Hej! Har skrivit här tidigare om min lilla kille som är 4 år och väldigt hyperaktiv, impulsiv och känslig. Han har ingen diagnos eller utredning på gång utan vi låter ännu tiden ha sin gång och ser vad som kan tänkas bli bättre med mycket stöd och hans egen mognad.
Något jag inte riktigt får till det utifrån alla råd och hjälp är: Hur ska man egentligen göra när ett såhär känsligt och impulsivt barn slår oss eller andra barn? Alltså när det "förebyggande arbetet" fallerar? För mycket har det hjälpt att vi bombarderar honom med positiv uppmärksamhet och ser det som att han behöver hjälp och stöd, inte att han medvetet trotsar eller bråkar. MEN när det ändå blir som det blir. Han biter mig när vi ska klä på. Han slår ett annat barn. Ofta tycker jag mig se varför, att situationen då redan blivit negativt laddad och/eller överväldigande, eller att någon av oss varit för arg, trött eller så tidigare under dagen och på så vis skapat en neagtiv känsla hos honom. Men faktum kvarstår. Där står vi nu och han har gjort något som är väldigt dumt. Hur gör vi nu för att bryta, markera, o.s.v. utan att det blir en bestraffning som bara förvärrar läget? Någon som har någon bra teknik eller ett bra tips? Ofta gäller det ju att agera så fort också. Hur får man ihop blixtreaktion med tydligt, lugnt, förebyggande inför framtiden?
Undrar också om era barn med ADHD-diagnos hade problem med att de blev våldsamma, att de fick impulser att slå, knuffas och bitas när de var små(fyra år och yngre)? Går det över med tiden? Tycker att det inte är så framträdande i litteraturen? Är det inte ett typiskt drag hos barn med ADHD?
Jag upplever också att det ofta är såhär: Vi kan ha en supervälfungerande dag men som inte är som vanligt, ex. vi är inte hemma på hela dagen, måste skynda iväg på morgonen och köra ihop kvällsrutinena på kvällen. Då kommer som ett brev på posten en jättejobbig dag dagen efter. Känns det igen? Har ni tips på hur man kan förebygga och bryta det? Kan man helt enkelt inte ha dagar som är för annorlunda?
Tack på förhand, all hjälp här är värd mer än guld!!
1
Hur markerar man utan att bestraffa? Hej! Har skrivit här tidigare om min lilla kille som är 4 år och väldigt hyperaktiv, impulsiv och känslig. Han har ingen diagnos eller utredning på gång utan vi låter ännu tiden ha sin gång och ser vad som kan tänkas bli bättre med mycket stöd och hans egen mognad.
Något jag inte riktigt får till det utifrån alla råd och hjälp är: Hur ska man egentligen göra när ett såhär känsligt och impulsivt barn slår oss eller andra barn? Alltså när det "förebyggande arbetet" fallerar? För mycket har det hjälpt att vi bombarderar honom med positiv uppmärksamhet och ser det som att han behöver hjälp och stöd, inte att han medvetet trotsar eller bråkar. MEN när det ändå blir som det blir. Han biter mig när vi ska klä på. Han slår ett annat barn. Ofta tycker jag mig se varför, att situationen då redan blivit negativt laddad och/eller överväldigande, eller att någon av oss varit för arg, trött eller så tidigare under dagen och på så vis skapat en neagtiv känsla hos honom. Men faktum kvarstår. Där står vi nu och han har gjort något som är väldigt dumt. Hur gör vi nu för att bryta, markera, o.s.v. utan att det blir en bestraffning som bara förvärrar läget? Någon som har någon bra teknik eller ett bra tips? Ofta gäller det ju att agera så fort också. Hur får man ihop blixtreaktion med tydligt, lugnt, förebyggande inför framtiden?
Undrar också om era barn med ADHD-diagnos hade problem med att de blev våldsamma, att de fick impulser att slå, knuffas och bitas när de var små(fyra år och yngre)? Går det över med tiden? Tycker att det inte är så framträdande i litteraturen? Är det inte ett typiskt drag hos barn med ADHD?
Jag upplever också att det ofta är såhär: Vi kan ha en supervälfungerande dag men som inte är som vanligt, ex. vi är inte hemma på hela dagen, måste skynda iväg på morgonen och köra ihop kvällsrutinena på kvällen. Då kommer som ett brev på posten en jättejobbig dag dagen efter. Känns det igen? Har ni tips på hur man kan förebygga och bryta det? Kan man helt enkelt inte ha dagar som är för annorlunda?
Tack på förhand, all hjälp här är värd mer än guld!!
Kan rekommendera boken Explosiva barn av Ross W Greene. Hans grundtes, precis som din, är att skapa en så användarvänlig miljö för barnet som möjligt, både för att barnet ska må bra och hålla ett jämnt humör och för att det ska finnas energi över till att arbeta med de problemområden som är viktigast.
Vissa saker är alltid oacceptabla såsom att skada sig själv och andra. Jag tycker inte att Greene ger så många konkreta tips på vad man kan göra i de situationerna men om det är stress som utlöser bitandet kanske man får avbryta påklädandet och ta en stund i soffan tills barnet lugnat ner sig. Eller på annat sätt ta barnet ur situationen och börja om när det lugnat ner sig.
Jag har ju bara erfarenhet av ett barn som inte gör illa andra men som flippar på andra sätt men jag vet att i vissa fall är det ingen idé att försöka säga och göra någonting utom att bara låta barnet vara tills hjärnan börjar fungera igen och barnet kan processa information. Och sedan jobba stenhårt för att undvika att hamna i sådana låsta situationer genom förebyggande arbete.
