missuppfattat så, här är en klargörelse:

NEJ. Man är inte oempatisk (i mina ögon) om man inte sörjer på samma sätt som jag. Man kan vara väldigt empatisk och ändå gå till jobbet när ens hund dött.

Om man däremot inte kan sätta sig in i att _någon annan_ kan sörja sitt djur så mycket så h*n behöver vara hemma en dag eller två, utan tycker att "alla borde gå till jobbet genast för JAG kan ju det?". Ja, DÅ tycker jag att man är oempatisk just i den frågan.

Det här är blott min enkla uppfattning om saken, ingen behöver ta det som en lag eller så, och ingen behöver bli hysterisk. Kalmera er!