18 år och abort???

[Linköping]

Hjälp... har precis fått reda på att min 18 åriga dotter är gravid och i 10 de veckan. Hon har varit på sjukhuset för samtal och har fått tid för abort. Jag känner bara att hjälp det är ju ett litet foster.....jag tycker man får lov att alldeles för lätt göra abort så väldigt sent.....det är ju ett minibarn. Vad säger ni? Är det någon som varit i samma sits? Hon har ett år kvar på gymnasiet, ingen pappa till barnet (eller inget förhållande i alla fall), inget jobb och bor fortfarande hemma. Känns inte som så mycket att välja på men vet hur ledsen hon är och hur gärna hon skulle vilja behålla sitt barn. Usch, tycket så synd om henne. Hjälp mej gärna med lite synpunkter

[marib]

oavsett vad omgivningen tycker och tänker.

Vill hon ha barnet.. tja det praktiska ordnar sig alltid. Vill hon inte.. stötta.

Det absolut viktigaste är att hon känner att hon gör rätt val.

Jag har sagt till mina att de ska dra lott.. och sen följa magkänslan. Oftast vet man innerst inne vad man verkligen vill.

[raqven]

Nu vet jag inte riktigt...lägger du dina känslor av motstånd på henne eller inte? Det känns nästan så...
Om hon inte vill gå med magen i vädret i gymnasiet, få gå om ett år, uppfostra ett barn själv när hon fortfarande själv nästan är ett barn så bör hon få göra abort om hon själv vill det, med stöd av sin mamma. Allt det där går ju självklart att ordna om hon verkligen vill behålla barnet, men det måste hon få känna efter själv.
Jag skulle helt klart vara för abort, tvärtemot dig alltså.

[Mamma-tyckare]

Jag lägger inte alls de värderingar i aborten som du gör. För mig är ett 10 v embryo och absolut inte "för sent" för att göra en abort, nåt "minibarn" är det långt ifrån!

Om tjejen blivit med barn oavsiktligt och faktiskt inte tänkt sig att bli mamma ung så kan jag inte se att behålla barnet som ett bra alternativ. Jag har suttit med vid uppvak efter en abort i yngre/samma ålder som din dotter o den tjejen var såå glad när hon gick ur gymnasiet och hade klarat sin utbildning. Hon hade stadigt sällskap vid aborten (som ville behålla barnet) och sen, när relationen spruckit efter mycket trassel, var det en enorm lättnad att inte behöva dela föräldraskap med den där killen resten av livet.

Jag skulle stötta i beslutet, resonera om hur livet idag (utan barn) ser ut och hur det förändras om hon väljer att bli mamma. Det behöver inte bli ett dåligt liv, men det blir ett annorlunda liv, både för henne och för hennes barn.
Lägg inte dina värderingar i det du kallar "minibarn" i diskussionen. Om du pratar om "barn", så gör du ju en bild av gulliga bebisar i diskussionen. Hon gör en abort, okej, men om hon hade tagit abortpiller direkt efter så hade hon gjort samma sak, fast a(utan att veta om att hon faktiskt blivit gravid utan pillret. b)det hade varit lite tidigare, men skillnaden är rätt marginell.
Jag låter nog lite hård, men sluta med "tycka synd om" mentaliteten o lägg om perspektiv. Låt tjejen känna att hon skapar sig den framtid hon önskar, hon väljer själv och lär henne hur hon ska förhindra att hamna i motsvarande situation igen.

[Linköping]

Tack för era tankar och synpunkter.....så lätt att själv köra fast i samma tänk.... Det allra jobbigaste är att hon inte bor hemma i veckorna då hon går i skola på annan ort. Så vi har inte pratat mer än lite i telefonen. Den hon pratat mest med är sin storasyster. Ska bli såå skönt när hon kommer hem idag och vi får prata. Jag ska verkligen inte varken tvinga eller propagera utan lyssna lyssna lyssna och prata om livet och framtiden. Hon är klok, så hon kommer säkert ta rätt beslut och jag ska helhjärtat stötta henne så gott jag kan <3

[Sist]

Det finns alternativ till abort! Jag tycker att man ser alldeles för lättvindigt på abort i vårt samhälle. Naturligtvis finns det tillfällen när det är enda utvägen men man glömmer ofta att en abort aldrig "går över" det är något man får leva med hela livet. Samtidigt finns i vårt samhälle fantastiska människor som inget hellre vill än att få bli föräldrar men de kan inte. Utlandsadoptioner anses inte vara något skamligt i vårt samhälle men att adoptera bort ett barn som man inte själv kan ta hand om är det. Då förordas hellre att fostret aborteras. Jag skulle önska att man verkligen lyfte fram vilket ingrepp i själen det är att göra en abort.