2
Kan rekommendera boken Explosiva barn av Ross W Greene. Hans grundtes, precis som din, är att skapa en så användarvänlig miljö för barnet som möjligt, både för att barnet ska må bra och hålla ett jämnt humör och för att det ska finnas energi över till att arbeta med de problemområden som är viktigast.
Vissa saker är alltid oacceptabla såsom att skada sig själv och andra. Jag tycker inte att Greene ger så många konkreta tips på vad man kan göra i de situationerna men om det är stress som utlöser bitandet kanske man får avbryta påklädandet och ta en stund i soffan tills barnet lugnat ner sig. Eller på annat sätt ta barnet ur situationen och börja om när det lugnat ner sig.
Jag har ju bara erfarenhet av ett barn som inte gör illa andra men som flippar på andra sätt men jag vet att i vissa fall är det ingen idé att försöka säga och göra någonting utom att bara låta barnet vara tills hjärnan börjar fungera igen och barnet kan processa information. Och sedan jobba stenhårt för att undvika att hamna i sådana låsta situationer genom förebyggande arbete.
Skrev just ett låååångt svar åt dig. Och så fick jag "sidan kan inte visas" när jag klickade på skicka. Suck! Svarar igen, men med en nedkortad variant. Maila gärna om du undrar över något.
Jag ville svara på din fråga "Hur markerar man utan att bestraffa?" och mitt svar skulle ha varit "Ignorera problem beteende". Men när jag läste vidare i ditt inlägg och det handlade om att han gör illa dig och andra, så var inte svaret så lätt. I vanliga fallnär barnet gör något det inte får så säger man ifrån, kanske om och om igen. Detta leder ofta till motsatt effekt och barnets beteende eskalerar, ännu mer envist och provocerande, ofta. Negativ uppmärksamhet fungerar också som förstärkning av beteende så att det upprepas. Så ibland kan det vara klokt att låta bli att tillrättavisa barnet och istället ignorera beteendet. OBSERVERA att det bara är beteendet som ska ignoreras, inte barnet.
Det funkar hos oss. Vår son gör aldrig någon illa och blir själv väldigt illa berörd om någon gör honom illa eller om han ser andra vara elaka.
Däremot är han rackarns duktig på att reta sin lillasyster. Han är på henne hela tiden, dyker upp med grimaser i ansiktet på henne när hon leker, pysslar, spelar etc. Han kittlas och låter och stör henne nästan konstant, så fort han är "sysslolös". Säger vi till blir det värre, han retas mer och mer.
Nu testar vi att ta henne ur situationen (han är 8 år och hon är 6 år). Vi tar med henne därifrån och gör något annat roligare, eller bara myser. Båda två är medvetna om att han har "svårt att hitta bromsen" och att vi måste hjälpa honom med det. Därför är det bäst för syrran att gå därifrån. Det funkar rätt bra. Det är svårare när hon har kompisar och i ditt fall då din son är i barngrupp.
Mitt tips till dig är att gå ifrån då han slår dig, till att börja med. Han gör ju inte illa någon för att han är elak eller för att han inte förstår. Barn med ADHD är ofta väldigt kloka och förstår, de har bara svårt att kontrollera sina impulser och att hitta bromsen (att sluta när de väl kommit igång). Vilket också är viktigt som förälder att komma ihåg. Man får försöka hitta sina egna strategier. Även om han har ADHD har han en egen personlighet. Det som funkar för en med ADHD behöver inte funka för en annan.
Ett annat tips till dig är att om ni misstänker att han har ADHD, kräv en utredning NU!
Min styvson fick sin diagnos när han var 12 år och är fylld av skam över sin diagnos. Hans självkänsla sjönk från skoskaften till skosulan under utredningen. Han var väl medveten om vad ADHD var och för honom var det bara negativt, något som han skulle bli mobbad för, tror han. För honom är det fortfarande efter 2 år topphemligt med hans diagnos. Ingen får veta.
Vår 8 åring är under utredning, som tyder på ADHD, de ska bara utesluta diabetes och sköldkörtelsjukdom först. Han vet litegrann om ADHD, men förstår inte riktigt - det gör ju knappt en vuxen heller, det är så komplext. Han är medveten om sina svårigheter och trots att vi uppmuntrar hans starka sidor så undrar han "vad det är för fel på honom" och hans självkänsla är väldigt låg. Han har mycket funderingar över dessa tester. Varför bara han i klassen gör dom och ingen annan...
Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag krävt utredningen för längesen.
3
Skrev just ett låååångt svar åt dig. Och så fick jag "sidan kan inte visas" när jag klickade på skicka. Suck! Svarar igen, men med en nedkortad variant. Maila gärna om du undrar över något.
Jag ville svara på din fråga "Hur markerar man utan att bestraffa?" och mitt svar skulle ha varit "Ignorera problem beteende". Men när jag läste vidare i ditt inlägg och det handlade om att han gör illa dig och andra, så var inte svaret så lätt. I vanliga fallnär barnet gör något det inte får så säger man ifrån, kanske om och om igen. Detta leder ofta till motsatt effekt och barnets beteende eskalerar, ännu mer envist och provocerande, ofta. Negativ uppmärksamhet fungerar också som förstärkning av beteende så att det upprepas. Så ibland kan det vara klokt att låta bli att tillrättavisa barnet och istället ignorera beteendet. OBSERVERA att det bara är beteendet som ska ignoreras, inte barnet.
Det funkar hos oss. Vår son gör aldrig någon illa och blir själv väldigt illa berörd om någon gör honom illa eller om han ser andra vara elaka.
