orosanmälan

[ADHDmamman]

Jag har en snart 11 årig son med ADHD. Han är väldigt utåtagerande och jag har ganska svårt att hantera hans utbrott eftersom jag har ADHD själv också.
Han och hans två syskon bor hos mig varannan vecka och hos sin pappa varannan vecka. Jag har en kuratorkontakt på bup där jag och min man (inte barnens biologiska pappa alltså) försöker få struktur på vardagen och livet i allmänhet.

I början av december gick jag genom isen och försökte ta livet av mig. Situationen var helt fullkomligt kaotisk och barnens pappa förbjöd mig att söka hjälp hos soc eller någonannanstans, min make började fundera på att lämna mig och allt för att "rädda sig själv" och jag försökte jobba heltid samtidigt som sonens skolsituation var allt annat än bra.

Jag fick antidepp medicin och sjukskrivning. Vi började gå regelbundet hos barnkurator och familjerådgivning och nu ser framtiden ganska ljus ut. Vi är på fötter och på banan igen, men idag ringde de från soc och berättade att de fått in en orosanmälan från min läkare. Jag har bara träffat honom en gång, och det var jättelänge sen nu. Jag har full förståelse för att han blir orolig och anmäler, det är han väl till och med skyldig att göra, men samtidigt så känns det som att soc borde hört av sig innan jul, när läget var akut. Nu har vi ju ändå fått hjälp och etablerat andra kontakter med spetskompetens inom de områden där problemen finns.

Min ex. man kommer att hitta ett likadant brev i sin brevlåda idag som jag hittade i min. Han kommer att bli vansinnig och jag är faktiskt rädd att han ska dra igång en vårdnadstvist eller nåt när nu soc blivit inblandade trots att han var emot det från början. Finns det någon risk att jag förlorar mina barn tror ni?

[melodi]

Jag har en snart 11 årig son med ADHD. Han är väldigt utåtagerande och jag har ganska svårt att hantera hans utbrott eftersom jag har ADHD själv också.
Han och hans två syskon bor hos mig varannan vecka och hos sin pappa varannan vecka. Jag har en kuratorkontakt på bup där jag och min man (inte barnens biologiska pappa alltså) försöker få struktur på vardagen och livet i allmänhet.

I början av december gick jag genom isen och försökte ta livet av mig. Situationen var helt fullkomligt kaotisk och barnens pappa förbjöd mig att söka hjälp hos soc eller någonannanstans, min make började fundera på att lämna mig och allt för att "rädda sig själv" och jag försökte jobba heltid samtidigt som sonens skolsituation var allt annat än bra.

Jag fick antidepp medicin och sjukskrivning. Vi började gå regelbundet hos barnkurator och familjerådgivning och nu ser framtiden ganska ljus ut. Vi är på fötter och på banan igen, men idag ringde de från soc och berättade att de fått in en orosanmälan från min läkare. Jag har bara träffat honom en gång, och det var jättelänge sen nu. Jag har full förståelse för att han blir orolig och anmäler, det är han väl till och med skyldig att göra, men samtidigt så känns det som att soc borde hört av sig innan jul, när läget var akut. Nu har vi ju ändå fått hjälp och etablerat andra kontakter med spetskompetens inom de områden där problemen finns.

Min ex. man kommer att hitta ett likadant brev i sin brevlåda idag som jag hittade i min. Han kommer att bli vansinnig och jag är faktiskt rädd att han ska dra igång en vårdnadstvist eller nåt när nu soc blivit inblandade trots att han var emot det från början. Finns det någon risk att jag förlorar mina barn tror ni?

Nej !
Soc är till för att hjälpa.... och de är frivilligt att ta imot den hjälpen.
Men jag rekomenderar dig att samarbeta....... de kan sätt in stöd..
o sen gör man en utvärdering....
Synd att ditt ex har den inställningen..men många har det...
soc tar inga barn utan kött på benen............. därimot finns de ju fall när det blir aktuellt , men då är de för barnens bästa..
Kanske låter lite präktigt ,,,, vad har du för hjälp i dag ?
man kan få hjälp med fam beh som kommer hem ett par dagar i veckan..
boendestöd kan man få gemom psyk....
va inte rädd att ta imot alla hjälp......du behöver den för att alla ska må bra..
kram på dig

[Molle]