[71:an Nika]

Det KAN vara ett ingrepp i själven, men jag vet flera stycken som gjort abort och som inte fått minsta avtryck i själen.

Själv skulle jag hellre göra 100 aborter än att adoptera bort ett barn. Jag tycker att man ska vara noga med att skydda sig från graviditet om man inte vill ha barn, men om man väl blir med barn, så tycker jag att det är bra om det tas lättvindigt med en abort. Så himla farligt är det inte, enligt mig.

[Gretah]

Usch vad jobbigt. Det är viktigt att hon förstår att hon ändå har ett val. Det går att få ett barn när man 18, det ordnar sej faktiskt. Hon kan kanske tom med hjälp mer eller mindre göra färdigt skolan.

Viktigt som förälder, i det här fallet du då , att stötta henne i det val hon väljer, bara hon verkligen är säker på vilket.

[Anonym]

Håller med till fullo! En abort behöver inte alls vara ett så "fasansfullt" ingrepp som ges intryck av. Avdramatisera aborten lite mer, det ÄR inte hela världen med en abort, faktiskt! Och jag skulle oxå hellre göra abort till en vana än adoptera bort mitt nyfödda barn!

[Linköping]

Tack för svar......vi har pratat en hel del idag.....och huvudorsaken till att hon tycker abort är rätt val för henne är att hon vill att det ska finnas en närvarande pappa......hon vet att pappan i det här fallet absolut inte vill och inte är redo för det stora ansvar. Hon själv skulle säkert fixa det som en dans.....men hon tänker nog även på sig själv och drömmar och mål som hon ser fram mot. Men jag märker att det är mycket känslor och väldigt jobbigt så klart. Jag har sagt klart och tydligt att ett man alltid har ett val och att jag kommer stötta henne oavsett. Men jag känner starkt att hon vill ha en partner att dela det hela med......usch vi får se vad som händer.....på söndag ska hon in och få tabletten. Skriv gärna mer åsikter eller egna erfarenheter. Jag själv fick hennes äldsta storasyster några månader innan jag skulle fylla 19, så jag vet att vill man så funkar det.

[Gretah]

Hon resonerar ju väldigt klokt, för det är klart att det ger dom bästa förutsättningarna om man är två om den lilla. Men... det finns dom som gör det på egen hand och det går det med. Det känns ju som att du skulle stötta din dotter väldigt mycket om hon valde att behålla barnet. Vilket jag själv skulle göra om det var min dotter. Utan tvekan. Trots att jag är för abort så skulle jag inte förespråka den heller. Beroende på situation givetvis.

Jag blev med barn när jag var 20. Det var en olycka om man kan säga så. Inte planerat alls. För mej fanns ingen annan utväg än abort. Jag och pappan till barnet pratade massor, han var beredd att bli pappa. Men jag kunde inte ens ta in tanken. Så jag bokade aborttid. Eller tid för konsultation. Jag var inte så långt gången, mensen hade bara varit borta några veckor. Kommer dit, får svara på en jäkla massa jobbiga frågor. Läkaren tycker att jag är gammal nog att klara av att bli mamma och förstår inte mina synpunkter. Så ska han göra undersökningen. Plötsligt börjar han gapa , slår till mej över låret och går därifrån, Helt chockad får jag hjälp att sätta mej upp av sköterskan som var med. Jag fattade inte vad läkaren sagt och hon sa att han sagt att jag ljugit om fostret för jag var redan i 11 veckan.
Sen var jag tvungen att sätta mej med den idioten igen på hans rum, han var jättearg. Jag försökte förklara att jag hade haft mens hela tiden, tills för bara någon vecka sen... Han gjorde processen kort sen och berättade kortfattat vad som skulle hända under själva aborten/skrapningen och jag skulle komma tillbaka dagen därpå.
Jag var så chockad av hela händelsen med att han slog mej, att jag var i 11 v redan... Allt snurrade.
Under det där dygnet insåg jag att jag aldrig skulle våga låta den där karln göra en abort på mej, han skulle säkert göra mej steril. Så jag valde mitt barn. Av rädsla.
När vi var på ultraljud ganska långt efter och såg vårat barn där på bild, så ändrades känslorna helt och hållet.
Jag är ju så oändligt glad och lyckligt över den där idioten till läkare som gjorde att vi fick en underbar dotter...Som idag är lika gammal som jag var då. Och hon ska minsann aldrig ha barn. Möjligen adoptera. Om tio år eller så.