Däremot är han rackarns duktig på att reta sin lillasyster. Han är på henne hela tiden, dyker upp med grimaser i ansiktet på henne när hon leker, pysslar, spelar etc. Han kittlas och låter och stör henne nästan konstant, så fort han är "sysslolös". Säger vi till blir det värre, han retas mer och mer.
Nu testar vi att ta henne ur situationen (han är 8 år och hon är 6 år). Vi tar med henne därifrån och gör något annat roligare, eller bara myser. Båda två är medvetna om att han har "svårt att hitta bromsen" och att vi måste hjälpa honom med det. Därför är det bäst för syrran att gå därifrån. Det funkar rätt bra. Det är svårare när hon har kompisar och i ditt fall då din son är i barngrupp.
Mitt tips till dig är att gå ifrån då han slår dig, till att börja med. Han gör ju inte illa någon för att han är elak eller för att han inte förstår. Barn med ADHD är ofta väldigt kloka och förstår, de har bara svårt att kontrollera sina impulser och att hitta bromsen (att sluta när de väl kommit igång). Vilket också är viktigt som förälder att komma ihåg. Man får försöka hitta sina egna strategier. Även om han har ADHD har han en egen personlighet. Det som funkar för en med ADHD behöver inte funka för en annan.
Ett annat tips till dig är att om ni misstänker att han har ADHD, kräv en utredning NU!
Min styvson fick sin diagnos när han var 12 år och är fylld av skam över sin diagnos. Hans självkänsla sjönk från skoskaften till skosulan under utredningen. Han var väl medveten om vad ADHD var och för honom var det bara negativt, något som han skulle bli mobbad för, tror han. För honom är det fortfarande efter 2 år topphemligt med hans diagnos. Ingen får veta.
Vår 8 åring är under utredning, som tyder på ADHD, de ska bara utesluta diabetes och sköldkörtelsjukdom först. Han vet litegrann om ADHD, men förstår inte riktigt - det gör ju knappt en vuxen heller, det är så komplext. Han är medveten om sina svårigheter och trots att vi uppmuntrar hans starka sidor så undrar han "vad det är för fel på honom" och hans självkänsla är väldigt låg. Han har mycket funderingar över dessa tester. Varför bara han i klassen gör dom och ingen annan...
Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag krävt utredningen för längesen.
På A svarar jag att jag för min del har satt en del gränser (inte slåss etc), men varit mer "pragmatisk" med andra. När det händer något där jag tycker att det är viktigt att markera så göra jag det: "Nej. Det där är inte ok." men sen släpper jag det och går vidare, helst genom att distrahera som en liten barnunge. Jag vill inte att dottern ska gå djupare in i detta misslyckande. I övrigt håller jag helt med om att målet måste vara att inte komma fram till misslyckandet; inte få barnet att explodera (och när det exploderar kan jag kanske inte ens markera utan bara låta det vara där och då).
På B svarar jag att varannan-dags-fenomenet är välkänt, även om jag tror att det är mer autism än adhd. Vi gör helt enkelt så att vi aldrig planerar aktiviteter två dagar i rad och vi accepterar att man inte orkar sitta kvar vid middagsbordet efter såna aktiviteter, eller att man behöver få sitta och spela sims vid sin dator hela dagen (fastän det vore bra att gå ut och få lite frisk luft).
Att vara medveten om orsak och verkan, vad som är jobbigt eller svårt för barnet tror jag är en nyckel. Och så bemötandet då. Bemötande, bemötande, bemötande!
4
På A svarar jag att jag för min del har satt en del gränser (inte slåss etc), men varit mer "pragmatisk" med andra. När det händer något där jag tycker att det är viktigt att markera så göra jag det: "Nej. Det där är inte ok." men sen släpper jag det och går vidare, helst genom att distrahera som en liten barnunge. Jag vill inte att dottern ska gå djupare in i detta misslyckande. I övrigt håller jag helt med om att målet måste vara att inte komma fram till misslyckandet; inte få barnet att explodera (och när det exploderar kan jag kanske inte ens markera utan bara låta det vara där och då).
På B svarar jag att varannan-dags-fenomenet är välkänt, även om jag tror att det är mer autism än adhd. Vi gör helt enkelt så att vi aldrig planerar aktiviteter två dagar i rad och vi accepterar att man inte orkar sitta kvar vid middagsbordet efter såna aktiviteter, eller att man behöver få sitta och spela sims vid sin dator hela dagen (fastän det vore bra att gå ut och få lite frisk luft).
Att vara medveten om orsak och verkan, vad som är jobbigt eller svårt för barnet tror jag är en nyckel. Och så bemötandet då. Bemötande, bemötande, bemötande!
Vi var precis där ni är nu.
Sonen var otroligt impulsstyrd och slogs mkt när han var liten, både mot oss och mot andra barn. Inte så mkt för att han ville göra illa utan mer för att han inte hade bromsen att kontrollera sig.
Detta gjorde att han mådde väldigt dåligt när han kom upp i 6-års åldern och började förskoleklass.
Tipset du fick nedan om att ignorera tycker jag är ett bra förslag _men_ inte när det gäller slag. Det är aldrig accepterat att slåss och det måste man markera. Det kan vara att utan att man säger ngt bara flytta bort barnet utan att säga ngt men man får inte slåss.
Ignorering har funkat på jätte många andra saker i vår familj tex fula ord, skrik, tjat och så. Det man får förvänta sig är att det till en början kommer det oönskade beteendet att eskalera och bli värre innan det blir bättre. Detta är ett faktum som händer varje gång.
