Jag tror att ni behöver lösa era problem rent praktiskt, ni behöver barnomsorg förstås och du behöver avskildhet när du arbetar hemma så att du delar mellan arbete och hemliv.
Dessutom kan inte din man må så värst bra just nu och det måste göra stämningen jobbig hos er.
Leta efter privat dagis eller dagmamma för barnet eftersom du behöver arbeta.
Familjeterapi till att börja med för det där lär du inte orka med i längden.
Sedan kan man via SOL, socialtjänstlagen få en person utifrån som kommer och hjälper till med hur HAN ska få vardagen att fungera. Arbetar han?
Det kan ju tyvärr vara svårare för er att få hjälp eftersom du ser till att det fungerar.
Att han beter sig som en idiot och blir sur och förbannad och bara ser på tv är inte adhdens fel.
Han behöver hjälp om han har en depression och ni behöver hjälp för att få vardagen att fungera.
Jag har ADHD.
Jag har scheman, stöd i hemmet via soc, osv.
Men det är jag som har koll på skolläxor, läkartider, kläder, osv.
Det är mannen som har värst problem och det är JAG som har diagnos.
Här är det mannen som bara sitter och håller på med sitt, tar inte allt förmycket ansvar, osv.
Jag tror/vet att min man har också en npf-diagnos men han vägrar inse det och tror att soc tar E ifrån oss om vi både har npf-diagnoser.
Hemarbetet är väl en sak tycker jag. Men att ha barn med någon som inte klarar ta hand om barnen eller plocka efter sig själv alls osv= ett extra barn och det hade inte jag velat ha av en relation.
Om han dessutom blir förbannad när man ber om hjälp= stor brist på respekt.
http://www.psykiskmisshandel.se/?page_id=18
Ja, jag vill ändra på honom, för det här funkar ju inte! Anledningen till att jag ber honom göra saker är ju att det faktiskt funkar ibland, även om det tar lång tid för honom att få det gjort. Dessutom så vill jag att han ska fatta att han ska göra saker, inte bara begrava sig i sig själv.
Okej, så för dig är alltså helt okej att den ena parten i ett förhållande inte gör något alls hemma och tar noll ansvar för hem och barn, medan den andra jobbar och dessutom ska ha hand om precis allt? Låter som att det skulle vara väldigt skönt att ha ett förhållande med dig, inga krav alls på att uppföra sig som en vuxen människa, man kan bara slappa och skita i allt och alla helt utan sura miner från din sida.
Själv vägrar jag vara mamma åt mina barns pappa. Jag förväntar mig att min partner beter sig som en vuxen människa. Det betyder inte att jag "missunnar honom saker" eller inte ger honom frihet! Då är det ju snarare han som missunnar mig rätten till ett normalt liv med möjlighet att vila och slappna av någon gång ibland. Jag behöver inte "vakta på vem som gör vad", det är rätt uppenbart att jag gör allt och han inget... Men i din värld är det helt okej alltså? Då lever vi i helt olika världar.
Ja jag tycker din situation låter helt outhärdlig och ohållbar. Om jag var du skulle jag kontakta familjemottagning eller liknande där du bor, för att ni ska få gå dit tillsammans för att försöka förstå varandra. Din man behöver få hjälp att förstå att situationen som nu är inte håller. Att det är VIKTIGT för er BÅDA att han hittar vägar för att fungera bättre. För hur länge håller du i den här situationen? Medicinering har han redan förstår jag: Men verksamt är faktiskt också terapi! Hör med familjemottagningen eller mannens läkarkontakt om de vet någon terapeut som har erfarenhet på området. Har själv gått i terapi inte med direkt fokus på adhdn eftersom jag då inte anade att det var bakgrunden men i praktiken fick jag mycket hjälp att hitta strategier för att klara min vardag genom den. Hoppas verkligen ni hittar lösningar!
Tack!
Han har förstått att det inte fungerar längre, det har jag gjort klart för honom. Men han är inte kapabel att ändra på sig själv, utan väntar sig att jag ska lösa det hela. Vilket jag uppenbarligen inte klarar, eftersom inget jag gjort hittills har funkat och jag har slut på idéer.
Han har ingen medicin ännu, och ingen officiell diagnos. Utredningen är påbörjad, och hans psykolog har sagt att det är rätt klart att det blir en adhd-diagnos. Men just nu händer inget. Han skulle blivit kallad till fortsättning på utredningen nu efter jul, men inget hördes. Till slut, typ förra veckan, fick jag honom att ringa dit, och då visade det sig att han fallit ur deras system. Så nu sitter vi här igen och väntar på deras kallelse.
Kan man få hjälp av psyk under tiden, innan utredningen är klar? Eller vänder man sig någon annanstans då? Familjemottagningen, vad är det?
kan bara svara för mig själv.
Jag ska ev påbörja en utredning för adhd .
Jag känner själv att jag ev kan ha det.Jag har haft de tankarna länge länge.Jag har utbildat mig till elevassistent för ca 10 år sen.
Kan säga att härhemma är det JAG som har ständig koll.
Adhd hos flickor/kvinnor kan ta sig andra uttryck än hos män.