Man får i dag inte om händer ta barn på grund av deras handikapp typ Adhd.
Ni kan ju referera helt till att de problem ni har beror på den problematik ni har med sonen med Adhd.
De är tvungna att erbjuda honom stöd och hjälp i sin dagliga tillvaro och du har rätt att få hjälp med att klara hans problem.
Nu har du ju gjort detta själv och det är ett stort plus! och kan visa dokument och få intyg på att din son och du får den hjälp som behövs för att klara tillvaron.
Du har gjort allt som man enligt soc ska göra och om den fd inte börjar jävlas så borde du inte få problem.
Det är vitigt att du ser till att du har skriftligt på den hjälp du får och att du spelar in alla samtal och sparar alla brev mail och liknade som kan komma att tas upp.
Soc lyssnar enbart på fakta och dokumenterad kontakt och stöd. De personer med spet kompitens och bub ska intyga att ni får hjälp.
Om barnen far skriftligen har förbjudit dig söka hjälp ska du inte visa detta än utan vänta med det tills det hettar till.Då kan du ta uoo hans "hot" och krav som del av det som gjorde ditt liv så tungt då-
Din make har ställt upp och stötta och hjälp dig kontakten med barnen far varit jobbig.
Om du visar dig samarbetsvillig men säger att du har problem att få kontakten med barnens far att fungera men att du ser hur viktigt det är för barnen att ni har en fungerande kontakt och lika regler och att du gör allt du kan för att de ska ha en fortsatt god kontakt med honom och känna att de orkar åka över varannan vecka. Efter som du ser hur viktigt den kontakten är för barnen.
Tänk hela tiden barnen behov först och där ingår att du mår bra och har struktur och hjälp i vardagen och detta har du ju nu lyckats fixa,

[A.No.Nym]

Håller inte riktigt med. Men vill inte göra ADHDmamman orolig.

Har du nu kommit på fötter hoppas jag att du kan visa det för soc. Kriser utvecklar ju mäånniskor och gör dem starkare. Säg det till soc ;-)

Visst förekommer det att soc omhändertar barn alltför lättvindigt. Det beror lite var i landet du bor.

soc tar inga barn utan kött på benen

Håller alltså inte alls med. En mammas självmosrdsförsök och ev förestående skilsmässa från en ny man kan visst räcka för en övernitisk socialtjänt att ingripa.

Om pappan ilsnkar till och begör boendet kan allt det du berättas naturligtvis vändas mot dig och pappan har nog stora chanser att lyckas.

Jag vill tipsa dig om att ta kontakt med Kyrkan (fd. stats.-kyrkan. OBS inte någon sekt) Dom har en hel del social arbete. Dom har också diakoner som kan hjälpa till med samtalsstöd osv. Det är bra om soc ser att du tar emot hjälp och inte isolerar dig. Präster är också dom ända som har absolut tystnadsplikt. Hoppas du kan skafaf dig en bra advokat om pappan börjar prata om att ta över boendet.

Fast ifs måste jag få nämna att just varannan vecka är inte bra för alla barn. För just ADHD barn passar det kanske inte med varannan vecka. Kanske borde du och pappan ställa in er på att någon av er får bli varannan helgs förälder istället .... för barnets skull. Varannan vecka är sällan bra i längden, (anser jag). Många barn som närmar sig tonåren behöver EN fast punkt i livet. Inte två....

KRAM

[Anonym]

Håller med om detta med kyrkan och att präster är de enda som har absolut tystnadsplikt. Det är många som inte vet det. Man ska aldrig - _aldrig_ gå någonstans i den vanliga vården och prata om sitt dåliga mående!

[melodi]

Håller med om detta med kyrkan och att präster är de enda som har absolut tystnadsplikt. Det är många som inte vet det. Man ska aldrig - _aldrig_ gå någonstans i den vanliga vården och prata om sitt dåliga mående!

Nje... kanske inte om man bara tänker på sig själv... Men nackdelen med kyrkan o präster är att de inte ingriper om barn far illa..
Och är man själv i kris så tänker man logiskt nog mest på sig själv o märker kanske inte hur illa barnen far.
För barnens skull kan de bli väldigt olyckligt i längdenBarn är känsligare än vuxna o o har livsviktiga behov.. som kan få bestående skador längre fram i livet.
Det är inte alltid fel att barn blir omhändertagna.. även om de kan verka vara småsaker...