Igår berättade min son att han hade nåt syndrom.. (för er som inte vet så har han ADHD) Varje morgon när han går till skolan så upplever han att han är förföljd. Jag har ju sett honom från fönstret och han springer nästan jämt. Har inte tänkt mer på det, så är han ju som person, det ska gå undan. På onsdagkvällar är det onsdagsklubb på fritidset han går på, för personer med funktionshinder. Han berättade det när han kom hem igår för det är tydligen värre när det är mörkt(inte så konstigt). Han berättade också att han vid något tillfälle sett någon hemsk gubbe/monster(?) uppe i himlen.
Han sover högst upp i våningssäng och varje gång han ska gå upp för stegen så tror han att någon ska ta tag i hans fötter(fast bara om lampan är släckt). Han har även sett läskiga gubbar när han legat vaken i sängen och tittat ut i hallen på en låda, t.ex.
Jag vill ju inte att det här ska eskalera.. frågade honom i morse om han ville att jag och lillebror(som jag är mammaledig med) skulle följa honom till skolan. Men det behövdes inte, sa han.
Vad ska jag göra? Förutom att berätta det för bup.
Förföljelsemani? Igår berättade min son att han hade nåt syndrom.. (för er som inte vet så har han ADHD) Varje morgon när han går till skolan så upplever han att han är förföljd. Jag har ju sett honom från fönstret och han springer nästan jämt. Har inte tänkt mer på det, så är han ju som person, det ska gå undan. På onsdagkvällar är det onsdagsklubb på fritidset han går på, för personer med funktionshinder. Han berättade det när han kom hem igår för det är tydligen värre när det är mörkt(inte så konstigt). Han berättade också att han vid något tillfälle sett någon hemsk gubbe/monster(?) uppe i himlen.
Han sover högst upp i våningssäng och varje gång han ska gå upp för stegen så tror han att någon ska ta tag i hans fötter(fast bara om lampan är släckt). Han har även sett läskiga gubbar när han legat vaken i sängen och tittat ut i hallen på en låda, t.ex.
Jag vill ju inte att det här ska eskalera.. frågade honom i morse om han ville att jag och lillebror(som jag är mammaledig med) skulle följa honom till skolan. Men det behövdes inte, sa han.
Vad ska jag göra? Förutom att berätta det för bup.
Stackars killen! Jag är ju absolut ingen expert men min make (som inte har adhd) har förföljelsemaniliknande problem i perioder och för honom triggas det av stress. Alltså det är något annat som stressar och "jagar" honom och därför kommer de här tankarna. Han brukar vara tvungen att ta tag i stressen och varva ner för att det ska gå över. Kanske behöver pojken hjälp att se vad han "egentligen" är rädd för, en terapeut? Jag tror att jag läst nånstans att man inte ska spela med i förföljelsemanin ex. genom att följa honom till skolan: Då gör du som om det faktiskt var farligt och då kan det bli värre. Men att låta honom somna med ljuset tänt en period kanske skulle hjälpa? Det är ju inte att spela med: Ljuset visar ju att det inte finns något farligt där egentligen? Jag tänker att allt som ger honom trygghet är bra, bara det inte spär på föreställningarna. Kan ni kanske titta ut tillsammans innan han går iväg så att du kan visa och säga att titta det finns ingenting där! Och be honom försöka gå och inte springa? Man känner sig ju mer jagad när man springer. Säkert kommer rädslan helt enkelt försvinna med tiden. Alla barn har väl såna här rädslor i någon mån? Jag vågade inte gå uppför trappan i vårt hus till mitt rum eller somna utan lampa, musik och huvudet under täcket förrän jag var tolv eller ännu äldre. Hoppas det löser sig!
2
Stackars killen! Jag är ju absolut ingen expert men min make (som inte har adhd) har förföljelsemaniliknande problem i perioder och för honom triggas det av stress. Alltså det är något annat som stressar och "jagar" honom och därför kommer de här tankarna. Han brukar vara tvungen att ta tag i stressen och varva ner för att det ska gå över. Kanske behöver pojken hjälp att se vad han "egentligen" är rädd för, en terapeut? Jag tror att jag läst nånstans att man inte ska spela med i förföljelsemanin ex. genom att följa honom till skolan: Då gör du som om det faktiskt var farligt och då kan det bli värre. Men att låta honom somna med ljuset tänt en period kanske skulle hjälpa? Det är ju inte att spela med: Ljuset visar ju att det inte finns något farligt där egentligen? Jag tänker att allt som ger honom trygghet är bra, bara det inte spär på föreställningarna. Kan ni kanske titta ut tillsammans innan han går iväg så att du kan visa och säga att titta det finns ingenting där! Och be honom försöka gå och inte springa? Man känner sig ju mer jagad när man springer. Säkert kommer rädslan helt enkelt försvinna med tiden. Alla barn har väl såna här rädslor i någon mån? Jag vågade inte gå uppför trappan i vårt hus till mitt rum eller somna utan lampa, musik och huvudet under täcket förrän jag var tolv eller ännu äldre. Hoppas det löser sig!
Tack för ditt svar! När jag skrev det här inlägget så var det precis när det hade hänt och jag förstorade nog det en hel del....
Det är ju ganska normalt att barn kan känna rädsla och liknande när de går själva. Mest när det är mörkt... Sonen klarar sig utan att ha lampan tänt, han är bara rädd om han ska gå upp för stegen när det är släckt.
Tack återigen för svar
3
Tack för ditt svar! När jag skrev det här inlägget så var det precis när det hade hänt och jag förstorade nog det en hel del....
Det är ju ganska normalt att barn kan känna rädsla och liknande när de går själva. Mest när det är mörkt... Sonen klarar sig utan att ha lampan tänt, han är bara rädd om han ska gå upp för stegen när det är släckt.
Tack återigen för svar
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