Det skiljer ju även mellan individer.
Jag har svårt att fokusera på fler saker samtidigt men kan ha många bollar i luften.Väldigt motsägelsefullt.
Jag lär mig nya saker VÄLDIGT lätt auditivt om jag tycker det är intressant,medan att bara läsa nåt jag inte är intresserad av tar enormt med energi.
Jag pendlar mycket i humör,mår rätt dåligt i perioder.
Har sista året gått igenom massor och kan väl säga att allt det + 4 barn,allmänt rörigt blivit för mycket för att kunna leva med min ev adhd på ett bra sätt.
Jag har alltid varit "Duktig flicka",alltid!
men jag vågade aldrig ta för mig i skolan,satt tyst och fick sämre betyg än jag förtjänade.
Jag är alltså inte utåtagerande utan mer inåtvänd och dagdrömmande.
Jag har levt ensam varannan vecka med 3 av barnen,funkade jättebra.Då hade jag ju full koll jämt.
Jag har under hela livet (inser jag nu i efterhand) hittat strategier att få allt att funka,jag är väldigt organiserad,skriver upp allt i almanackan direkt.
Jag har föreslagit familjeterapi förut, men han vägrar. Jag ska prova igen ändå, för det känns som att det är antingen det eller en separation som gäller nu.
Han är sjukskriven nu, sedan augusti, tills utredningen är klar. Hans husläkare sjukskrev honom för depression, men jag är faktiskt inte helt övertygad om att han är deprimerad. Han har varit såhär sedan vi träffades, utan förbättring. Han var däremot deprimerad ett tag när hans bästa vän dog för ett par år sedan, och eftersom det märktes skillnad mot nu så känner jag att jag inte tror att han är deprimerad nu. Enligt honom själv har han varit såhär hela livet. Han äter antidepressiva sedan i höstas men känner ingen skillnad alls.
Han har aldrig haft några som helst krav på sig. Totalt söndercurlad av sin mamma. Han blev matad tills han var tio år. Har aldrig behövt städa sitt rum när han bodde hemma. Hans mamma betalade hans räkningar åt honom tills han var 37. Ja, ni förstår... Han har helt enkelt aldrig behövt göra något annat än att sitta i soffan och titta på tv. Så nu sparkar han bakut och tycker att jag är skitjobbig så fort jag vill att han ska göra minsta grej.
Ja, jag ska höra om ettåringen kan få förtur i förskolekön pga sociala skäl.
Just nu jobbar jag i vardagsrummet eftersom jag behöver ha koll på man och barn samtidigt. Han är ju ofta så inne i sin egen värld att han glömmer bort blöjor och mat och inte märker när hon gnäller osv. Men när hon börjar på dagis ska jag flytta ner till gillestugan, så att det blir helt klart för sambon (och mig själv) att jag jobbar och inte kan ta hand om hemmet samtidigt.
och sonen har rätt grov ADHD.. men han är en absolut toppenpappa. Fullt fokus på bebis och alla rutiner fungerar ypperligt.
Man kan således hitta sätt att lösa bekymren. Han ritar så fort han får nån minut över
Bara måste...... allt....
Hade det varit min man så hade han nog också blivit sur/irriterad om jag hade bett honom då efter frukosten, han gillar inte överraskningar. Men hade han inte tagit disken på kvällen så hade jag påminnt honom och så hade han fått göra det då.
Ibland kan det funka bättre att ha fasta arbetsuppgifter. Fasta uppgifter som han vet är hans att göra, då slipper det bli några frågetecken kring vem som ska göra en viss sak just en viss dag.
När våra barn var yngre t.ex så hade vi fördelningen att om jag skulle iväg på morgonen (jag pluggade då) så tog jag hand om barnen, maken tog hand om hundarna. Då sa jag bara till kvällen innan "imorgon är hundarna dina". Och visst han kunde muttra om det iallafall på morgonen, men jag har lärt mig efter så många års äktenskap att inte bry mig om hans muttrande. Jag ignorerar det bara och sen när han kommer hem efter jobbet så är det över liksom. Men det är ju inte läge att ta upp en annan fråga en sån där muttrig morgon utan det får ju då vänta att pratas om tills kvällen.
I min värld så är det ingen överraskning att man behöver plocka undan efter frukosten, men jag kan ändå förstå hur du menar.
Jag har försökt det där med fasta arbetsuppgifter också, men han gör inte sin del, oavsett hur länge jag väntar. Han fick tex som uppgift att hålla ena toaletten ren. Först provade jag att bara låta honom ha det som en helt ospecificerad uppgift, utan fasta dagar eller en lista på vad som skulle göras, dvs inga uttalade krav på hur och när. Då städade han inte toan på över ett halvår, så ingen annan ville använda den. Då tog jag tag i det och berättade att toan behöver städas MINST varannan vecka (egentligen varje enligt mig, men jag sänkte kraven) och berättade även vad som ingick i den städningen, dvs inte bara att vispa runt lite i toastolen med borsten utan även ta handfat, golv, resten av toaletten, spegeln osv. Resultatet blev att han tog tag i det dagen efter (hurra!), men lyckades bara komma ihåg hälften av momenten. Jag sa inget om det, och sedan dess har han inte städat toan igen. Det var nog 4-5 månader sedan nu.