[Persikan]

Jag har gjort en abort och det är inget som har satt spår i min själ. Jag hade aldrig kunnat bli en bra mamma då, och pappan.... Nej, det är en man som jag verkligen inte valet ha i mitt liv på permanets basis.

Att abort är det största och värsta en kvinna kan göra är så fel och att det alltid är ett sår i själen är fel. Jag grät i en vecka, men jag tänker aldrig på det nu. Faktiskt.

[Anonym]

Jag har en gjort en abort, som jag inte ångrar. Det var inget hemskt ingrepp och jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt. Jag har aldrig gråtit eller funderat över det valet. Det behöver inte alls vara den hemska, traumatiska upplevelsen som en del vill pådyvla att det är. Det är nog väldigt individuellt. Om man känner att man inte vill / kan ta hand om ett barn och orka med en graviditet så är en abort en bra utväg. Att adoptera bort ett barn tror jag är mer traumatiskt. Att det skulle vara ett ingrepp i själen med en abort får stå för dig, det är inte fakta som gäller för alla.
Självklart tycker jag dock att man ska vara noga med att skydda sig för oönskade graviditeter, men det finns inga säkra sätt utom sterilisering...

[-Dellen-]

Det känns av det du beskriver så har hon bestämt sig, mer att du tvekar. Ge henne fullt stöd i det beslut hon tagit för det är nog inte lätt allrahelst om du resonerar som att det fixar sig om hon ändrar sig och vill behålla barnet.

[marib]

jag gjorde en abort som 16 åring.. och jag har ångrat det sedan dess.

Inte så att jag gråter över det idag.. det är för långt bak i tiden Men varje år när hn skulle fötts tänker jag med vemod tillbaka.. Och önskar att någon då gett mig mer information än vad jag fick. DÅ såg jag det enbart som en sjukdom som skulle väck..

När ettan föddes väcktes vetskapen om vad jag faktiskt valt bort och gjort..

[Anonym]

Jag har gjort en abort och inte sjutton går jag och grämer mig för det. Det var ett "olycksfall" och med förutsättningarna som jag hade så vet jag att jag gjorde "rätt". Det finns ingen anledning att skuldbelägga sig själv för det beslutet. Här tror jag att omgivningen har stor betydelse - gör inte ingreppet mer känslomässigt betydelsefullt än vad det faktiskt är.

[Anonym]

Själv har jag växt upp utan en närvarande pappa och jag tror att hon tar ett vettigt beslut. Ingen ska tvingas in i ett faderskap - även om killen naturligtvis också har en skyldighet att skydda sig om han inte vill ha barn.

[marib]

och jag förbehåller mig rätten till _mina_ känslor

[Nickisa]

Jag tycker att du verkar ha en väldigt klok flicka som tänker logiskt! Stötta henne till 100%. Det är klokt av henne att vilja gå klart skolan, skaffa sig jobb, kanske ut och resa, träffa den "rätta" osv. Om du kan så tycker jag att du ska följa med henne till sjukhuset.

[boudille]

Det är inte lätt att välja abort. Och din flicka verkar ha funderat ordentligt, pratat med andra om det och så. De känslor du beskriver ovan är mer dina känslor. Som mor skulle jag stötta min dotter i att fundera ordentligt över hur hon känner och vill och sen stötta henne i hennes beslut. Det är svårt nog ändå när man blir oplanerat gravid.