Jag håller oxå med om att få till en utredning så tidigt som möjligt. Vår son var 7 när han fick sin diagnos och han mår inte dåligt av själva diagnosen, hade han dock inte fått den och inte fått prova medicin (som funkar toppen) så hade han mått så dåligt som han gjorde innan för han _vet_ att det inte är ok att slåss men kan inte styra sina impulser och det gjorde honom så ledsen. Det vart till slut så att flera barn i hans klass vart rädda för honom och det var hemskt.
Om ni har möjlighet att gå ner lite i tid på jobbet är det att rekomendera. Jag förstår att inte alla kan det, men vår son mår sååå mkt bättre sen jag gjorde det. Jag tar hellre mindre pengar och har han som mår bra än mkt pengar och att han mår dåligt. Men åter igen så förstår jag att inte alla har den möjligheten.
En väldigt strukturerad vardag där han vet vad som förväntas hela tiden kan hjälpa. Ett schema med bilder om hur dagen ser ut kan vara ett jätte bra hjälpmedel, då vet han och behöver inte bli frustrerad över det överaskande.
Även ritberättelser om hur man får och inte får göra kan fungera på vissa. Att man ritar enkla gubbar att man inte får slåss, då bli man ledsen, vi kramas istället!
Känner att det kanske inte vart så många tips som du kanske ville ha, men kanske ngt kan hjälpa dig!
Lycka till och skriv gärna igen om du undrar över ngt.
Kram
5
Hej!
Vi var precis där ni är nu.
Sonen var otroligt impulsstyrd och slogs mkt när han var liten, både mot oss och mot andra barn. Inte så mkt för att han ville göra illa utan mer för att han inte hade bromsen att kontrollera sig.
Detta gjorde att han mådde väldigt dåligt när han kom upp i 6-års åldern och började förskoleklass.
Tipset du fick nedan om att ignorera tycker jag är ett bra förslag _men_ inte när det gäller slag. Det är aldrig accepterat att slåss och det måste man markera. Det kan vara att utan att man säger ngt bara flytta bort barnet utan att säga ngt men man får inte slåss.
Ignorering har funkat på jätte många andra saker i vår familj tex fula ord, skrik, tjat och så. Det man får förvänta sig är att det till en början kommer det oönskade beteendet att eskalera och bli värre innan det blir bättre. Detta är ett faktum som händer varje gång.
Jag håller oxå med om att få till en utredning så tidigt som möjligt. Vår son var 7 när han fick sin diagnos och han mår inte dåligt av själva diagnosen, hade han dock inte fått den och inte fått prova medicin (som funkar toppen) så hade han mått så dåligt som han gjorde innan för han _vet_ att det inte är ok att slåss men kan inte styra sina impulser och det gjorde honom så ledsen. Det vart till slut så att flera barn i hans klass vart rädda för honom och det var hemskt.
Om ni har möjlighet att gå ner lite i tid på jobbet är det att rekomendera. Jag förstår att inte alla kan det, men vår son mår sååå mkt bättre sen jag gjorde det. Jag tar hellre mindre pengar och har han som mår bra än mkt pengar och att han mår dåligt. Men åter igen så förstår jag att inte alla har den möjligheten.
En väldigt strukturerad vardag där han vet vad som förväntas hela tiden kan hjälpa. Ett schema med bilder om hur dagen ser ut kan vara ett jätte bra hjälpmedel, då vet han och behöver inte bli frustrerad över det överaskande.
Även ritberättelser om hur man får och inte får göra kan fungera på vissa. Att man ritar enkla gubbar att man inte får slåss, då bli man ledsen, vi kramas istället!
Känner att det kanske inte vart så många tips som du kanske ville ha, men kanske ngt kan hjälpa dig!
Lycka till och skriv gärna igen om du undrar över ngt.
Kram
Många tack för ditt svar! Tusen tack för dina tips och bara att höra någon mer som känner igen problemet är så skönt! Precis som din son känns det med min som att han inte egentligen menar att slå. Han förstår inte varför det händer: Han är i princip aldrig arg när han slår utan det är bara mitt uppe i en lek som kan gå jättefint i övrigt. Har märkt på sista tiden att han ofta leker att ett av hans gosedjur slår ett annat på samma oprovocerade sätt. Ibland ger han t.o.m. djuret samma namn som han själv. När jag "frågar djuret" varför han slog får jag inget svar och sonen kan inte svara när jag frågar honom direkt heller. Känns som att han försöker förstå men inte kan. Blir så ledsen av att se det, av att se hans förvirring. Jag försöker då ge förslag och poängtera att alla gör fel ibland: Nu får djuret säga förlåt så går det bättre nästa gång.
Precis som du skriver försöker vi på ett tydligt sätt att bryta och markera utan att det blir massor av drama och uppmärksamhet. Åtminstone en tid tillbaka sen vi verkligen insett att så måste vi göra: Att bli arg och ledsen och åka hem mitt i ett kalas t.ex. leder ingen vart. Det handlar så tydligt om att han inte KAN kontrollera sig: Inte att han inte vet att det är fel.
Jag tror också du har rätt med att gå ner i arbetstid. Det var nog lite bättre i höstas, då vi vara hemma mer än halvtid med honom. Nu går han halv nio till tre eftersom jag är student och måste ha tid med mina studier den här terminen. Till hösten blir han dock 15h-barn igen då han ska få ett syskon.
Strukturerad har vår vardag liksom blivit av sig själv eftersom det bara är då det funkar. Dock händer det ju ibland att man vill göra något speciellt. Bildschema har vi funderat på att prova. Vore intressant att se om det funkar.
Jag är så rädd att det ska bli just som du beskriver, att andra barn blir rädda för min son och att han inte ska få kompisar. En del av våra vänner med barn är redan nu på ett mystiskt vis alltid uppbokade och föreslår aldrig att vi ska ses.
