är det inte nog nu??

[Anonym333]

Detta kanske verkar som en massa klagan men måste få ur mig det och det känns som - räcker det inte nu?? varför drabbar allt oss??

Mina tvillingar på sju o halvt har ju troligen adhd fast mer åt konc svårigheter o troliga inlärningsproblem(just nu går det bra peppar peppar) dottern humörsvängningar hemma. bägge funkar ok i skolan..

Sista veckorna har det blivit massa mer... tog magnetröntgen på barnen för att kolla att allt var ok (eftersom detta kan komma från för tidig födsel) dotter ok, son förstorade hålrum i hjärnan som KAN bero på blödning i tidigt stadium (men de har aldrig hittat det förr under nyföddshetsperioden) , behöver inte vara något att oroa sig för men nu skall hypofysprov tas o ögonbottenprov (så ej för högt tryck i hjärnan) även fast man tror o hoppas på det bästa så är det ORO...

Tandläkaren idag...bra tänder men dotterns bett har förvärrats o hon kan inte nästan få i hop baktänderna vi har förstått att troligen tandställning uppåt 10 årsåldern men nu var tandsköternskan orolig o vill att vi går på bedömning hos specialist...dottern blir orolig att det skall göra ont o hon få tandställning..

Sonen kommer troligen få fel åt andra hållet med för många tänder o trångt o ev överbett men det känns mindre akut..

Dietistbesök på em för dotter som sista året dragit i väg i vikt (även på längd men kurvorna är för branta) så vi får tips om vad vi kan göra i vardagen - fast vi redan gör en del...Svårast är att på skolan har man ingen koll - hon äter gärna dubbla port om det är god mat samt dessa satans mackor... på dagis fick de frukt o mjölk på em nu får de macka o mjölk samt att det går att ta mackor till lunch...suck...

Känns som det bara snurrar runt runt nu, varför kan man bara inte ha ett vanligt liv som alla andra... Barnen bor ju varannan vecka också så ingen att prata i vardagen med o få kort avlastning man behöver.. fast rel med pappan är bra o vi är överens o så så är det ärligt talat skitdrygt...

[Liz*]

Det händer att det kommer perioder när allt händer samtidigt och man blir lätt chockad, det är elände efter elände med barnen och när det gått en tid väntar man bara på mer. Men så plötsligt får man ordning på allt och det lugnar ned sig. Så ta minut för minut och tänk inte så mycket det är bara att göra allt man måste och vänta.