Det har snart gått 4år sedan Douglas dog, men för mej känns det inte så länge. Jag hade en liten ledsen period nyligen, men döm om min förvåning hur folk är, dom blir nästan chockade att jag fortfarande är ledsen. Jag blir ledsen över folks brist på empati, dom dagarna vi var på sjukhuser det känns som igår, jag kan inte fatta att det gått 4år.
1
Ledsen!! Det har snart gått 4år sedan Douglas dog, men för mej känns det inte så länge. Jag hade en liten ledsen period nyligen, men döm om min förvåning hur folk är, dom blir nästan chockade att jag fortfarande är ledsen. Jag blir ledsen över folks brist på empati, dom dagarna vi var på sjukhuser det känns som igår, jag kan inte fatta att det gått 4år.
Mmm... Känner igen det där... Det är knappt åtta månader sen Teo dog i magen. Just nu tror jag att verkligheter börjar komma ikapp mej. Sa till nån att jag har faktiskt bäddat ner min bäbis i en kista och begravt honom. Det känns verkligen att folk inte förstår och har väl svårt att veta vad de ska säga kanske. Åtta månader för mej är ingen tid alls vad gäller sorgen. Åtta månader för de runt omkring verkar vara en evighet...
Konstigt är det iaf att folk tror att det går över. Att tiden läker ALLA sår...
2
Mmm... Känner igen det där... Det är knappt åtta månader sen Teo dog i magen. Just nu tror jag att verkligheter börjar komma ikapp mej. Sa till nån att jag har faktiskt bäddat ner min bäbis i en kista och begravt honom. Det känns verkligen att folk inte förstår och har väl svårt att veta vad de ska säga kanske. Åtta månader för mej är ingen tid alls vad gäller sorgen. Åtta månader för de runt omkring verkar vara en evighet...
Konstigt är det iaf att folk tror att det går över. Att tiden läker ALLA sår...
Åsanor,
jag ber verkligen om ursäkt om du syftar på min kommentar i en annan tråd här. Det handlar inte om dig, eller någon annan här, utan om MIG.
Jag vill, kan, verkligen inte tänka mig att må så här resten av livet. Så då blev jag glad när jag såg att nån annan hanterade situationen på ett annat sätt.
Hoppas du förstår.
3
Åsanor,
jag ber verkligen om ursäkt om du syftar på min kommentar i en annan tråd här. Det handlar inte om dig, eller någon annan här, utan om MIG.
Jag vill, kan, verkligen inte tänka mig att må så här resten av livet. Så då blev jag glad när jag såg att nån annan hanterade situationen på ett annat sätt.
Hoppas du förstår.
Visst är det konstigt. Det är 5 år sedan Agnes dog och varje jul får jag trycket över bröstet och den 7 januari kan jag inte jobba. Men på jobbet känner jag faktiskt att dom förstår, men min familj är det värre med.
Det är som att det skulle sluta göra ont efter antal år, som att det helt plötsligt skulle vara borta. Det är något vi för alltid bär med oss, det kanske bleknar, men visst kommer vi ha våra perioder.
Många kramar till dig!!!
4
Visst är det konstigt. Det är 5 år sedan Agnes dog och varje jul får jag trycket över bröstet och den 7 januari kan jag inte jobba. Men på jobbet känner jag faktiskt att dom förstår, men min familj är det värre med.
Det är som att det skulle sluta göra ont efter antal år, som att det helt plötsligt skulle vara borta. Det är något vi för alltid bär med oss, det kanske bleknar, men visst kommer vi ha våra perioder.
Det verkar vara svårt med sorg, mest för människor runt omkring. För oss mkt vad gäller familjerna som inte ens nämner Sakarias och har knappt gjort sedan begravningen...det handlar så mkt om att man ska "börja om", se "framåt", glädjas åt nya graviditeten o.s.v. Det folk tyvärr inte förstår är att glädjen över ett nytt barn aldrig kan ersätta sorgen efter det förlorade, att de är två helt skilda blad i livet. Vi har på ngt sätt gett upp familjerna i sorgearbetet..tråkigt men sant.