Funderar på detta med utredning. Det låter vettigt som du och Cajo skriver, att det är bättre att få veta tidigt för att ge bästa stöd. Jag undrar bara om det inte är väldigt svårt att få igenom det på ett så litet barn? Kanske skulle man ändå höra med psykologen på bvc till att börja med. Eller hur skulle du gå till väga?
Tusen tack igen!
6
Många tack för ditt svar! Tusen tack för dina tips och bara att höra någon mer som känner igen problemet är så skönt! Precis som din son känns det med min som att han inte egentligen menar att slå. Han förstår inte varför det händer: Han är i princip aldrig arg när han slår utan det är bara mitt uppe i en lek som kan gå jättefint i övrigt. Har märkt på sista tiden att han ofta leker att ett av hans gosedjur slår ett annat på samma oprovocerade sätt. Ibland ger han t.o.m. djuret samma namn som han själv. När jag "frågar djuret" varför han slog får jag inget svar och sonen kan inte svara när jag frågar honom direkt heller. Känns som att han försöker förstå men inte kan. Blir så ledsen av att se det, av att se hans förvirring. Jag försöker då ge förslag och poängtera att alla gör fel ibland: Nu får djuret säga förlåt så går det bättre nästa gång.
Precis som du skriver försöker vi på ett tydligt sätt att bryta och markera utan att det blir massor av drama och uppmärksamhet. Åtminstone en tid tillbaka sen vi verkligen insett att så måste vi göra: Att bli arg och ledsen och åka hem mitt i ett kalas t.ex. leder ingen vart. Det handlar så tydligt om att han inte KAN kontrollera sig: Inte att han inte vet att det är fel.
Jag tror också du har rätt med att gå ner i arbetstid. Det var nog lite bättre i höstas, då vi vara hemma mer än halvtid med honom. Nu går han halv nio till tre eftersom jag är student och måste ha tid med mina studier den här terminen. Till hösten blir han dock 15h-barn igen då han ska få ett syskon.
Strukturerad har vår vardag liksom blivit av sig själv eftersom det bara är då det funkar. Dock händer det ju ibland att man vill göra något speciellt. Bildschema har vi funderat på att prova. Vore intressant att se om det funkar.
Jag är så rädd att det ska bli just som du beskriver, att andra barn blir rädda för min son och att han inte ska få kompisar. En del av våra vänner med barn är redan nu på ett mystiskt vis alltid uppbokade och föreslår aldrig att vi ska ses.
Funderar på detta med utredning. Det låter vettigt som du och Cajo skriver, att det är bättre att få veta tidigt för att ge bästa stöd. Jag undrar bara om det inte är väldigt svårt att få igenom det på ett så litet barn? Kanske skulle man ändå höra med psykologen på bvc till att börja med. Eller hur skulle du gå till väga?
Tack så jättemycket för ditt svar som också detta var långt och utförligt! (Vad hemskt det är, detdär, när man skrivit något jättelångt och datorn äter upp det!)
Detta med att ignorera är nog väldigt bra, vi försöker att tillämpa det på annat "vanligt fjant" men när han slåss är det ju svårare. Men jag ska faktiskt pröva att helt gå därifrån när det gäller mig. Inte så dumt heller med tanke på de egna känslor som bubblar upp när man får ett slag eller bett... Svårt att vara lugn och pedagogisk just då.
Sen är det ju precis som du säger: ALLA barn är olika. Vi prövar oss fram och önskar bara att också det här problemet kunde bli bättre på samma sätt som hans ilskeutbrott har blivit kanske 10% av vad de var innan...
Ska också kolla upp lite detta med utredning, om det finns någon möjlighet att få det fastän vårt barn bara är knappt fyra år. Känns så jobbigt samtidigt... att vara den som pushar för utredning. Jag vill ju bara att han ska få så mycket förståelse och stöd som det går!
Tusen tack igen för ditt svar!
7
Tack så jättemycket för ditt svar som också detta var långt och utförligt! (Vad hemskt det är, detdär, när man skrivit något jättelångt och datorn äter upp det!)
Detta med att ignorera är nog väldigt bra, vi försöker att tillämpa det på annat "vanligt fjant" men när han slåss är det ju svårare. Men jag ska faktiskt pröva att helt gå därifrån när det gäller mig. Inte så dumt heller med tanke på de egna känslor som bubblar upp när man får ett slag eller bett... Svårt att vara lugn och pedagogisk just då.
Sen är det ju precis som du säger: ALLA barn är olika. Vi prövar oss fram och önskar bara att också det här problemet kunde bli bättre på samma sätt som hans ilskeutbrott har blivit kanske 10% av vad de var innan...
Ska också kolla upp lite detta med utredning, om det finns någon möjlighet att få det fastän vårt barn bara är knappt fyra år. Känns så jobbigt samtidigt... att vara den som pushar för utredning. Jag vill ju bara att han ska få så mycket förståelse och stöd som det går!
Jag ska skaffa boken och se om det finns bra tips där. Känns som problemet dock är lite att det inte handlar om att han blir arg. För visst handlar boken om det?
Ta en lugn stund i soffan låter bra. Det ska vi pröva. (Känns bara som att med alla våra strategier som ska hinnas med på morgnarna kommer vi snart behöva gå upp vid fyratiden!! : ) Vi ser nämligen till att ge honom en väldigt uppmärksam lekstund på morgonen, vilket gör honom mycket mer harmonisk och glad.)
Tack igen!
8
Hej och tack, tack för ditt svar!
Jag ska skaffa boken och se om det finns bra tips där. Känns som problemet dock är lite att det inte handlar om att han blir arg. För visst handlar boken om det?
