "glitter" men för mig är det en lite galen blick som kommer av att han samtidigt måste avbryta en aktivitet, koncentrera sig på något som kräver uthållighet och är i en situation där han "misslyckats" tidigare. Han blir knäpp och kan antingen börja rusa omkring eller vifta och slåss med armarna. Vi har också märkt att påklädningen funkar mycket bättre om den görs till något roligt och åtföljs av en direkt belöning - vilket jag tänker att uteleken är för min pojk. Men betyder det att det är något han styrt? Jag har snarare tänkt att det positiva hjälper honom att fokusera och försöka trots att det är svårt.
Eller är det rimligt att tolka som hon gör? Att han inte alls är impulsiv utan i full kontroll över sina handlingar men VÄLJER att slåss? Hon säger också att i leken blir han lätt hyper och uppe i varv men hon säger att han inte har svårt att komma ur det utan att han VILL vara kvar i det. Jag vet varken in eller ut. Tvivlar fullständigt på mig själv och min förmåga att se klart och nyktert. Situationen med att han slår till henne är ju inte acceptabel så den tar vi bara bort nu: Han får ta på sig i trapphuset när jag hämtat. Så det känns som att i det konkreta går det framåt. Men hennes bemötande av oss och hennes syn på min son... Är det rimligt? Vore jätteglad om någon ville tänka lite för mig...
9
Återkommer till min gamla tråd som jag fick så många bra svar på! Nu har vi ÄNTLIGEN haft vårt samtal med dagmamman. Kändes både bra och dåligt. Det bra var att det går bättre i relation till de andra barnen av flera skäl. Bl.a. är de nu ute så mycket det bara går eftersom min son älskar det och då aldrig bråkar. Den flexibiliteten hos dagmammeformen i allmänhet och henne i synnerhet är ju guld värd! Dessutom försöker jag hämta tidigare eftersom det är när han blir trött som bråken, knuffarna mot kompisarna kommer.
Det som inte känns bra är följande: Precis som tidigare blir jag alldeles kall av sättet hon beskriver min pojk. Min man slank ur sig att han trodde att det är något "neurologiskt" bakom hans beteende (alltså inte "jag tror att han har adhd" utan att det är ett karaktärsdrag och inte något som beror på vår konstiga uppfostran eller att han är en elak unge). Varpå dagmamman skrattar åt oss. Nehej, det är det inte för det är viljestyrt. Han VILL slåss. Han vill retas och skrämmas. Han vill känna makt över de andra barnen. För mig låter det som en hemsk person hon beskriver. Är något barn så beräknande? Och jag upplever att han ofta är ångerfull när han slagit till någon. Ångerfull fast liksom svårkontaktbar, förvirrad. Eller kan det vara så som hon säger? Är jag en blind mesmamma?
Ett annat stort problem som tillkommit är att han slår till henne när han ska klä på sig. Bara när han ska gå hem, inte om de ska ut och leka. Återigen `- menar hon - en indikation på att det inte är impuls utan viljestyrt. Han VILL slå henne, det glittrar i hans ögon, säger hon, dessutom gör han det ju alltså inte varje gång och har inte alltid gjort det. Jag tycker också att jag sett det där hon kallar "glitter" men för mig är det en lite galen blick som kommer av att han samtidigt måste avbryta en aktivitet, koncentrera sig på något som kräver uthållighet och är i en situation där han "misslyckats" tidigare. Han blir knäpp och kan antingen börja rusa omkring eller vifta och slåss med armarna. Vi har också märkt att påklädningen funkar mycket bättre om den görs till något roligt och åtföljs av en direkt belöning - vilket jag tänker att uteleken är för min pojk. Men betyder det att det är något han styrt? Jag har snarare tänkt att det positiva hjälper honom att fokusera och försöka trots att det är svårt.
Eller är det rimligt att tolka som hon gör? Att han inte alls är impulsiv utan i full kontroll över sina handlingar men VÄLJER att slåss? Hon säger också att i leken blir han lätt hyper och uppe i varv men hon säger att han inte har svårt att komma ur det utan att han VILL vara kvar i det. Jag vet varken in eller ut. Tvivlar fullständigt på mig själv och min förmåga att se klart och nyktert. Situationen med att han slår till henne är ju inte acceptabel så den tar vi bara bort nu: Han får ta på sig i trapphuset när jag hämtat. Så det känns som att i det konkreta går det framåt. Men hennes bemötande av oss och hennes syn på min son... Är det rimligt? Vore jätteglad om någon ville tänka lite för mig...
Tycker att dagmamman har en skrämmande människosyn. Hade det varit mitt barn hade jag bytt till en förskola så snart det bara gick. I samband med bytet kan man ju får be att koppla in specialpedagog direkt för att pojken ska få en så bra start som möjligt i den nya gruppen.
10
Tycker att dagmamman har en skrämmande människosyn. Hade det varit mitt barn hade jag bytt till en förskola så snart det bara gick. I samband med bytet kan man ju får be att koppla in specialpedagog direkt för att pojken ska få en så bra start som möjligt i den nya gruppen.
Trots allt känns det gott att få bekräftat att jag inte är knäpp. Vi ska nog gå på vår magkänsla. Letar för fullt efter ett bra dagis som har plats. Tack för ditt svar!
11
Trots allt känns det gott att få bekräftat att jag inte är knäpp. Vi ska nog gå på vår magkänsla. Letar för fullt efter ett bra dagis som har plats. Tack för ditt svar!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
En bra dag är de strålande samarbetsvilliga, en dålig dag är det som att försöka trycka in en uppblåst ballong in i en brevlåda utan att ha sönder den 