5
Det verkar vara svårt med sorg, mest för människor runt omkring. För oss mkt vad gäller familjerna som inte ens nämner Sakarias och har knappt gjort sedan begravningen...det handlar så mkt om att man ska "börja om", se "framåt", glädjas åt nya graviditeten o.s.v. Det folk tyvärr inte förstår är att glädjen över ett nytt barn aldrig kan ersätta sorgen efter det förlorade, att de är två helt skilda blad i livet. Vi har på ngt sätt gett upp familjerna i sorgearbetet..tråkigt men sant.
Nej jag menade inte dej, jag har inte läst ditt inlägg.
Jag kan förstå ,när jag mådde som sämst efter Douglas så ville jag verkligen inte må så dåligt som jag gjorde, det vill ingen,och hade det funnis en måbra knapp kanske man hade andvänt den.
Jag blir bara ledsen att folk inte förstår, att jag är ledsen fortfarande även efter vi fått en ny liten guldklimp.
6
Nej jag menade inte dej, jag har inte läst ditt inlägg.
Jag kan förstå ,när jag mådde som sämst efter Douglas så ville jag verkligen inte må så dåligt som jag gjorde, det vill ingen,och hade det funnis en måbra knapp kanske man hade andvänt den.
Jag blir bara ledsen att folk inte förstår, att jag är ledsen fortfarande även efter vi fått en ny liten guldklimp.
Det är sex år sedan vi förlorade vår Milton och fortfarande kan sorgen skölja över mig med full kraft ibland, ofta i samband med något som får mig att påminnas om den svåra tiden. Nyligen förlorade en bekant till mig sin dotter på ett liknande sätt som vi förlorade Milton, då kastades jag tillbaka i tiden och upplevde allting igen. Ingen kan förstå som inte varit där själv och det kan vi inte klandra dem för, det enda vi kan göra är att försöka sprida information om sorg till allmänheten för att andra i framtiden ska mötas med mer förståelse. Man är så fruktansvärt ensam med sina känslor! Vi får helt enkelt stötta varandra här inne när det blir för tungt eller när vi bara vill ha lite uppmärksamhet kring allt vi har varit med om. Att lägga ner Milton i den lilla korgen på sjukhuset och ta beslutet att det var dags att gå var det svåraste jag har gjort, att pussa honom en sista gång, vända mig om och gå... Det finns inga ord. Idag ska jag hem till min bekant/väninna för att stötta henne och jag känner en enorm tacksamhet mitt i allt elände över att jag faktiskt har något som jag kan dela med mig av till henne. Det hade jag inte haft om jag inte hade upplevt förlusten av Milton. Jag är tacksam över att jag kan hjälpa någon annan och inser att mitt liv innehåller ett djup som det inte gjorde innan Milton dog.
Kram till alla änglamammor och änglapappor
7
Det är sex år sedan vi förlorade vår Milton och fortfarande kan sorgen skölja över mig med full kraft ibland, ofta i samband med något som får mig att påminnas om den svåra tiden. Nyligen förlorade en bekant till mig sin dotter på ett liknande sätt som vi förlorade Milton, då kastades jag tillbaka i tiden och upplevde allting igen. Ingen kan förstå som inte varit där själv och det kan vi inte klandra dem för, det enda vi kan göra är att försöka sprida information om sorg till allmänheten för att andra i framtiden ska mötas med mer förståelse. Man är så fruktansvärt ensam med sina känslor! Vi får helt enkelt stötta varandra här inne när det blir för tungt eller när vi bara vill ha lite uppmärksamhet kring allt vi har varit med om. Att lägga ner Milton i den lilla korgen på sjukhuset och ta beslutet att det var dags att gå var det svåraste jag har gjort, att pussa honom en sista gång, vända mig om och gå... Det finns inga ord. Idag ska jag hem till min bekant/väninna för att stötta henne och jag känner en enorm tacksamhet mitt i allt elände över att jag faktiskt har något som jag kan dela med mig av till henne. Det hade jag inte haft om jag inte hade upplevt förlusten av Milton. Jag är tacksam över att jag kan hjälpa någon annan och inser att mitt liv innehåller ett djup som det inte gjorde innan Milton dog.
Kram till alla änglamammor och änglapappor
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