Ta en lugn stund i soffan låter bra. Det ska vi pröva. (Känns bara som att med alla våra strategier som ska hinnas med på morgnarna kommer vi snart behöva gå upp vid fyratiden!! : ) Vi ser nämligen till att ge honom en väldigt uppmärksam lekstund på morgonen, vilket gör honom mycket mer harmonisk och glad.)
Ja, å. Jag måste verkligen bli ännu bättre på det du skriver: Bli medveten om orsak och verkan: Vad som är jobbigt för just MIN son och så faktiskt låta det påverka. Är fortfarande på stadiet att jag lätt tänker: Men alla andra familjer kan ju... Men men vi är väl inte som alla andra - vi är UNIKA : )) Kanske måste vi som du säger acceptera att vårt barn inte klarar två konstiga, aktiva dagar.
Tycker också att du uttrycker det så bra: Man vill inte att barnet ska gå djupare in i misslyckandet när något går fel. Det är så svårt bara att hitta rätt balans! Markera, sätta ord på känslor, ge förslag, men INTE skuldbelägga, inte göra för stor sak. Inte själv bli ledsen, arg och jobbig. Puh!
Tack så hemskt mycket för ditt svar!
9
Ja, å. Jag måste verkligen bli ännu bättre på det du skriver: Bli medveten om orsak och verkan: Vad som är jobbigt för just MIN son och så faktiskt låta det påverka. Är fortfarande på stadiet att jag lätt tänker: Men alla andra familjer kan ju... Men men vi är väl inte som alla andra - vi är UNIKA : )) Kanske måste vi som du säger acceptera att vårt barn inte klarar två konstiga, aktiva dagar.
Tycker också att du uttrycker det så bra: Man vill inte att barnet ska gå djupare in i misslyckandet när något går fel. Det är så svårt bara att hitta rätt balans! Markera, sätta ord på känslor, ge förslag, men INTE skuldbelägga, inte göra för stor sak. Inte själv bli ledsen, arg och jobbig. Puh!
Jag känner igen processen: första tanken före diagnosen - "skärp till dig unge, vad håller du på med?!". Sen en förändring till att inte utgå från _mig_ utan att faktiskt ompröva världen och utgå från _barnet_. För barnet är det uppenbarligen en väldigt stor ansträngning att gå på stan och köpa kläder. Om jag kan underlätta det genom att säga att idag fokuserar vi enbart på skor, så må det vara hänt. Sänka ambitionerna och inte försöka köpa skor, tröja, byxor, jacka och underkläder på en och samma dag, för det är dömt att misslyckas. Och att bokstavligt talat ta den tonåriga dottern i handen och bara fokusera på hennes skor och inte "jag ska bara" titta på något till mig själv.
En episod ur en autismpappas liv: Jag finner mig själv i en skoaffär med en dotter i gymansieåldern, knyter skorna åt henne för att få henne att prova dem och när jag ber henne gå runt en hylla i affären för att prova dem och hon säger "då vill jag ha glass" så svarar jag "ja" utan att blinka. Helt surrealistiskt och jag hade inte förstått det om någon berättat det för säg 3-4 år sen. Då har jag tyckt att det var en galen curlingförälder... ;-)
10
Jag känner igen processen: första tanken före diagnosen - "skärp till dig unge, vad håller du på med?!". Sen en förändring till att inte utgå från _mig_ utan att faktiskt ompröva världen och utgå från _barnet_. För barnet är det uppenbarligen en väldigt stor ansträngning att gå på stan och köpa kläder. Om jag kan underlätta det genom att säga att idag fokuserar vi enbart på skor, så må det vara hänt. Sänka ambitionerna och inte försöka köpa skor, tröja, byxor, jacka och underkläder på en och samma dag, för det är dömt att misslyckas. Och att bokstavligt talat ta den tonåriga dottern i handen och bara fokusera på hennes skor och inte "jag ska bara" titta på något till mig själv.
En episod ur en autismpappas liv: Jag finner mig själv i en skoaffär med en dotter i gymansieåldern, knyter skorna åt henne för att få henne att prova dem och när jag ber henne gå runt en hylla i affären för att prova dem och hon säger "då vill jag ha glass" så svarar jag "ja" utan att blinka. Helt surrealistiskt och jag hade inte förstått det om någon berättat det för säg 3-4 år sen. Då har jag tyckt att det var en galen curlingförälder... ;-)
Skönt att höra att det var lite hjälp av mitt svar. Ibland är det inte så mkt svaren som att höra att man är fler i samma situstion som hjälper. :-)
Du undra om hur/om det är för tidigt med en diagnos vid 4-års åldern och det är både och.
Har du pratat med förskolan om hur det är där? Vad säger/tror dom om sonen och en ev diagnos? Jag tog mkt hjälp av sonens lärare och var tydlig med att jag behövde deras ärlighet när et gällde honom. De ser ju barnen i situationer som vi inte gör och det är viktigt att vara lyhörd på vad de säger.
Bvc är väl dem man vänder sig till i första hand med så små barn, vet inte om bup tar emot utan remiss men annars är det bup som gör utredningen.
Kontakta bvc med dina funderingar redan nu. Det kan vara skönt att få igång karusellen innan hösten om ni ska få ett till barn för då blir det ju mkt fokus på annat :-)
Sedan vet jag från andra att man inte vanligtvis medicinerar så små barn men får man en diagnos så kan ändå det hjälpa i hur man pratar med barnet om varför det gör som det gör. Vi förklara för sonen att han hade ngt som gjorde hans tänk knasigt. (han förklara redan innan att det var hans tänk som inte fungera så vi anvvände oss bara av hans egna ord)
Att det var något i hans hjärna som gjorde att det inte fungera och att det inte var hans fel, vi poängterade att han alltid måste försöka själv men att han inte är dum, elak mm som han själv tyckte.