Han kan däremot göra det han ska om det är något han tycker är roligt. Tex laga mat, bränna cd-skivor och... ja det var nog allt. Men livet ser ju inte ut så att man bara kan göra det som är roligt.
Jag ignorerar 95% av hans grymtande och muttrande, men ibland när jag tycker det är helt omotiverat från hans sida så kan jag bli irriterad och fråga varför han är sur. Det löser såklart inget utan gör honom bara mer irriterad, men jag är inte mer än människa och kan inte bita ihop 100% av tiden.
Grattis!
Vad kul att höra att det funkar så bra för din son och hans familj! Vet du något om vad han har gjort för att få det att fungera så bra, eller handlar det bara om motivation kanske?
Nej, det är jag som har det mesta ansvaret hemma. Han har fullt upp ändå med mitt företag.I det är jag bara ekonomichef.
Jag _kan_ såsa vid datorn en hel dag, men om man jämför med att de flesta föräldrar inte slår sina barn utan de har den där sista lilla spärren som göra att även när man känner för att ge ungen en smäll så gör man det inte så har jag den där sista lilla spärren, eller kicken kanske som gör att till slut gör jag ändå det jag måste.
Jag kan skjuta upp väldigt länge, men jag VET ju att förr eller senare måste det göras och nån gång blir det gjort. Inte allt, en del projekt blir bara inte av och kommer aldrig att bli det heller... men vardagliga saker som tvätta, städa, laga mat osv.
Jag har en otroligt förlåtande sambo. Blir vansinnig på honom titt som tätt men tror jag behåller honom för ingen annan skulle stå ut med mig.
Jag har alltid varit sån att jag har jobbat bättre med sällskap. När jag var liten fick min mamma mer än gärna sitta i mitt rum och hålla mig sällskap när jag städade där. Hon fick inte städa bland mina saker utan bara vara med.
Nu som vuxen behöver jag ibland samma sorts hjälp/sällskap och jobbar då bättre. Hejlskov har kallat det vi-upplevelser i sin bok.
Egentligen skulle du väl prata med min sambo om det här...
Din man tar inget ansvar för att han inte behöver, du fixar ju allt åt honom!
Det här är inte ens så mycket fråga om adhd eller ej, det är helt enkelt så att han är bortskämd.
Jag har adhd och har varit ensamstående större delen av barnens liv och varit den som haft ansvar för alla möten, inköp, städning, organinsering osv osv osv.....
man gör det man måste göra och i mångt och mycket har det nog hjälpt mig att ha just adhd, därför att med min höga energinivå så har jag lyckats bolla med olika skolor och möten och tider och samtidigt fixa att plugga heltid och ändå få vardagen att flyta trots maximum av 2 timmars sömn per natt. (förut alltså, då 2an var yngre).
Men det låter lite som din man hittat en bra ursäkt till att slippa delta i de tråkiga aktiviteterna, dvs de som kräver lite tid och engagemang.
Fråga; har han medicin?
Om inte, har ni provat/Kan tänka er att prova?
Jag vet att han är bortskämd. Själv hävdar han att det absolut inte beror på det, att han helt enkelt inte KAN få tummen ur och göra något. I början försökte jag att ta lika lite ansvar som han, dvs låta hela hemmet förfalla och räkningarna gå till inkasso osv. Men det går ju inte när man har barn. Skulle inte jag göra saker skulle vi leva i misär. Han har levt i en soptipp sedan han flyttade hemifrån, och ett par ggr/år kom hans mamma och städade åt honom. Jag vägrar ha det så. Så jag vet inte vad jag ska göra för att han ska ta sin del av ansvaret, förutom att tjata och påminna?
Min man har en väldigt låg energinivå. Han blir trött av ingenting. Men jag tror att det kan ha att göra med att han är så ovan att göra saker.
Det låter rätt skönt att ha så mycket energi som du, även om jag förstår att det inte alltid är lätt det heller.
Han har ingen medicin ännu, utom antidepressiva, eftersom han inte har en officiell diagnos än. Utredningen är inte klar. Men så fort det är klart ska han absolut ha medicin, det är vi överens om.
Lycka till med utredningen, hoppas den leder till att du kan få hjälp!
Det där med att läsa saker man inte är intresserad av känner jag igen hos sambon. Det går knappt att få honom att ta sig igenom ett enda papper om det inte är något han tycker är kul. Däremot kan han läsa hur mycket som helst om det är ngt som intresserar honom, och lära sig allt om det.
Jag tror en stor del av hans problem är att han är extremt luststyrd. Som ett litet barn. Är det inte kul så gör han det inte. Och så funkar det ju tyvärr inte när man är vuxen. Det är ju inte som att jag tycker allt hushållsarbete är underbart roligt och att det är därför jag gör det.
Ok, ännu ett bevis på att det faktiskt går att ta ansvar för hus och hem och barn trots att man har adhd. Vad får du får stöd i hemmet av soc, vad gör de rent konkret?