Hoppas du får tag på bvc och att du får ett bra bemötande. Stå på dig lite om du får motstånd därifran (viket men ibland kan få) det är alltid vi som känner våra barn bäst!
Stor kram och lycka till, skriv gärna igen så jag får veta hur det går!!!
11
Hej!
Skönt att höra att det var lite hjälp av mitt svar. Ibland är det inte så mkt svaren som att höra att man är fler i samma situstion som hjälper. :-)
Du undra om hur/om det är för tidigt med en diagnos vid 4-års åldern och det är både och.
Har du pratat med förskolan om hur det är där? Vad säger/tror dom om sonen och en ev diagnos? Jag tog mkt hjälp av sonens lärare och var tydlig med att jag behövde deras ärlighet när et gällde honom. De ser ju barnen i situationer som vi inte gör och det är viktigt att vara lyhörd på vad de säger.
Bvc är väl dem man vänder sig till i första hand med så små barn, vet inte om bup tar emot utan remiss men annars är det bup som gör utredningen.
Kontakta bvc med dina funderingar redan nu. Det kan vara skönt att få igång karusellen innan hösten om ni ska få ett till barn för då blir det ju mkt fokus på annat :-)
Sedan vet jag från andra att man inte vanligtvis medicinerar så små barn men får man en diagnos så kan ändå det hjälpa i hur man pratar med barnet om varför det gör som det gör. Vi förklara för sonen att han hade ngt som gjorde hans tänk knasigt. (han förklara redan innan att det var hans tänk som inte fungera så vi anvvände oss bara av hans egna ord)
Att det var något i hans hjärna som gjorde att det inte fungera och att det inte var hans fel, vi poängterade att han alltid måste försöka själv men att han inte är dum, elak mm som han själv tyckte.
Hoppas du får tag på bvc och att du får ett bra bemötande. Stå på dig lite om du får motstånd därifran (viket men ibland kan få) det är alltid vi som känner våra barn bäst!
Stor kram och lycka till, skriv gärna igen så jag får veta hur det går!!!
Nej, boken handlar inte alls om barn som blir arga. Mer om barn som inte kan hantera sin frustration (och väldigt ofta ligger det intrycks-overload bakom) och i vissa situationer helt går i baklås och antingen blir våldsamma, hysteriska eller okontaktbara. Barn som är oflexibla och tappar kontrollen när allt inte blir som de tänkt sig eller när de inte förstår t.ex. Det är något helt annat än ilska som kommer via trots så att säga.
12
Nej, boken handlar inte alls om barn som blir arga. Mer om barn som inte kan hantera sin frustration (och väldigt ofta ligger det intrycks-overload bakom) och i vissa situationer helt går i baklås och antingen blir våldsamma, hysteriska eller okontaktbara. Barn som är oflexibla och tappar kontrollen när allt inte blir som de tänkt sig eller när de inte förstår t.ex. Det är något helt annat än ilska som kommer via trots så att säga.
eller om barn som får olika överslagshandlingar, vilket jag kan tänka mig att bitandet är för din son. Barnet är inte riktigt medvetet själv om vad det gör förrän efteråt.
13
eller om barn som får olika överslagshandlingar, vilket jag kan tänka mig att bitandet är för din son. Barnet är inte riktigt medvetet själv om vad det gör förrän efteråt.
Måste bara komma in här....:-)
Sååå jag känner igen mig i vad du berättar om skoaffären. Hahaha, det är helt otroligt som man ändrar sitt sätt för att nå till målet!!!
Så där får jag göra ständigt med sonen, ge belöning för att komma dit vi ska, tidigare trodde jag att det var fel, att det var att muta honom men sen fick vi lära oss på en kurs vi gick at skillnaden mellan muta och belöning är ju att muta gör man när de får glassen innan de provat skorna, belöningen kommer efter de provat skorna...
Härligt det är att läsa om andra som gör på samma sätt, vi gör ju så rätt!!!
Kram på er!
14
Måste bara komma in här....:-)
Sååå jag känner igen mig i vad du berättar om skoaffären. Hahaha, det är helt otroligt som man ändrar sitt sätt för att nå till målet!!!
Så där får jag göra ständigt med sonen, ge belöning för att komma dit vi ska, tidigare trodde jag att det var fel, att det var att muta honom men sen fick vi lära oss på en kurs vi gick at skillnaden mellan muta och belöning är ju att muta gör man när de får glassen innan de provat skorna, belöningen kommer efter de provat skorna...
Härligt det är att läsa om andra som gör på samma sätt, vi gör ju så rätt!!!
Kram på er!
Å, vad bra! Då har jag helt missuppfattat vad Greene-boken handlar om. Som du beskriver den låter den ju helt perfekt! Precis så skulle jag beskriva min son när han blir våldsam (och många andra reaktioner som han får när hans lilla hjärna börjar koka!) Jag ska genast skaffa den! Tack!
15
Å, vad bra! Då har jag helt missuppfattat vad Greene-boken handlar om. Som du beskriver den låter den ju helt perfekt! Precis så skulle jag beskriva min son när han blir våldsam (och många andra reaktioner som han får när hans lilla hjärna börjar koka!) Jag ska genast skaffa den! Tack!
: ) Jag tycker du låter som precis en sån pappa man behöver när man har svårt för vissa saker i livet! Tycker det var en fin anekdot som visar att du kommit långt från det där "men alla andra..."-tänkandet.
16
: ) Jag tycker du låter som precis en sån pappa man behöver när man har svårt för vissa saker i livet! Tycker det var en fin anekdot som visar att du kommit långt från det där "men alla andra..."-tänkandet.
Vilken otroligt klok son du har som själv kunde formulera sig så, att det var hans tänk det var fel på!!
Från barnomsorgens sida tycker de vår son är svår att hantera och att det blir mycket krångel med de andra barnen. Bland annat då att han kan "retas" och slåss. Jag vet dock att hans närmaste pedagog enligt egen utsaga inte "tror på" adhd. Så hon skulle aldrig föreslå utredning.
Vi ska snart på fyraårskontroll. Kan man ta upp funderingarna där tro? Men hur gör jag det när jag har pojken med mig? Känns inte bra att prata om hans svårigheter på det sättet när han hör. Och jag är så rädd för det där med BVC och deras journaler. Fast det är väl bara att släppa. Nu när vi kanske vill ha hjälp är det väl tvärtom positivt om våra funderingar förs in i journalen?
Tack igen för hjälpen. Och precis som du skriver är det absolut starkaste att någon annan äntligen säger: Ja precis så var det för oss istället för alla höjda ögonbryn och ojdå eller tvärtom "du överdriver säkert bara"... Kram!
17
Vilken otroligt klok son du har som själv kunde formulera sig så, att det var hans tänk det var fel på!!
Från barnomsorgens sida tycker de vår son är svår att hantera och att det blir mycket krångel med de andra barnen. Bland annat då att han kan "retas" och slåss. Jag vet dock att hans närmaste pedagog enligt egen utsaga inte "tror på" adhd. Så hon skulle aldrig föreslå utredning.
Vi ska snart på fyraårskontroll. Kan man ta upp funderingarna där tro? Men hur gör jag det när jag har pojken med mig? Känns inte bra att prata om hans svårigheter på det sättet när han hör. Och jag är så rädd för det där med BVC och deras journaler. Fast det är väl bara att släppa. Nu när vi kanske vill ha hjälp är det väl tvärtom positivt om våra funderingar förs in i journalen?
Tack igen för hjälpen. Och precis som du skriver är det absolut starkaste att någon annan äntligen säger: Ja precis så var det för oss istället för alla höjda ögonbryn och ojdå eller tvärtom "du överdriver säkert bara"... Kram!
Varje gång ditt barn gör något som inte är ok, tex skadar andra, så ska du lyfta bort honom, håll honom borta från den han skadar. Eftersom han är 4 år så kräver det inte så mycket kraft, men att bara säga till räcker oftast inte. När han har lugnat sig ska du säga till på ett strängt sätt: Så får man inte göra, man får inte slå/bita xx! Barnet ska höra på ditt tonfall att du är mycket missnöjd. Men du ska helst inte vara arg. Ibland blir man arg ändå, om man tex blir biten, och det är ok. Barnet ser att handlingen medför att mamma blir arg, missnöjd eller ledsen. Det tar lång tid, ibland år, men man ska kunna se en gradvis förbättring.
18
Varje gång ditt barn gör något som inte är ok, tex skadar andra, så ska du lyfta bort honom, håll honom borta från den han skadar. Eftersom han är 4 år så kräver det inte så mycket kraft, men att bara säga till räcker oftast inte. När han har lugnat sig ska du säga till på ett strängt sätt: Så får man inte göra, man får inte slå/bita xx! Barnet ska höra på ditt tonfall att du är mycket missnöjd. Men du ska helst inte vara arg. Ibland blir man arg ändå, om man tex blir biten, och det är ok. Barnet ser att handlingen medför att mamma blir arg, missnöjd eller ledsen. Det tar lång tid, ibland år, men man ska kunna se en gradvis förbättring.
Detta är kanske inte till så mkt hjälp, men efter vi haft mellanvården hemma har vi med deras hjälp lärt oss att se VARFÖR explosionerna händer. Innan var vi frågetecken vad hände nu? Det kom som en blixt från klar himmel tyckte vi och det där att han blev så arg för småsaker(som VI tyckte) Nu vet vi att det händer i situationer när han inte vet vad han ska göra och p g a hans inflexibilitet. han har en tanke i huvudet, sin egen dagordning och när vi säger ngt annat blir det kaos. Vi tyckte vi var strukturerade hade schema och så men det fanns mer att jobba med
19
Detta är kanske inte till så mkt hjälp, men efter vi haft mellanvården hemma har vi med deras hjälp lärt oss att se VARFÖR explosionerna händer. Innan var vi frågetecken vad hände nu? Det kom som en blixt från klar himmel tyckte vi och det där att han blev så arg för småsaker(som VI tyckte) Nu vet vi att det händer i situationer när han inte vet vad han ska göra och p g a hans inflexibilitet. han har en tanke i huvudet, sin egen dagordning och när vi säger ngt annat blir det kaos. Vi tyckte vi var strukturerade hade schema och så men det fanns mer att jobba med
Detta har vi lärt oss att inte göra eller säga. Att mamma blir ledsen eller arg påverkar inte barnet utan mer arbeta att det slår tillbaka mot barnet själv. När du gör så händer detta. Mer att visa att barnet själv förlorar på sitt beteende och hur. Att mamma och pappa blir ledsna är kanske bara förvirrande. Vad är ledsen?
20
Detta har vi lärt oss att inte göra eller säga. Att mamma blir ledsen eller arg påverkar inte barnet utan mer arbeta att det slår tillbaka mot barnet själv. När du gör så händer detta. Mer att visa att barnet själv förlorar på sitt beteende och hur. Att mamma och pappa blir ledsna är kanske bara förvirrande. Vad är ledsen?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
